Dag för dag: Resealbumet "Peru runt med Rosa bussarna 2016" av Vacaciones

Peru runt dag 10-11
Bussen ska nu ta oss till Puno en hamnstad invid Titicacasjön. Men den resan blir inte så rolig för mig. Som jag berättade tidigare så slog höjdsjukan till trots att jag hade känt mig ganska bra på kvällen. Det var som en rejäl baksmälla, vaknade illamående med frossa och feber, näsblod och en enorm huvudvärk. Några piller fick mig på benen så att jag åtminstone kom med bussen. Resan tillbringade jag sovandes och var piggare då vi kom fram till Puno. Så tur i oturen så försvann en bussdag och inte någon av alla våra upplevelser. Främsta anledningen att besöka Puno är Titicacasjön, världens högst belägna trafikerade sjö. Den är stor som Skåne till ytan och ligger på gränsen mellan Peru och Bolivia. När jag sätter mig på båten som ska ta oss ut till Urosöarna så känns det överväldigande, tänk att jag sitter på Titicacasjöns vatten, fantastiskt. Urosöarna är en del av de kända flytande vassöarna som bebos sedan tiden före kristus. Den delen vi besöker är till för oss turister och invånarna där livnär sig på oss, men det finns öar längre ut som fungerar precis som förr. Presidenten på ön visar oss hur det går till då en ny ö byggs. Det är ett väldigt tufft liv de lever på öarna och de flesta lider av reumatism i 50-60 års åldern på grund av den fuktiga miljön. De befarar att det här sättet att leva kan dö ut inom någon generation på grund av det hårda livet. Visningen är väldigt intressant och det är spännande att få en inblick i hur ett helt unikt sätt att leva går till. När visningen är klar vill de att vi ska handla av deras hantverk och om man tänker att deras sätt att leva kan finnas kvar för att vi är där och handlar så känns det bra. Jag äter min andra Cheviche nere i hamnen och sen går vi tillbaka till hotellet. Puno festar denna vecka då staden fyller 348 år så en kort vila tar jag för att sedan ta mig till Plaza de Armas där en del av festligheterna äger rum. Vi bjuds på traditionell musik och sång av en 100-manna stor orkester. Det tillkommer även dansare på torget. Senare på kvällen delas de upp i mindre grupper och de drar dansades och spelandes runt på stadens gator. Det förmedlas sådan glädje och stolthet och jag känner mig så priviligierad som får vara med i festligheterna. Den här dagen och kvällen är en absolut höjdpunkt på resan och trots att jag hade höga förväntningar så överträffade Puno dem. En härlig stad som man enligt mig måste besöka om man reser i Peru.

Peru runt. Dag 12-13
En bussdag tar oss till Cusco och resans stora mål, Inkaleden. En bussdag är spännande den också även om man nu kan känna en viss trötthet på åkandet. Landskapet har bytt karaktär till lite mer frodig och grön, även om vi inte ska jämföra med våra svenska skogar. Men här är det istället mer dramatiskt med rejält höga toppar på Andernas berg, vissa är över 6000 m. Det blir en lunch på bussen och det är väldigt speciellt att äta på 4300 m höjd. Varje steg är en ansträngning och man känner sig ständigt andfådd. Vinden är väldigt kall medan solen är väldigt varm. Så det bränner på ryggen och blåser kallt i ansiktet. Efter 10 timmar är vi framme i Cusco som är en kuperad stad och väldigt populär bland alla backpackers. Det är en ung publik i staden och vi kommer hit en lördag så det är fullt pådrag på stan. Många pubar, restauranger och salsaklubbar som drar ut folk. Vi har ett erbjudande om att lära oss salsa med vår reseledare, så jag tar en sväng på salsaklubben men jag struntar i dansen och nöjer mig med en Pisco Sour. Söndagen tillbringar jag med att gå runt i staden och även här har de fest. De firar ett helgon så det är parader och mycket folk ute på söndag fm, peruaner tar varje skäl till fest verkar det som. Det är även stora förberedelser med packning eftersom vi tidigt på måndag morgon ska ta oss ut på Inkaleden. Det känns så spännande och lite nervöst, vissa av oss är fortfarande dåliga så det är en av sakerna man är nervös för, vill inte bli sjuk nu. Nästa inlägg kommer att handla om vandringen men det blir först om flera dagar då jag lämnar det uppkopplade samhället.

Peru runt dag 14-18
Inkaleden till Machu Picchu, smaka på det, nu ska det bli verklighet. En dröm och tanke som jag haft sedan tidiga tonåren. Efter en passkontroll så får vi äntligen passera floden, det är överväldigande och jag känner mig rörd som går här. Det börjar med en rejäl stigning, som om leden vill visa att det är den som bestämmer. Det visar sig senare att jämförelsevis så var den stigningen inte så brant, det skulle komma flera och brantare. Första dagen ska vi gå 12 km och 700 höjdmeter. Det är tufft men inte mer än så. Landskapet är helt fantastiskt med enorma toppar och djupa dalar. Det är grönt och frodigt redan från början och man kan inte låta bli och fascineras, det här är helt fantastiskt. Ett lunchstopp mitt på dagen och senare en middag som båda serveras i mattält som allt burits upp av våra bärare. Själv bär jag på min egen packning, men även den kan överlåtas för en summa på 100 Soles. Vi passerar lämningar från inkatiden lite då och då som våra guider berättar om. När vi kommer fram till vårt nattläger så är tält redan resta, så man tas om hand på den här vandringen. Tidig väckning andra dagen för att vi ska kunna komma iväg runt 07:00. Andra dagen blir en riktigt tuff dag, bara 10 km men 1400 höjdmeter och högsta punkten på vandringen, 4215 möh. Här känner jag mig glad som har förberett mig med träning i sommar. Att ha den här ansträngningen på den här höjden är tufft. När det är som jobbigast är det bara euforin att vara här som tar en framåt. När jag går med blicken rakt ner i backen blir man nästan förvånad att se att nästa fot faktiskt kommer framåt, här är det ett steg i taget och envishet som gäller. Belöning kommer när jag når högsta punkt i form av en rejäl hagelskur. Värmen som fanns alldeles nyss är helt borta och kylan kommer snabbt, det blir rejält kallt. Vår guide från RB är den första att nå högsta punkt och när jag kommer dit som nummer två har han förberett med en öl, trevligt. Det blir inte lång stund på toppen på grund av vädret så jag tar itu med nedfarten. Den är lika jobbig fast på ett helt annat sätt, förut var det pulshöjande och konditionskrävande nu är det benmuskler som protesterar. Det är byggda trappsteg långa sträckor och det känns läskigt nu när allt är blött och slipprigt. Men jag kommer ner till vårt andra nattstopp rejält trött men mest lycklig, ännu en dag avklarad. Den totala sträckan vi ska gå är inte så mycket mer än ca. 43 km men vi vandrar runt 10 timmar varje dag och det kommer att trötta ut en. Antalet timmar i relation med antalet km säger en hel del om tempot vi håller. Det är inte högt tempo då vi alltid går i lutning, uppför eller nedför, det är inte många meter som är plan mark. Jag vandrar med stavar och det är jag glad för. Uppför är de en hjälp att få tryck och nedför hjälper de att ta emot. Då det är lite planare är de en hjälp med balans, för ramla vill man inte här. Så öva lite stavgång, det har man igen här.