Dag för dag: Resealbumet "Nya Zeeland och Australien" av Bejjan888

Copyright © Bejjan888™

[Vi lämnar Queenstown] och kom ganska snart till Arrowtown, som är känt för sina vackra höstfärger.

http://www.reseguiden.se/bilder/524769
http://www.reseguiden.se/bilder/524770

Arrowtown var förr i tiden en av de fattigaste byarna på Nya Zeeland. Under 1850 - 1870-talet pågick en intensiv guldrush i Arrowtown och guldgrävare från Australien kom över, då den europeiska arbetskraften inte räckte till. Man ville ha små och starka grävare så det kom mest kineser till staden. Kineserna var först inbjudna och välkomnades av de andra europeiska guldgrävarna. Men i takt med att invandringen fullkomligt exploderade, i och med det ökade behovet av arbetskraft, spred de europeiska guldgrävarna rykten om att kineserna bar med sig sjukdomar och försökte ta över Nya Zeeland. Detta ledde till att kineserna isolerades och förvisades utanför staden, där de byggde upp sin egen Chinese Settlement.

http://www.reseguiden.se/bilder/524772
http://www.reseguiden.se/bilder/524773
http://www.reseguiden.se/bilder/524774
http://www.reseguiden.se/bilder/524775

Kineserna, ofta ensamma män som lämnat sin fru och barn hemma, levde under väldigt enkla och primitiva förhållanden i kalla stenhus. Männen kom till Nya Zeeland för att tjäna pengar, inte för att bosätta sig. Men efter guldrushens slut valde många kineser att bo kvar på Nya Zeeland. Många bodde kvar i Arrowtown Chinese Settlement en bra bit in på 1900-talet. Men när den respekterade ledaren Ah Lum avled å 1925, började kineserna flytta från den enkla bosättningen och in till själva Arrowtown eller andra städer. Kvar blev de äldre, som levde ett enkelt och fridfullt liv. Den sista invånaren att bo i Chinese Settlement, dog 1932.
Under 1980-talet restaurerades många av de stenhus som kineserna bodde i och byggdes upp igen. Idag finns informationstavlor som visar och berättar historien om kinesernas hårda liv under guldruschen. Inte förrän 2002 bad den nyzeeländska regeringen formellt om ursäkt för den diskriminering som de kinesiska guldgrävarna och bosättarna en gång utsattes för. Idag är Arrowtown ett kinesiskt mecka med cirka 1000 invånare.
Efter en kortare vandring i den kinesiska bosättningen gick jag upp till huvudgatan i Arrowtown.

http://www.reseguiden.se/bilder/524771

Att gå längs huvudgatan kändes som om man var med i en gammal amerikansk westernfilm. Husen var gamla, men bevarade i fint skick.

Vi samlades vid bussen igen och fortsatte norrut längs västkusten på State Highway 6 mot Fox Glacier. Strax utanför Queenstown finns Kawarau Bridge, en bro som byggdes under guldrushen då behovet att flytta tunga maskiner till guldfälten i Otago ökade.

http://www.reseguiden.se/bilder/524776

Bron spänner över en 120 meter bred klyfta och 42 meter över Kawarau River. Nu för tiden är bron mest känd för att vara platsen där bungy jump föddes. Idag kan man fortfarande hoppa bungy jump. Vi stannade till en kort stund och hann se när en tjej kastade sig ut från bron. Kanske, om vi hade haft lite mer tid här, så kanske man hade försökt sig på ett hopp??

http://www.reseguiden.se/bilder/524778

Vi fortsatte längs västkusten och blev det allt mer påtagligt att hela 80% av Sydöns befolkning bor på östkusten. Det var verkligen öde, få byar och städer, mest orörd natur.

http://www.reseguiden.se/bilder/524777

Här såg vi stora arealer med, vad som tycktes vara, döda träd. Vår guide berättade att man här på västkusten kämpar nyzeeländarna mot tallarna, bl.a. Monterey Pine, som är icke-endemisk och introducerades från Australien och Kanada. Träden infördes till Nya Zeeland för att förhindra erosionen som uppstod efter att européerna hade huggit ner stora delar av den inhemska skogen under 1800-talet. Problemet var, och är fortfarande än idag, att de icke-endemiska tallarna trivdes väldigt bra på Nya Zeeland och började ta över och slå ut de nyzeeländska träden. Detta då de införda tallarna växer dubbelt så fort till skillnad från de lokala inhemska träden som tar runt 200 år på sig att växa. Eftersom tallarna är så pass invasiva och orsakar stora problem så besprutas tallskogarna med gift för att ta död på dem, alternativt ringbarkar dem. Därför kan man längs västkusten se stora områden med döda skogar.

Vi stannade till i staden Wanaka, känd som ”Little sister to Queenstown”. Wanaka är också känt som Entrance Gate to Mount Aspiring National Park. Trots att Wanaka är Sydöns populäraste semesterort är det bofasta invånarantalet inte mer än ca 2500 personer.

http://www.reseguiden.se/bilder/524781

Staden ligger vackert belägen intill Lake Wanaka och eftersom det var Labor Day, hade invånarna arrangerat en båttävling för barn vid stranden. Barnen hade byggt egna båtar/flottar av kartong, som de senare skulle tävla med och se hur långt de kunde åka i båtarna innan de sjönk. Stranden var rätt full med barnfamiljer och tävlingen lockade många åskådare.

http://www.reseguiden.se/bilder/524779
http://www.reseguiden.se/bilder/524780

Strax utanför Wanaka finns Puzzling World, en turistattraktion med 3D-labyrint, optiska illusioner och ett lutande klocktorn. Här hade jag velat stanna, men vi passerade bara förbi.

http://www.reseguiden.se/bilder/524782

Vi fortsatte vår resa norrut och passerade Haast, en stad som uppkallats efter Julius von Haast. von Haast var en tysk geolog och paleontolog som namngivit många platser och plantor på Nya Zeeland. Nu hade vi kommit in i regionen West Coast, som anses vara en isolerad del av Sydön. Vid kraftiga skyfall kan vägarna vara avstängda i flera dagar eller till och med veckor. Här finns endast ett sjukhus och blir man allvarligt sjuk så är det helikopter som gäller. Tack vare den rika nederbörden här i West Coast, finns det väldigt få får. Detta eftersom den tjocka ullen aldrig hinner torka och fåren blir sjuka. Längs vägen såg vi flera, vad som såg ut som, cattle stoppers. Men det visade sig vara vattendränage under vägen för vattenmängderna vid kraftiga skyfall.

Vi verkade ha tur att det var en av få regnfria dagar här i West Coast. Guiden sa att de är väldigt ovanligt.

http://www.reseguiden.se/bilder/524783
http://www.reseguiden.se/bilder/524784

Vi stannade till vid Thunder Creek Falls och Roaring Billy Falls för fotostopp.

http://www.reseguiden.se/bilder/524785

Vi omgavs av regnskog och de envisa sandflugorna gjorde tappra försök att bita oss.

När vi så småningom kom fram till Fox Glacier checkade vi in på The Westhaven Fox Glacier. Klockan var relativt sent, men några av oss gick iväg till en restaurang för en sen middag.

Copyright © Bejjan888™

[Det kändes lite annorlunda] att checka ut utan att ha ätit frukost, men det serverades ingen frukost på detta hotell. Guiden hade bokat frukost på en restaurang strax utanför Fox Glacier.

http://www.reseguiden.se/bilder/524789

Det var en råkall morgon och låga moln omgav bergstopparna runtom oss. Utanför restaurangen fanns några Pukeko-fåglar med sina ungar som jag passade på att fota.

http://www.reseguiden.se/bilder/524790

Pukeko är en underart till australisk purpurhöna och är en stor blå fågel med röd näbb. De lever i flockar på 8 – 10 individer. De var tyvärr på ganska långt avstånd, men så vackra att se på. Vanligen skulle vi ha åkt till glaciären Fox Glacier, men den hade dragit sig tillbaka så pass mycket att vi hade varit tvungna att gå i 1,5 timmar för att se den. Så Angelika, vår guide, tog oss genom Glacier Country och upp till Franz Josef Glacier istället.

Franz Josef Glacier, eller Ka Roimata o Hine Hukatere på Maori, är en 12 km lång glaciär i Westland Tai Poutini National Park på västkusten av Sydön. Franz Josef Glacier börjar uppe i Southern Alps och faller totalt 2600 meter innan den till slut övergår i Waiho River nere vid kusten. Glaciären är en av ett fåtal i världen som slutar längs en grön och frodig regnskog. Franz Josef Glacier uppskattas vara runt 7000 år gammal.
Omgärdad av skogen vid foten av Southern Alps, ligger staden Franz Josef med utmärkt knytpunkt för promenader, vandringar eller flygturer över Franz Josef Glacier. Både staden och glaciären Franz Josef namngavs av Julius von Haast (tidigare nämnd i denna blogg) efter den österrikiske kejsaren Franz Joseph. I närheten finns den vackra fotogeniska sjön Lake Matheson, en av de mest fotograferade sjöarna på Nya Zeeland. Under dagar med klart vindstilla väder, reflekteras Mount Cook i den spegelblanka vattenytan.

http://www.reseguiden.se/bilder/524794

Några i gruppen beslutade sig för att genomföra en helikoptertur upp på Franz Josef Glacier, vilket kostade ca NZD $350. Visst hade det varit roligt att göra det, men inte för den summan. Medan de tog helikopter upp, åkte vi andra med bussen till Sentinel Rock Walk, för att se på glaciären, om än på avstånd. Så vad är kraven för att få namnges som en glaciär? Enligt vår guide måste glaciären vara minst 100 år gammal, vara minst 100 m2 och vara minst 600 meter djup.

http://www.reseguiden.se/bilder/524791
http://www.reseguiden.se/bilder/524792

Vi gick en kortare gångväg, Sentinel Rock Walk, och vår guide som var mycket kunnig om lokala växter och visade oss gladeligen diverse växter och berättade intressanta fakta. Vi såg bland annat en av de få giftiga växterna på Nya Zeeland, kallad Tutu.

http://www.reseguiden.se/bilder/524793

Tutu är samlingsnamnet för sex inhemska Coriaria-arter som innehåller neurotoxinet tutin. En av fåtal giftiga djur som finns på Nya Zeeland är Kapeto, som är en giftig spindel.

När vi alla samlats vid bussen igen, började vi åka längs State Highway 6, norrut mot Greymouth. Strax utanför Franz Josef såg vi vita hägrar, vilket enligt maorierna betyder tur. Efter en tids körning passerar vi staden Ross. Under 1870-talet upplevde staden en guldrush och fick namnet Gold Town. Det var verkligen en liten stad mitt i ingenstans, men som enligt vår guide är på uppsving igen då en av Nya Zeelands cykelleder går förbi här. Ett gruvföretag kämpar för att få tillstånd att bryta mer guld i Ross, men har än så länge fått avslag då det skulle innebära att företaget får rätten att flytta på hela staden för att kunna bryta guldet.

Vi kom sedan fram till Hokitika, som är ungefär lika stor som Queenstown. Vi åt lunch och hade sedan fri tid att tillbringa i staden. I Hokitika finns en uppsjö av försäljare av greenstone, eller Manapu ”Maoriernas guld”, eller Jadestone som den också kallas.

http://www.reseguiden.se/bilder/524795

Maorierna kom till Nya Zeeland en gång i tiden för just greenstone. Det finns bara greenstone på Sydön och förr använde Maorierna de som smycken, vapen och för byteshandel. Eftersom Maorierna inte hade några verktyg för att forma stenarna använde de sig av vatten och sand. Om man vill köpa greenstone får man se upp för falska kopior från Kina, endast NZ greenstone är äkta. Och lite common sense, är det väldigt billigt kanske man ska tänka efter om det verkligen kan vara äkta… Alla nyanser av grönt är tillåtet, även små svarta prickar får förekomma. Stenarna slipas till olika former, som alla har olika betydelser. En del försäljare har förklaring till vad stenarna betyder.
Maorierna har försökt att få till en lag om att förbjuda import av falsk greenstone från Kina eftersom det vanhedrar deras tro och mening med stenarna men fick avslag. Greenstone kan endast hittas vid stränderna längs ett fåtal floder runtom i Nya Zeeland. Men observera att det är bara Maorier som får samla på greenstone. Skulle någon annan hitta en greenstone på stranden får man hålla i den, men inte ta den med sig. Bryter man mot denna lag, kan det ge höga böter eller till och med fängelse.

Från Hokitika tog det inte lång tid att nå Greymouth. Greymouth är största staden på västkusten på Sydön med sina 6000 invånare. Precis som namnet antyder ligger staden vid utloppet av Grey River, kallat på maori pa Mawhera, som betyder ”Wide Spread River Mouth”. Floden delar in staden i tre områden, Blaketown, Karoro och Cobden. Staden har en rik historia med kol- och guldbrytning som sedermera övergick till skogsindustri och en betydande fiskenäring. Under 1930 – 1940-talen lät den nyzeeländska staten bygga små enkla s.k. State Houses i Greymouth.

http://www.reseguiden.se/bilder/524796

Än idag finns många av dessa kvar. Kineserna har investerat mycket pengar här i Greymouth genom att köpa upp hus, som de senare hyr ut, istället för att bo själva i dem. Under historien har Greymouth har regelbundet översvämmats av Grey River och när staden översvämmades två gånger under 1988, beslutades om byggnation av flodvallar. Greymouth har inte översvämmats sedan dess. Stora regnmängder faller här i staden och 200 mm under 24 timmar är inte ovanligt. Vår guide var återigen förvånad över att det inte regnade när vi var här. Vi hade verkligen tur med vädret!
Greymouth är vändpunkten för den Transalpina tågresan, en av de högsta topprankade tågresorna i världen.

Just idag, när vi kom till Greymouth, var flertalet gator avstängda eftersom det anordnades motorcykeltävling idag. Det var nästan så att vi inte kunde ta oss till hotellet, på grund av detta. Vi bodde på Kingsgate Hotel Greymouth med ett centralt läge i en vackert restaurerad historisk byggnad. Med sina 98 rum var hotellet relativt litet men mysigt. Ljudet från motorcykeltävlingen hördes väl in på rummet, eftersom tävlingen gick på en av bakgatorna förbi hotellet. Men som tur var slutade tävlingen vid 17.30-tiden.

http://www.reseguiden.se/bilder/524797

På kvällen hade vi en bokad guidad tur på Monteith’s Brewery, det enda bryggeriet i hela West Coast. Det är ett anrikt bryggeri där man välkomnar sina gäster som man gör med sina gamla vänner, delar historier och bjuder mer än gärna på sin prisvinnande öl. Utöver den guidade turen fick vi prova på att tappa upp öl från en kran och givetvis provsmaka deras egna lokala öl. Sedan delade de ut gratiskuponger, en liten hint om att de gärna ville att vi skulle stanna och äta där också… vilket vi gjorde. Men servicen var sådär. Förvisso hade de många besökare, men det var rörigt och man fick verkligen vara på alerten så man fick sin mat som man beställt.