Dag för dag: Resealbumet "Nya Zeeland och Australien" av Bejjan888

Copyright © Bejjan888™

[Vaknade till och från under natten.] Kroppens mat- och sovklocka var fortfarande ”ur funktion”. Och inte nog med det, den geografiska kompassen var helt upp och ner… solen stod i norr på himmelen och bilarna körde på vänster sida.

http://www.reseguiden.se/bilder/524641

Vi hade alla ätit frukost och packat väskorna och var utcheckade i god tid till 08.30, enligt guidens instruktion. Tyvärr blev guiden sen, då hon var tvungen att laga bussens mikrofon, som slutade fungera dagen innan. Först vid 09:10 dök hon upp och några i gruppen hade hunnit bli rejält upprörda och tyckte att det var helt oacceptabelt. Men jag menar, det är sånt man får räkna med kan hända… just deal with it.

http://www.reseguiden.se/bilder/524642

Vi packade in bagageväskorna i bussen och påbörjade vår resa söderut längs State Highway 1. Längs den platta Canterburyslätten blåste det rejält, varför man planterat häckar för att skydda jord och åkrar från vindarna. Enligt Angelika, vår guide, så finns det ett lager på endast ca 25 cm jord innan man når det steniga vulkaniska landskapet därunder. Dessa häckar kan vara upp till 20–30 meter höga och trimmas med jättelika roterande knivar på stora bilar.
Eftersom vi hade en lång väg att köra idag, ca 40 mil, blev det mycket prat om den nyzeeländska trafiken. 40 mil kanske inte låter mycket om man är van med stora och fina motorvägar, men vägarna på Nya Zeeland är inte lika välutvecklade som i Europa. Bergiga landskap och fjordar begränsar hastigheterna rejält genom hårnålsliknande kurvor på höga höjder. Och dessutom pågår en hel del vägarbeten för att leda om trafiken ut från städerna. På motorvägarna råder en maxhastighet på 100 km/h, bussar och långtradare 90 km/h. Om man tror att man kan köra igen förlorad tid på raksträckorna ska man nog tänka om, eftersom trafikpolisen på Nya Zeeland finns där man minst anar det och fortkörning med 3-4 km/h över maxgränsen resulterar i dryga böter. Det finns även ett antal fartkameror längs vägarna, och också i polisbilarna som mäter hastighet även på mötande trafik. Och som inte det var nog, så får polisen gömma sig i buskarna för att ta fast fartsyndare, så glöm allt vad fortkörning heter om du ska köra bil på Nya Zeeland. Den nyzeeländska befolkningen har en mer avslappnad relation till bilkörandet, kan tyckas, då de ofta refererar bilkörningen i tid – än i distans. Är man tillräckligt observant kan man notera att avståndet till städer på vägskyltar inte alltid tas på största allvar; på första skylten kanske det står 114 km till XXX, på nästa skylt som kommer flera kilometer senare kan det stå 119 km till samma ställe.

http://www.reseguiden.se/bilder/524643
http://www.reseguiden.se/bilder/524644

Längs Canterburyslätten såg vi de klassiska fårfarmarna, som man förväntar sig ska finnas på Nya Zeeland. Men de senaste 20 åren har antal får minskar från 83 miljoner till 16 miljoner får, detta beror till stor del på införandet av syntetmaterial (t.ex. fleece) och efterfrågan på bomull har minskat. Nya Zeeland byggdes upp i första hand för att producera mat till England, främst får och kor. Redan 1875 skeppades köttet över haven till England, med hjälp av torris. Ko-farmandet drivs numera oftast av investerare, som kan ha upp till 15 000 kor på en och samma gård. En liten gård har ca 800 kor, en mellanstor gård upp till 1500 kor, medan de större gårdarna har från 3000 kor och uppåt. Tack vare klimatet på Nya Zeeland går korna ute året om. Man skulle kunna tro att Nya Zeeland, med så många kor, skulle ha mycket mjölkprodukter och ost, men det upptäckte vi ganska snart att ost var ingenting man tog för givet serverades vid hotellfrukosten. Så vad händer med all mjölk då? Jo, 80% av mjölken exporteras till Asien.

När vi kom in i Otago-regionen förändrades naturen till ett mer dramatiskt landskap med berg blandat med gröna frodiga kullar. Här blev Southern Alps högre ju längre söderut vi kom.

http://www.reseguiden.se/bilder/524645

Vi passerade Oamaru, en stad vid havet med vackra vita stenhus som påminner om Grekland. Under 1800-talet upptäckte man kalksten här vilket gjorde staden rik. I Oamaru finns även en stor population av Blue Penguins, små pingviner ca 30 cm höga, med blå dräkt och vit mage. Pingvinerna simmar ute till havs på dagarna och tar sig sedan upp på land på kvällarna och vandrar upp i skogen under natten, för att ta sig ner till havet igen morgonen därpå.

Vi kom till slut fram till Moeraki, där vi åt lunch. Restaurangen blickade ut över Koekohe-stranden, där de mystiska Moeraki Boulders finns. Efter lunchen hade vi lite tid över att gå ner till stenarna.

http://www.reseguiden.se/bilder/524646
http://www.reseguiden.se/bilder/524647

Det är flera, nästan helt sfäriska, stenblock som kan vara så stora som upp till 3 meter i diameter. Enligt Maori-legenden är Moeraki Boulders stora uppspolade ålkorgar från en förlist gigantisk, legendarisk kanot.
Naturvetarna är dock inte helt överens om hur naturen skapat dessa naturfenomen. Man uppskattar att stenblocken kan vara upp till 60 miljoner år gamla och experter menar att de ovanliga stenblocken skapats genom erosion, tid och konkretion (när en kompakt massa av sedimentär sten bildas genom utfällning av naturligt mineralcement i mellanrummet mellan sedimentkornen).
Forskare har studerat sammansättningen hos stenblocken som visat sig innehålla magnesium och järn samt stabila isotoper av syre och kol. Vågorna har genom miljontals år eroderat stenarna till dess rundade form och stenblocken är idag en av Nya Zeelands många turistattraktioner.
Vissa av stenarna har konstiga sprickor i sig, vilket kallas för septaria. Dessa bildades för miljoner år sedan när havsnivån sjönk och grundvatten/regnvatten kunde rinna över stenarna, varpå sprickorna fylldes med små mängder av dolomit, kvarts samt brun och gul kalcit, vilket gav stenblocken dess karakteristiska utseende.
På grund av konkretionen har dessa stenblock ett hårt yttre lager av upp till 20% kalcit medan dess inre kärna är desto svagare.

http://www.reseguiden.se/bilder/524648
http://www.reseguiden.se/bilder/524649

Vi samlades i bussen igen och fortsatte söderut längs State Highway 1, till Wellers Rock.

http://www.reseguiden.se/bilder/524650

Där väntade en båt som tog oss ut på en tur till Taiaroa Head, där världens enda landkoloni av Kungsalbatrosser finns.
Kungsalbatrossen är världens största sjöfågel med ett vingspann på upp till 3 meter och häckar normalt på avlägsna öar och spenderar majoriteten av sina liv ute till havs, långt från land och människor. Men på Taiaroa Head på Otago-halvön på Nya Zeeland häckar kolonier av dessa fåglar.

http://www.reseguiden.se/bilder/524652
http://www.reseguiden.se/bilder/524655
http://www.reseguiden.se/bilder/524654

Kungsalbatrossen är starkt utrotningshotad och några bidragande orsaker skulle kunna vara att fåglarna börjar para sig först vid åtta års ålder samt att honorna lägger endast ett ägg vartannat år.

http://www.reseguiden.se/bilder/524651
http://www.reseguiden.se/bilder/524653

Vi såg även Hectors dolphins, New Zealand Furseal sälar och flera andra albatrosser under vår båttur. På vägen tillbaka såg vi Svarta Svanar, vilket det finns ca 30 000 av här på Nya Zeeland.

Vi samlades sedan i bussen för färd mot Dunedin. Som man nästan kan ana, Dunedin är ett skotskt namn och uttalas [Dunniiden]. Dunedin är det skotska namnet för Edinburgh.

http://www.reseguiden.se/bilder/524656

På väg in i staden skymtade vi tandskulpturen ”Harbour Mouth Molars”, vilket är sex visdomständer i betong som blivit en symbol för Dunedin, prislappen - $50 000.
I hjärtat av staden ligger Kingsgate Hotel Dunedin, som vi checkade in på. Det får nog räknas som ett litet hotell med 55 rum, alla med fönster åt soliga norr (Och nej, det är inte en felskrivning! Tänk på att på andra sidan ekvatorn är det soligt i norr :) ). På grund av sin ringa storlek, är det ett hemtrevligt och mysigt hotell och alla rum har balkong med utsikt över staden.
Mitt första intryck av Dunedin är ”San Francisco”, då det är branta backar överallt och inte många gator är plana.

http://www.reseguiden.se/bilder/524657
http://www.reseguiden.se/bilder/524658
http://www.reseguiden.se/bilder/524659

Vi gick gemensamt iväg till ett av stadens bryggerier, som brygger sitt eget öl. Bryggeriet filtrerar även sitt eget vatten. Dunedin-borna får hämta hur mycket dricksvatten de vill från bryggeriets egna vattenkran, som finns lättillgänglig för alla.

http://www.reseguiden.se/bilder/524660

Jag beställde kyckling och provade på bryggeriets egna äppelcider, som var helt okej. Tyvärr hade de inte päroncider. När man beställer mat i Nya Zeeland, ska man tänka på att portionerna är mycket stora. Jag beställde endast en förrätt, men portionen var så pass stor att det knappt gick att äta upp. Hade jag beställt en ”vanlig” huvudrätt hade jag definitivt inte orkat med.

Copyright © Bejjan888™

[Vi checkade ut från hotellet] och packade in bagaget i bussen. Det tog cirka 5 minuter ner till tågstationen i Dunedin, en vacker gammal byggnad i White Stone. Där parkerade guiden bussen och vi fick lite fri tid att gå runt i Dunedins centrum.

http://www.reseguiden.se/bilder/524700
http://www.reseguiden.se/bilder/524701
http://www.reseguiden.se/bilder/524702
http://www.reseguiden.se/bilder/524703
http://www.reseguiden.se/bilder/524704
http://www.reseguiden.se/bilder/524705

Dunedin är en region rik på fascinerande landskap, unik kultur och rikt djurliv. Staden Dunedin byggdes upp med rikedomarna av guldrushen och har därmed en av de bästa samlingarna av Edvardiansk och Viktoriansk arkitektur, i den södra hemisfären sett. Gotiska kyrktorn och besmyckade herrgårdar omgärdade av inhemsk skog och fantastiska vyer utöver hamnen gör Dunedin minnesvärt. Utöver detta kan man besöka historiska hus, besöka chokladfabriken och välja bland flertalet museum.

Vi samlades igen vid bussen vid kl. 10 för vidare färd västerut längs State Highway 1 till Gore, därefter längs State Highway 94 till Te Anau. Vi körde genom Rolling Hills och lämnade Otago-regionen. Vägen kantades av Cabbage Trees som, enligt vår guide Angelika, förr användes av Maorierna och planterades längs deras rutter som ”vägskyltar”. Liknande som vi har med våra rönnbär (att det blir mycket snö om det är mycket rönnbär), så har nyzeeländarna med Cabbage Trees – Om Cabbage Trees blommar mycket, blir det en bra sommar.

http://www.reseguiden.se/bilder/524706
http://www.reseguiden.se/bilder/524707
http://www.reseguiden.se/bilder/524708

Vi kom så småningom in i Southland och landskapet ändras återigen. Mer bergigt, mycket fårfarmar och en del hästar kunde skymtas. Även Eukalyptusträd, som introducerats från Australien, kunde ses längs vägen.

I Southland-regionen förekommer hjorthägn i större utsträckning än någon annan stans i landet, s.k. Deer farming. Hjortarna infördes till Nya Zeeland då engelsmännen var sysslolösa och inte hade nåt att göra. Det var Red Deer och Wapiti som introducerades och tack vare att de inte hade några naturliga fiender så blev populationen så stor att skogen skadades. Staten införde då en avgift för varje skjuten hjort. Då växte marknaden för hjortkött och stammen minskade kraftigt. Efter en tid började man skjuta med bedövningspilar istället, för att fånga in hjortarna och behålla dem i hägn. Idag föder man upp hjortarna i häng främst för köttet (honorna) och hornen (hanarna) och de gamla hanhjortarna blir till korv. Köttet från hjortar uppfödda i hägn kallas för Venison.

http://www.reseguiden.se/bilder/524709

Vi stannade till längs vägen på ett mindre ställe (minns ej namnet) där de sålde Venison Pie. Jag provade en sådan paj och det smakade helt okej.

http://www.reseguiden.se/bilder/524710
http://www.reseguiden.se/bilder/524711

På Nya Zeeland är 50% av all växtlighet icke endemiska – dvs de har förts till Nya Zeeland från andra länder med besökare. Det är en av anledningarna till att landet har stränga tullar och bevakar noggrant vad som får föras in i landet eller inte. Och det gäller inte bara växter, även många djurarter har förts till Nya Zeeland med hjälp av människan. Wallaby, från Australien, introducerades under 1890-talet och de börjar bli en pest. Den australiensiska pungråttan är den största plågan som introducerades till landet på grund av pälsindustrin. Deras hårstrån är ihåliga vilket gör håret väldigt mjukt. När pälsindustrin var som störst fanns det cirka 70 miljoner pungråttor på Nya Zeeland. Men efter att priset på päls sjönk, släppte farmarna ut sina pungråttor i det vilda. Numera förgiftar man pungråttorna och man uppskattar att det numera finns cirka 30 miljoner i vilt tillstånd. Det har införts jakt på pungråttorna och det är relativt bra betalt för skinnen igen. Engelsmännen införde haren till Nya Zeeland och utan naturlig fiende exploderade stammen av harar och hål i marken och urin i grundvattnet blev ett problem. Då kom någon smart person på att man kunde införa hermelinen som är harens största naturliga fiende. Problemet var bara att hermelinerna kom på att det var enklare att jaga och döda fåglar än kaniner.

http://www.reseguiden.se/bilder/524712

Vi anlände till staden Te Anau och den intilliggande Te Anau-sjön, som för övrigt är den näst största sjön i Nya Zeeland. Vi checkade in på vårat hotell Kingsgate Hotel Te Anau, med 94 gästrum. Hotellet ligger omgivet av ett fantastiskt sagolandskap med grönskande trädgårdar och Lake Te Anaus vackra 500 km långa strand omgivet av majestätiska berg. Vattnet i Lake Te Anau är bland det renaste i hela Nya Zeeland och utgör den största dricksvattenreservoaren i landet. Det är konstigt att området inte klassas som världsarv med sin magiska omgivning och underverk. Vi får lite tid för oss själva innan det blev dags att samlas för båttur. Det var blåsigt och kallt här.

http://www.reseguiden.se/bilder/524713

I Te Anau finns en staty av den starkt utrotningshotade Sydö-takahe, en rallarfågel som är endemisk för Nya Zeeland. År 1898 ansågs arten vara helt utrotad helt då man trodde att de fyra sista kända exemplaren av fågeln dödats, men 1948 upptäcktes ett fåtal individer djupt inne i en gömd dalgång. Sydö-takahe är en färgglad fågel och både honan och hanen har lika färg; blålila med en grönaktig rygg och insida av vingarna, röd bröstsköld, rosa ben och en rödaktig näbb.

Man kanske kan tycka att Nya Zeeland borde kunna försörja sig på t.ex. vindkraft och solkraft. Men faktum är att vattenkraften utgör 80% av landets elproduktion. Majoriteten av vattenkraften (80%) kommer från Sydön. Kol utgör 8% och geothermal ånga utgör 6%. Solkraft är inte utvecklat i Nya Zeeland, trots många soltimmar, eftersom saltet från havsvattnet stör solpanelerna. Vindkraften är dock på intåg.

http://www.reseguiden.se/bilder/524714
http://www.reseguiden.se/bilder/524715

I Te Anau finns Glowworm Grotto, vilken kan nås genom dagliga båtturer. Vi hade en båttur inbokad kl. 17.45. Efter en halvtimmes båtfärd på Te Anau-sjön gick vi i land och in i grottan. Det var trångt och ibland svårt att ta sig förbi. Inne i grottan var det fuktigt och kallt. Det rådde totalt fotoförbud och vi fick inte prata när vi kom längst in i grottan där lysmaskarna fanns, då de är både ljud- och ljuskänsliga. Vi gick ombord på en liten båt, som vi knappt kunde se eftersom det var så himla mörkt. Grottan inhyser både svampar, eldflugor, skalbaggar och diverse olika insektslarver som kan producera och sända ut ljus genom bioluminescens. Bioluminescens är en naturlig form av kemoluminescens där energi från en biokemisk reaktion avges i form av ljus.
Organismerna producerar dels ett pigment, luciferin, och dels ett enzym, luciferas. Luciferinet oxideras vid närvaro av syre och luciferaset katalyserar denna biokemiska reaktion. Olika kofaktorer till denna reaktion ger olika färger av bioluminescensljus, allt från gult och orange till grönt. Bioluminiscenta organismer står i fokus i många olika forskningsområden. Experimentella försök har till exempel gjorts för cancerbehandling samt till optogenetik, där användning av ljus för att kontrollera celler (t.ex. neuroner) i vävnader. Även inom industrin har man insett nyttan av bioluminiscenta organismer inom områden såsom gatubelysning, där genetiskt modifierade E. coli-bakterier ger bioluminiscent ljus i glödlampor.

Båtturen varade i ca 5-7 minuter och jag hade trott att det skulle lysa betydligt mer än vad det gjorde. Min lilla research innan denna resa visade på fantastiska lysmaskar/flugor mm, som lyser upp nästan hela grottan. Men det kanske kan beror på att grottan svämmades över av vatten år 2008 och 95% av alla lysmaskar dog. Det kommer ta lång tid att få tillbaka stammen på en bra nivå igen.
Efter den lilla båtturen inne i grottan, gick vi ut samma väg som vi kom in och sedan följde vi en smal stig tillbaka till Visitor Center. Där visades en kort film om lysmaskarna och de andra djuren i grottan.

http://www.reseguiden.se/bilder/524716

När vi kom tillbaka till Te Anau igen var vi några stycken som gick iväg och åt på en pizzeria. Klockan var då närmare 20.30 och det var mörkt ute.