Dag för dag: Resealbumet "Nepal och Indien i dryga tre månader." av Gubbar_pa_drift

Det blir ju inte alltid som man tänkt sig i Indien. Den goda pepparstek som vi bespetsat oss på fanns inte vilket är ganska så typiskt här. Händer ganska ofta att man får ”no possible” till svar då man beställer något från en meny. Nåväl vi avslutade vår sista kväll i Mamallapuram med någon kycklingrätt innan det var dags för bingen.

Dagen därpå var vi in på internet för att se hur det stod till med våra tågbiljetter. Vi hade väl kommit upp lite på listan men det såg inte särskilt ljust ut. Bestämde oss ändå för att resa de tre milen till närmaste järnvägsstation där vi helt sonika gick in till stationsmästaren för att se om han kunde hjälpa oss i vår situation. Det visade sig inte vara något problem utan det var bara att ta plats i en av vagnarna med onumrerade platser. Vilket i.o.f.s. också visade sig vara en prövning. När tåget stannade var det precis som att befinna sig i Kina på åttiotalet. En stor massa av människor som slogs och knuffades för att komma ombord på tåget. Stefan och jag med våra packningar var bland de absolut sista som lyckades pressa oss in i det kompakta folkhavet. Den första timmen fick vi bägge stå utan att kunna röra oss särskilt mycket, men efter ytterligare en stund kunde jag svinga mig upp i en lucka som hade uppenbarat sig på en av de bagagehyllor som indierna använder som sittplats. Efter ytterligare någon timme fick även Stefan tag i en sådan plats och sedan gick resan ganska så lätt. Hamnade i samspråk med ett par unga grabbar som gick sina sista år på universitet och vi hade ganska trevligt ihop. De ville bestämt höra någon sång från Sverige så Stefan och jag stämde upp och drog ”Helan går” så hela vagnen jublade.

När kvällen blivit sen ankom vi slutligen till Madurai. Hotell Padmam som vi bokat in oss på låg ganska nära stationen och vi hade inga problem att hitta dit. Vi hann också slänga i oss en sen middag innan restaurangen stängde för kvällen.

Senaste veckan har vi haft dataproblem. Vår laptop har inge fungerat med WIFI utan bara med nätverkskabel på Internetställen. Så vi spenderade hela förmiddagen med att ränna runt och leta efter någon som kunde hjälpa oss att lösa detta dilemma. Hade tur att hitta en serviceverkstad för HP och sedan var det lilla (stora) problemet löst. Flängde vidare för att försöka boka en tågbiljett till Trivandrum för följande dag. Utsålt, vilket inte var oväntat. Vi kommer att försöka oss på en åttatimmars bussresa ned till Keralas huvudstad istället.

Madurai är känt för att här finns ett av Indiens mäktigaste och viktigaste tempel. Sri Meenakshi Tempel är omgärdat att fyra väldiga utsmyckade torn. Ett i vardera väderstreck. Till detta kommer åtta mindre torn i varierande storlek. Lika utsmyckade. Själva templet ser också imponerande ut från utsidan, men den inre delen är inte öppen för andra än hinduer så den såg vi aldrig. Hela anläggningen är dock jättestor och verkligen imponerande.

Nu ska vi bara hålla tummarna för en VIK-seger mot 08-orna från DIF.

/Conny o Stefan

P.s. När det var dags att lägga in det här hade vår struliga WIFI-uppkoppling börjat strula igen. Så gudarna vet när vi är online nästa gång :-(

Är man inte flexibel tidigare så lär man sig fort att bli det här. Tanken på morgonen var en busstripp ned till Trivandrum, men när vi strax efter åtta kom till busstationen fick vi veta att nästa buss gick vid lunchtid. Däremot gick det en transport ned till Nagercoil, som inte ligger så himla långt därifrån, bara en halvtimme efter vår ankomst. Så utrustade med vatten, ett knippe bananer och ett par paket mariekex bordade vi den bussen istället. Det var inte alls så trångt på den här bussen som vi hade antagit utan vi fick faktiskt gott om plats att sträcka ut våra små korta taxben. Färden gick mestadels på en motorväg, med avbrott för små instick i städer och byar av varierande storlek. När man var ute på högfartsvägen (vilket med indiska bussmått betyder 70-80) så var det mest ett slättland med buskmark som vi hade att blicka ut över. De sista fyra-fem milen så förändrades det dock till att bli en hel park med vindkraftssnurror som roterade i ett makligt tempo. Vidare dök det upp en hel del bergsknallar, somliga så höga som tre-fyra hundra meter. Vilket inte låter så mycket i svenska mått, men när de är utslängda lite huller om buller mitt på slätten så ter de sig mer imponerande. En annan sak som ändrades är att buskmarken fick ge vika till förmån för kokosplantager som gav en mycket mer tropisk känsla till resan.

Under resan gång så mognade ett beslut fram hos oss att vänta med Trivandrum en dag då vi faktiskt befann oss på väg mot Indiens sydligaste udde som ligger i staden Kanyakumari. Så när vi ankom till Nagercoil så hoppade vi bara på nästa buss för vidare färd mot udden. Kanyakumari är en ganska liten stad med bara runt 20 000 innevånare men där dräller av hotell i alla storlekar. Nu är det dags för nyår och hotellen var i det närmaste fullbelagda vartenda ett. Vi fick leta en bra stund för att hitta inkvartering och den blev betydligt dyrare än vad vi hade tänkt oss. Liten stad som sagt och jag tror vi hann med att se det som fanns och äta en god, sen lunch innan mörkret började falla på.

Ut på jakt efter något internetställe där de ville låta oss använda nätverkskabel till vår laptop, var nästa uppdrag. Lyckades till slut, men då hade den uppkopplingen också börjat strejka. Datorer lever sitt eget liv..

Så ingenting återstår att göra mer än att börja planera för nyårsafton. Gäller att hitta ett bra ställe att fira på.

/Conny o Stefan

Vi tog oss till slut vidare från Kanyakumari, men det tog en stund. Vi tog oss till busstationen strax efter åtta på morgonen och fick veta att det skulle gå en buss till Trivandrum halv nio. Avgången uppsköts gång efter gång och vi kom inte iväg förrän kvart i ett. Färden gick genom samma kokosplantager med bergsknallarna som vackra fonder. Men efter några mil så försvann bergen och det enda som avbröt synen av kokospalmer var de byar och småstäder vi passerade. Ju närmare vårt mål vi kom ju större blev städerna. Resan tog inte mer än tre timmar och vid framkomsten hade vi heller inte några problem med att hitta ett alldeles utmärkt hotell någon kilometer från busstationen. Efter en sen lunch och lite tv-tittande så blev det en tidig kväll då jag dragit på mig en förkylning.

Nyårsafton och vi spenderade det mesta av dagen med att flänga runt i vild jakt på det servicecenter för HP-datorer som skulle finnas i en stadsdel en bit bort. Efter ett par timmars tuk-tukåkande så hittade vi stället och efter ytterligare någon dryg timme påstod man sig ha löst problemet åt oss. Tydligen var problemet några drivrutiner som behövde installeras. Det är bara att hålla tummarna för att det fungerar i fortsättningen.

Tog en matbit ute på stan stannade på hemvägen vid ett ”systembolag”. Statligt ägda butiker som bara säljer alkohol. Det är precis som förr i Sverige då man fick gå fram till disken och beställa det man skulle ha. Det finns inga kassar utan indierna använder tidningspapper för att slå in sina buteljer. Det brydde sig inte vi om utan vi tog våra öl och en flaska whiskey som de var och hoppade in i vår tuk-tuk.

Det hade väl varit trevligt att fira nyår ute på någon lokal, men min förkylning satte stopp för det och vi spenderade aftonen med tv-tittande, kortspel och whiskeydrickande. Den var förresten icke god, rent bedrövlig faktiskt! Upp på taket vid tolvslaget för att betrakta det skådespel som nyårsraketer brukar bjuda på och visst sköts det en del, men inte alls i samma omfattning som hemma i Svedala. Tror faktiskt att lilla Hallstahammar bjuder på ett större fyrverkeri.

Jaha, så är vi då framme vid ett nytt år. Alldeles oskrivet och blankt ligger det framför oss och vi får se vad året har att bjuda på. Våra närmaste planer är väl att försöka ta oss iväg härifrån storstaden i morgon till kanske lite lugnare trakter.

/Conny o Stefan som önskar alla läsare ett gott nytt år.

Slut på alla helgerna med allt flängande runt och dags att sjunka ned i ett slags vardagsliv. För oss innebär detta en fast punkt att stanna till på under några dagar eller en vecka och gärna någon mysig strand i grannskapet. Detta har vi hittat i Alleppey som ligger ett tiotal mil norr om Trivandrum. Tog oss hit med buss under gårdagen och fick tag på ett boende i ett ”homestay”. Man bor alltså i en del av någons hus och vi har haft turen att hitta ett riktigt perfekt sådant för oss. Billigt och med Wifi så vi har möjlighet att bara sätta oss vid datorn på vår egen bästa tid. Finns inga andra än vi och värdfamiljen som bor här så vi har i princip hela överdelen av en jättekåk för oss själva.

Kom igår och då staden inte är så stor så hann vi lätt med att bekanta oss med den. Inte så mycket att orda om egentligen. De centrala delarna går man lätt runt på en timme och de innehåller inte något annat än det man hittar i en vanlig normal indisk småstad. D.v.s. mest affärer. Vi har sett förvånansvärt få restauranger däremot och är en aning förbryllade över det faktumet. Men anledningen till detta kanske slutligen klarnar även för två undrande gubbar.

Strandliv finns det också här. Även om man får bemöda sig om att leta på bussen som tar en den dryga milen ut till Marari beach så är det absolut värt det. Kilometer efter kilometer av palmkantad strand där det enda som bryter den synen är de fiskebåtar som inte gått ut för dagen utan ligger där uppdragna. Koraller och azurblått vatten kan vi glömma här. Detta är den Arabiska sjön och då är det oftast lite guldbrunare sand och mörkare vatten som gäller. Men det går lika bra att bada i det.

Vi hörs en annan dag/ Conny o Stefan

Är det något som Kerala är känt för, förutom beacher, så är det sitt "backwaters". Ett antal sjöar, floder, kanaler och andra vattenleder som är sammanbundna till närmare 900 km av vattenvägar. Dessa leder trafikeras av ett stort antal husbåtar och beväpnade med en flaska bacardi och ett nyinköpt schackspel så tog Stefan och jag hyrde en av dessa ett dygn. Med skeppare, kock, mat och hytt så kostade det inte mer än ca. 750 kr så det tyckte vi att vi kunde kosta på oss. Väldigt rofyllt att sakta kryssa fram bland bland alla båtar på kanalerna. Framåt kvällen lade vi till så vi fick möjlighet att gå på upptäcktsfärd bland småbyarna som kantade lederna.

Tillbaka nu på morgonen och vi passade på att dra iväg till järnvägsstationen och boka in oss på ett tåg vidare norrut på tisdag kväll.

/Conny o Stefan

Klockan är halv åtta på kvällen lokal tid härnere i Kerala och vi har nyss fått konfirmerat via datorn att vi har plats på nattåget uppåt norra Karnataka. Avgång halv tio i kväll och framme klockan nio på morgonen. Alldeles perfekt.

Har mest gått och strosat idag, men vi hann med ett besök hos den lokala Royal Enfield-handlaren. Gubbarna umgås med en del suspekta idéer om att någon gång i framtiden åka ned och inhandla sig varsin motorcykel för att sedan köra dem landvägen hem. Skulle vara ett härligt äventyr! Om tankarna någonsin materialiseras vet man inte, den som lever får se.

/Conny o Stefan

Det var en behaglig tågresa upp från Kerala. Visst vände och vred man på sig i bingen ett antal gånger innan sömnen kom, men överlag så var natten bra. Aircondition och lakan och filtar hade vi lyxat till det med och till och med en frukost ingick tydligen också i våra biljetter. Vi vet nu att den pensionärsrabatt vi åtnjuter tar ned priset med hela 40 procent så då kan man gott kosta på sig att resa komfortabelt.

Vi sov som sagt mesta delen av resan, men genom Karnataka har vi rest med dagtåg förut. Så vi vet att man passerar genom mycket jordbruksmark. Mycket ris förstås, men även en hel del andra grödor. Massvis med fina stränder kan jag också komma ihåg att vi sett. Framme i Karwar var vi strax efter nio och från stationen fick vi ta en tuk-tuk, eller autorickshaw som man kallar dem här i Indien, till busstationen. Hann precis med bussen till Ancola där vi fick vänta en liten stund på den sista transporten vidare till Gokarna.

Väl framme hittade vi på nolltid ett litet hotell att inkvartera oss i. Inget speciellt, tre sängar i ett litet rum, men ett eget badrum har vi i alla fall och vi är inte speciellt kinkiga när det gäller boende. Tar inte särskilt lång tid att bekanta sig med Gokarna. Staden är liten som en fluglort på kartan och inte speciellt större i verkligheten heller. En storgata som avslutar sitt liv nere vid beachen och ett par andra gator som utstrålar från den, samt några gångstigar som leder ner till stranden. Vi träffade en svenska som firade sin födelsedag och var överlycklig att få träffa ett par svenskar att få prata med en stund. Nere vid stranden finns ett antal restauranger med tillhörande hyddor som man kan bo i och och stället påminner en del om de beacher i Goa där man kan dra sig undan de värsta turisthorderna. Men prisnivån är nog betydligt lägre här.

Vi hann även ta oss ett bad på Gokarna beach den första dagen och den var väl helt ok. Riktigt lång och bred och som sagt kantad av små restauranger här och var. Dagen därpå tog vi oss en halvtimmes promenad söderut till Kudle beach som är en riktig skönhet. Man får klättra upp på en höjd och vandra en stund över ett hedlandskap där flertusenåriga lavablock ligger utströdda innan man slutligen klättrar ned igen till stranden. Den är inte speciellt stor, kanske en sju-åttahundra meter, men med en mjuk härlig sand att ligga och i vattenbrynet en ganska bred platt yta med fastare underlag som man kan promenera eller jogga på. Ganska stilla vatten också vilket gör stället perfekt för den som vill simma en bit för att hålla sig i form. Även här finns en uppsjö av små restauranger att välja bland då man vill inta sin lunch.

Vi får se hur länge vi stannar här. Tanken var att ta sig upp till södra Goa härifrån, men vi kanske släpper det då det förmodligen är tämligen lika där som här.

Vi hörs en annan dag/Conny o Stefan