Dag för dag: Resealbumet "Nepal och Indien i dryga tre månader." av Gubbar_pa_drift

Vi har spenderat de senaste dagarna med and vandra runt och kolla in diverse sevärdheter i staden. Såg bland annat Victoria memorial, Eden garden och planetariet. Vidare strosade vi förbi kricketarenan där en testmatch, fyra dagar lång, mellan Indien och England går av stapeln i dagarna. Intresset för matchen är stort både hos indier och engelsmän. Vi kan numera reglerna hjälpligt, men särskilt intressant tycker ju vi fotbollsfreaks inte att det är.

Calcutta har gott om tiggare, betydligt vanligare här är i Varanasi. Men man har ju ingen möjlighet att hjälpa alla så oftast blir det till att inte låtsas se eländet.

Vi var ju inne på att ta en båttur ut till Andamanerna men har fått reda på att det inte går några fler båtar denna månad. Så i morgon sitter vi på ett flyg istället. Sedan får vi se när vi hörs nästa gång. Vi tänker oss att tillbringa omkring tre veckor på öarna och har vi otur finns ingen möjlighet till bloggande under den tiden. I och med beslutet om öarna så bestämmer vi oss för att släppa Sri Lanka. Det får bli en annan gång.

/Conny o Stefan

Vi har till slut hittat ett internetcafe som fungerar ibland. Hoppas kunna skriva en liten blogg om ett par dagar med lite mer matnyttigt resematerial.

/Conny o Stefan

Det är en vacker syn att flyga in över ett örike. När man närmar sig sin destination så börjar den ena ön efter den andra att dyka upp i synfältet. Små obebodda öar omgivna av skimrande blått och grönt vatten blandade med större landmassor där man skymtar vägar, byar och små städer. Precis den synen av tropiskt paradis var vad vi upplevde när vi gick in för landning i Port Blair som är huvudstaden på Andamanerna. När kärran vi flög med till slut stannade på plattan var det dags embarkera. Hettan som slog emot oss med full kraft lovade ännu mer av tropikerna och vi förstod med en gång att här skulle vi trivas.

Som utlänning behöver man särskilt tillstånd för att befinna sig på öarna, men det ordnas lätt direkt på flygplatsen. Det gäller dock endast på Andamanerna. Nicobarerna får man inte besöka då den ögruppen befolkas att stammar som inte vill ha någon kontakt med yttervärlden. Efter tsunamin 2004 så flyttades en del av befolkningen därifrån till särskilda reservat även här på öarna och de platserna är heller inte de tillåtna för oss ickeindier.

Nåväl, efter att pappersarbetet var avklarat så ramlade vi ut från flygplatsen och fick tag i en tuktuk som tog oss in till staden. Vi hade konsulterat vår guidebok så föraren fick ta oss till Azad Lodge även om han hellre hade velat ta oss med till ett annat ställe. Azads ställe passade oss bra då det var centralt placerat bara ett trettiotal meter från huvudgatan i den ganska så lilla staden. Hörde någon nämna att där fanns hundratusen innevånare, men den känns betydligt mindre än så.

Indien är ett ganska så krångligt land att resa i då det ska fyllas i papper hela tiden och biljetter för tåg, båtar och andra färdmedel bara kan förhandbokas vid vissa tillfällen. Vi fick vänta till morgonen därpå för att kunna boka båtbiljetter för nästa dag. Efter någon eller några timmars köande ihop med en massa indier som trängdes och log glatt, pratade och hjälpte oss fylla i reseformulär, så fick vi tillslut våra färdhandlingar till Little Andaman. Biljetterna dit är subventionerade så för en båtresa som tar ca. sex timmar betalar man den ofattbara summan av tre och sjuttiofem. Samma förresten som vi senare betalade för en toarulle!

Att resa med båt har jag alltid sett som en njutning. Att stå längst bak på poppen och spana ut över den blå havsytan och gunga i takt med fartygets rullningar ger mig alltid en känsla av ro. Färjan var en kombinerad sak så förutom ett hundratal passagerare så tog den också med en hel del förnödenheter ut till den sydligaste ön vi hade tillgång till i arkipelagen. Medan livsmedlen och andra saker lastades av så gick vi för att fylla i den hög av papper som alltid ska avverkas så fort man anländer någonstans. Under tiden så fick vi kontakt med ägaren till en resort och så fort vi var klara med alla formulär så hoppade vi på en jeep för att installera oss på hans lilla bungalowby. Fick oss varsin liten hydda att sova i till det facila priset av fyrtiofem svenska riksdaler. Stället var som sagt var litet och familjärt och måltiderna serverades på ett par små bord precis utanför ett pyttelitet kök. Underbart grubb dock och vi trivdes alldeles utmärkt både med ägare och den lilla skara som utgjorde resten av besökarna på stället. Ett par tyskar, någon schweizare, en italienare och någon israeliska lärde vi känna och de satt alla och rökte sina jointar vid den lilla matplatsen så fort de inte hade något annat att göra. Trevligt folk dock och deras behov var inget som störde oss. Dock bestämde vi oss för att flytta efter ett par nätter då min säng var i hårdaste laget.

Vi hittade en annan lite samling av bungalows bara några hundra meter bort längs huvudvägen och tog vårt pick och pack över dit. Även här fick vi varsin liten hydda, dessutom ännu billigare då vi bara behövde betala tjugiofem spänn natten för dem. Lika god mat här och samma lilla samling av internationella resenärer som förlustade kvällarna med att röka både det ena och det andra. Precis som på de flesta andra resorts så fanns det här också ett antal djur. Ett gäng höns gick och pickade i jorden efter något ätbart. En liten ko brukade göra en räd in i kryddträdgården för att beta och där fanns en liten ettrig hund med ett öga som var starrblått samt ett ben som var giktbrutet. Ett par av hundarna från vårt första boende flyttade också med oss över hit.

Tillbringade dagarna med att ömsom utforska ön på scooter eller att spendera vår tid på stranden med bad och solande. Ön är inte särskilt stor och man hinner lätt att se merparten av den under ett par rundor med vårt lilla fortskaffningsmedel. Var och tittade vid ett litet vattenfall som dock inte var så speciellt. Någon dag for vi norrut och hittade en liten stad där jag införskaffade mig ett par sandaler till. Sådana går ju alltid åt. Stannade också vid Butler Bay som är en alldeles folktom liten paradisstrand. Ett par dagar tog vi oss in till staden Hut Bay där vi gick och strosade runt för att se vad som fanns. Det var dock fort gjort så den mesta av tiden gick åt till att prova läckerheterna i en liten restaurang vi hittade. Små rätter som ofta kostade två-tre kronor.

Dagarna på stranden var riktigt sköna förutom de svärmar av tusentals sandflugor som förpestade vår tillvaro. Stefan klarade sig skapligt bra medan jag som aldrig haft några problem med dessa flygfän blev helt prickig över hela kroppen. Kliade något fruktansvärt gjorde det också och till slut så bestämde vi oss för att lämna ön. Fick tag i biljetter tillbaka till Port Blair och vidare ut hit till Havelock där vi befinner oss nu. Den här ön är lite mer turisttillgänglig och det kryllar av resorts att bo på. Många besökare är det då högsäsongen just startat så här är lite dyrare än på Little Andaman. Boende ungefär två till tre gånger så dyrt. Ganska bra dyk och snorkelförhållanden ska det också vara så någon sådan tur ska vi nog passa på att följa med på. Vi får se vad vår vistelse här kan innebära för roligheter.

På båten över hit träffade vi ett tyskt par. Satt med dem igår kväll på en bar och det blev tämligen sent. Till slut tröttnade barmästaren och visade oss var lysknapparna satt. Sedan gick han resolut med orden "släck efter er när ni går" ;-) Kvar stod hela barsortimentet på hyllorna, men vi nöjde oss med det vi redan hade;-)

/Conny o Stefan

Så har en vecka på Havelock förflutit. Vi har mest spenderat dagarna nere på stranden och ute i den långgrunda turkosskimrande vattenböljan. Som vanligt har en hel del tid också gått åt till att utforska ön till fots. Den är skapligt stor, men det är bara den nordligaste tredjedelen som är bebodd. Så de flesta av bungalowbyarna, restaurangerna och kioskerna ligger inom en någorlunda liten yta som man utan vidare kan avverka till fots. Mitt i smeten finns också en litet samhälle med postkontor, ett antal affärer, mer restauranger, skola, cricketplan och övrigt man brukar kunna hitta i en liten stad. Vi var in där igår och inhandlade ett par barracudor på fiskmarknaden. Fick dem tillagade på Sapans restaurang, en pytteliten sylta tvärsöver gatan från marknaden. Smakade alldeles förträffligt! Sapan har haft sitt ställe i fem år och trots att stället är så litet så är tydligen kyffet ganska så välkänt. National geografic ska tydligen ha uppmärksammat det vid något besök på ön.

Hyrde oss en scooter häromdagen och tog oss till ett ställe som heter Elefant beach. Man får följa en elefantstig en 30-40 minuter genom djungeln för att till slut ta sig igenom ett mangroweträsk ned på den strand på ön som tog mest stryk av tsunamin för åtta år sedan. Massvis med träd som stod knäckta i olika höjder och själva stranden i sig är bortspolad på stora områden. En del strand finns dock kvar och platsen är en populär tillflyktsort för den indiska nyrika övre medelklassen. När vi skulle tillbaka så kunde vi trots ett långt sökande inte hitta tillbaka till den plats där elefantstigen mynnade ut från djungeln så till slut fick vi ge oss in i den täta växtligheten på vinst och förlust för att hitta den. Tog oss närmare en timme av sökande innan vi till slut hittade den rätta vägen.

Fortsatte vidare på vägen och hittade utan problem beach nummer sju (stränderna är numrerade istället för namngivna här på ön) som är den vackraste av dem alla. En sträcka på ett par kilometer av kritvit sand och härligt stilla vatten som inbjuder till att bara ligga och njuta i för så länge man har tid till.

En snorkeltur passade vi också på att delta i. Korallerna tog mycket stryk av tsunamin och det tar nog ett par årtionden ytterligare innan de har återfått sin granna färgskala. Man ser dock små fläckar av färg här och var där små bitar av korallivet har återvänt. Gott om färggranna fiskar är det ändå så turen var ändå lyckad. Vi lyckades t.o.m få syn på en cirka två meter lång sjöorm.

Jodå Ammi, nog har vi det riktigt härligt på vårt lilla äventyr. Den där flygrädslan får vi snart ta och komma tillrätta med så att vi kan ta oss ned till någon härlig storstad så småningom.

Jovisst Berit, någon form av julfirande ska det väl bli. Var förbi ”bolaget” häromdagen och handlade en flaska rom så på det viset är vi i alla fall förberedda. Lämnar ön i morgon och far tillbaka till Port Blair där vi stannar över Julafton. Så vi letar nog upp en liten finare restaurant att smörja kråset på. På Juldagen tar vi sedan ett flyg tillbaka till fastlandet där vi tänker oss spendera några dagar i Mamallapuram strax söder om Chennai (Madras).

Förhoppningsvis ska vi väl kunna skriva lite mer regelbundet i fortsättningen, men sådant vet man aldrig i förväg. Vi laddade ned en uppdatering på flash player som skulle göra det lättare att ladda upp bilder till bloggen, men i stället så är det just nu omöjligt att få in några blider alls. Får se om vi kan komma tillrätta med problemet.

/Conny o Stefan som önskar familjer, släktingar, arbetskamrater, polare och alla andra en God Jul!!

Sista kvällen på Havelock fick vi sällskap av en fransman som hörde att vi satt och groggade. Han kände sig lite ensam på ön och hade provat att prata med några ungdomar tidigare, men det hade inte gett honom någonting och han var överlycklig av att ha hittat ett par äldre gentlemän att ljuga tillsammans med. Vi satt uppe ett bra tag och det var med trötta ögon vi dagen efter återvände till Port Blair.

Jodå……..Jul blev det också för oss. Vi hittade ett lite finare hotell som körde med ett indiskt julbord. Kebab, kyckling och en massa indiska specialiteter rullades över grillen, pasta blandades med grönsaker och kyckling efter ens egna önskemål och en massa skaldjur kunde man också få sig till livs. Till detta serverades dryck. Nubbe, öl och whiskey var det som föll oss mest i smaken. Buffeaktigt, så det var bara att fylla på tallrikar och glas. Vi hade dessutom anslutit till stället någon timme tidigare för att spela lite biljard och grunda med en pilsner. Mätta och aningen runda under fötterna tog vi sent på kvällen adjö av de tomtar som passat upp på oss under kvällen.

Upp igen i ottan (återigen med grus i ögonen), för att ta oss till flygplatsen. Ett plan skulle där ta oss till Chennai på fastlandet, men när vi kom fram visade det sig vara drygt fyra timmer försenat. Så det blev en lång otålig väntan för två trötta julfirare som mycket hellre velat spendera den tiden nedbäddade.

Chennai (eller Madras som staden förr hette) är en stor bjässe som vi inte hade för avsikt utforska något närmare. För att ta oss vidare till Mamallapuram var vi dock tvungna att borda en buss upp till en större busstation i bjässens utkant och därifrån ta en ny transport vidare söderut mot vårt mål. ”Mal”, som den kallas på turistspråk, är ganska liten stad som förr huvudsakligen levde på fiske. Byn har dock blivit en riktig turistmagnet då det finns en uppsjö av restauranger och små hotell. Till skillnad från många andra ställen är man här ganska liberala med att servera öl till maten. Vilket uppskattas av de flesta av de västerlänningar som besöker staden. Stället är som sagt litet och mer än två nätter stannar vi inte, vilket betyder att vi imorgon drar vidare till tempelstaden Madurei. Om vi nu kommer med tåget vill säga, vi är uppsatta på väntelista! I väntan på att få veta får vi skämma bort oss med lite pepparstek. Det tycker vi att vi är värda.

/Conny och Stefan som förresten tyckte det var ganska roligt att biljettförsäljaren gav oss pensionärsrabatt på tågbiljetten. Det var premiär för oss ;-)