På söndagen tog Sagka med oss på en speciell busstur till fjället Aatoeklibpie på sydsamiska, Atoklimpen på svenska. Redan på det blivande samiska centret hade vi fått se en bild av den säreget formade klippan, som täckte en hel vägg i centret och fyllde oss vördnad. När vi nu närmade oss berget låg det fortfarande inhöljt bland molnen och dimmorna, som om det ruvade på sin hemlighet. Det kändes högtidligt att komma in i området, som har utropats till landets första samiska kulturreservat, ett gammalt kulturlandskap där samer alltid har levt och fortfarande lever. Över hela fjället finns lämningar efter den samiska närvaron, viktiga spår efter en kultur som sällan har dokumenterat sina egna heliga platser och boplatser - man har lärt sig att "leva lätt" på jorden. Aatoeklibpie är ett berg som samer har offrat till och bett om beskydd från i alla tider. Berget har uppfattats som så heligt att man inte ens gav det ett namn, ordet ”Aatoe” betyder helt enkelt ”den där”.
https://www.reseguiden.se/bilder/sverige/del-4-7-523717
(Bild: Aatoeklibpie eller Atoklimpen, det heliga samiska fjället)
Sigrid berättade om en viktig händelse då hon 2002 var med om att återbegrava lämningarna efter en samisk man på Aatoeklibpie, den första återbegravningen efter de västerländska arkeologiska intrången under tidigare århundraden. Efter en utgrävning på 1950-talet fördes delar av skelettet till Nordiska museet för analys. Löftet om att de skulle återbördas uppfylldes aldrig. Efter samiska påtryckningar och efterforskningar fick Sigrid till sist delta i en grupp som hämtade skelettdelarna i Stockholm. Hon beskrev hur solen lyste in genom fönstret när de överlämnades till samerna, som brast ut i en spontan glädjejojk över att mannen äntligen skulle få vila i frid. Graven har traditionellt förknippats med den legendariske ”skuggmannen” som enligt sägnen skulle ha levt på 1700-talet, men analyser enligt kol-14-metoden visade att lämningarna härstammade ända tillbaka till 1400-talet. Nu vilar han på samma plats där han en gång begravdes, på bergssidan av Aatoeklibpie. Vi fick inte se platsen, eftersom den anses alltför helig, men det kändes starkt att veta att graven och andra lämningar nu är skyddade för framtiden genom att ingå i den samiska kulturmiljön kring berget.
https://www.reseguiden.se/bilder/sverige/del-4-14-523710
(Bild: Sagka berättar om samiska traditioner i kåtan vid foten av Aatoeklibpie)
Vid bergets fot finns en kåta och ett litet hus som en samisk familj byggde och fick kämpa länge för att få behålla - enligt den dåtida lagen skulle samerna enbart få bo i kåtor. Idag är huset en del av kulturmiljön, och en utgångspunkt för vandringar i reservatet. Där påbörjade också deltagarna i gruppen sin vandring mot Aatoeklibpie, individuellt eller i små grupper. Alla var uppfyllda av platsens betydelse. Vandringen blev en form av ”vision quest” eller pilgrimsvandring där vi blev extra lyhörda för att ta emot vägledning från naturen - ett förhållningssätt som är en naturlig del av den samiska kulturen, men som kan kännas nytt och ovant för ett västerländskt sinne. Vädret klarnade upp och vi kunde se hela klippan i all sin prakt. Vare sig man nådde toppen eller inte så var det ”vägen som var mödan värd”, en fin skönhetsupplevelse med vidunderlig utsikt. Själv sjöng jag inom mig på en improviserad sång hela vägen, som verkade komma från själva berget… Jag kunde verkligen förstå jojk-traditionen. På väg tillbaka visade Marie en bäck där det växte kvanne, en samisk traditionell ört i fjällvärlden med många goda egenskaper. För Ingrid, som arbetat mycket med läkande örter, blev just mötet med kvanne en av de stora behållningarna från platsen. Efter bergsvandringen samlades gruppen runt elden i kåtan där vi grillade och lyssnade till Sigrids och Maries berättelser om samiska traditioner.
https://www.reseguiden.se/bilder/sverige/del-4-13-523711
(Bild: Kvannen är en fjällört med många goda egenskaper)
Som en avrundning av dagen delade Marie med sig lite fler tankar kring hur naturens rättigheter och ursprungstraditionen ”det goda livet” hänger samman med samiska perspektiv, och varför naturens rättigheter är en viktig symbolfråga för samerna. Hon beskrev hur hon länge har rest runt och föreläst om minerallagstiftning och miljölagar. Hon har kommit fram till att dagens lagstiftning erbjuder ett mycket svagt skydd för ekosystemen, och därmed för de människor och samhällen som är beroende av och delaktiga i dem (det vill säga, vi alla). Lagarna grundar sig i ett kortsiktigt, exploaterande förhållningssätt till naturen, till mat och vatten. Det är en världsbild som skiljer sig från den samiska, där man har levt långsiktigt hållbart i generationer. Samhället i stort behöver genomgå ett paradigmskifte och utveckla synsätt och förhållningssätt som ligger närmare ursprungsfolkens, så att alla kan leva gott även i framtida generationer. Naturens rättigheter uttrycker ett sådant synsätt, och kan därmed möjliggöra det nödvändiga paradigmskiftet.
https://www.reseguiden.se/bilder/sverige/del-4-10-523714
(Bild: Utsikt från Atoklimpen)
Idén om naturen som rättssubjekt utgör också en brobyggande vision, där flera olika sakägare kan ena sig kring att skydda ett ekosystem - visionen kan samla både urfolk och annan lokalbefolkning kring de gemensamma intressena. En annan viktig aspekt för Marie som till exempel blivit tydlig i skyddet av floden Wanganui på Nya Zealand, är att naturens rättigheter inkluderar urfolken som del av ekosystemen, istället för att separera dem från naturen vilket kan bli fallet i traditionella naturreservat där man inte har tagit hänsyn till kulturlandskapet (något som bland annat kommer till uttryck i tanken om fjällen som ”vildmark”). När floden tillskrevs egna rättigheter uttrycktes också att alla som lever av och med floden tillhör detta ekosystem - ett helhetstänkande som stämmer med samiska synsätt. När Marie ser på framtiden understryker hon att det är värdefullt att fortsätta sprida berättelsen om Sametingets enhälliga beslut att stödja deklarationen om naturens rättigheter – en viktig symbolhandling av samernas främsta företrädare. En framtida förhoppning kan vara att sametingen i övriga nordiska länder följer efter. I mötet med Sameskolan bollades ännu en möjlighet för framtiden: Att föra in ämnet i undervisningen, tillsammans med ekopedagogiken. Känslan i gruppen när vi avslutade var att vi bara står i början av medskapandet, där det mesta ännu är outforskat. Äventyret fortsätter!
https://www.reseguiden.se/bilder/sverige/del-3-24-523731
(Bild: Carmen, Niklas och Ingrid tillsammans med Marie vid Rönnbäck)
