Snart tre veckor har gått sedan jag kom hem ifrån min skolresa till Namibia, min reseberättelse har dröjt men nu kommer den, rekordlång är den nog också! Vill önska alla som läser en bra stund, för det kan nog ta ett tag att läsa igenom allt! :-)
I maj 2009 fick vi reda på att vi skulle bege oss på skolresa till södra Afrika i Januari 2010, ändå blev alla rätt så förvånade då flyget efter tio timmar äntligen sänkte sig ner mot marken… Vi var snart framme i Namibia! Ett land som nästan är dubbelt så stort som Sverige men som endast har omkring 2 miljoner invånare. Namibia är ett land som har fått kämpa för sin frihet, först blev landet en tysk koloni, men togs sedan över av Sydafrika, så sent som 1990 kunde Namibia utropa sig självständigt.
Innan vi landade i Namibia hade vi tänkt oss öken… det gröna landskapet i mellersta samt norra Namibia kom därför som en överraskning. Efter 11 timmar på ett nattflyg från Tyskland var det skönt att kunna få sträcka på benen, vi möttes av värme redan runt sju på morgonen. Den 20:e januari var vår första dag i Namibia och dagen inleddes med att vi åkte ut till byn Omitara som låg cirka en timme från huvudstaden Windhoek. I Omitara fick vi kliva ut ur bussen och hälsa på byns befolkning. Alla barn i byn blev väldigt glada då dem såg att vi hade kameror med oss, när vi tog kort på dem hoppade alla fram i hopp om att komma med på bild. Vi blev förvånade över hur glada alla människor i byn var, trots deras låga levnadsstandard. Befolkningen bodde i små skjul och tvättade sina kläder i små baljor på gården, med tanke på att människorna i byn lever på hundra kronor i månaden är detta förståeligt, men deras positiva miner fick oss verkligen på bättre humör.
Efter besöket i byn hoppade vi på bussen och efter ett tag såg vi dem första vilddjuren på vår Afrika resa, springbockar! Synen av springbockar var spännande, dock är springbockar väldigt vanliga i Namibia så efter några dagar reagerade knappast någon av oss då springbockar befann sig i närheten av bussen…
Framåt eftermiddagen hade vi kommit en bit upp i norra Namibia, solskenet som vi hade mötts av på flygplatsen hade förbytts till kraftigt regn och åska. När kvällen gjorde sig påmind hade vi kommit fram till nattens övernattning som bestod av ett hostel i en liten ort kallad Otjiwarongo, lustigt nog hette hostelet ”Out of Africa”… Kvällen spenderades på en restaurang i orten där vi fick smaka på vår första riktiga namibiska middag, sedan återvände vi till vårt boende för att sova.
Andra dagen i Namibia började med frukost innan vi åter igen tog plats på bussen för vidare färd norrut. Efter ett raststopp kom vi på eftermiddagen fram till Lake Otjikoto, en sjö som skapats genom att taket på en grotta en gång i tiden föll ihop och ett hål bildades som sedan vattenfylldes. Vackert tyckte jag att det var, i närheten av sjön fanns också ett område med djur, bl.a. alligator, struts och vårtsvin! När besöket var färdigt åkte vi vidare och åt mat på Kentucky Fried Chicken som är snabbmatskedjan nummer ett i Namibia, då varken McDonald’s eller Burger King existerar. Vid tidig kväll anlände vi till Nakambale Village, som låg mitt på landsbygden långt uppe i norra Namibia. Vi skulle få bo traditionellt de kommande två nätterna hade vi fått veta, på plats fick vi reda på att vi skulle få spendera två nätter i lerhyddor. Två och två fick man sova per lerhydda, varje hydda var utrustad med två madrasser och tillhörande myggnät. Ett tygstycke fick fungera som dörr och fönstret gick inte att stänga då ”fönstret” endast var ett hål i väggen :-) På kvällen väntade mer tradition på oss då namibisk traditionell mat dukades upp! Först fick vi dock tvätta våra händer i en stor balja fylld med varmt vatten och diskmedel… Sedan kom maten. Först fick vi förklarat hur vi skulle äta den; självklart med händerna! Maten bestod av: Porridge som är en namibisk gröt gjord på Hirsch, vatten och även lite sand, den andra skålen på bordet innehöll en spenatsås som man skulle doppa gröten i och den tredje sista skålen rymde en hel grillad kyckling. Ja, det var bara att hugga in, tyvärr smakade det inte bra, sandknastret mellan tänderna gjorde det lite svårt att njuta av måltiden. Att riva loss en hel kyckling med händerna var inte heller särskilt lockande, vi fick tacka för maten och sedan hoppades vi kunna lämna matbordet, men ack, en traditionell dricka kom in till vårt förfogande… Någon sorts juice, innehållande rester av gröten som vi allihopa hade ätit med händerna och vatten och självklart ännu mer Hirsch. Nja, inte heller detta var särskilt kittlande för smaklökarna men måltiden var i alla fall över, ja vad ska man säga? Smakade gjorde vi alla i alla fall!
Natten i hyddan fylldes med blandade känslor, samtidigt som det var spännande och nytt var det också lite skrämmande då lerhyddan var omringad av alla möjliga sorts djur, t.ex. väldigt stora spindlar, malariamyggor och ödlor :-)
Morgonen därpå vaknade vi halvt utvilade, det hade varit en påfrestande natt kan man kanske säga… Efter frukosten i byn besökte vi museet som byborna hade byggt, museet lärde oss mer om byns historia. Byn Nakambale grundades av finska missionärer som kom till Namibia för att sprida kristendomen, byn som byggdes på 1800-talet håller fortfarande idag hårt på dem kristna värderingarna. I byn finns en kyrka med tillhörande kyrkogård där dem första finska missionärerna ligger begravda.
Efter rundvandringen i det lilla museet var det tänkt att vi skulle träffa områdets ”kung”, men han var tyvärr inte närvarande under vårt besök. Så istället bestämdes det att vi skulle åka ännu längre norrut, så långt norrut som man kunde komma, enda till gränsen mot Angola. Vi kom nästan till gränsen, vi fick dock inte lämna bussen då vår busschaufför tyckte att det var för osäkert för oss att gå omkring där själva. Men det var spännande att ha fått sett det, så mycket bilar och folk samtidigt fick vi inte sett ofta på vår resa i Namibia. Framåt eftermiddagen kom vi fram till ett poolområde där vi spenderade några timmar i det stekande solskenet, vi hade ändå inget annat planerat då besöket med kungen hade blivit inställd. Då solbadandet var över återvände vi till Nakambale där vi sedan gick över till grannbyn, där tog byns befolkning oss på en rundtur och berättade mer om sina traditioner. Vi fick hälsa på den äldsta kvinnan i byn som var något över sjuttio år, hon visade oss hur man tillagar porridge (gröten), sedan visade hon oss också hur man tillverkar traditionella korgar – allt ifrån hur man gör bottnen på en korg till hur man fortsätter att knyta runt korgen tills den får den storlek man vill ha. Jag tyckte självklart att det var mycket intressant att få se hur befolkningen faktiskt lever i, ett för oss, så avlägset område. På vägen tillbaka till Nakambale fick vi hoppa över vattenpölar på lervägen och akta oss för en flock med kor som kom farande, samtidigt beskådade vi solen då den långsamt sänktes över de gråa jordbruksmarkerna. Då solen hade gått ner tog vi åter igen plats runt träborden i Nakambale, till vår lättnad dukades ”modern” mat fram och man blev någorlunda mätt. Den andra natten i lerhyddan gick också bättre än den första, kanske hade man redan vant sig för situationen?
Nästa morgon var det dags för oss att lämna Nakambale Village i norra Namibia och att denna gången bege oss söderut. Vid lunchtid kom vi fram till platsen vi alla hade sett fram emot att besöka, Etosha National Park. En nationalpark i södra Afrika som kryllar av vilda djur, kan det bli bättre? :-) Redan vid efter entrén kunde vi se fåglar landa på det platta gröna landskapet, de gröna fälten såg verkligen ut att sträcka sig ut i all oändlighet. Efter en stund fick vi också syn på mer vilda djur, t.ex. zebror och giraffer. Det enda problemet var dock att dem befann sig så långt bort, det gick inte ens att fånga dem på bild. Men snart så kom vi närmare och närmare djuren och vi kom faktiskt riktigt nära en stor giraff flock som åt av parkens gröna föda. En flock med zebror kom vi också riktigt nära, samt antiloper och vårtsvin för att nämna några. Efter några timmar i parken rullade bussen in på Halali camp där vi skulle spendera natten. Vi blev verkligen nöjda med vårt boende, vi fick bo i små hus utrustade med två sovrum, toalett samt dusch, vardagsrum och ett litet kök. Och så ska jag ju inte glömma att nämna uteplatsen med trämöbler och en egen grill. Vi uppskattade det verkligen! Framåt eftermiddagen hade vi bestämt att vi skulle åka ut i parken igen i hopp om att få syn på mer djur. Efter en halvtimmes körning stannade plötsligt vår buss… Den gick inte att starta och ingen visste vad som var fel. Värmen tvingade oss ut ur bussen trots att man enligt reglerna i parken absolut inte får lämna sitt fordon med risk för att oväntade djur kan dyka upp. Efter ett tag dök en bil med en man från Halali Camp upp och sa att vi inte fick stå utomhus då alla vi kunde dö… Lättare sagt än gjort, då det knappt gick att andas på bussen. Några minuter senare fick vår busschaufför i alla fall igång bussen och vi åkte tillbaka till Halali camp för säkerhets skull. Framme på campen igen begav jag mig mot Halalis vattenhål, men det enda jag fick sett var några springbockar. När kvällen kom hade det blivit dags för middag på campens restaurang. Vi fick reda på att vi skulle få avnjuta en trerättersmiddag för kvällen till ära! Klockan sju tog vi plats på restaurangen och halv elva lämnade vi restaurangen. Att tillaga olika rätter för 25 personer tar tid… under kvällen fick jag smakat på: en aptitretare som bestod av lite ost och skinka, sedan kom förrätten in och det var en klassisk sallad bestående av salladsblad, tomater och gurka toppat med dressing, huvudrätten dröjde ett bra tag men slutligen kom den stekta impalan med tillhörande pommes fries och sallad in… Impala, vad är det kanske ni undrar? En impala är en mindre antilop kan man säga. Köttet smakade bra, en aning salt och väldigt segt dock. Efter huvudrätten så kom efterrätten slutligen in; äppelkaka med vaniljsås – mycket gott! När den långa middagen var över gick alla till vattenhålet, men inga djur syntes till, inte ens en några springbockar. Därför bestämdes det att dem som ville skulle ses halv fyra på morgonen för att bege sig mot vattenhålet. Klockan halv fyra var jag en av dem som gick mot vattenhålet men vi blev besvikna, inga djur var där, någon halvtimme senare återvände vi och gick och lade oss i våra sköna sängar!
Det blev en tidig morgon då vi skulle åka en bra sträcka med bussen idag, på väg ut från parken fick någon där framme i bussen plötsligt syn på ett lejon som gick längs med vägkanten. På ungefär samma ställe som vi hade fått stopp på igår stannade vi åter igen in, fast denna gång för att följa lejonet som bestämde sig för att korsa vägen precis framför bussen. Lejonet fortsatte att gå väldigt nära bussen ett bra tag, till slut fick vi köra ifrån lejonet på grund av tidsbrist. Väl ute ur parken återstod några timmar innan vi anlände till staden Khorixas och till kvällens övernattning som vi spenderade på lodge. På eftermiddagen lämnade vi lodgen för att åka emot ett naturområde kallat Vingerklip. Områdets berömdaste sevärdhet är klippan Vingerklip, en klippa vars topp ser ut som ett finger – därav namnet på klippan! Vi fick lov att klättra upp på denna klippa och utsikten från toppen var verkligen vacker, landskapet påminde mig mycket om Grand Canyons natur. Fingerstenen låg mitt i en dal och i utkanten av dalen sträckte grönbeklädda berg upp sig. Men bergen var inte taggiga, utan platta (tänk på Grand Canyon). Efter den lilla turen till Vingerklip återvände vi till Khorixas och vår lodge. Det bjöds på middag på kvällen och det smakade bra tyckte självklart jag. Mycket mer än att sova kunde man inte göra denna kväll…
Idag var det tänkt att vi från Khorixas skulle köra mot Atlanten till Cape Cross – sjölejonens mecka. Men så blev det inte, då vägen dit var helt översvämmad. Så vi fick vända om och det blev istället en rejäl omväg då bussen fick köra in mot landet igen för att komma in på en större väg som skulle ta oss mot kusten. Busschauffören körde så pass fort att vi nådde kusten alldeles för tidigt, vad sägs om 110 km/h på en smal sandväg? Våra värdfamiljer som skulle ta emot oss i Walvis Bay var inte klara, så vi passade på att åka till Henties Bay, en liten ort som ligger ungefär i mitten av Namibias kustremsa. Där sprang alla ut till Atlanten och doppade fötterna, där blev också dem flesta av oss väldigt blöta då en förvånansvärt stor våg dök upp från ingenstans…! När vi var redo, satte vi oss åter igen på bussen som styrde oss söderut längs med Atlantkusten. Sen eftermiddag kom vi fram till Walvis Bay, staden vi skulle spendera en vecka i hos olika värdfamiljer. Vår partnerskola Kuisebmond Secondary School ligger belägen i denna stad, därför spenderade vi så pass lång tid här. Jag och min kompis fick bo hos skolans danslärare Maria som bodde i ett fint hus men som dock låg belägen mitt i kåkstatsdelen Kuisebmond. På kvällen bjöd vår värdfamilj oss på traditionell middag, eftersom dem trodde att vi inte hade smakat på det. Ännu en kväll med hirschgröt och spenatsås!
Vår första dag i Walvis Bay började med att vi samlades i skolan, redan klockan sju började dem skolan så vi fick gå upp väldigt tidigt varje dag. Vi blev välkomnade av skolans danselever som visade oss traditionell namibisk folkdans. Därefter leddes vi in på skolgården där alla elever hade samlats för att välkomna oss, rektorn höll även ett tal uppe på skolgårdens lilla scen och alla skoluniformsklädda elever lyssnade mycket noga. Vi fick följa med på några lektioner, all undervisning sker på engelska eftersom engelska är det officiella språket i Namibia. Dock pratade eleverna mest afrikaans med varandra på rasterna… Vid klockan tio samlades vi på vår buss och åkte till Namibias populäraste turistort Swakopmund. Det var väldigt kallt den dagen, så det var inget bra väder för att ligga på stranden. Vi spenderade istället timmarna genom att gå runt i staden och spana in alla byggnader från den tyskkoloniala tiden. Swakopmund var en mycket europeisk stad, det kändes inte alls som Afrika. Framåt kvällen åkte vi till ett ställe kallat Langstrand utanför Walvis Bay där vi fick träffa våra brevvänner och lära känna dem över en middag vid havet. När solen hade gått ner över havet åkte vi tillbaka till Walvis Bay efter en mycket trevlig kväll, jag och min brevvän kom väldigt bra överrens och jag fick lära mig väldigt mycket om henne och det namibiska vardagslivet under de få gånger jag träffade henne under vår vecka i Walvis Bay.
Tillsammans med vår ”värdmamma” Maria gick vi till skolan denna morgon igen, genom kåkstatsdelen Kuisebmond, vi blev väldigt uttittade men det var ingen osäker stämning tyckte jag själv. Vi fick delta på lektionerna enda fram tills klockan tio, sedan samlades vi på bussen. Denna gång åkte vi runt i Kuisebmond och fick se ännu mindre skjul än dem vi redan hade sett, därefter åkte vi mot havet och fick se stora lyxvillor – kontraster! Vi åkte sedan till Swakopmund igen där jag bl.a. passade på att besöka museet i staden och så blev det lite inhandlat på någon av alla marknader i staden, det gällde ju självklart att pruta, men det var svårt, försäljarna var tuffa och dem accepterade inte vilket pris som helst! Kvällen spenderades på restaurangen ”The Raft” som låg precis vid havet i Walvis Bay, där smakade en stor pizza väldigt bra!
Idag hade det blivit dags att spendera en hel dag i skolan, från klockan sju på morgonen till ett på eftermiddagen. Det var segt, men det fick gå, det var ju trots allt ingen nöjesresa vi befann oss på! När skoldagen var slut åkte vi ner till hamnen och åt lunch på en mysig liten restaurang. Efter maten hoppade vi på bussen och åkte ut i öknen! Första stoppet blev en liten by bestående av några skjul som låg belägen mitt i öknen, Topnaars kallar sig befolkningen på detta ställe. Dem lever av att endast äta en speciell frukt och dess kärnor. Besöket hos Topnaars var intressant och man fick reda på mycket som man inte hade någon aning om. Därefter åkte vi ännu längre ut i öknen och kom fram till platsen som vi skulle spendera kvällen på. Platsen låg belägen precis vid Dune 7 som är traktens högsta sanddyn, över hundra meter hög var den. På platsen fanns det en liten restaurang samt ett grillställe, det fanns även en uthyrning för fyrhjulingar som man kunde åka ut på i öknen. Det gjorde vi självklart, nästan alla köpte trettio minuter på en fyrhjuling. Med en ledare allra först åkte vi ut i en grupp om tio personer, det var verkligen roligt att kunna åka upp för alla höga sanddyner i en sådan fart! Efter cirka femton minuter befann vi oss mitt bland alla gyllengula sanddyner, sand var det enda man kunde se och det var verkligen underbart vackert. När vi kom tillbaka till startplatsen lämnade vi sorgligt ifrån oss fyrhjulingarna till nästa grupp. Efter dem andra hade åkt iväg bestämde vi oss för att bestiga Dune 7! Lättare sagt än gjort? Inte ens halvvägs ville jag vända tillbaka igen, det var så otroligt jobbigt att klättra upp för sanden. Man sjönk längre ner i sanden ju högre upp man kom, det var varmt och skorna var helt fyllda med sand. När jag slutligen kom upp, kunde jag knappt andas. Tror aldrig jag varit så utmattad någonsin! Men när jag såg utsikten på toppen… då visste jag att den tuffa vandringen upp hade varit värt det. Solen höll på att gå ner och där stod vi och balanserade på en över hundra meter hög sanddyn. Ljuset som spred sig över öknen var verkligen magisk, det var nästan så att man inte ville gå ner. Till slut fick vi lämna toppen och springa ner till marken igen, det var lite lättare att komma ner än att komma upp i alla fall :-) Resten av kvällen spenderades vid restaurangen vid Dune 7 där vi åt Braii – som i Namibia betyder grillad mat… gott!
Morgonen därpå gick vi till skolan och deltog på dem första morgonlektionerna. Sedan körde vi till dem finare områdena utav staden där vi besökte en privatskola där dem flesta vita barnen i Walvis Bay går. Man märkte verkligen en stor skillnad mellan den skolan och vår partnerskola. Först och främst lägena, vår partnerskola låg i en kåkstad medan privatskolan låg närmare de stora lyxvillorna vid havet. Privatskolan hade också mycket mer resurser, t.ex. en aula som vår partnerskola saknar - alla elever samlas istället ute på skolgården oavsett vilket väder det är. Skillnaderna var stora och man fick åter igen upp ögonen för ojämställdheten i landet. Efter besöket på skolan tog vi plats på bussen som körde norrut längs med atlantkusten. Efter ca tre timmar kom vi fram till Cape Cross, ett ställe där tusentals sjölejon har bosatt sig på klipporna intill Atlanten. Det fanns gångbroar som man kunde gå på som gjorde att man kom riktigt nära sjölejonen, man kunde till och med klappa några sjölejon! Lukten här var inte särkilt god, men med tusentals sjölejon på ett och samma ställe är det förståeligt. Sjölejonen var verkligen söta och det var svårt att lämna dem, men det fick vi göra till slut och vi var åter igen tillbaka i Walvis Bay under sen eftermiddag. Hemma hos min värdfamilj hade en traditionell middag förberetts, denna gång var dock hela vår klass bjuden. Men innan dem fick komma in var jag och min kompis tvungna att ta på oss traditionella stamklänningar från norra Namibia. Klänningarna var röd/svart/vitrandiga. Vi fick ha flätor i håret och huvudbonader som matchade klänningarna. Sedan fick vi välkomna de andra i klassen in till vårt hus, Maria vår värdmamma, hade förberett redskap ute på gården eftersom hon ville visa hur man krossar Hirsch. Vi fick hjälpa till att krossa hirschen och servera traditionell dricka till de andra - vilket inte var särskilt uppskattat! Sedan bjöds det på hirschgröt (porridge) för tredje gången under vår resa. Ett nytt tillskott till den traditionella middagen var också torkade larver, jag passade på att smaka, det var salt och krispigt, med andra ord ingen höjdare. Kvällen gick fort och snart var det dags att sova.
Näst sista dagen i Walvis Bay var en lördag, dagen inleddes med att jag och min kompis gick vilse i kåkstatsdelen Kuisebmond då ingen kunde följa oss till skolan. Efter att ha frågat oss runt hittade vi dock till skolområdet. Där pågick det en fotbollsturnering, som tur var så befann sig min brevvän på plats och jag passade på att gå iväg med henne istället. Fotboll är inte riktigt min grej så att min brevvän istället visade mig runt hela statsdelen Kuisebmond gjorde mig glad. Vi gick runt i centrum och vi gick in till några lokala affärer, vi gick även hem till henne och hennes kompisars hus, sedan visade dem mig en kyrka … Rundvandringen var verkligen intressant, jag fick verkligen lära mig mycket om hur människorna i Kuisebmond lever. Det enda negativa med promenaden var att jag som en vit person ständigt var uttittad, då vita sällan syns i den statsdelen. En pojke ramlade till och med av sin cykel efter att ha kört på trottoarkanten då han hade varit så chockad över att ha sett mig! Några timmar senare återvände jag till skolområdet och fotbollsturneringen var nästan över, efter vinnarna hade korats åkte jag och min klass till restaurangen ”The Raft” som låg belägen vid havet i Walvis Bay. Resten av kvällen spenderades med våra värdfamiljer.
Sista dagen i Walvis Bay startades tidigt. Vi skulle åka katamaran och vi var tvungna att befinna oss på båten innan klockan nio eftersom turen startade då. Väl på båten tog vi plats längst fram i båten där guiden hälsade oss välkomna. Den stora katamaranen tog oss ut på Atlanten och vi fick sett delfiner som simmade under båten, vi fick även sett många sjölejon – vissa hoppade även upp på båten. Guiden och några frivilliga matade sjölejonen, man fick inte gå för nära, för dem kunde tydligen bitas blev vi varnade för. Lunch blev det sedan, havets läckerheter dukades upp, bl.a. bläckfisk och ostron. Tre timmar senare var katamaran turen slut och hela klassen tog ännu en gång plats på bussen som tog oss till Swakopmund för tredje gången på en vecka. Eftersom vädret var bra då vi befann oss i Swakopmund för sista gången så tog vi oss ner till stranden där vi badade i havet. Benguelaströmmen löper längs med den namibiska kustremsan och gör att havsvattnet oftast är väldigt kallt året om, strömmen bidrar också till en rätt så tjock dimma som täcker kusten vissa dagar. Några timmar senare åkte vi tillbaka till Walvis Bay där vi spenderade vår sista kväll med våra värdfamiljer.
Packade och klara lastade vi på våra väskor på bussen och deltog sedan på våra fyra sista lektioner någonsin på Kuisebmond Secondary School. Vid klockan tio hade alla elever samlats för att ta farväl innan vi skulle åka vidare mot huvudstaden. Vi som hade traditionella klänningar fick ha dem på oss denna dag, eleverna tyckte att våra traditionella klänningar var fina och vi fick mycket uppmärksamhet av dem på grund av detta! Efter den korta skoldagen samlades vi på bussen och åkte mot huvudstaden Windhoek som endast låg cirka tre timmar bort, så det var ingen lång väg att åka. Vi stannade till inåt landet för en snabb lunch, man märkte verkligen att vi inte var nära kusten längre för det hade plötsligt blivit väldigt varmt igen. Vi hade vant oss för det milda klimatet längs med kusten så det var lite av en chock att känna den starka värmen igen som vi hade fått uppleva under vår första vecka i Namibia. Vi anlände till Windhoek under sen eftermiddag och vi kom snart fram till Windhoek Technical High School där vi skulle spendera de två sista nätterna i Namibia. En skola? Ja, vi bodde faktiskt i en studentkorridor. Dörren var en järngallerdörr som man fick låsa genom ett hänglås, toaletterna var gemensamma och det var oftast stopp i dem och i korridoren kunde man om man hade tur få se några snabba skalbaggar… Som ni kanske förstår, var boendet väldigt enkelt, men det fick duga i två nätter. Dagens middag bestod av ris och kalops i skolmatsalen, det smakade helt okej faktiskt, ungefär som den svenska skolmaten.
Vår sista dag i Namibia spenderade vi i huvudstaden Windhoek där vi fick en heldag för oss själva. På morgonen kollade vi först upp Tyska Kyrkan, som är stadens kanske mest berömda sevärdhet. Windhoek är inte någon stor stad så det kryllar inte precis av sevärdheter. Det mesta av dagen spenderades på Independence Avenue som är stadens största shoppinggata. Där fanns det en hel del affärer och shoppingcentrum att virra runt sig i. Finns väl inget mer att säga om detta, förutom att det var väldigt varmt, säkert uppemot fyrtio grader… Framåt kvällen hade vi bokat bord på en restaurang som hette Joe’s Beer House, tro mig, restaurangen var bättre än vad det låter som! Jag smakade på Kudu som även det är någon form av en mindre antilop, det var gott och mätt blev man absolut. När vi kom tillbaka till våra studentrum gick vi och lade oss tidigt då vi skulle upp tidigt för att åka till flygplatsen.
Tredje februari hade det hunnit bli och sista dagen på resan var här, sorgligt men sant tyvärr. Redan klockan sex på morgonen tog vi plats på bussen för sista gången, nu var det bara bussfärden till flygplatsen kvar, sedan skulle vi befinna oss på flyget till Tyskland. Men tänk så mycket som kan gå fel, med två timmar kvar tills flyget skulle avgå stannar bussen längs med vägkanten. Vi befinner oss tjugo minuter från flygplatsen, vårt plan avgår om mindre än två timmar och planet till Tyskland avgår endast en gång i veckan… Vi ringer efter en ny buss men den kommer inte, efter ett tag stannar en tom buss precis framför oss och chauffören säger åt oss att skynda oss. Så allihop springer på bussen med sina väskor och vi kör till flygplatsen i racerfart. Vi hann precis komma fram innan incheckningen stängde, vi hade verkligen turen med oss; liksom hur stor är chansen att en tom buss ska komma från ingenstans precis när man behöver en? En chans på miljonen? Bussen som vi hade ringt efter hade inte ens lämnat kontoret då vi befann oss på flygplatsen. Flyget till Tyskland gick bra, efter elva timmar var vi åter igen på norra halvklotet och vi möttes av kyla och snö. Väl framme i Sverige blev vi alla lite chockade av hur mycket snö det faktiskt var, men jag var tacksam över de två veckorna i värmen jag hade fått uppleva.
Idag när jag skriver detta är jag verkligen glad över att jag fått chansen att få göra denna resa, denna resa har gett mig så otroligt mycket. Jag har lärt känna så många underbara människor, den namibiska befolkningen var verkligen trevlig! Alla minnen från resan kommer jag alltid ha kvar i resten av mitt liv och det är jag verkligen djupt tacksam för. Då resan var över, fortsatte på ett sätt resan ändå. Dagen efter vi hade kommit hem anlände fyra namibier från vår partnerskola i Walvis Bay till Sverige. En bodde hos mig under en veckas tid, efter dem hade visat oss deras värld fick också visa våran värld för dem. Det som gjorde störst intryck på dem var snön, det som gjorde störst intryck på oss i Namibia var nog de stora sanddynerna. Vi fick dela med oss av våra olika kulturer och lära oss av varandra.
Denna tid har verkligen varit lärorik för mig och jag hoppas att ni som läser detta blogginlägg tar del av mina upplevelser och all fakta som jag försökt få med i detta väldigt långa blogginlägg.
Härmed tackar jag för mig, hoppas ni har funnit glädje i att läsa detta trots dess längd!
Mvh. Travellover
