Dag för dag: Resealbumet "Namibia" av Travellover

Efter vårt besök i Swakopmund åkte vi tillbaka till Walvis Bay där vi begav oss till restaurangen "The Raft", som är en restaurang som ligger på en brygga mitt ute i havet. Restaurangen är ett av de bättre restaurangerna i staden, fast det verkade inte finnas så jättemånga restauranger just i Walvis Bay. I alla fall så kunde man se många seglare och windsurfare precis utanför restaurangen. Restaurangen låg precis vid stranden i Walvis Bay, även den stranden var väldigt folktom om man bortser från sportmännen på bilden...

En bit utanför staden Walvis Bay ligger det lilla samhället Topnaars. Invånarna har levt ute i öknen i hela sitt liv och deras levnadsstandard är väldigt enkel. Som ni ser på bilden lever dem i skjul uppbyggda av upphittat material. Befolkningen lever endast på att äta en viss fruktkärna... Åsnor med tillhörande vagnar är ett av transportmedlena som dem använder. När vi besökte dem erbjöd dem oss en åsnetur för tio kronor per person... Det var intressant att få se människor som lever så avlägset, dem lever verkligen i en helt annan värld. Väldigt fascinerande tycker jag...

Staden Walvis Bay som ligger belägen längs med kalla Atlanten gränsar också till öknen. Cirka en timme från staden kommer man till ett riktigt stort och imponerande ökenområde. Den största sanddynen kallas "Dune 7" och är över hundra meter hög. Vi fick chansen att besöka Dune 7 och resten av alla sanddyner en eftermiddag och kväll efter en skoldag. När vi kom dit började det med att vi köpte trettio minuter var på en fyrhjuling. I grupper om tio personer åkte vi ut i öknen tillsammans med en ledare som körde först. Jag måste säga att det var ett av de roligaste sakerna jag gjort. Det var verkligen en speciell känsla att kunna köra fort på sin alldeles egna fyrhjuling omringad av stora höga sanddyner. Vi fick köra upp för flera sanddyner, det läskigaste var att köra ner för några branta sanddyner, men det gick bra. Efter femton minuters körande befann vi oss mitt ute i öknen, man såg bara sand överallt och det var verkligen underbart vackert. Den synen glömmer jag aldrig! När vi kom tillbaka var det en aning tufft att lämna ifrån sig sin fyrhjuling då det hade varit så kul. Detta vill jag göra någon gång igen! :-)

Staden Walvis Bay som ligger belägen längs med kalla Atlanten gränsar också till öknen. Cirka en timme från staden kommer man till ett riktigt stort och imponerande ökenområde. Den största sanddynen kallas "Dune 7" och är över hundra meter hög. Vi fick chansen att besöka Dune 7 och resten av alla sanddyner en eftermiddag och kväll efter en skoldag.

När vi kom dit började det med att vi köpte trettio minuter var på en fyrhjuling. I grupper om tio personer åkte vi ut i öknen tillsammans med en ledare som körde först. Jag måste säga att det var ett av de roligaste sakerna jag gjort. Det var verkligen en speciell känsla att kunna köra fort på sin alldeles egna fyrhjuling omringad av stora höga sanddyner. Vi fick köra upp för flera sanddyner, det läskigaste var att köra ner för några branta sanddyner, men det gick bra. Efter femton minuters körande befann vi oss mitt ute i öknen, man såg bara sand överallt och det var verkligen underbart vackert. Den synen glömmer jag aldrig! När vi kom tillbaka var det en aning tufft att lämna ifrån sig sin fyrhjuling då det hade varit så kul. Detta vill jag göra någon gång igen! :-)

Efter vi hade åkt bestämde vi oss för att klättra upp på den högsta sanddynen Dune 7. Lättare sagt än gjort! Hundra meters höjd gjorde sig påmind då man sjönk längre ner ju högre upp man kom. Det var varmt och skorna var alldeles fyllda med sand. Jag måste medge att jag ville ge upp redan halvvägs men tillslut, kanske tjugo minuter senare kom jag äntligen upp. Och jag ångrar verkligen inte att jag klättrade upp till toppen trots att det var väldigt jobbigt just då. Utsikten på toppen slog det mesta, det var helt fantastiskt. Solen som höll på att gå ner över öknen skapade ett magiskt ljus över dem enorma sanddynerna. Och där stod vi och balanserade över hundra meter upp, det var verkligen ett speciellt ögonblick. Sedan återstod det att springa ner och det var ju lite lättare än det hade varit att klättra upp :-)

Staden Walvis Bay som ligger belägen längs med kalla Atlanten gränsar också till öknen. Cirka en timme från staden kommer man till ett riktigt stort och imponerande ökenområde. Den största sanddynen kallas "Dune 7" och är över hundra meter hög. Vi fick chansen att besöka Dune 7 och resten av alla sanddyner en eftermiddag och kväll efter en skoldag.

När vi kom dit började det med att vi köpte trettio minuter var på en fyrhjuling. I grupper om tio personer åkte vi ut i öknen tillsammans med en ledare som körde först. Jag måste säga att det var ett av de roligaste sakerna jag gjort. Det var verkligen en speciell känsla att kunna köra fort på sin alldeles egna fyrhjuling omringad av stora höga sanddyner. Vi fick köra upp för flera sanddyner, det läskigaste var att köra ner för några branta sanddyner, men det gick bra. Efter femton minuters körande befann vi oss mitt ute i öknen, man såg bara sand överallt och det var verkligen underbart vackert. Den synen glömmer jag aldrig! När vi kom tillbaka var det en aning tufft att lämna ifrån sig sin fyrhjuling då det hade varit så kul. Detta vill jag göra någon gång igen! :-)

Efter vi hade åkt bestämde vi oss för att klättra upp på den högsta sanddynen Dune 7. Lättare sagt än gjort! Hundra meters höjd gjorde sig påmind då man sjönk längre ner ju högre upp man kom. Det var varmt och skorna var alldeles fyllda med sand. Jag måste medge att jag ville ge upp redan halvvägs men tillslut, kanske tjugo minuter senare kom jag äntligen upp. Och jag ångrar verkligen inte att jag klättrade upp till toppen trots att det var väldigt jobbigt just då. Utsikten på toppen slog det mesta, det var helt fantastiskt. Solen som höll på att gå ner över öknen skapade ett magiskt ljus över dem enorma sanddynerna. Och där stod vi och balanserade över hundra meter upp, det var verkligen ett speciellt ögonblick. Sedan återstod det att springa ner och det var ju lite lättare än det hade varit att klättra upp :-)

Staden Walvis Bay som ligger belägen längs med kalla Atlanten gränsar också till öknen. Cirka en timme från staden kommer man till ett riktigt stort och imponerande ökenområde. Den största sanddynen kallas "Dune 7" och är över hundra meter hög. Vi fick chansen att besöka Dune 7 och resten av alla sanddyner en eftermiddag och kväll efter en skoldag.

När vi kom dit började det med att vi köpte trettio minuter var på en fyrhjuling. I grupper om tio personer åkte vi ut i öknen tillsammans med en ledare som körde först. Jag måste säga att det var ett av de roligaste sakerna jag gjort. Det var verkligen en speciell känsla att kunna köra fort på sin alldeles egna fyrhjuling omringad av stora höga sanddyner. Vi fick köra upp för flera sanddyner, det läskigaste var att köra ner för några branta sanddyner, men det gick bra. Efter femton minuters körande befann vi oss mitt ute i öknen, man såg bara sand överallt och det var verkligen underbart vackert. Den synen glömmer jag aldrig! När vi kom tillbaka var det en aning tufft att lämna ifrån sig sin fyrhjuling då det hade varit så kul. Detta vill jag göra någon gång igen! :-)

Efter vi hade åkt bestämde vi oss för att klättra upp på den högsta sanddynen Dune 7. Lättare sagt än gjort! Hundra meters höjd gjorde sig påmind då man sjönk längre ner ju högre upp man kom. Det var varmt och skorna var alldeles fyllda med sand. Jag måste medge att jag ville ge upp redan halvvägs men tillslut, kanske tjugo minuter senare kom jag äntligen upp. Och jag ångrar verkligen inte att jag klättrade upp till toppen trots att det var väldigt jobbigt just då. Utsikten på toppen slog det mesta, det var helt fantastiskt. Solen som höll på att gå ner över öknen skapade ett magiskt ljus över dem enorma sanddynerna. Och där stod vi och balanserade över hundra meter upp, det var verkligen ett speciellt ögonblick. Sedan återstod det att springa ner och det var ju lite lättare än det hade varit att klättra upp :-)

Staden Walvis Bay som ligger belägen längs med kalla Atlanten gränsar också till öknen. Cirka en timme från staden kommer man till ett riktigt stort och imponerande ökenområde. Den största sanddynen kallas "Dune 7" och är över hundra meter hög. Vi fick chansen att besöka Dune 7 och resten av alla sanddyner en eftermiddag och kväll efter en skoldag.

När vi kom dit började det med att vi köpte trettio minuter var på en fyrhjuling. I grupper om tio personer åkte vi ut i öknen tillsammans med en ledare som körde först. Jag måste säga att det var ett av de roligaste sakerna jag gjort. Det var verkligen en speciell känsla att kunna köra fort på sin alldeles egna fyrhjuling omringad av stora höga sanddyner. Vi fick köra upp för flera sanddyner, det läskigaste var att köra ner för några branta sanddyner, men det gick bra. Efter femton minuters körande befann vi oss mitt ute i öknen, man såg bara sand överallt och det var verkligen underbart vackert. Den synen glömmer jag aldrig! När vi kom tillbaka var det en aning tufft att lämna ifrån sig sin fyrhjuling då det hade varit så kul. Detta vill jag göra någon gång igen! :-)

Efter vi hade åkt bestämde vi oss för att klättra upp på den högsta sanddynen Dune 7. Lättare sagt än gjort! Hundra meters höjd gjorde sig påmind då man sjönk längre ner ju högre upp man kom. Det var varmt och skorna var alldeles fyllda med sand. Jag måste medge att jag ville ge upp redan halvvägs men tillslut, kanske tjugo minuter senare kom jag äntligen upp. Och jag ångrar verkligen inte att jag klättrade upp till toppen trots att det var väldigt jobbigt just då. Utsikten på toppen slog det mesta, det var helt fantastiskt. Solen som höll på att gå ner över öknen skapade ett magiskt ljus över dem enorma sanddynerna. Och där stod vi och balanserade över hundra meter upp, det var verkligen ett speciellt ögonblick. Sedan återstod det att springa ner och det var ju lite lättare än det hade varit att klättra upp :-)

Rebecca och jag passade på att ta ett foto ihop med den fantastiska bakgrunden!

Staden Walvis Bay som ligger belägen längs med kalla Atlanten gränsar också till öknen. Cirka en timme från staden kommer man till ett riktigt stort och imponerande ökenområde. Den största sanddynen kallas "Dune 7" och är över hundra meter hög. Vi fick chansen att besöka Dune 7 och resten av alla sanddyner en eftermiddag och kväll efter en skoldag.

När vi kom dit började det med att vi köpte trettio minuter var på en fyrhjuling. I grupper om tio personer åkte vi ut i öknen tillsammans med en ledare som körde först. Jag måste säga att det var ett av de roligaste sakerna jag gjort. Det var verkligen en speciell känsla att kunna köra fort på sin alldeles egna fyrhjuling omringad av stora höga sanddyner. Vi fick köra upp för flera sanddyner, det läskigaste var att köra ner för några branta sanddyner, men det gick bra. Efter femton minuters körande befann vi oss mitt ute i öknen, man såg bara sand överallt och det var verkligen underbart vackert. Den synen glömmer jag aldrig! När vi kom tillbaka var det en aning tufft att lämna ifrån sig sin fyrhjuling då det hade varit så kul. Detta vill jag göra någon gång igen! :-)

Efter vi hade åkt bestämde vi oss för att klättra upp på den högsta sanddynen Dune 7. Lättare sagt än gjort! Hundra meters höjd gjorde sig påmind då man sjönk längre ner ju högre upp man kom. Det var varmt och skorna var alldeles fyllda med sand. Jag måste medge att jag ville ge upp redan halvvägs men tillslut, kanske tjugo minuter senare kom jag äntligen upp. Och jag ångrar verkligen inte att jag klättrade upp till toppen trots att det var väldigt jobbigt just då. Utsikten på toppen slog det mesta, det var helt fantastiskt. Solen som höll på att gå ner över öknen skapade ett magiskt ljus över dem enorma sanddynerna. Och där stod vi och balanserade över hundra meter upp, det var verkligen ett speciellt ögonblick. Sedan återstod det att springa ner och det var ju lite lättare än det hade varit att klättra upp :-)

Jag och Rebecca bodde hemma hos dansläraren Maria under vår vecka i Walvis Bay. På bilden syns Maria i mitten och två av hennes döttrar i kanterna. Marias hus låg mitt i kåkstatsdelen Kuisebmond, huset var dock väldigt fint och stort så vi var mycket nöjda. Maria och hennes familj var också väldigt vänliga mot oss och dem svarade gärna på frågor och hjälpte till. Väldigt positiva människor, saknar dem! Dem var i alla fall med under kvällen vid Dune 7, efter vi hade åkt fyrhjuling och klättrat upp för Dune 7 så åt vi grillad mat... väldigt mysigt!

Precis vid hamnen i Walvis Bay såg vi dessa pelikaner som nyfiket såg sig omkring. Jag har tidigare nämnt att Walvis Bay är känt för sina flamingon, men det är desto mer vanligare att se pelikaner. Dessa pelikaner såg vi när vi gick ut från restaurangen vi hade ätit på... dem stod precis utanför och väntade på att få bli fotograferade :-)

På 1400-talet anlände den första europén hit till Cape Cross, men idag är inte Cape Cross känt på grund av detta, det är istället de tusentals sjölejonen som lockar till sig besökare. Cape Cross ligger på "Skelettkusten", kusten har fått sitt namn av att många båtar gick på grund förr i tiden pga den tjocka dimman.
Cape Cross ligger norr om städerna Swakopmund och Henties Bay och är omringad av ett dominerande ökenlandskap.
På klipporna av Cape Cross ligger tusentals sjölejon och slappar, även i vattnet är det fullt med sjölejon. Lukten här är väldigt speciell, vissa står inte ut, en mycket stark lukt av fisk kanske man kan säga. Fast lukten får man faktiskt stå ut med för sjölejonen är ju så söta! :-)

På 1400-talet anlände den första europén hit till Cape Cross, men idag är inte Cape Cross känt på grund av detta, det är istället de tusentals sjölejonen som lockar till sig besökare. Cape Cross ligger på "Skelettkusten", kusten har fått sitt namn av att många båtar gick på grund förr i tiden pga den tjocka dimman.
Cape Cross ligger norr om städerna Swakopmund och Henties Bay och är omringad av ett dominerande ökenlandskap.
På klipporna av Cape Cross ligger tusentals sjölejon och slappar, även i vattnet är det fullt med sjölejon. Lukten här är väldigt speciell, vissa står inte ut, en mycket stark lukt av fisk kanske man kan säga. Fast lukten får man faktiskt stå ut med för sjölejonen är ju så söta! :-)

På 1400-talet anlände den första europén hit till Cape Cross, men idag är inte Cape Cross känt på grund av detta, det är istället de tusentals sjölejonen som lockar till sig besökare. Cape Cross ligger på "Skelettkusten", kusten har fått sitt namn av att många båtar gick på grund förr i tiden pga den tjocka dimman.
Cape Cross ligger norr om städerna Swakopmund och Henties Bay och är omringad av ett dominerande ökenlandskap.
På klipporna av Cape Cross ligger tusentals sjölejon och slappar, även i vattnet är det fullt med sjölejon. Lukten här är väldigt speciell, vissa står inte ut, en mycket stark lukt av fisk kanske man kan säga. Fast lukten får man faktiskt stå ut med för sjölejonen är ju så söta! :-)

På 1400-talet anlände den första europén hit till Cape Cross, men idag är inte Cape Cross känt på grund av detta, det är istället de tusentals sjölejonen som lockar till sig besökare. Cape Cross ligger på "Skelettkusten", kusten har fått sitt namn av att många båtar gick på grund förr i tiden pga den tjocka dimman.
Cape Cross ligger norr om städerna Swakopmund och Henties Bay och är omringad av ett dominerande ökenlandskap.
På klipporna av Cape Cross ligger tusentals sjölejon och slappar, även i vattnet är det fullt med sjölejon. Lukten här är väldigt speciell, vissa står inte ut, en mycket stark lukt av fisk kanske man kan säga. Fast lukten får man faktiskt stå ut med för sjölejonen är ju så söta! :-)

Efter vi hade besökt sjölejonskolonin begav vi oss tillbaka till Walvis Bay, där väntade en traditionell middag på oss! På middagen, som hölls hemma hos min värdfamilj, dukades bland annat torkade larver upp... Ungefär hälften smakade tror jag, tyvärr var jag en av dem som smakade och jag kan avslöja att torkade larver inte var någon vidare smakupplevelse! Larven var krispig och smakade salt och slemmigt.... Usch, det var första och sista gången jag åt larv!

På den traditionella middagen hemma hos min värdfamilj, befann sig också denna lilla pojke. Hans namn var Roman och han var sex månader. Kolla bara på han, finns det något sötare? :-) Han var verkligen tålmodig också, flera personer höll honom men han klagade inte, han bara tittade på alla med sina stora ögon... :)

Bilden visar min brevvän Elmary i mitten, med hennes kompisar bredvid henne...

På vår partnerskola Kuisebmond Secondary School pågick det på lördagen en fotbollsturnering, som tur var så befann sig min brevvän på plats och jag passade på att gå iväg med henne istället. Fotboll är inte riktigt min grej så att min brevvän istället visade mig runt hela statsdelen Kuisebmond gjorde mig glad. Vi gick runt i centrum och vi gick in till några lokala affärer, vi gick även hem till henne och hennes kompisars hus, sedan visade dem mig en kyrka … Rundvandringen var verkligen intressant, jag fick verkligen lära mig mycket om hur människorna i Kuisebmond lever. Det enda negativa med promenaden var att jag som en vit person ständigt var uttittad, då vita sällan syns i den statsdelen. En pojke ramlade till och med av sin cykel efter att ha kört på trottoarkanten då han hade varit så chockad över att ha sett mig! Några timmar senare återvände jag till skolområdet och fotbollsturneringen var nästan över...

Jag och min kompis Rebecca bodde hemma hos dansläraren Maria under vår vecka i Walvis Bay. På bilden syns hennes stora hus med gård. Marias hus låg mitt i kåkstatsdelen Kuisebmond, huset var dock väldigt fint och stort så vi var mycket nöjda. Maria och hennes familj var också väldigt vänliga mot oss och dem svarade gärna på frågor och hjälpte till. Väldigt positiva människor, saknar dem!

Sista dagen i Walvis Bay startades tidigt. Vi skulle åka katamaran och vi var tvungna att befinna oss på båten innan klockan nio eftersom turen startade då. Väl på båten tog vi plats längst fram i båten där guiden hälsade oss välkomna. Den stora katamaranen tog oss ut på Atlanten och vi fick sett delfiner som simmade under båten, vi fick även sett många sjölejon – vissa hoppade även upp på båten. Guiden och några frivilliga matade sjölejonen, man fick inte gå för nära, för dem kunde tydligen bitas blev vi varnade för. Lunch blev det sedan, havets läckerheter dukades upp, bl.a. bläckfisk och ostron. Tre timmar senare var katamaran turen tyvärr slut...

Sista dagen i Walvis Bay startades tidigt. Vi skulle åka katamaran och vi var tvungna att befinna oss på båten innan klockan nio eftersom turen startade då. Väl på båten tog vi plats längst fram i båten där guiden hälsade oss välkomna. Den stora katamaranen tog oss ut på Atlanten och vi fick sett delfiner som simmade under båten, vi fick även sett många sjölejon – vissa hoppade även upp på båten. Guiden och några frivilliga matade sjölejonen, man fick inte gå för nära, för dem kunde tydligen bitas blev vi varnade för. Lunch blev det sedan, havets läckerheter dukades upp, bl.a. bläckfisk och ostron. Tre timmar senare var katamaran turen tyvärr slut...