Dag för dag: Resealbumet "Med "tummen upp" genom Lofoten" av Karinlorvik

Efter Flakstad gick jag åter ut på huvudvägen, som här följer en fjordarm en bra bit inåt för att sedan gå utåt igen på andra sidan. Här var vattnet alldeles turkost.

Runt denna fjordarm till vägskälet i Vareid fick jag åka med en norditalienare, som hade köpt en rorbu (sjöhus) här för fyra år sedan och nu tillbringade stora delar av sin tid här. Han älskade också att vara här på vintern med mörketid och stormar!

Från Vareid vid havet börjar jag nu vandra inåt i en dalgång. Värmen de sista dagarna (25 grader och mera) har fått naturen att formligen explodera, här i form av fantastiska gula blomsterängar.

Det börjar märkas att det är Pingstafton eftermiddag, trafiken glesnar, och jag får "trava på" ...
Men så stannar en bil utan att jag ens lyft tummen, det var italienaren igen. Han skulle besöka några bekanta en bit bort, så nu fick jag lift genom den undersjöiska tunneln under Nappsundet, där hade jag inte gärna velat gå. Jag började också bli både hungrig och lite trött och var inte ens halvvägs till Svolvaer än. Hur skulle det här gå? Jodå, en ung mamma med en liten flicka i baksätet stannade och tog mig med en liten bit. Hon var ryska och gift med en norrman och var nu på väg till sin svärmor. Jag kunde inte låta bli att förundras över hur bra norska hon talade efter några få år i Lofoten. Två-åringen i baksätet talade om för mig att hon kunde tala ryska ...

Det blir en kort sträcka till med en Oslodam i min egen ålder. Hon kör in mig till busstationen i Leknes, därifrån går det kanske en buss, om jag har tur. Här sitter en ung kvinna med en massa bagage och väntar på buss åt andra hållet. Tillsammans får vi fram att det skall gå en buss härifrån mot Svolvær om två timmar!
Så länge vill jag inte vänta. Jag ringer vandrarhemmet i Svolvær och talar om att jag kan bli sen, sedan ger jag mig ut på vägen igen. Jag får gå en bra bit, det är visserligen mera trafik nu, men vägarna är bättre och hastigheten större. Av säkerhetsskäl måste jag också gå på en gång- och cykelbana.
"Aldrig så galt att det inte är gott för något", efter ett tag kom jag förbi denna lada med detta konstverk av en svampplockande flicka - vackert eller hur?
Sedan skulle jag i en bokhandel få se en bok med detta och flera andra konstverk av okända "gärningsmän", bokens titel var "Street Art Norway".

Hur gick det nu, skulle jag få lift, eller skulle jag tvingas vänta på bussen?
Det hade nu börjat blåsa en kall vind, och jag hade fått plocka fram både tröja och en vindjacka från min resväska.
Långt omsider (så kändes det i alla fall) stannade en bil. Det var en man, han skulle lyckligtvis hela vägen och lite till. Han sa att om det luktade fisk i bilen, så berodde det på att han hade varit och satt ut "smolt" (laxungar) i laxodlingarna ute i Lofoten. Han var en "søring", dvs från södra Norge, men hade träffat en kvinna från Lofoten och flyttat upp hit, något han inte ångrade på.

Jag kom altså hela vägen fram till Svolvær och kunde checka in på mitt vandrarhem vid niotiden. Här var det vindstilla och fint, jag tog med mig kameran och gick ut i den ljuvliga sommarkvällen.

Jag valde att gå över bron till Svinöya, som tillhör Svolværs äldre bebyggelse.
Här har jag dessutom bott i en fin rorbu vid ett tidigare besök (bilder finns i ett äldre album här på RG). Här på Svinøya finns också en trevlig restaurang som jag besökte den gången.

Kvällen var ljuvlig, jag kunde inte haft mer tur med vädret dessa dagar ...

Från bron tog jag denna bild av fjället med den berömda formationen Svolværgeita.
Om man tittar noga, kan man se att det står en människa på getens ena horn. Riktigt modiga män brukar ta sig upp hit och sedan hoppa från det ena hornet till det andra ... Visserligen älskar jag höjder, men där går nog gränsen, denna aktivitet är inget för mig.

Jag besökte min mysiga restaurang (t.h. om bron) och njöt av en sen men välsmakande måltid ute på terrassen över havet och med utsikt mot det numera mycket moderna centrum av staden.
Det var närmare midnatt när jag nu gick över bron från Svinøya. Solen hade ännu inte gått ned, det hade däremot mannen på Svolværgeitas horn ...

Jag vaknar till ännu en underbar och solig morgon. Då jag lade mig vid midnatt, låg det en större fiskebåt utanför mitt fönster, på den fanns en skylt om dagliga båtturer till Trollfjorden kl.10. Det passade mig utmärkt, jag kunde behöva vila litt efter allt travande de senaste dagarna. Men jag skulle hinna en liten tur över bron till Svinøya och ta några bilder först i det fina solskenet, så det gjorde jag.
På denna bild syns bl.a. Svolvær kyrka och ett modernt hotell på Anker Brygge.

Denna gamla dörr med patina hittade jag på Svinøya.

Det var kul att gå in i denna fina ställning med torrfisk ...

Ännu en bild från Svinøybron, denna gång in mot stan, där man bl.a. ser höghuset Thon Hotel med sina tio våningar t.v. i bild.

Vattenytan låg helt spegelblank och fick dessa torrdockor att nästan se ut som höghus.

Fönstret till höger var mitt, ett pyttelitet rum med våningssäng. Här utanför låg Trollfjordbåten, som nu var borta då jag kom tillbaka från min tidiga morgonpromenad!? Den har väl flyttat närmare centrum, tänkte jag och gav mig iväg dit ...

Jag hittade ett försäljningsställe på kajen som skyltade med turer till Trollfjorden och även turer för att titta på havörn.
Dom hade tre platser kvar kl.11.30, sa den vänlige svenske killen som jobbade där. Resan kostade 600 NOK, ganska dyrt, tyckte jag, men jag köpte en biljett. "Kom tillbaka 10 minuter före avgång, så du kan klä på dig dräkten o västen", sa han. Vadå då, undrade jag, det är jo en varm och skön sommardag, inte behöver väl jag ytterligare kläder, det räcker väl med en tröja ...

Döm om min förvåning då jag upptäckte vilken utflykt jag hade köpt, det var den med de häftiga snabbåtarna! Vi skulle vara ute i två timmar, först skulle vi åka inomskärs norrut till den legendariska Trollfjorden och sedan utanför och mellan öar och holmar på returen till Svolvær.

Färden upp till Trollfjorden gick snabbt, här ser vi mynningen till den legendariska fjorden.