Även den här gången så skippade jag Kao San Road och backpackervimlet där. Hittade mig ett litet trevligt hotell i stadsdelen Silom. Mycket centralt placerat med både Lumpiniparken och Sky Bar inom bekvämt gångavstånd. Jag upptäckte, under en av mina promenader också att den Burmesiska ambassaden, där Stefan och jag fixade våra visum häromåret, bara ligger ett fåtal av Daniel Ståhls patenterade diskuskast bort. Inga problem att hitta här heller. Går jag på Silom Road så är det bara att svänga av vid Sri Maha Mariammam Temple, som är hinduistiskt tempel. Jodå, det finns sådana även i Thailand.
Min fot som besvärat mig ett tag, har blivit bättre. Tillräckligt bra i alla fall för att jag utan problem kunde ta mig gående över till Lumpiniparken och vandra runt där i några timmar både onsdag och torsdag. När man går därinne försvinner bruset från den intensiva Bangkoktrafiken nästan helt. Många använder parken för motion. Finns vägar därinne som används av joggare och cyklister som kör varv efter varv. Flera små sjöar finns också och där finns ett stort antal varaner som endera simmar i vattnet eller ligger och solar sig på någon gräsplätt. På onsdagen hade det regnat på morgonen så då såg man inte så många, men på torsdagen visade de upp sig ordentligt.
På mitt hotell träffade jag på en man från Turkiet och en annan från Indien som jag pratade en del med. När jag var på väg hem på onsdag kväll, så mötte jag dem och de frågade om jag skulle följa med ut på stan. Javisst, sade jag och följde med utan att ha en aning om vart vi skulle. Vi hoppade in i en taxi och kosan ställdes till Nana Plaza, som visade sig vara dit synden och glädjeflickorna har tagit vägen numera. Vi gick runt ett tag, men brydde oss aldrig om att gå in i någon av barerna, utan gick vidare till en gata bredvid som indiern var väl bekant med. Satte oss vid ett bord och tog oss några öl. Även här var det gott om flickor som försökte väcka intresset hos oss. Efter ett tag så var det ändå dags att sticka tillbaka till hotellet. Indiern som kände flickorna väl, nästan lite mycket väl kände jag, stannade kvar och turken och jag hoppade in i en bulle. En av flickorna hoppade också in och följde med oss till hotellet. Jag gick in till mig och vad sedan hände frågade jag aldrig om.
Sky Bar ligger heller inte så långt från mitt boende så på torsdag knallade jag och Selim, som turken heter dit och for upp på taket till Bangkoks högsta byggnad. En riktig fin utsikt, runt om över hela staden bjuds man på så vi passade på att kolla ordentligt. Tyvärr öppnar inte stället förrän klockan 18, så det började nästan vara dags för skymning och diset ligger ständigt över staden. Jag tror att det skulle löna sig för dem att öppna lite tidigare så att folk kunde njuta av utsikten tidigare på dagen. Vi hade väl tänkt oss att kunna skölja våra strupar med varsin öl däruppe, men priserna var alldeles för höga. Den enda öl de hade var en italiensk bira och den kostade flera hundra för en flaska. Till och med en läsk gick på en hundrafemtio riksdaler ungefär.
Min fot är som sagt bättre. Värre då med mitt lilla sår på smalbenet. Gick förbi ett sjukhus i Sihanoukville och knallade in där. Men i den språkförbistring som var så verkade det som de för tillfället bara hade kinesiska läkare och då bara behandlade sina landsmän. Här på Silom Road däremot så hittade jag ett sjukhus som tog emot mig. De kollade in benet, gav mig en stelkrampsspruta, rengjorde såret med tillräckligt mycket jod för att räcka till en fallskärmsjägarpluton, lade om det, gav mig en femdagarsranson av antibiotika och beordrade mig att komma tillbaka dagen efter. De hade hunnit bli riktigt infekterat. Nåväl, jag gick dit även dagen efter och fick det rengjort ytterligare en gång och omlagt igen. De ville att jag skulle komma igen dagen efter ytterligare en gång, men då är det resdag för mig så jag får fortsätta behandlingen när jag är hemma.
Men nu är det slutfladdrat härnere i Asien för den här gången. Sitter på Suvarnabhumi och väntar på att jag ska få gå ombord på planet mot Delhi.
/Conny
