Dag för dag: Resealbumet "Kultur i Stockholm 2011" av Bibchen

Släktbesök från Danmark. Vad visar man en 11 årig pojke "fra Köbenhavn"? Hans önskan förstås - Wasa muséet. Det blåser snålt, men solen skiner, när vi beger oss in till sta´n. Ombyggnad har för några dagar stoppat vårt pendeltåg, så vi får ta långfärd med buss, T-bana och spårvagn. Känns som att vara på resa. Passar ju bra på den här RG-sidan då! :-)

Det serveras dagens lunch i muséets restaurang, men det smakar inte en 11-åring. Han går i.st. tillbaka ut genom spärren och köper sig en bratwurst i korvståndet. Mätta och belåtna gör vi så vårt besök i muséehallen, där det stolta skeppet Wasa står i eget majestät.

"Den 10 augusti år 1628 seglade Vasa ut på sin jungfrufärd. Men resan blev kort. Inför bestörta åskådare förliste hon redan i Stockholms hamn. Tiden ombord stannade. Misslyckade försök att bärga Vasa gjordes, men till slut gav man upp. När Vasa bröt vattenytan 1961, 333 år senare, var hon ett stycke nästan orört 1600-tal." (ur broschyren)

Spännande att läsa på alla skyltar och se föremål från båten. Många frågor försöker jag svara på så tydligt som möjligt (på min bästa danska!), så att 11-åringen ska förstå. Vi trivs och tar lååång tid på oss i denna häpnadsväckande, historiska, mörka och kyliga miljö.
Lite ovanligt att vara turist i sin egen stad!

Vängänget har kulturkväll! I kväll ser vi "Leka med elden" på Stockholms stadsteater.

"Strindbergsåret 2012 börjar här. Och kommer det att fortsätta som den självutnämnda öppnaren på Stockholms stadsteater, Leka med elden, så spelar en tjurskallig kulturminister mindre roll. Uppsättningen visar sig vara en liten pärla, fräckt glimmande och med strandens fräscha vattendroppar dröjande på ytan. Det är, naturligtvis, Strindbergs verk som motiverar ett särskilt jubileumsår, inte årtalen i sig.
Hans humor, till exempel, insiktsfull och träffande i Leka med elden, en kort komedi som balanserar på kanten till bråddjupen, men väljer att väja undan. Sofia Jupither har regisserat pjäsen som den skulle kunna ha sett ut på Strindbergs egen Intima Teatern, där den spelades första gången i Sverige 1908. Ändå har Jupither uppdaterat, helt lätt, men fullt kännbart i synen på männen och kvinnorna, åldrarna, äktenskapet. Språket, det distinkta, friska, är Strindbergs, liksom replikernas snabba pilkastning.
Det kan se ut som om det är kvinnan, Kerstin, som är ormen i sommarparadiset där generationerna möts. Ofta har Leka med elden spelats så. Men Sofia Jupither och ensemblen har fördelat skuldbörda och ansvar mer jämnt genom rolltolkningarna och därmed pekas inte finger åt Kerstin, väl spelad av Petronella Barker, mer än åt någon annan. Hon lider faktiskt av att vara undernärd på kärlek och har långtråkigt i det sysslolösa men inrutade sommarlivet med svärföräldrarna. Hennes man (Gerhard Hoberstorfer) vänslas med kusin Adèle och själv dras hon till vännen Axel (Johannes Bah Kuhnke) som gästar sommarhuset. De gamla svärföräldrarna ser allt och begriper ännu mer, och snart är det lunch på flundror, varvid upproren ställs in.
Det som ibland ter sig som Strindbergs tramsigaste pjäs har blivit en salt komedi med noga avlyssnade komplikationer, utsökt timing och ett milt leende. Tjatiga svärfar, beskäftiga kusin, resignerade maken och aningslöse vännen liknar sommargäster nära dig. Allvaret anas bara som en retfull skugga bakom de vita tyllgardinerna som rör sig så lätt i sommarvinden" (Margareta Sörenson Expressen)

En kort, intensiv och stundtals dramatisk charmig pjäs. Det dramatiska understryks med spännande ljussättning. Starkare vitt sken belyser dramatiska skeenden. Svagare gult sken vid motsatsen. Passande skådespelare.
Ett sevärt stycke....................................................om man inte har något annat för sig en höstkväll i storsta´n!

Adventskonserten försatte mig i riktig förväntansstämning. En snabb övergång från de sydliga breddgraderna. Vi och några andra fyllde "Blå hallen" i Stockholms Stadshus, för att lyssna på de traditonella adventssångerna med körer, solister under ledning av dirigenterna Helene Stureborg och Bo Aurel.
Joy to the World, Hosianna (som vi alla sjöng tillsammans), Bereden väg, Advent, Gören portarna höga, The Christmas Song, Det är en ros utsprungen, Wexford Carol, Svit av svenska visor, Cantate Domine, Stilla natt, Adeste Fidele, O helga natt och Dotter Sion stod på programmet.
Andäktig stämning, och taket lyfte sig, när Olle Persson sjöng "O helga Natt". Något konstigt kändes det dock, när plötsligt en solstrimma lyste in genom takfönstrena. Ljuset blev inte så jullikt - kändes nästan som om jag vore kvar på Kanarieöarna.
Men nu är jag ifatt den härliga adventstiden!

I iskalla vindar tog farfar och jag med barnbarnet till den svenskaste av alla "Pepparkaksutställningen" på Arkitekturmuséet. 10-åringen, som bor i Barcelona, är på en veckas farmor- och farfarsvistelse, och vi tänkte det kunde vara kul, att "ta med sig" något svenskt till hans skola.

Pepparkakshus 2011
30 november 2011 - 8 januari 2012

Finns det några gränser för vad som kan byggas av pepparkaksdeg? Arkitekturmuseets Pepparkakshusutställning är sedan 1990 en kär tradition där teman som lusthus, metropoler, farliga förbindelser och hemlöshet skapat stort intresse hos våra besökare. Nu är årets tema är klart. Under rubriken ”Stolthet och fördom – Baka din egen stolthet och bränn några trista fördomar!” inbjuds alla att lämna bidrag. Med årets tema vill museet stödja arbetet mot mobbning och utanförskap som ett viktigt led i ett socialt hållbart samhälle.

För visst blir man snäll av pepparkakor?

Pepparkakor åts redan på 1300-talet och såldes förr som medicin. Än idag lever myten kvar att man blir snäll och glad av att äta dem. Årets tema är en central och angelägen fråga för många unga. Det handlar om att våga vara sig själv och vara stolt över den man är och där man kommer ifrån. Det handlar också om att motverka mobbning och utanförskap. Vi vill att pepparkaksbyggarna ska ställa sig frågan: Vad är du mest stolt över? Är det något hos dig själv eller platsen där du bor? (ur broschyren)

Ett vikitgt tema som gav upphov till intressant diskussion om vad det egentligen betyder, att vara dum mot en kompis. 10-åringen tycker vuxna i Sverige verkar snällare än i Barcelona, men att barn inte är lika snälla. Lite svårt för honom att få vara med i gruppen, eftersom han, trots sin goda svenska, inte kan "koden".
Blev en givande eftermiddag med köttbullestart på restaurang!