Dag för dag: Resealbumet "Klippiga Bergen" av Kvibergresor

Då har jag fått kontakt med cyberspace igen och tänkte sammanfatta mina dagar i Yellowstone nationalpark. 5 ytterligare dagar har jag tillbringat i parken och jag hade bokat in flera dagar här för att hinna se alla delar av parken. De flesta parker har 1 central punkt att besöka men yellowstone har mängder av sevärdheter inom sin stora yta.

En av de stora förhoppningarna jag hade var att få se 1 av de ca 150 grizzlybjörnar som lever vilt i parken och det skedde redan första dagen på morgonen på väg in i parken. Ett gäng bilar hade stannat till vid vägen och i diket bredvid vägen lufsade en stor grizzly när jag kom dit. Tyvärr hann jag inte få någon bra bild på björnen men jag var nöjd över att i alla fall ha fått se en grizzly ute i det vilda.

2 dagar spenderade jag enbart i yellowstones värmekälleområde och gejserområde som är riktigt häftigt. Eftersom en vulkan ligger och lurar under jorden här har det skapats oerhört många värmekällor. Det var också dessa som var huvudorsaken till att området blev världens första nationalpark. Hälften av världens gejsrar lär finnas i yellowstone och det är mycket på en kompakt yta, så det ryker och frustar vatten mest hela tiden i värmekälleområdet i parken. Parkens mest kända gejser heter old faithful och är så trofast i sina utbrott att det finns en tidtabell för när nästa utbrott ska ske och det gör det var 90 minut ganska exakt. Värmekällorna som kallas hot springs här var också fina att titta på då de förekommer i regnbågens alla färger och olika storlekar. Enda nackdelen med att vandra runt bland källorna är att det konstant luktar ruttet ägg pga gaserna som avges från underjorden.

I parken finns även USAs största höghöjdssjö yellowstone lake som via en flod har karvat ur ett eget grand canyon som är 32 km lång och 300 m djup. Denna var vacker att begrunda på nära håll båda ovanifrån och nästintill nere på botten vid floden kunde man gå vilket jag så klart gjorde.

Ett gäng olika vattenfall har jag besökt varav det största mynnade ut i kanjonen och är 90 m högt. Jag har gått på ett flertal arrangerade vandringar med parkens vakter som varit intressanta och lärorika.

Häftigast har nog ändå varit två vandringar jag gjort upp till några av parkens högsta bergstoppar på 3300 meters höjd. 400-500 m i höjd har det klättrats och vandringarna har tagit 4-5 timmar och lett fram till utsikter som varit bland de bästa jag sett.

Vädret har varit omväxlande men oftast gassande sol på dagen och med rejäl kyla och 4-5 grader på nätterna och morgonarna när solen varit borta. Sådana skiftningar i väder är tydligen vanliga på den höga höjd jag nu varit på.

Till sist så har jag såklart sett mängder av bison, soluppgångar och solnedgångar då jag bott runt på 3 olika ställen i parken. Mycket finns att säga om denna park och jag är glad att jag tillbringade mycket tid här.

Nu lämnade jag så yellowstone som varit mitt hem de senaste dagarna. Jag hann med att se solen gå upp över parkens kanjon innan jag åkte. Vägen ut ur parken var vacker den också då man körde mellan höga klippor och vattendrag. Idag skulle jag åka långt så det blev många rimmar i bilen. Då är det fint att ha cruizefunktionen i bilen så man kan ställa in vilken hastighet man vill bilen ska hålla och behöver därmed inte ha foten på gaspedalen hela tiden, då är det lätt att köra på de långa raksträckorna som det ofta är på de större vägnäten.

Jag passerade staden Cody igen och gjorde ett stopp vid stadens museum Buffalo Bill Center Of The West som varenda person man pratat med sagt att det inte får missas. Museet var egentligen fem olika museer i samma byggnad med olika teman. Jag började i salen som beskrev historien om just Buffalo Bill och hur han blev en frontfigur för denna del av USA från att ha varit en vanlig jägare. Det var intressant och snyggt uppbyggt med en blandning av text, filmer, utställningar m.m. Sammanfattningsvis kan man säga att han var världens första superhjälte då han var omtalad över vela USA och större delen av Europa tack vare sina enorma teatrar då han reste runt med indianer, cowboys och bufflar. Han har även fått filmer, serier och serietidningar uppkallade efter sig och sitt sätt att sprida legenden om vilda västern.

Jag förstod nu att jag inte skulle hinna gå igenom alla museer utan fick välja vilket jag ville se och valde ett naturhistoriskt museum med inriktning på yellowstone och naturen runtomkring. Här hade jag kunnat gå hela dagen för det fanns mycket intressant information om naturen och hur man praktiskt kunde se varför platser ser ut som de gör. Jag hann även gå igenom världens största pistol och gevärmuseum och ett konstmuseum med otroligt vackra naturmålningar. Ett kul stopp var det i alla fall.

Nästa och sista stoppet för dagen var i staden Thermopolis och Hot Springs state park. Här fanns precis som i yellowstone värmekällor men här tar man vara på vattnet och har skapat ett badområde. Vattnet leds från värmekällor ner i en bassäng där det kyls ner till behagliga 40 grader. Man rekommenderas att inte doppa huvudet under vattnet för att inte få i sig av de eventuellt skadliga mineralerna som finns naturligt i vattnet. Det var skönt att sitta i bassängen och det kostade heller inget att bada tjugo minuter.

Därefter körde jag ytterligare några timmar till Green river där jag sover i natt. Enda nackdelen med badet var att man nu kommer dofta ruttet ägg några dagar...

Idag hade jag planerat in ett spännande stopp i mitt tycke, ett möte med de tidigare på jorden vandrande dinosaurierna. Vägen dit ledde ut från Wyoming och in i Utah där parken Dinosaur National Monument ligger. Parken ligger egentligen framförallt i Colorado men den delen jag besökte låg faktiskt i Utah. Innan dess åkte jag igenom ett rejält regnoväder och ett fint landskap med röda, gula och gråa berg.

I denna park bevarar man fossiler av dinosaurier. 1909 upptäcktes det första benet i ett berg och när man fortsatte leta hittades en stor samling fossiler i ett och samma berg. Fram till idag har man hittat 1500 skelettdelar från dinosaurier som levde här för 150 miljoner år sen. Många av delarna har transporterats bort men man har numera glasat in en 60 meter lång och 10 meter hög del av berget i en stor sal där man kan gå och se fossilerna i berget. Många av delarna låg så nära varandra att de nästan utgör hela kroppar viket ska vara ovanligt. Nästan alla delar kommer från stora dinosaurier också så skelettdelarna var ofta från den större skalan.

Det var mäktigt att titta och känna på skelettdelar som man vet gick runt på jorden för så länge sedan och ser ur att vara helt intakta. Anledningen till att det samlats så mycket fossiler på samma ställe tros vara att en flod sugit med sig skelettdelar till bottnen och därefter torkat ut och lagrat in skeletten på en relativt liten yta.

Slutligen kom jag in i Colorado igen och till Grand Junction där jag ska bo inatt. Jag hade lite tid över så jag gick in i en affär med apotek och köpte på mig lite förkylningsprodukter som inte finns i Sverige. Sedan hade jag läst i ett svenskt resemagasin om en restaurang i staden som skulle ha stans bästa hamburgare och dessutom ett eget ölbryggeri. Kannah creek brewing company hette stället och låg beläget just intill coloradofloden som rinner jämte staden. Här beställde jag en hamburgetallrik och en öl som vunnit öl-VM 2010. Det blev en god avslutning på dagen.

Tidig avfärd söderut och mot en av de nationalparker jag kände till minst innan resan. Namnet är krångligt också nämligen Black Canyon of the Gunnison Nationalpark. Här möttes man direkt av stup och raviner som Gunnisonfloden grävt ur till ett otroligt djupt hål mellan två klippor. Till och börja med körde man runt ovanför ravinen eller kanjonen som den också kallas och gick ut till olika utsiktspunkter och tappade hakan över att se stupet några hundra meter ner.

Det som utmärker denna park från många andra kanjoner är att det är så nära mellan kanterna och att det skjuter upp smala spiror nästan ända upp till kanterna. En bit ner såg det nästan möjligt ut att hoppa mellan kanterna så hade det gjorts en amerikansk version av Ronja Rövardotter hade detta varit en utmärkt inspelningsplats. Det var mäktigt att stå vid kanten och titta neråt och se floden nästan rakt nedanför sig. Som djupast var det 700 m rakt ner från kanten man stod på. Märkligt hur den här floden tvingats att gräva nedåt och inte skava bort kanterna som är vanligt.

Jag avslutade besöket med att köra en brant väg ner till botten av kanjonen för att få den omvända synvinkeln. Man kom inte till det djupaste partiet men det var vackert ändå från botten av dalen.

Nu åkte jag vidare och jag hade förstått att jag skulle köra på en spektakulär väg på min väg mot staden Durango. Vägen heter highway 550 men är mer känd som "million dollar highway" då man hittade guld i bergen när man skulle till att asfaltera i området. Vägen slingrade sig fram som en orm genom, bredvid och över bergen och det var nåt så otroligt vackert att köra denna sträcka på seneftermiddagen när solen skapade ett strålkastarljus som var som hämtat ur en naturfilm. Det var svårt att tro sina ögon ett flertal gånger under de två timmarna det tog att köra över bergpartiet som sträcker sig från Montrose till Durango.

Väl framme i Durango checkade jag in på resans överlägset lyxigaste hotell The General Palmer. Allt är snygg och prydligt på detta hotell och det finns även en piccolo. Här bor jag mitt i smeten och nära till tågstationen där jag imorgon ska passa tidtabellen och ta tåget.

Idag var första dagen på resan jag inte använt bilen. Istället tog jag tåget till Silverton. Ett gammaldags ånglok kör ett tiotal vagnar av olika slag uppför bergen till den gamla gruvstaden Silverton. Jag satt i en vagn utan fönsterrutor så man kunde hänga sig lite lätt utanför kanten och få en bättre syn av lokets framfart. Nackdelen var att det rök in en del aska i vagnen så solglasögon var nödvändigt. Färden tog 3,5 timme genom skog och utmed bergskanter i en fart av 32 km/h. Vyerna var emellanåt riktigt dramatiska med djupa stup nedanför rälsen. Vi åkte ca 1 km upp i höjd när vi var framme i Silverton på 3100 meters höjd.

I Silverton hade vi 2 h för oss själva så jag gick in på en restaurang med lite saloonstuk och åt. Staden Silverton hade ffa restauranger och souvenirbutiker att besöka så det var naturen omkring som var mest intressant i mitt tycke. Staden låg snyggt omringad av berg som hade flertal hål kvar i sig sedan gruvtiden. Tågresan mellan Durango och Silverton har pågått i 125 år och är en stor sevärdhet här, mycket tack vare det fina loket som även varit med i ett flertal filmer sägs det. Så man har säkert sett det utan att lägga märke till det.

Vägen tillbaka följde samma spår och nu var vädret lite gråare än på morgonen. Tåget tjutade ändå ivrigt hela vägen in i mål på exakt utsatt tid. Nu hade jag tid att äntligen lägga upp några bilder här på reseguiden då jag fick låna en dator på hotellet.

Kvällen avslutades på Diamond Belle Saloon där personalen gick utklädda i gammaldags saloonutstyrslar. En fantastiskt duktig ragtime pianist (tror jag det heter) underhöll vid pianot och klarade av nästan alla låtönskningar utan några som helst noter. En trevlig avslutning på besöket i Durango.

Nu lämnade jag Durango och befann mig ganska snabbt i 4 olika delstater samtidigt. Jag åkte nämligen till Four Corners Monument, det enda stället i USA där 4 olika stater möter varandra. Här försökte folk på alla möjliga sätt få in en kroppsdel i Arizana, Utah, Colorado och New Mexico samtidigt genom att göra bryggan, armhävningar eller stå på händer. Ja det var roligt att kolla på en stund.

Det var just New Mexico som jag nu skulle se lite mer av under två dagar. Första stoppet var egentligen inte planerat men jag hade dagen innan läst om en plats som verkade så intressant så jag ville ta mig en närmare titt på. Området hade det märkliga namnet Bisti badlands & De-Na-Zin wilderness och skulle vara ett område med märkliga berg och stenformationer. För att ta sig dit fick man först köra en halvtimme på en mindre asfalterad väg rätt ut i öknen och sedan köra en halvtimme till på en grusväg till en parkering där man hälsades välkommen av en liten skylt. Nu fick man gå en km för att komma till området men när man väl var framme såg det otroligt märkligt ut med berg i olika färger, svampformade stenar och inte en människa syntes till så här härjade man runt för sig själv. Det fanns inga stigar att gå på så området såg nästan orört ut när man tog sig fram över den ojämna terrängen. Två timmar tillbringade jag här och det kändes som att befinna sig på en annan planet. Det var ändå värt ett besök.

Efter detta omtumlande möte både för mig och bilen styrde jag vidare mot New Mexicos huvudstad och USAs näst äldsta stad Santa Fe. Här lever den gamla traditionen kvar att husen ska se ut som de gjorde när indianerna bodde i sina stenhus eller pueblos som de också kallas. Därmed är alla husen i någon nyans av brunt, vilket kan låta tråkigt men det ser faktiskt snyggt ut. Lite visste man innan att det fanns så många varianter av brunt. I denna stad är konstformen väldigt viktig och i varje gatuhörn i centrum låg det en konstbutik. En av gatorna är mer känd än andra och den heter canyon road. I varje hus och trädgård på denna gata fanns det en utställning eller försäljning av konst. Och här var det full aktivitet på fredagskvällen då folk gick omkring finklädda och drack vin och åt snittar i dörrportarna samtidigt som konst dikuterades. Själv köpte jag inte med mig någon miljontavla utan nöjde mig med att kolla in alla de påhittiga och märkliga statyerna i trädgårdarna.

Därefter åt jag på restaurangen cowgirl innan jag gick och la mig i mitt puebloinspirerade motell.

Dagen började med inköp av frukost på ett café, en rejält chilikryddad burrito blev det och så var man vaken. Förmiddagen ägnade jag åt att gå runt på gatorna i Santa Fe. Ett stort torg eller plaza som det hette var fullproppat med försäljare av diverse egentillverkade smycken, tavlor, krukor m.m. och de flesta försäljare hade indianhärkomst. Här var det betydligt mer folk än på kvibergs marknad. Därefter besökte jag intilliggande St Francis katedral som var fint inredd med målningar och statyer. Sista besöket blev i Loretto kapellet som var en liten minikyrka med en känd spiraltrappa inuti. Från början hade inte trappan några räcken att hålla sig i och då såg det ut som den hölls upp av enbart luften vilket såg lite magiskt. Numera har den fått räcken efter att personalen tröttnat på att gå på darriga ben på denna trappa.

Nu åkte jag vidare till en spännande stad, Los Alamos. Det var här som den första atombomben under stort hemlighetsmakeri utvecklades under andra världskriget. Det blev också starten på det hypermoderna lab som numera konsumerar 14 miljarder kr årligen här i staden. Men jag besökte museet Bradbury Science Museum som beskrev historien bakom atombomben. Det var mycket intressant att läsa om hur det kom sig att forskningen lades här uppe i bergen i ingenmansland och kända forskare försvann spårlöst och bosatte sig i den då outvecklade staden. De som jobbade här fick postadress inne i Santa Fe och Los Alamos kom då att kallas för "The town that never was". Här var jag kvar ända tills de stängde museet.

Därefter åkte jag till staden Taos som är ett litet mini Santa Fe med sina puebloinspirerade hus i bruna färger och ett litet torg mitt i staden. Staden ligger dock högre upp och på väg in mot staden såg man stora bergstoppar i bakgrunden. En vacker kyrka "San Francisco De Aziz" hann jag se innan jag kom in i staden, dock bara utvändigt. På torget var det veteranbilsutställning och ett band underhöll till dansande folk. Här var det dock inte dansband det spelades utan uppskattningsvis rhumba om jag kan mitt lets dance.

Idag besökte jag vad som sägs vara USAs äldsta bebodda by Taos Pueblo som ligger i utkanten av Taos. Här har indianinvånarna bott i över 1000 år i sina primitiva hus eller pueblos som de kallas. Här fick man gå runt i byn och få en närmare titt på husen. De enda husen man fick gå in i var några affärer men de berättade hur det var att bo här. Numera bor bara 4-5 familjer här året runt men många har kvar sina hus under sommaren för att bedriva affärer. De har varken el eller rinnande vatten utan vatten får de från en liten å som rinnen genom byn och som vi som vant oss vid vanligt drickvatten troligen skulle bli sjuka av att dricka men byborna har vant sig och tolererar vattnet. Det var en annorlunda värld att bo i som man fick en inblick i.

På väg ut från New Mexico passerade jag en känd bro Rio Grande Gorge Bridge som är USAs sjunde högsta bro. När man körde över bron såg man inte ner till botten av kanjonen som floden grävt upp så det var häftigt att stå från brokanten och stirra rakt ner 170 m. Särskilt som det kändes som bron skakade varje gång fordon körde över bron.

Därefter körde jag återigen in i Colorado och till Great Sand Dunes National Park. Här finns det som det låter stora sanddynor mitt ute bland Klippiga Bergen. Det kändes som att något gått fel när jorden skapades men här låg det i alla fall en halv öken och har så gjort i miljontals år. Här stapplade folk runt bland sanddynorna som som högst mätte upp till 200 meter. Vuxna blev som pånyttfödda när de fick möjlighet att kana, rulla och kasta sig ner för de stora backarna. Jag bestämde mig för att gå upp till de två högsta dynorna och efter 2 timmars masande i sanden stod jag där uppe på toppen på Star Dune som den högsta sanddynan hette och blickade ut över en enorm öken. Det var ingen annan som var här uppe samtidigt, säkert beroende på att det blåste något kopiöst högst uppe på dynorna.

Nu började solen sänka sig och jag gick tillbaka via ryggarna på dynorna. Märkligt nog så växte det blommor nere i dalarna så en bit ner i sanden fanns det uppenbarligen vatten. Det var en syn man inte ser så ofta att blicka ut över en öken full med blommor nedanför några stora bergstoppar. Skorna fick tömmas många gånger från sand och jag var glad att jag hade sparat min sista medhavda tops till att rensa sand ur öronen efter kvällens dusch.

Idag var sista dagen i USA innan jag imorgon åker hemåt. Därmed rörde jag mig mot flygplatsen med ett stopp i Colorado Springs sista dagen. Här tänkte jag hinna med att besöka en sista park innan hemresan. Den låg i utkanten av staden och bär det intresseväckande namnet Garden Of The Gods. Dom är som tidigare sagts bra på säljande namn här borta.

I denna park som ligger mitt emellan storstaden och några berg finns några smala, enorma, uppskjutande ur marken, röda klippor som färgar av omgivningen på ett uppseendeväckande sätt. Med fantasi kan man se det som taggarna från en stor drake som ligger begravd under jorden. Här kunde man köra och vandra runt bland klipporna för att få en närmare kontakt. Många bergsklättrare var också på väg upp mot toppen av klipporna. Det påminde lite om att vandra runt i Sedona som jag besökte ifjol. Det var hur som helst vackert att se på så här fördrivde jag några timmar.

Sedan hade jag en tanke på att köra upp till Pikes Peak som är ett av Colorados högsta berg men då det var åskväder uppe på toppen fick man inte köra hela vägen upp. Istället åkte jag till hotellet och besökte en närliggande mexikansk restaurang. Jag beställde fajitas och fick in så mycket mat som jag säkert inte ätit sedan jag åt buffé i Las Vegas.

Imorgon lär det bli ett sånt där långt dygn igen med mycket väntan då jag åker med flyget 17.30 och landar i Sverige kl 16 på onsdag. Detta blir mitt sista dagboksinlägg så tack till alla som läst och kommenterat, detta har varit en resa som kommer stanna kvar länge i minnet. Tack också till bilen som kommer ha varit min följeslagare under de över 800 mil vi åkt tillsammans, du har varit en klippa i klippiga bergen!