Dag för dag: Resealbumet "Indien i monsunens tecken" av Insaneape

Vi började med att äta frukost på vårat hotells restaurang. Hotellet, kan jag för övrigt berätta, sköts av en lokal familj som ursprungligen haft ett gästhus de hyrt ut till turister. Ungefär 20 år senare så har de byggt upp en helt ny hotellbyggnad och alla i familjen jobbar med att få gästerna att känna sig välkomna. Och de är duktiga på det…

Killen som skötte restaurangen verkade jobba mellan 04:30 till 22:00 och var alltid framme och frågade om man ville ha något. Menyerna här i Ladak (och även i övriga Indien) är helt sjuka. Man får en 10-sidors manual över maträtter ifrån Italien, Indien, Kina, Europa, Israel, Japan och oftast även Tibet. Man skulle kunna äta en ny rätt varje dag och ändå besöka samma restaurang dagligen i över två månader.

Till frukost så beställde jag en Mango milkshake och en omelett med blandade ostsorter och tomat och lök. Det var helt sjukt gott och gick loss på typ 10 SEK.

Efter det så var det direkt ut till vägen där vår privata jeep stod och väntade med chaufför. Ingen annan hade nappat vilket jag var otroligt nöjd över. En bit senare på resan så skulle även min sambo få komma att känna lycka över detta.

Vi for iväg mot Himalayas mer ödeslagda trakter på slingrande vägar uppför berget. I början så kändes det hela mest väldigt skönt att bara sitta i jeepen och koppla av. Min sambo hade tänkt sova en stund under resan, något som inte visade sig vara helt lätt. Ungefär 30 minuter in i resan så var vi upp på höga, smala bergsvägar med en säker död till synes 40 cm till sidan om bilen i form av en brant och stenig bergskant. Av något skäl så lär man sig att lite blint på de Indiska förarna. De är uppvuxna i dessa områden och har inte samma höjdkänsla som man själv har när man studsar fram på ojämn grusgång längs bergskanten. På vägen upp hamnade vi bakom en konvoj av militärlastbilar men det hindrade inte vår chaufför. En efter en passerade han dessa lastbilar på utsidan av vägen och varje gång satt man på helspänn och väntade sig en flygtur utför kanten. Detta hände dock aldrig men jag var lite uppskrämd efter att ha hört skräckhistorier om bussresor i de Indiska bergen. Inga fler bussar i bergen för min del, den saken är säker...

Khardung La – Världens högsta motorfordonspass

Efter en halvtimma till så var vi uppe på Khardung La, världens högsta motorfordonspass på 5365 meter. Här klev vi ut ur bilen för att stiga in i ett vinterlandskap med snö och is kring vägen. Det fanns några toaletter och en liten restaurang samt en suvenirbutik och lite små bodar för de lokala personerna som jobbade med de små butikerna.
Jag tyckte det var väldigt skönt med den tunna och svala luften. Min sambo frös så hon fick kasta på sig en tröja och en sjal över huvudet.
Jag gick in och köpte en t-shirt som bevis för min korta vistelse här på toppen och sedan for vi vidare nerför andra sidan berget.

Här möttes vi av den absolut värsta väg vi åkt på än så länge…
Längs vägen kunde man bevittna ett par års gammal jeep som till synes hade vältrat över kanten och fått en oönskad massage av de skarpa stenklipporna. Vår chaufför bara tittade bakåt och log… Hmm, kanske var jeepen placerad där för att jäklas med turisterna eller så var det hela väldigt verkligt.

Efter ytterligare någon timma så kom vi ner till en dal med grönska. Här igenom rann en flod och dalens grönska var fylld med vilt gående jakar och åsnor. Vi stannade en sväng på en plats som hade en utmärkt rund scen för Dalai Lamas besök i dalen. Vi tog några bilder på de betandes jakarna och fick även ta del av ett möte med någon sorts ökenråtta eller rävliknande djur. En militärjeep hade även stannat här för att ta kort på Dalai Lama scenen. De fick syn på oss och bad att vi deltog i fotona. Efter typ 10 kort senare (inklusive en posering vid deras jeep) så for de vidare och vi skrattade lite åt situationen. Sen tog vi efter deras rutt vidare genom dalen.

Hela dalen var en otrolig upplevelse och skiftade hela tiden mellan vita, svarta och röda berg. Likadant skiftade det ifrån totalt ödelagd bergsmark till små gröna odlingssamhällen mitt bland klipporna. Den lokala befolkningen har på något sätt lyckats fånga upp rinnande vatten från de smältande snöklädda bergstopparna och sedan via akveduktsystem byggt styrande kanaler som levererar vatten till deras bostäder. Det hela är väldigt imponerande och i grönskan så kan man inte skymta minsta lilla torka.

Mot slutet så kom vi fram till en bredare dal där en större flod rann fram för att sedan plötsligt bytas ut mot total grönska och ytterligare lite senare stora vita och grå sanddyner. Vi åkte vidare till vårt hotell som låg mitt inne i en "by" fylld av träd och buskar. Hotellet i sig självt var väldigt fint och bara något år gammalt. Det ägdes av en Ladakisk familj och sköttes av en grupp män ifrån Nepal.
Trädgården var väldigt välskött och bjöd på stora fina aprikos- och äppelträd samt blomstrande rabatter i olika färger. Som en ridå runt hela området sträckte sig bergstoppar i olika mönster. Vi kunde se en bergskant som låg på gränsen till Pakistan som bara var 12 mil ifrån där i bodde. Området var dock tätt bebott av militära styrkor så man kunde känna sig rätt säker, och det fanns inga kända oroligheter i området.

Efter att vi slagit oss ner och fått vår lunch (vilket var överkryddat av koriander, som jag bara råkar hata) så körde vår chaufför oss till sanddynerna där det väntade en kamelrutt runt på sanddynerna. Tyvärr så visade det sig att kamelridandet var av typen safari så vi fick sitta på varsin kamel som sedan leddes runt till fots i de isolerade sanddynerna. Det hela var trevligt men jag hade hoppats på att få rida fritt på en kamel.

Vi tog den kortare turen på 30 minuter och det hela var rätt avslappnat och lugnt. Efter vår ridtur ville jag gå en sväng över området som gav känslan av en mindre savann. Jag hade spanat in en samling getter längre bort som jag ville gå och ta ett kort på. Det visade sig vara pashmina getter som tydligen är ursprunget till någon sorts fint tygmaterial.

När vi gick närmare för att ta kortet så fick plötsligt flocken för sig att förflytta sig i vår riktning. Plötsligt var vi omringade av hundratals bräkande lamm och getter men de var snälla och det hela var bara en rolig händelse.

Efter detta så åkte vi till hotellet där vi tog en lugn liten tupplur och sedan åt middag och hoppade i säng. Jag sov dock på golvet pga. av det att sängarna i Indien är 180 cm långa och sedan skarpt bryts av en träskiva vilket gör att jag inte kan ligga raklång i dem. Golvet är för övrigt nästan mjukare än sängarna så det gick bra.

På morgonen så gick vi ut och satte oss i trädgården för att beundra utsikten en sista gång innan frukosten. Vi var lite bekymrade kring frukosten men det visade sig vara okej utbud av omelett, rostat bröd och Indisk fil.

Därefter så bar det av för att besöka en mycket gammal och känd Gompa (buddistiskt tempel). Gompan låg väldigt högt upp på berget så vi fick först åka upp för en lång slingrande bergsväg. När vägen tog slut så väntade en långe serie av trappor för att bära oss sista biten.
Vi vandrade uppåt och uppåt en bra bit innan vi plötsligt kunde se templet under oss. Vi hade vandrat fel och gått för långt. På den här höjden så var det inte roligt så vi satte oss på marken för att ta igen oss.
Efter fem minuters vila så tog vi oss ner igen och hittade den rätta vägen.

Templet bestod av en större bönesal samt en mindre lokal där de lagrade olika offerobjekt och gudastatyer. Hela området var väldigt fint med otrolig utsikt över hela dalen.

Därefter så var det den långa bilresan hem. Resan hem var inte riktigt en så dramatisk upplevelse som den första bilresan. Nu när man hade sett bergen och de olika byarna så var man lite mer avkopplad i jeepen och min sambo lyckades till och med somna till en stund.

Efter att vi passerad det högsta passet på vägen tillbaka så möttes vi av en stark påminnelse på hur pass dålig vägarna här är. En av militärbussarna hade kört av vägen och slungats nerför bergskanten. Den hade dock fastnat mot ett större klippblock men ändå fallit en 50-60 meter och jag tror knappast att någon klarat sig oskadd. Det hela fick en att känna sig lite orolig men med tanke på att vi bara hade 40 minuter kvar av resan så gick det att förbise ganska lätt. Hade vi möts av detta på den första åkturen så vet jag inte hur jag hade tagit det…

När vi kom tillbaka så skulle vi leta upp en resebyrå och boka en flygresa hem inför söndagen. Vi hade snackat lite om att åka jeep hela vägen hem då de säger att omgivningen är otroligt vacker men resan skulle i så fall innebära två övernattningar och typ 30 timmar i en jeep. Eftersom vi kände att 5 timmar i en jeep var rätt tungt så gick vi över till att tänka flyg. Dessutom så hade jag känt av lite problem med magen under resan så det var inget som gav några positiva poäng för aktiviteten.

När vi skulle boka vår flygresa så blev vi snopet upplysta om att det inte fanns några flyg förrän på tisdagen. Jenny hade lite arbete kvar att lösa den sista veckan så hon var tvungen att vara tillbaka på måndagen så det gick inte. En nödlösning var att vi skulle åka under morgondagen klockan 07 med flyg till Jammu och därifrån flyg till Delhi. Hur vi skulle ta oss från Delhi hade vi inte löst riktigt och man måste tydligen boka tågbiljetten i förväg för att komma med. Det skulle gå att köpa en biljett på tågstationen men min erfarenhet av tågstationen är knappast positiv och med tanke på att Indier inte klarar av att stå i kö så kändes det lite riskabelt då vi hade kort tid på oss att hinna med tåget.

Jag röstade för att vi tog en deluxbuss till Dehra Dun. Det skulle ta 7 timmar och kosta typ 40 SEK. Jenny höll med om att det kanske skulle funka och vi låste in oss på den idén och bokade våra väldigt dyra flygbiljetter hem.

Vi tog oss upp runt klockan 05 och sedan var det direkt iväg till flygplatsen. Vi hoppade över frukosten på hotellet då vi ville sova så länge vi kunde och vi hade fått frukost på resan till Leh.

Nere på flygplatsen i Leh var det hyfsat oproblematiskt. Det var ett gäng tyskar i grupp på 12 äldre kvinnor som var väldigt krångliga och tjafsiga. Lyckligtvis så delar de upp kön på män och kvinnor så min sambo fick ta de flesta striderna med denna grupp. Vi hade blivit tillsagda att man kunde få ha med dator och kamera i handbagaget men absolut inte några batterier. Det hela kändes lite krångligt så jag la ner hela min kamera i mitt bagage som jag skulle checka in.

Väl på flyget så var det valfri placering. Vi satte oss vid en av fönsterplatserna då vi misstänkte att utsikten skulle vara minst lika imponerande som vid flygningen hit. Ganska snart kom en kille och frågade efter oss två. Han bad oss följa med honom fram i planet och min sambo blev direkt ganska orolig. Jag kan erkänna att det hela kändes lite olustigt. Väl framme så förklarade han att vi skulle sitta i företagsklass på flyget och vi blev inbjudna till två väldigt breda och sköna flygstolar.
Inte dåligt, tänkte vi när vi blev bjudna på en välkomstdryck. Det fanns tre glas att välja på; kokosnötsjuice, vatten och söt lime. Jag tog den enda drycken som var gulaktig i tro om att det kanske var kokosnötsjuice. Jenny satsade på vad hon trodde var lime men fick istället kokosnötsjuicen medan jag lyckades få limedrycken. Min dricka smakade mest sött medan min sambos dricka tydligen var skitäcklig.

Sedan var vi påväg mot Jammu, där vi hade blivit tillsagda att inte lämna flygplatsen pga utegångsförbud. Situationen var tydligen lite spänd där just nu. Givetvis fick vi inte någon frukost på planet och tänkte att vi kunde ta det när vi kom fram till flygplatsen i Jammu.

Vi landade i Jammu och fick åka den lilla bussen 50 meter in till ankomstterminalen. Här inväntade vårt bagage, vilket är en annan lustig upplevelse. Nej, inte lustig utan jävligt irriterande vill jag mena… Alla indier gick och hämtar varsin bagagevagn som de sedan parkerade tätt bredvid varandra precis intill bagagebandet så man inte kunde komma fram när man väl såg sina egna väskor. Jag lyckades brotta mig fram bland dessa små pygmémänniskor och klarade att roffa åt mig våra väskor.

Därefter så försökte vi lista ut hur man hittade till avgångsterminalen. Det visade sig att man var tvungen att gå ut ur byggnaden för att sedan gå in i den andra terminalen. Okej, tänkte vi och tog med bagaget och travade ut ur ankomstterminalen.

Svedande hetta slog hårt när vi klev ut genom dörrarna. Jag som hade åkt i mina jeans i tro om att Jammu kanske låg på liknande höjd som Leh blev otrevligt överraskad av den 32 gradiga, stilla värmen. Vi tog oss an den kraft vi hade och tog oss mot avgångsterminalen.
Här blev vi stoppade av militärer som förklarade att vi inte fick gå in i terminalen ännu och bad oss att vänta på de nära placerade bänkarna. Vi satte oss ner och under de 50 minuterna som vi satt där i hettan så fick jag underhålla mig med att räkna myror på marken och flugor på min kropp. Det var allt man kunde göra för att få tankarna bort från värmen. Jag kände hela tiden svett rinna nerför ryggen, benen, armarna. Det lilla myggmedel som man hade på sig var sedan länge bortspolat av den forsande svetten.

Efter mycket om och men så fick vi gå in och vi letade snabbt upp den beryktade Snack baren som vi läst om på en skylt utanför. Ja, här kunde man köpa läsk och Indiska äckliga smöriga bakelser som legat i ett värmeskåp i vad som skulle kunna vara en evighet. Jag beställde en Fanta och en sådan där bakelse. Min sambo tog en bakelse och någon annan sorts dryck…

Efter två tuggor av bakelsen så var det klart att jag inte skulle få i mig mer. Jag var lite orolig över att bli dålig igen och dessutom så smakade den äckligt stark och torr. Tja, man kanske får någon frukost på denna flygning.

En timme senare så var vi ombord på detta billiga budgetflyg. Efter en stund i luften så blev jag på glatt humör när våra misstankar blev bekräftade och en av flygvärdinnorna drog fram en vagn med någon slags macka.

Vi köpte varsin och de kostade sjukt mycket i Indiska pengar. I svenska pengar så kostade de typ 12 SEK per macka. Mackan var nog en av de äckligaste jag någonsin ätit. Den innehöll gurka och ett stort salladsblad och vad som uppfattades som mjukost. Jag tror att det var en skiva ost som smält i den påtryckande värmen men jag vet inte fullt ut om det var så.

När vi kom fram så snackade vi om att direkt åka till busstationen och köpa biljetter för att sedan köpa någon sorts frukt som vi kunde ha på bussresan.

När vi kom fram till busstationen så flög det fram en massa taxichaufförer och yrade om att vägen var stängd så det gick inte att åka deluxbuss. Bara standardbuss gick och var tvungna att köra en omväg vilket skulle ta 10 timmar.
Vi rörde oss framåt och en efter en så kom det fram Indier med samma historia. Det fick mig att misstänka en viss sanning i det hela.
Min sambo köpte inte det utan ringde istället till kontoret hemma på gården för att få bekräftat. De hade inte hört något om någon stängd väg men kunde heller inte avgöra om det var sanning eller ej.

Vi fick direktion mot en busskassa och började ta oss dit till fots. Flera taxichaufförer anslöt sig och försökte övertala oss att ta taxi istället. Jag frågade vad det skulle kosta och de besvarade min förfrågan med en summa motsvarande 800 svenska kronor.

Vi fortsatte dock vidare till bussen och blev avbrutna igen utanför bussen av en Indier som frågade vart vi skulle. Dehra Dun förklarade jag och han svarade med att han hade en taxi och vi kunde dela med tre andra Indiska killar i 20-årsåldern. Det skulle kosta oss 40 SEK per person vilket lät sjukt lite och min sambo blev direkt väldigt obekväm av erbjudandet. Jag fick dock en känsla av att det kanske var på riktigt och försöka analysera de olika inblandade personernas bekantskap till varandra. Det kändes inte som att de Indiska killarna kände till mannen som styrde i det hela.
Plötsligt så for han iväg och vinkade till oss att vi skulle följa med. De Indiska killarna följde efter med en rätt förvånad blick och jag övertalade min sambo till att vi i alla fall kunde gå med och kolla.

Efter att ha gått hela vägen tillbaka så ledde han oss runt hörnet och bad oss att invänta vår taxi. Vi frågade lite försiktigt vad de andra killarna tyckte om priset och en kille lugnade oss med att det var en svarttaxi och att de åkt sådana förut utan problem.

Jag konfronterade mannen som styrde i det hela med en undran kring vilken sorts bil vi skulle få åka i. De pekade ner mot en bil som stod längre ner och jag försökte att granska om det fanns plats för 5 passagerare utan att behöva trängas.

Mitt i mina funderingar så kom vår chaufför körandes från runt hörnet i en grå jeep. Allting gick så snabbt att jag inte hann kommentera storleken på bilen utan istället så placerade jag mig i mitten av baksätet. Min sambo hoppade in till höger om mig och de andra placerade vårt bagage i baksätet där det även fanns en extra stol till en av killarna. En annan kille hoppade in till vänster om mig och den sista killen satte sig framme i passagerarstolen.
Okej, tänkte jag för mig själv. Det blir väl inte den bekvämaste turen men vi kommer i alla fall hem innan midnatt.
Plötsligt så slits dörren till vänster om mig upp och ytterligare en kille ska in i baksätet. Jag blev direkt väldigt inställd på att blåsa av det hela men samtidigt så ville jag inte sitta på den där äckliga bussen i 10 timmar. Killen som hoppade in var vår extra chaufför som skulle köra sista sträckan. Okej, det är väl bra om han är med kan man tänka sig...

Vi lämnade busstationen och började röra oss mot Dehra Dun. Delhi är så otroligt stort att det tog nästan två timmar att ta sig ut ur staden. Det stämde mycket väl att vägarna var avstängda då det var en massiv marsch av Shiva dyrkare som vandrade gatorna. De skulle tydligen bära vatten ifrån Ganges till något Shiva tempel på andra sidan av landet. På vägen hem mötte vi tusentals människor vandrandes, dansandes och sjungandes i full orange utstyrsel. Det hela var rätt imponerande men ganska tröttsamt efter ett tag. Som ett resultat av deras vandring så fick all trafik trivas på en och samma sida av vägen vilket bidrog till att man ständigt var i riskzonen av att frontalkrocka med någon från andra hållet.

Efter ungefär en halvtimme så började min sambo även att slappna av då vi inte hade blivit rånade ännu. Killarna verkade seriösa och berättade att de skulle till en kompis årsdagsfest eller något liknande i närheten av Dehra Dun. De två killarna bredvid mig blev lite trötta av att sitta och trängas och fick istället idén att slänga upp mitt och Jennys bagage på taket. Jag var hyfsat nervös efter att ha bekräftat deras lilla knutna band mellan de tre olika väskorna. Jag kunde fästa Jennys största ryggsäck till räcket men fick i slutänden lita på Indiernas knytning. De försökte lugna mig med att de alltid knyter på detta sätt och aldrig tappat ett bagage på vägen.
Jag hade dock lite svårt att koppla av under de kommande timmarna av resan…

Efter fyra timmar så blev vi stoppade av en militärpost. Något orolig över att vi valt att ta oss via svarttaxi så satt vi kvar i bilen medan de andra killarna gick ut för att snacka med killen som vinkade in oss. Efter några minuter kom en av killarna tillbaka och hämtade 500 rupier ur sin plånbok. Korruption är tydligen lika vanligt som att möta en ko på vägen i detta land.

Efter ytterligare 10 minuter så kom alla tillbaka och vi frågade vad föregick. Det visade sig att killen som vinkat in oss hade tagit in dem i ett av militärtälten och frågat varför två vita människor reser med ett gäng Indier. De var oroliga över vem som skulle ansvara för oss om något skulle hända. Det hela kändes lite roligt i slutänden och innan vi tog an vägen igen så hittade killarna några vildväxande marijana plantor vid vägen. Något lyckliga över sin upptäckt så kan jag tänka mig att de plockade på sig lite innan vi alla var tillbaka i bilen och på väg mot Dehra Dun åter igen.

En timme senare så hamnade vi i samma historia igen. Vi blev avledda från vägen av några militära figurer vid en vägpost. Min sambo började nu få lite panik men jag hade börjat få den Indiska känslan av att allting löser sig på något sätt.
Den här gången visade det sig att killen som stoppat oss ville ha 10 rupier i någon sorts vägtull. 10 rupier är typ 1,5 SEK och alla skrattade åt det hela medan vi körde ut ifrån avfarten.

Ganska snart så började det regna och de Indiska killarna var direkt ute och plockade ner vårt bagage och trycke in i bilen med killen i bagageutrymmet. Nu kunde jag koppla av igen.
Strax därefter var vi framme vid den destinationen som de andra killarna skulle hoppa av. Nu hade det blivit mörkt och plötsligt så var jag och min sambo själva i bilen med de två Indiska chaufförerna som fortfarande inte hade sagt ett ord i engelska. Min sambo var helt slut och somnade i mitt knä vilket gjorde mig lite mer ängslig. En av de två männen verkade kunna väldigt usel engelska och försökte fråga mig saker längs vägen och jag satt upprepandes och försökte få fram vart vi ville åka.
Slutligen så lyckades de hitta vägen och efter kanske 1,5 timme så var vi hemma igen. Killarna hade kört oss 30 mil under 8 timmar för 80 SEK vilket kändes som att det absolut inte kunde gå jämt ut med bensinförbrukning. Särskilt inte med sättet de kör och alla bergsvägar som de klättrat uppför med bilen. Vi gav dem 140 SEK som tack för att de körde oss hela vägen till dörren och för själva upplevelsen och därefter var det bara att kliva in till den färdiga maten som väntade på bordet...

Denna natt sov vi väldigt gott…

Vi bestämde oss för att ta en vilodag efter att ha sovit 10 timmar som resultat av den långa resan. Det kändes redan mycket lättare att ta sig runt efter att ha varit van med den högre höjdskillnaden.

Vi tog en sväng förbi byn Rajpur och köpte chips och läsk som vi sedan avnjöt tillsammans med en film på datorn under kvällen.

Idag så fick vi för oss att besöka Mussourie som ligger strax över oss på berget. Mussourie ska vara populärt under denna period och jag hade hört en hel del om staden innan vi kom hit till Indien.

Tydligen så jämför de det lite med Daramsala vilket har varit skälet till att jag inte känt ett måste över att ta mig dit men såhär i de sista dagarna så var jag tvungen att kolla in det.

Vi beställde en taxi till klockan 11 och så fort vi tog första steget ut genom dörren så kom monsunen och hälsade på. Kraftigt spöregn gjorde oss sällskap under den 60 minuter långa bilresan uppför berget.

När vi kom fram till Mussourie så var det otroligt disigt och regnigt. Man kunde inte se 10 meter utanför kanten men ändå så insisterade de olika Indierna till att vi skulle besöka utsiktspunkterna. Mussourie är en riktig semesterby med en massa småaffärer och någon sorts tivoliplats. De är kända för sina trähandverk och trolleristånd.
Här i staden kan man hyra en häst för att ta sig runt. Det är absolut ingen kontroll på om man kan rida eller ej så det är bara att hoppa upp på en av hästarna och inleda resan runt på stadens gator. Jag var väldigt intresserad av att testa detta men det ständiga regnet fick mig att avstå.

Vi tog den 400 meter långa linbanan upp till toppen av Mussourie för att bevittna den dystra, disiga nöjesplatsen. Här fanns massvis med små stånd och olika typiska tivoliaktiviteter. Man kunde få sitt kort taget i traditionell Indisk utstyrsel, men det såg så gräsligt ut att vi undvek det med glädje.

Efter lite shoppande så besökte vi en av de lokala restaurangerna där jag lyckades få beställa lamm rostbiff som faktiskt smakade bra.

Fem timmar efter att vi anlänt till staden så tog vi oss tillbaka till stadens taxitorg där vår chaufför hade väntat hela eftermiddagen på att köra oss hem. Ja, man kan undra lite vad han haft för sig under dagen. Det verkade som att han bara suttit i ett av caféerna och väntat på oss.