Dag för dag: Resealbumet "Indien i monsunens tecken" av Insaneape

Denna dag kom min sambos kollegor till Daramsala. Jag vaknade med skallvärk och aningen halsont. Jag började ana det värsta med regnet och min brist av sömn men försökte tänka positivt. Vi gick till en annan Italiensk restaurang och åt frukost. Jennys kollegor fyllde upp samtalandet under vår frukost med olika historier kring deras resor via Indien. Det är ett märkligt land måste man säga när man till och med hör en Indisk man berätta hur han kan chockeras av olika delar av landet. De olika delstaterna i Indien verkar vara som helt olika länder. Det talas andra språk, man har andra seder. Sen vet jag inte om den här Indiska mannen var så väldigt hundraprocentigt klok då han bland annat berättade hur han hade "glömt" hur man åt en avokado och försökt att få sin dotter att äta kärnan. När hon inte hade lyckats bita hål på den så hade han kastat avokadon i tro om att den var dålig eller omogen.
Hur glömmer man hur man äter en avokado undrar jag?

Min sambo med sina två kollegor åkte ner till den lägre delen av Daramsala och jag försökte vila några extra timmar. Regnet hade avtagit så jag tog mig till byn Bagsu för lunch. När jag satt där så kom regnet i ganska lagom kraft. Min sambo skickade ett sms om att hon var på väg till hotellet och eftersom jag hade den enda nyckeln till rummet så var jag tvungen att ta mig dit jag med. Precis när jag betalat notan och skulle bege mig så kom det riktiga monsunregnet ösandes ner. Jag klädde på mig mina regnkläder medan de två indiska och en vietnamesisk man bara log mot mig.
- "No point going now. You may as well stay until rain stops."
Upp med paraplyet och ett stort kliv ut under den bara himlen… Regnet slog ner som hagelstorm och mitt paraply som var av mycket robust material kändes som toapapper i det blöta vädret. Jag halkade mig ner en bit för berget och blev avbruten av en indier i en liten mopedtaxi som slängde upp dörren och skrek åt mig att hoppa in.
Jag kastade mig in i taxin och han började trumma nerför bergsvägen. Regn slog mot sidan av det lilla fordonet och stora mängder av brun lera rann längs med och över den ojämna vägen.
När vi kom ner till byn så möttes vi av ett gäng rusande kor och tjurar som försökte fly regnstormen. Bilar hade kört fast på alla möjliga vis och jag blev ombedd att lämna taxin lite innan hotellet för att ta mig sista biten till fots.
Okej, tänkte jag och fick upp mitt paraply på nytt. Jag kämpade mig fram kring den täta vägen, sicksackandes de olika bilarna och kreaturen tills jag till slut kunde se hotellet. Mitt framför hotellet hade en stor lastbil väldigt smidigt placerat sig och jag fick ta skydd tillsammans med en munk under ett litet plastskynke i några minuter innan vägen var något fri. Väl framme vid hotellet var man dränkt i vatten. Jag måste erkänna att mina goretex skorna vi köpte på Intersport faktiskt höll vattnet borta rätt länge men inte ens de kunde motstå det påtryckande regnet efter en 15-20 minuter.

Min sambo kom hem strax efter mig och var väldigt nöjd med sitt föredrag hon hållit för den lokala skolan. På kvällen så hade de snackat om att vi skulle äta på någon Indisk restaurang som de besökt vid tidigare visit.
Vi gick dit runt klockan 20 och stället var ganska mysigt. De spelade dock väldigt opassande 80-tals musik som fick en att tänka på gamla klassfester under mellanstadiet. Vi beställde in på Indiskt sätt, dvs en stor rätt som alla delar på. Detta betyder egentligen att alla beställer var sig maträtt och sedan tar man en fjärdedel av varje rätt. Personligen så känner jag inte mycket för detta då jag har något begränsat tycke för det Indiska köket. Min sambos kollegor beställde typiskt något väldigt starkt medan jag och min sambo tog något sorts bröd med vegetariskt innehåll. Jag ville ha något annat än grönsaker och beställde en Tandoori Chicken som lyckligtvis visade sig vara så stor att jag inte kunde få i mig den själv. Middagen var trevlig men ganska ointressant. Min sambo lyckades dock med konsten att få en järnkrok i sin maträtt. I Sverige skulle man kanske tro att restaurangen skulle bjuda på middagen vid ett sådant inträffande men inte här. Istället så strök de den rätten från räkningen. Vi sparade därmed 5 svenska kronor.

Idag var det dags för oss att börja en ny lång resa. Jag var medveten om att det var en ny nattresa men jag var lite positivt inställd till det hela då vi denna gång reste med tåg istället för buss.

Förmiddagen gick åt till att shoppa lite på de små handelsgatorna som låg parallellt kring stadens centrum. Jag hade kanske inte tänkt köpa något först men jag hittade lite grejer som jag ville ha med mig hem.

Jag fick smaka på en riktig turistblåsning när en liten kille kom fram och erbjöd sig att putsa mina skor. Min sambo hade nämnt att det kunde hända och hon verkade inte vara emot det. Jag frågade hur mycket han ville ha för det och han sa bara att jag fick bestämma när han var klar.
Jag fick sätta mig på en sten och han slog upp sin lilla trälåda där han hade alla sina verktyg. Han kan inte ha varit mer än 8-9 år gammal. Hela jobbet tog honom kanske 5-10 minuter och han gjorde ett väldigt grundligt jobb. Skorna såg ut att vara helt nya igen och jag frågade igen vad han ville ha.
Han föreslog då att jag istället skulle köpa mat till honom då de andra barnen bara skulle stjäla hans pengar. Visst, tänkte jag och bad honom visa vägen. Det finns små affärer med diverse livsmedel lite här och där men han verkade vara bestämd på en viss affär lite längre ner på gatan. Jag försökte förklara att vi hade lite bråttom men tänkte att han kanske var ute efter någon särskild produkt.
När vi kom fram så funderade jag lite på hur mycket jag skulle låta honom handla för men jag gillade grabben och tänkte skämma bort honom lite.
Först frågade han om han kunde få köpa ris.
- "Ja", svarade jag. Ris kan väl inte vara så dyrt.
Sen ville han ha te.
Visst, kör på tyckte jag.
Därefter ville han ha något som såg ut som rengörningsmedel.
Okej, den kan jag väl tänka mig kostar lite mer men med tanke på de prisar man sett i staden så kan det väl inte bli så dyrt.

I slutänden så hade han plockat på sig fem produkter och jag frågade om han ens skulle klara av att bära med sig allt.
- "Ja", svarade han

Två indiska män började med en miniräknare att räkna ihop de fem produkterna. När den ena mannen var klar så skickade han över miniräknaren till den andra mannen för en kontroll. Nu kom min första onda aning, för jag har aldrig varit med om att Indiska män kontrollerat så noga i ens en livsmedelsbutik. Sen funderade han ett tag och visade mig sedan miniräknaren.
1750 rupier… (motsvarande ca 250 svenska kronor)
Först så funderade jag lite försiktigt och letade efter ett kommatecken på den lilla displayen men hittade inget.
- "1750?", frågade jag något chockad.
- "Yes.", fick jag tillbaka som svar.
- "No no no, that’s too much.", förklarade jag och sa till grabben att han fick välja för max 500 rupier. Även detta är alldeles för mycket men jag gillade grabben och eftersom han gjorde mig en tjänst så tänkte jag skämma bort honom lite.

Jag började fråga hur mycket de olika produkterna kostade och alla kostade lustigt nog jämna hundralappar vilket då inte gick ihop med en slutsumma som slöt på 50 rupier.
Jag frågade dem hur mycket två påsar med ris kostade och fick summan 500 rupier som svar.
Okej, sa jag något irriterad och gav dem 500 rupier och grabben fick två påsar ris.
Min sambo hade fullt upp själv med två olika tiggare som var på henne. Så fort vi kom ut så kom grabben fram och skakade hand och tackade för affären. Sen dök direkt en annan kille fram, något äldre än skoputsaren.
Först så ville han att jag skulle ge honom pengar bara pga. att jag gett den andra grabben pengar. Jag förklarade att han fick pengar för en utförd tjänst. Sen så började han förklara hur jag betalat för mycket för riset och borde ha pengar tillbaka.
Jag kollade lite närmare på påsarna och kunde se i ett litet hörn på påsen att varje påse kostade 190 rupier.
Mest för principens sak så gick jag tillbaka till affären och förklarade att de hade tagit för mycket betalt och att jag skulle ha tillbaka 120 rupier. De skylde på varandra och låtsades inte förstå men till slut så gav de mig 200 rupier tillbaka. Jag tog pengarna och gick därifrån. Direkt så flög killen på mig som hade tipsat mig om att jag skulle ha pengar tillbaka och ville ha en del av dessa för sin information. Jag övervägde att ge honom 100 rupier men jag var så förbannad på hela lurendrejeriet att jag sket i det.

Förmodligen så har tiggarna ett avtal med några av de små affärerna här i byn. När en turist går för att köpa något form av produkt till en tiggare så lägger de på lite på priset. Affären tjänar lite extra och tiggarna får sin mat.
I slutänden så fick grabben ungefär 45 svenska kronor. När jag senare pratade med min sambo så förklarade hon att normalpriset är ungefär 1-2 SEK för en skoputsning.

Lite senare så var klockan 14 och vi skulle invänta en taxi som skulle köra oss en tre timmar lång tur till Punjab där vi skulle ta ett nattåg till Delhi. Den inledande resan nedför berget var som vanligt ganska nervkittlande och de senare två timmarnas åkning var väldigt trevliga då den indiska landsbygden kom fram nedanför bergets rötter. Risfält efter risfält och apor, kor och grisar överallt…

Vi stannade en sväng för att köpa med oss något att käka på tåget men var rätt glada över att vara tillbaks på vägen igen. Det var otroligt hett nere på denna låga höjd.

När vi kom fram till tågstationen så var det förvånansvärt smidigt. I Punjab så finns det bara en perrong och det var bara att sitta och vänta på tåget. Det visade sig att vi inte var placerade tillsammans på tåget men jag och min sambo var två platser från varandra åtminstone. Väl på tåget så lyckades vi övertala konduktören med en liten muta på 200 rupier att flytta hela vårt sällskap till en och samma del av tåget.

Tågresan som var beräknad att ta ungefär 11 timmar började rätt bekvämt med att vi satt och åt vad jag ansåg var ren pizzadeg som ugnsbakats. Min sambo och de andra verkade tycka om detta men utan någon sås så var det inte särskilt trivsamt. Jag tog några stycken bitar av det och strax efter det så bestämde vi oss för att gå till sängs.
Jag, som aldrig tidigare än denna Indien resa rest på ett tåg, hade ännu mer sällan sovit på ett tåg. Min bild av en sovplats på ett tåg bestod av en kupé där man kunde stänga ut lite av ljudet och de vandrande passagerarna. Nix… Så var inte fallet på detta tåg. Det fanns AC på tåget som bidrog till att det var rätt svalt och skönt. Jag la mig raklång på sängen och mina fötter stack ut ca 10 centimeter i gången. Tillräckligt för att alla passerande människor skulle lyckas armbåga till dem vid sina toalettbesök.

Efter en stund så hade min sambo och de andra somnat. Jag låg tyst i min skakande bädd och försökte koppla av. Magen började väsnas och kurrade vansinnigt. Då och då ven det till med full styrka när vi mötte ett passerande tåg på grannrälsen. Jag kände mer och mer att det inte fanns någon chans till avkoppling. Kanske om jag varit smart och tagit med öronproppar men även då tror jag inte att jag skulle kunna stänga av alla vibrationer och ständiga hopp och svängningar som vagnen bidrog med under resan. Inte heller alla vandrande människor i gången som hela tiden slog emot mina fotsulor.

Magen blev värre och värre och slutligen så kände jag att jag var tvungen att göra något åt det. Kanske kunde jag sova bättre efter ett toalettbesök?
Jag kravlade mig ur min lilla bädd och gick ut till mellansektionen av vår vagn och den efterliggande. Varje vagn hade två toaletter i slutet som består av en indisk och en västerländsk.

Vårt tåg hade bara indiska toaletter…

Det som kom att följa var mitt absolut värsta toalettbesök någonsin.
Jag tänker inte beskriva det hela. Detaljerna är inte trevliga!

Totalt så sov jag kanske två timmar mot slutet när jag slocknade av utmattning.

Vi kom fram med tåget till Delhi runt klockan 05 på morgonen. Därefter så åkte vi bil till en skola där min sambo och hennes kollegor skulle hålla en undersökning under förmiddagen.

Jag var ganska utmattad från natten på tåget. Ja, jag kanske ska säga att bilresan i kombination med min mage inte gjorde det hela lättare för mig. Det studsades och skakades medan vi körde på den håliga vägen. Hela tiden var det farthinder inne i staden och det panikbromsades en hel del. Delhi kändes för mig just nu som ett av världens största skithål. Vi hade endast åkt igenom det nu några gånger men det är otroligt skitigt. Folk ligger överallt. Det är ständig hetta. Inte alls mitt val av semesterort... Jag såg bara fram emot att komma hem till de fuktiga bergen igen.

Vi kom fram till skolan som låg inbakat i ett slumområde. Själva skolan verkade ganska mysig. De tog in ungar från gatan och hade olika fadderprogram. Många av ungarna verkade ha varit där i över 10-15 år och en del hade egna barn och var numera gifta med varandra. Jag fick aldrig träffa några av barnen men kvinnan som hade hand om det hela förklarade för mig.

Vi fick varsin kopp te och hon visade våra rum där vi fick lägga vårt bagage. Egentligen så hade vi en fyra timmar över på eftermiddagen innan vårt tåg till Dehra Dun där vi hade snackat om att gå på Delhi Zoo, mest för jag tjatat om djur under hela resan inför min sambo. I mitt skick så ändrades planerna rätt kraftigt och vi stannade vid skolan fram tills tågresan hem. Jag blev liggandes i sängen hela tiden med undantag för de 4-5 gånger jag var tvungen att gå på toaletten.

Under tågresan hem så hade jag tagit några stoppande tabletter för magen. Det kommande dygnet kom jag att livnäras på inte mer än 4 små bananer. I samband med detta så var min hals värre än de tidigare dagarna. Halstabletter på tom mage är inte något som rekommenderas. Som om det inte räckte så hade en massa medelklass Indier med barn på tåget. Det är helt otroligt hur mycket de skämmer bort ungarna. En unge bakom mig satt och tog i mitt hår då och då. Jag tittade bakåt för att ge honom en varnande signal och då satt båda föräldrarna där som om inget hade hänt. Ungarna fick springa fram och tillbaka i gången utan att någon gjorde något. En unge grät ungefär 3 timmar i sträck. Föräldrarna satte honom i knäet riktad mot sig och bara tittade på honom. Som om det vore arga leken eller något…

Till slut så var vi tillbaka i Dehra Dun och klockan 23 så var vi hemma vid våran bas och kunde gå och lägga oss.

Under några dagar så har jag legat i feber och inte kommit ur sängen. Idag är första dagen sedan vi kom hem till Dehra Dun som jag kan sitta upp och göra något. Min energi är inte helt tillbaka men jag kan i alla fall dega framför datorn och ta kortare promenader.

Här på Shanti Niwas i Dehra Dun är det iallafall lugnt och skönt. Lyckligtvis så är resan så pass lång att det inte svider för mycket att vara sängliggande under 3 dagar.

Min sambo skulle göra ett besök tillsammans med sina kollegor hos Songzhen Library som är ett sorts bibliotek/konferenslokal med boende för buddister och andra. Detta var platsen hon bodde på under sitt första besök i Indien och de skulle förbereda inför en konferens de skulle ha där på lördag. Hon frågade om jag ville följa med och det var inte svårt att hitta ett skäl till att lämna huset för en dag.

Vi anlände vid biblioteket några få minuter innan klockan 14. Tyvärr så kom vi precis till lunchen så vi fick stanna kvar för att möta personalen efter deras lunchrast.
Under tiden då de hade lunch så tog vi en promenad runt området och min sambo visade vart hon bodde vid sin vistelse här. Området var väldigt fint och omgivet av små rabatter och trädgårdar. Många av de boende här var bortresta men vi sprang på en munk som fick kontakt med min sambo och de två verkade känna varandra väldigt bra. Han ville bjuda in oss på te och jag tackade snabbt ja då jag var intresserad av att se hur de bodde. Vi fick följa med in i hans "lägenhet" som, ifrån vad jag kunde lista ut, bestod av två rum och ett litet kök. Här inviterade han oss till att ta plats på en madrass på golvet medan han tillagade kinesiskt te i det trånga köket.
Nu visade det sig att min sambo inte ens kom ihåg denna munk utan bara hade spelat glad över att träffat honom. Hon gjorde ett rätt bra jobb i att låtsas kännas vid honom då jag även gick på det. Helt plötsligt så hamnade vi i en lite pinsam sits då hon inte ens visste hans namn.
Där satt vi i hans lilla lägenhet under en något pinsam tystnad. Vi småpratade lite om trädgårdarna runtom området och han berättade att han hade ansvar för att odla lotus i en närliggande högt uppsatt Lamas trädgård. En Lama är en sorts buddistisk präst, inte ett sådant där spottande djur om någon skulle tro det…

Efter lite kallprat och det att jag försökt hälla i mig skållhett te som serveras i ett tunt saftglas så gick vi vidare för att möta upp med personalen. De visade oss in i konferenslokalen och när vi var klara där så gjorde vi ett besök inne på biblioteket och sedan så tog vi en taxi till Rajpur för att käka på The Orchard.

Vi hade nu bestämt oss för att avstyra vår resa till Rajasthan efter att ha hört om att det varit 43 grader varmt där häromdagen. Istället så var vi inställda på att besöka Ladak som ligger i norra Indien. Paret som ägde restaurangen hade varit där så vi tänkte vara lite taktiska och fråga dem lite om området. Det visade sig att mannen hade en kusin som hade ett boende och en äventyrsbyrå i Leh, som är huvudstaden i Ladak. Vi hade redan gjort en bokning på ett av de dyrare hotellen då vi gärna skulle välkomna lite komfort under denna resa. Vi var beredda att betala runt 2000 rupier för en natt, vilket var ungefär 285 SEK. Detta anses dock vara sjukt mycket pengar för den lokala befolkningen som istället ville få oss till att välja något för runt 500 rupier. De hade lite svårt att fatta att vi är vana med en annan standard och kan helt enkelt inte förstå hur man kan slänga ut så mycket pengar på en natts boende.

I vilket fall så tog vi hans kusins adress och lovade att höra av oss när vi kom fram. De kunde tydligen erbjuda lite olika tjänster för oss. Ladak är tydligen ett paradis för trekking men även utflykter med Jeep. Jag var lite intresserad av flottränning så det var något som vi hade på vår lista av saker vi kunde tänka oss.

Idag så var det tibetansk helgdag. Alla tibetaner stannar hemma och ber böner vilket innebar att det var väldigt tomt här hemma på gården. Jag lånade nyckeln till kontoret som ligger i ett litet hus på gården och satte mig där för att använda datorn lite.

Jag gick ut för att ta lite luft och märkte hur något landade jämte mig på marken. Något medveten om vad jag skulle bemötas av så vände jag mig sakta om och på taket, ungefär 2 meter, bakom mig satt en stor alfahanne till apa. Så fort den fick ögonkontakt med mig så ruggade den till i en möjligtvis hotande position. Jag som slogs av en mindre adrenalinliknande chock försökte snabbt hitta rätt beteende för situationen. Normalt så är det en massa trädgårdsskötare som går och kastar sten på aporna för att hålla dem borta men idag var det totalt tyst på hela gården. Jag slängde mig ner mot marken för att riva tag i en näve sten och apan fick nys om mina handlingar. Den for snabbt runt hörnet av byggnaden och jag for efter bara för att bemötas av en större samling apor. Fyra stycken apor satt på marken och såg totalt förvånade ut när jag kom sladdandes i grusgången. Jag stannade upp för att avläsa situationen men i mitt överraskande moment så hade jag lyckats skrämma upp dem och de for alla över muren in i växtligheten. Något upprörd och chockad så gick jag tillbaka in och lugnade ner mig...

Apor...

Idag var det sista dagen innan vår resa till Ladak. Vi hade bokat flyg från Delhi som gick klockan 05:40 på måndag morgon. Flygresan skulle ta ungefär en timme. Problemet är alltid hur man ska ta sig till Delhi. Vi hade löst detta med ett bokat tåg som avgick runt klockan 05 på söndag morgon.

Idag så hade vi föreställt oss en riktig helvetesdag i Delhi. Det hela började med en 8-timmars tågresa från Dehra Dun till Delhi. Tåget hade en planerad ankomst i Delhi runt klockan 11 och jag hade tagit upp idén av att besöka Delhi Zoo. Vi hade hört att Delhi Zoo var ganska värdelöst men efter att jag råkade kolla lite på nätet och upptäckte att de hade levande flodhästar där så var besöket ett måste för mig. Jag älskar flodhästar...

Vi visste dock att Zoo parken stängde klockan 16 och vi ville inte släpa med oss väskorna under besöket så vi hade lite saker att lösa på vägen. När vi kom fram så var vi utsvultna av att inte käkat något under hela förmiddagen. Min sambo ville stanna och käka någonstans men jag var beredd att svälta om så tvungen för att få se mina älskade djur.

Jag tror att min sambo fick i sig några bananer och vi lyckades sedan ta oss till ett hotell som hon kände till där vi kunde slänga av oss våra väskor för några timmar. Sedan väntade en riktig idiotjakt efter Delhi Zoo.

Klockan var väl ungefär 13 när vi fick tag i vår första rickshaw. Jag ville helst åka rickshaw då det dels var billigare men även mycket mysigare och framför allt mer fläktande i den stekande Delhi hettan. Jag lyckades spana in en termometer som indikerade 34 graders hetta.

- "To Delhi Zoo." Förklarade vi för chauffören.
- "Zoo?"
Mannen såg väldigt frågande ut. Jag försökte få honom att förstå genom att beskriva en park med djur men det hjälpte oss inte.
Efter att ha fått ungefär samma svar ifrån tre andra chaufförer så började vi bli lite skeptiska.
Vår guidebok hade inte nämnt något om djurparken vilket fick en att misstänka att den kanske inte existerade. Jag hade besökt deras hemsida men det var ju inte mycket till garanti för att parken ännu var i bruk.
Vi letade upp parken på kartan och fick en chaufför att köra oss till det närliggande området i alla fall.

Framme vid området så frågade vår chaufför sig omkring hos alla vi mötte på vägen. Alla är väldigt hjälpsamma vid en sådan situation men ingen visste ändå vart denna djurpark låg.
Efter några stopp så verkade vår chaufför veta vart vi skulle. Efter 10 minuter så släppte han av oss vid någon sorts kulturmuseum. Fullt medvetandes om att vi var fel så hoppade vi ändå av och bestämde oss för att försöka med en annan rickshaw. Efter ett par diskussioner med några chaufförer så hittade vi en kille som verkade fatta vart vi ville åka.
Ironiskt nog så hade vi åkt förbi Delhi Zoo så vi fick åka tillbaka en fem minuter innan vi till slut hittade fram.

När vi kom in på området så möttes vi av en kille som frågade oss vart vi ville gå. Det verkade som att vägen delade sig till antingen zoo parken eller en sorts botanisk trädgård. Jag förklarade att vi ville se flodhästar och han visade oss vart vi skulle gå.

Indien har ett väldigt onödigt krångligt system när det gäller biljetthantering. Man måste först stå i en lång kö för att få tag i en biljett. Efter det så måste man stå i en lika lång kö för att gå in på området.

När vi kom in så hamnade vi i en stor flock av Indier. Det fanns inte ett spår av vita människor och det märktes med alla stirrande Indier som betedde sig som om vi borde sitta i en egen bur i parken. Om man var utlänning så kostade inträdet lite mer men å andra sidan så fick man en karta över parken. Klockan var lite över 14 och vi hade mindre än två timmar på oss att kamma området. Det fanns markerade pilar på marken som förklarade hur man kunde följa dessa för att besöka den övergripande delen av parken på bara två timmar.
Indierna verkar följa detta på blodigt allvar då vi var de enda som gick emot pilarna för att direkt komma till området med flodhästarna. Jag vet inte om det bidrog till några fler blickar men vissa höll på att gå in i stolar och träd när de passerade oss med vidöppna ögon.
Efter ett tag så märkte jag att vi hade två yngre indiska killar bakom oss som också gick mot strömmen. Efter lite vilseledande manövrar så var det klart att de följde efter oss som apor på en klase bananer. Något irriterad så konfronterade jag dem och de verkade totalt hjärndöda och bara stod och stirrade på oss. Då vi båda var rätt trötta från resan och de 34 jävla graderna av hetta så var vi rätt trötta på dessa Indier som följer efter en och hela tiden stirrar på en.

Lite senare så hade vi gått i omvägar och missat flodhästområdet. Vi gick förbi ett område som skulle vara bebott av afrikanska elefanter men det var tomt. Det hela fick mig att misstänka att det kanske inte fanns några flodhästar.

Efter lite studerande av kartan så lyckades jag positionera oss i parken och vi satte fart i en riktning som kändes rätt.
Vi kom fram till en stor inhägnad med en massa Indier uppradade kring kanten så det kändes som att vad det än var så var det något värt att kolla på.
Med ett par tunga steg så klev vi upp mot kanten och på andra sidan kunde vi skåda två väldigt stabila flodhästar som stod och åt mat vid en stenmur. Inhägnaden var ganska stor och hade en bred och till synes ganska djup pool som de kunde simma runt i och även gömma sig i. Runt om så sprang apor omkring och försökte stjäla av maten som låg framme men flodhästarna verkade inte bry sig så mycket. Lite tråkigt då jag skulle vilja se den där beryktade aggressiviteten hos djursläktet.
Plötsligt så började en av de stora bestarna röra på sig och det visade sig att de hade en unge tillsammans som låg emellan de två föräldrarna.
Vi stod kvar en stund och efter några minuter så började de knuffa på ungen för att han skulle röra på sig lite. Mamman och ungen tog en liten simtur precis framför oss vilket var väldigt häftigt att se.
Vi blev säkert kvar här i minst 20 minuter pga. min fascination kring dessa djur och upplevelsen var väldigt mycket värd den tryckande hettan mitt i Delhi.

Efter att vi var nöjda och jag tagit typ 100 kort på dessa djur så bestämde vi oss för att röra oss mot utgången och hitta något att äta. Vi hade båda skallvärk ifrån hettan och bristen på näring så vi slog oss ner på en bänk och började leta i vår guidebok efter en rekommenderad restaurang. Vi beslöt oss för en restaurang som hette Baci och skulle ligga i närheten.

Vi hoppade på en Auto som tog oss till kvarteret. När vi klev ut så blev vi lite fundersamma. Området såg ut som ett riktigt slumområde och vi tog ett varv runt för att leta efter restaurangen som vi läst skulle vara bra.
I ett av hörnen av kvarteret så lyckades Jenny få syn på en liten skylt där det stod Baci. Vi skyndade på och klev in i värsta stockholmscafé atmosfären. Det var AC i lokalen så det sjönk typ 15-20 grader bara man klev in för dörren.

Vi möttes upp av en servitris som frågade vad vi var ute efter. Vi förklarade att vi ville äta och hon krossade våra förfrågningar med att förklara att vi var emellan lunch och middag och att de endast serverade snacks just nu.

Fan, tänkte vi och var beredda på att jaga vidare efter mat men servitrisen råkade nämna pizza bland de olika snacksen. Vi fick sätta oss och kolla på menyn och var överlyckliga över vad som erbjöds…
Min sambo fastnade för en panini och själv så hittade jag en Baci burgare som serverades grillad med bacon. Fråga mig inte vart baconet kom ifrån...
Servitrisen var direkt inställd på att jag ville ha öl, vilket i för sig skulle vara gott till burgaren, men jag fick tacka nej då en öl förmodligen skulle ge mig en snabb fjortisfylla i detta heta klimat.

Baci burgaren var super god och kryddad för en Indier så det gick åt några glas cola för att få ner den. När vi fick räkningen så var vi nästan chockade. Vår eftermiddags snack kostade lika mycket som vi betalar för 4 Indiska middagar. I svenska pengar så handlade det totalt om 180 SEK och målet hade kanske kostat dubbelt så mycket i Sverige. Det var tydligt att detta ställe var som gjort för västerlänningar.

Efteråt var vi båda mätta och belåtna och bestämde oss för att hämta våra väskor och ta oss till vårt hotell. Ett steg ut genom dörren och värmen steg 15 grader och slog en hårt som en kraftig baksmälla. Man hade glömt hur varmt det var ute. Det tog inte många sekunder innan svetten dröp och rann ner för ansiktet.
Vi hittade en Auto och förklarade vart vi ville åka. Han ville ha typ 30 SEK för att ta oss, vilket kan ses som mycket men med tanke på att han skulle behöva köra oss någon mil i sin lilla mopedtaxi så tyckte jag det var klart värt det. Vi hoppade in och kanske en timme senare så var vi framme vid vårat hotell.
Min idé om att lägga 45 SEK mer för att få ett AC rum visade sig vara lysande då vårt rum var väldigt svalt och skönt. Enda problemet med AC enheten var att den riktade luftströmmen rakt ner i sängen där jag låg. Man kunde ställa om riktningen med en fjärrkontroll men varje gång som strömmen gått och kommit tillbaka så ställde den in sig på sin ursprungsposition, vilket givetvis var rakt ner på mig och med tanke på att strömmen går varannan timme så kan detta ses som något jobbigt.

Idag var det starten på vår semester på semestern. Vi klev upp runt klockan 03:15 och en kvart senare så var vi i taxin på väg till flygplatsen. Vårt flyg skulle gå klockan 05:40 och vi hade blivit ombedda att vara på flygplatsen två timmar innan för incheckning.

Flygplatserna i Indien är rätt lustiga – givetvis. Först så får man köra sitt bagage genom en säkerhetskontroll. Efter det så sätter de på en liten plastremsa runt bagaget och då anses det som säkert. Det går dock väldigt lätt att ändå öppna bagaget och lägga i eller ta ur saker. Sen är det viktigt att man även kör sitt handbagage genom kontrollen.
Handbagaget måste man sedan kontrollera vid ytterligare två kontroller… Ja, typiskt Indien. De verkar se till att alla har att göra hela tiden. Skulle de försöka förbättra sina rutiner så skulle säkert 70% av de anställda vara utan jobb.

Säkerhetskontrollen gick bra och inom kort så satt vi och inväntade påstigning på flyget. Vi fick kliva på och flyget var ungefär halvtomt vilket var en lättnad då man tröttnat något på att resa med alla dessa tokiga Indier som inte förstår vett eller etikett. Jag fick en fönsterplats vilket jag var mycket nöjd med. Enligt vår guidebok så skulle flygningen vara en "hårresande" upplevelse då man måste flyga in mellan bergstopparna och landa i en dal mitt i det absoluta Himalaya. Nu visade det sig kanske inte vara så hårresande, men det var ändå väldigt häftigt att uppleva utsikten från planet. Jag tog några bilder vilket det sedan visade sig att man inte fick göra ifrån planet. När vi flög över staden Leh, som var vår destination, så såg det hela väldigt litet ut. Men mitt första intryck av staden var av imponerande karaktär då de på något sätt lyckats skapa en klargrönt litet idyll mitt i denna torra, ödelagda bergsmiljö.

Vi landade på den lilla flygplatsen som var fylld med militära styrkor. Ladak ligger i delstaten Jammu / Kashmir vilket gränsar till Pakistan så det var en del militära aktiviteter här uppe. Dock inget att känna oro för i Ladak då de närliggande bergen skyddar väl och gör det nästan omöjligt att anföra en militär attack inom området.

Vi fick kliva på en liten trång buss som körde oss ungefär 100 meter till ankomsthallen på flygplatsen. Här fick vi registrera oss då de gärna vill ha koll på alla utlänningar i området. Allt skulle registreras i form av ens yrka, nationalitet, adress, nummer på visum, nummer på pass, vart man tänkte bo, när man tänkte åka hem och så vidare...

Efter att vi skrivit in oss så väntade vår transfer till hotellet. Vi klev ut och det var Svensk sen augustivärme utanför. Väldigt skönt och den svalkande vinden kändes otroligt välkommande. Vi var inte längre klibbiga utan allt kändes otroligt skönt. Vi fick åka en 15-minuters tur mot vårat hotell. Vi klev av vid vägen och fick följa vår guide genom ett smalt system av lerförstärkta stenmurar med rinnande vatten i en sidoliggande kanal. Helt plötsligt så kändes det inte som Indien längre. Känslan som slog mig var just nu Grekland. Små gränder med rinnande vatten, grönska som dominerade utsikten med de höga bergen överallt omkring oss och vita stenhus med tibetansk träarkitektur gav intrycket av ett riktigt sommarparadis. En idyll i mitten av Himalaya…

På vägen till hotellet så slogs man av den kraftiga känslan av AMS. AMS står för Akut Höjd Sjukdom kan man säga. Vi var plötsligt 3000 meter högre och det kändes. Varje steg man tog kändes tungt och man kände sig yr och lite förvirrad. Jag hade lite svårare med att andas avkopplat vid promenerande men inte så att det kändes allvarligt. Utsikten tog över det mesta av de negativa symtomen men vi hade blivit informerade om att vila hela första dagen för att kroppen skulle kunna anpassa sig till det höga klimatet. Min sambo verkade ha mest problem med förvirring och skallvärk.

Vi stannade på hotellet fram till runt klockan 14 och sedan gick vi upp till staden för att käka något. Staden Leh var ett riktigt turisthak. Överallt såg man västerlänningar, övergripandes tyskar, österrikare och fransmän. Det fanns några Indiska försäljare och tiggare som märktes tydligt tack vare deras påträngande försök att få tag i ens pengar men mestadels så mötte man den tibetanska och ladakiska befolkningen. Tibetanerna är väldigt trevliga och inte alls påträngande. Indierna är dock totala idioter. Bara en sådan sak som att stå i kö klarar de inte av. Min sambo skulle ta ut pengar i en bankomat och ungefär 10 personer står i kö med henne. Då kommer en indier från andra hållet och går och ställer sig jämte den första personen. Man blir så jävla förbannad men det är inget att brusa upp sig över då de inte förstår att de gjort något fel. De är vana med sitt primitiva kaotiska system.

Efter en sväng på staden så försökte vi hitta tillbaka till hotellet men tog en sväng ner på fel gata och fick istället gå en bra bit innan vi hittade en liten murad stig över de mellanliggande fälten och odlingsplatserna.
Denna natt sov vi väldigt bra i de sköna mjuka sängarna. Ja, för en gång skull så kändes det inte som att man sov på ett skrivbord…

Tisdagen bestod mest av shopping i Ladak. Jag fick för mig att köpa lite små suvenirer till familjen därhemma så vi tog en sväng runt den långa handelsgatan och besökte de små butikerna och stånden som fyllde gatorna.

Efter vår stadsvandring så besökte vi kusinen som hade en "äventyrsbyrå" där vi bokade upp oss på en tvådagars utflykt till dalen Numbra. Vi hade hört en del om Numbra från mannen, som ägde restaurangen i Rajpur, som varit där och jag hade även läst på lite via nätet. För att ta sig genom dalen så måste man åka jeep i en 5-timmars tur där man bland annat passerar världens högsta motorfordonsburna väg på 5365 meters höjd. Bara en sådan sak lockade till resan...

Det hela kostade 5500 rupier (typ 800 SEK) och man kunde dela jeepen med några andra för att få ner kostnaden. Jag tyckte dock att vi skulle satsa på en egen jeep men vi la det på kusinen att försöka fixa några till att dela jeepen med om de kunde.

Efter det så tog vi en taxi upp till en buddistisk Gompa (offerplats/böneplats) som låg en bit över staden på en sorts klippa. Därifrån hade man utsikt över nästan hela Leh och vi tog några fina bilder över den gröna staden. Inne i Gompan så satt en buddistisk munk som välkomnade oss in i det huvudsakliga rummet. Gompas är typiskt utrustade med skrifter och målningar på väggarna. Man har en eller flera inglasade gud- eller kungastatyer samt bilder på Dalai Lama eller någon annan stor buddistisk ikon. De är ofta hundratals år gamla och väldigt mysiga.

För att få besöka så måste man ta av sig skorna innan man kliver in. Man får inte heller ta kort med blixt eller filma i lokalen.

Efter det så åt vi på en italiensk takrestaurang och sedan tog vi oss hem för att sova ut inför resan under morgondagen.