Dag för dag: Resealbumet "Indien i monsunens tecken" av Insaneape

Dagens agenda bestod i grund och botten av resande. Kl 10:30 så gick den ingående flygresan från Arlanda till Helsingfors. Själva resan var ganska smidig då den tog ungefär 40 minuter.

Väl framme i Helsingfors så fick vi vänta i ungefär 1-2 timmar innan nästa flyg gick vidare. Jag passade på att införskaffade en flaska 15 årig Glenfiddich (för de mer blöta dagarna i bergen). Därefter så fick vi borda planet utan bekymmer. Jag och min sambo fick separata platser men lyckades byta till oss stolar bredvid varandra.

Flygresan till Delhi tog ungefär 7 timmar och var för mig ren pest. Stolarna var trånga och framför oss satt ett äldre indiskt par som hela tiden insisterade på att fälla fram och tillbaka sina stolsryggar. Som om det inte var trångt innan... Det var i princip omöjligt att plocka upp något ur väskan som stod på golvet och att sova var väldigt obekvämt i den positionen. Jag lyckades slockna under starten – inte för att jag var trött utan mer av den otroligt kvava hettan i planet. Det fanns verkligen ingen luft och rätt som det var så vaknade jag till och då hade vi varit i luften i 30 minuter. Man fick försöka underhålla sig bäst man kunde på planet och jag lyckades hålla mig till ett toalettbesök under de 7 timmarna vilket kändes skönt. Totalt så tror jag att jag sov ungefär 1-1,5 timmer under flygresan.

Väl framme, något försenade vid klockan 00.00, fick vi direkt veta att det var ombyggnation på flygplatsen och alla som flugit utrikes till Delhi var ombedda att ta kontakt med sitt flygbolag. Alla rusade ur planet medan vi satt kvar och tog det lugnt. Vi tänkte att det inte fanns någon anledning till att jäkta. När vi väl klivit av planet och kommit ned till ankomstterminalen fick vi passera en kontroll av passet samt lämna in ett formulär som vi fick fylla i på planet gällande vår resa. Jag passade på att gå på toa för första gången i Indien. Toaletterna var visserligen västerländska på flygplatsen och det bestod av 8 stycke bås. De tre första jag testade hade ingen spolknapp, den nästa toaletten hade inget vatten. Två andra var helt trasiga. En hade någon skitit på, och då menar jag verkligen PÅ. En var upptagen och den andra såg inte helt okej ut men en verkade fungera någorlunda bra så det fick det bli.

Efter det så var det tillbaka till kön som gick ungefär så sakta som bara är möjligt. En kvinna lite längre fram stod hela tiden och flinade åt oss vilket gjorde mig otroligt irriterad. Hon verkade tycka att hela saken var jätterolig men jag hade svårt att se humorn i det hela. Efter ungefär 45 minuter så hade vi tagit oss igenom det hela och nu skulle vi hitta våra väskor. Allting var väldigt oorganiserat och någonstans så stod de olika flight numren som min sambo lyckades få syn på. Jag tittade hejvilt omkring mig men hann inte uppfatta några skyltar alls. Jag var mest lite oroligt över att vårt bagage låg obevakat någonstans i denna stora byggnad. Vi lyckades till slut hitta våra väskor bland en stor hög av bagage.
Vi snodde åt oss en vagn och begav oss mot utgången. När vi passerade den sista kontrollen och kom ut så stod folk uppradade bakom ett räcke som om det var storpremiär på slottet. Längs med sidorna stod folk med handskrivna små papper där det stod namn på personer de skulle plocka upp. Jag gick och synade på vänstersidan medan min sambo kollade höger. Jag fick syn på en lapp med min sambos namn på men dock med prefixet "Mrs" och jag frågade med lite osäkerhet min sambo om det kunde vara våran lapp... Ja, det visar sig att vi i Indien är ett ”gift” par. Kallar man någon för pojkvän eller flickvän antyder tydligen det att detta är en sexpartner, vilket inte alls är accepterat. En liten kille stod och höll i lappen, och då menar jag liten. Jag tror han var två huvuden mindre än mig och ungefär lika bred kring midjan som ett av mina lår. Han sprang runt i full fart när han märkte att vi nappat på hans skylt och rykte sedan tag i mina väskor, vilka för övrigt vägde ungefär 14 och 11 kg. Jag försökte erbjuda mig att bära en av väskorna men han insisterade och for iväg i full fart kämpandes med min resväska som var otympligast. Jag fick helt enkelt gå och bära på min kasse innehållandes min whiskey flaska samt min sambos mindre ryggsäck. Resten körde min sambo på en vagn.

När vi kom ut så kom den första chocken. Folk for omkring som biltjuvar och det var runt 30 grader hett. Bilar, motorcyklar och bussar gjorde allt för att komma först på den lilla vägen de hade att röra sig på. Alla stod på sina tutor hela tiden och folk skrek och gapade åt varandra. Ett tag så var tre bilar framme samtidigt jämte varandra på en väg som knappt kunde bära plats åt max två bilar på en gång. Vår mötesperson försvann i några minuter för att ringa på den riktiga chauffören. Ungefär 5 minuter senare så var han i full fart igen på väg med våra väskor och vi följde efter. Vi for nerför den övertrafikerade lilla vägen bort mot slutet av parkeringen. På andra sidan så fick han syn på chauffören och förklarade att vi behövde springa över gatan och snabbt kasta i väskorna i bilen då det inte gick att stanna någonstans. För övrigt kan jag nämna att det var en liten minibil så vi fick in två väskor i bagageutrymmet och fick trängas med resten i baksätet. Sedan kom den andra chocken - trafiken.
Nu var det för visso mitt i natten så det var rätt ont om trafik men att ta sig ut ur flygplatsparkeringen var ingen lätt lek. I bilen fanns det säkerhetsbälte men ingenstans att fästa dem i. Okej, bara att hoppas på det bästa... Vi for iväg och det hela var väldigt fascinerande. Inte allt lika skrämmande som facinerande.

Vi kom fram till vårt guesthouse runt 01:30 och det var varmt som tusan i det lilla rummet. De satte igång en ”luftkonditionering” som gick på minst 60-70 decibel. Vi var tvungna att gå upp vid klockan 05 för att hinna med tåget från Delhi till Dehra Dun vilket gav oss en ganska begränsad tid att sova på. Utanför hördes en dov trafik och till och från hördes visselpipor ifrån de militära enheter som patrullerade gatorna. Jag tror att jag lyckades somna runt klockan 04 i ren utmattning och efter ungefär en timma så var det bara upp och igång igen. När vi klev ut ur hotellet så var det riktigt hett och fuktigt. Fåglar kvittrade som om vi befann oss i en tät regnskog vilket var ganska häftigt.
Vår chaufför stod utanför och inväntade oss och vi for vidare mot tågstationen. På vägen dit så körde vi en bra bit genom Delhi och här kom kanske den tredje chocken. Folk sov verkligen överallt. På hustak… På trottoaren… I små lövhögar… Mitt på gatan… Överallt så vandrade Indier omkring som halvdöda zombies och jag var rätt glad att vi satt i en bil och inte behövde gå genom dessa kvarter. Min sambo, som varit i Indien tidigare, förslog att vi skulle låsa dörrarna på bilen då barn gärna kliver upp till bilen och sliter upp dörrarna för att tigga. Lät som en bra idé…

Framme vid tågstationen var det totalt kaos. Vi fick slänga oss ut ur bilen mitt i vägen medan folk stod på tutan bakom oss. Direkt så var det tre, fyra män framme och slet i mina väskor. Något oförberedd så försökte jag förklara att det inte var något problem för mig att bära mina egna väskor. Mannen närmast bara log och sa ”I am no problem. I take luggage”. Lite panikslagen så försökte jag få min sambos uppmärksamhet men hon hade inte tagit sig ur bilen ännu. Till slut så lyckades jag få bort männen och tog bestämt tag i mina väskor.

Vi gick in på stationen och här låg folk överallt på golvet. Urinfläckar och allt möjligt skit låg överallt och hela tiden kom det fram personer som ville ”hjälpa oss”. Min sambo hade redan biljetterna klara och vi skulle bara hitta till terminal 12. Vi fråga en person som hela tiden tjatade om att vi skulle gå upp en trappa. Till slut så gick vi upp och möttes av sovandes män och en totalt tom lokal. Vi gick ner igen och samma person kom fram igen. Vi ignorerade honom och min sambo fick tag i en kvinna som dirigerade oss i rätt riktning. Det visade sig att vår terminal 12 var längst bort bakom ett gäng olika trappbroar som passerade de andra spåren. Utan sömn och energi så tog vi oss med tunga steg dit. Jag höll på att dö av smärtor i händerna från att bära väskorna trapp upp och trapp ned. Svett fyllde hela tiden greppet och efter bara några minuter hade jag svidande blåsor på insidan av fingrarna. Framme vid vår perrong så försökte vi få information kring vart tåget skulle komma.
Jag lyckades tolka en skylt till att det var längre bort på plattformen. Allra längst bort på plattformen för att vara mer exakt...
Ett sista krafttag tog oss till vagnen och inne i vagnen så slängde vi upp våra två större väskor på hyllan över oss och slog oss ner i de hårda utslitna stolarna. Tågresan mellan Delhi och Dehra Dun inleddes nu, beräknad till 6 timmar.

Tågresan var rätt positiv faktiskt, med undantag för ett toalettbesök som jag behövde göra. Det fanns en indisk toalett och en västerländsk toalett. Det visar sig att de flesta använder den västerländska och ingen verkar ha uppgiften att hålla den ren. Det låg skit i hörnen och det stank urin i obeskrivlig mängd så jag tog chansen att testa den indiska toaletten för första gången. Lyckligtvis så hade jag bara ”lättare behov” så själva processen var inte alltför hemsk.
Den indiska toaletten bestod av ett hål som gick rakt ner genom golvet ut på rälsen. Det fanns två stycken uppskjutande avgjutningar av fötter som man tydligen skulle stå på och ett rör framför sig på väggen som man skulle hålla i medan man gjorde sina affärer. Det hela såg väldigt oskönt och obehagligt ut. Golvet var fyllt av vad jag bara skulle kunna tänka mig var urin och vatten så man ville knappast fälla ner sina byxor till marken här.

Efter toabesöket så fick vi ”lunch” eller ”frukost” serverat. Varje person på tåget fick en liter vatten i oöppnad flaska samt en tallrik bestående av två icke-original Mariekex, två smörkola, två skivor väldigt tunt bröd, lite sylt (inte marmelad utan väldigt söt, seg och sliskig sylt) samt te. Man fick även välja mellan vegetariskt eller kyckling. Lite orolig över kycklingen så tog jag vegetariskt. Maträtten kan lättast beskrivas som två potatisplättar med lite olika grönsaker inbakade och stekta. Det var inte särskilt gott och det var jävligt starkt. Jag åt en av mina medan min sambo hoppade över dem totalt.
Jag lyckades somna till några gånger på tåget och inräknat en liten försening så var vi framme i Dehra Dun runt kl 14.

Vi hade en chaufför som väntade på oss vid stationen och sedan körde oss upp en bit mot bergen till vår bostad strax ovanför den lilla byn Rajpur. Den lilla bilfärden upp var väldigt upplyftande och det var kul att få se trafiken i dagtid.
Trafiken fungerar tydligen så här:
- Man ska köra på vänster sida, men det är inte ovanligt att folk kör på båda sidorna av vägen mot båda riktningarna.
- Man behöver inte signalera när man ska svänga utan istället så använder man tutan för att indikera att man tänker göra något.
- Man använder även tutan för att kolla om det är fritt att köra om en person. Om det är fritt så signalerar även föraren framför att det är fritt fram. Om inte så viftar han med handen ut genom rutan.
- Man använder även tutan för att signalera när man kör in i en kurva utan fri sikt.
- Man använder även tutan för att visa att man är på glatt humör.
- Man använder även tutan för att visa om man är irriterad på någon.
- Man använder även tutan om man har tråkigt eller bara är en ren idiot
- Man använder även tutan för att försöka få kor att flytta på sig…
Jag tror ni förstår poängen...

Uppe i bergen där vi bodde var det inte särskilt kraftig trafik. Det kom bilar då och då och det gick bussar varje kvart ungefär men det lät ändå hela tiden.
Varje gång någon kom till en kurva (vilket skedde ungefär varje 100-200 meter där uppe) så signalerade de med tutan vilket görs både på dagtid samt på natten. På vägen gick hundar, apor och kor. Då menar jag hela tiden.
Jag tror att vi i princip mötte ett 10-tal kor, ett 10-tal hundar och ett 10-tal apor när vi går någonstans i området. Aporna kan dock vara svåra att upptäcka...
På morgonen när vi skulle ta bussen ner till staden så gick det 5-6 kor på gatan och betade när en liten bil gjorde sitt bästa för att komma förbi. Man måste respektera korna så man får inte knuffa dem eller skrika åt dem. Man verkad dock få vifta med händerna och tuta med bilen.
Alla djuren verkas dessvärre ha vant sig med detta så de bryr sig inte så mycket av allt oväsen. Jag tror att de Indiska korna skulle kunna vara det mest drygaste kreaturen på denna planet (med undantag för nerknarkade koalabjörnar). Det var väldigt underhållande att se någon försöka ta sig igenom en flock med kor på vägen.

Vårat boende innebar ett hus på en större tomt med en massa mindre lokaler inom några stegs avstånd. Området tillhörde organisation IM – Individuell Människohjälp där min sambo för nuvarande arbetar.
Utanför grinden var det djungel kan jag lova. Min sambo avvisade min beskrivning av området som djungel men jag kan onekligen konstatera att det var djungel här. Det levde alla möjliga sorters färgade fåglar, ödlor och apor i denna växtlighet. Man kunde hela tiden höra djur röra sig i träden eller buskarna men det gick inte att se något. Bara när de kom ner till vägen så kunde man få kontakt med dem. Det rann kanaler med vatten ner längs bergskanterna men det gick inte att se vattnet för all växtlighet. Det hela var rätt häftigt.
Längs med vägen utanför så gick det som tidigare nämnt kor och hundar fritt. I träden och på hustaken så satt hela familjer med apor och spanade efter något ätbart. Den närmsta byn hette Rajpur och man gick dit på ungefär 20 minuter. Staden ligger i en brant backe men ändå så körde folk här med bil och motorcykel. Inga bussar gick dock upp genom staden. Människor rörde sig längs med vägarna hela tiden och alla tittade nyfiket på en. Alla verkade vara väldigt fascinerade av att se vita personer och såg upp till en på ett väldigt obegripligt sätt. Jag stod exempelvis och tog kort ut över dalen under oss när två indier kom fram och frågade på dålig engelska om de kunde få ta ett kort. Jag trodde först att de ville hjälpa mig att ta ett kort på mig och min sambo men efter att han förklarat att han ville fota med sin kamera så min andra tanke var att de ville att jag skulle ta ett kort på dem, men detta var också fel. De ville ta ett kort på sig själva med oss... Ja, lite lusigt kändes det men man kommer tydligen att få vara med om sådant under hela vistelsen här.
Runt klockan 19 så blev det kolmörkt här i bergen och vägen hem bar inga gatlyktor. Man fick istället gå med reflex och ficklampa de 2-3 km hem. På kvällen fylldes området med massvis av blinkande eldflugor och man uppskattade verkligen avskildheten och mörkret här uppe. På dagtid så lät skogen av de olika tropiska fåglarna och det lät verkligen som om man var inne i en regnskog.

Idag så var vi nere i Dehra Dun på eftermiddagen. Vi skulle hälsa på ett Indiskt par som min sambo jobbar med och även passa på att granska staden.
För att ta oss ner så hoppade vi på den lokala bussen som körde oss ner. Det kostade ungefär 2 kr att åka och resan var som en 30 minuter lång brottningsmatch. Taket i bussen var väldigt lågt och jag kunde inte stå raklång utan att slå i huvudet. Alla indier var ungefär minst ett huvud kortare än mig så de klarade sig bra. Det var packat med folk så man kunde knappt sitta ner. Bussen körde i full fart först uppför berget på de sicksackande vägarna och sedan nedför några andra sicksackande vägar. I taket på bussen fanns det tre räcken som man fick försöka hålla sig i och det tog verkligen en hel del energi för att hålla sig kvar vid dessa under den första kvarten av resan. Till slut så fick vi en sittplats och vid det här laget var jag genom svettig och utmattad. Nere i staden så möttes vi av den väldigt vilda och kaotiska trafiken. Man fick vara snabb för att förflytta sig över gatan. Vi besökte först min sambos arbetskamrater i ett lite rikare indiskt kvarter. Alla tittade på en överallt som om de aldrig sett en vit person förut. Hälsade man på någon så blev de oftast väldigt ställda och hälsade vänligt tillbaka, gärna med någon lustig fras som kändes helt ologisk. Man vänjde sig snabbt med detta.

Staden var även den fylld av kor, hundar och massvis med ekorrar. Man fick hela tiden vara vaksam på att man inte trampade i skit eller något annat äckligt. Folk låg och sov på trottoaren, i diken och i olika ledningsrör som inte monterats färdigt. Hemma hos det indiska paret var vi väldigt välkomna. Mannen i huset var väldigt framåt och kunde enklast jämföras som en väldigt glad och entusiastisk jultomte. Vi bjöds på middag vilket var väldigt gott. Paret bodde där med sin dotter och mannens föräldrar. Under middagen skickade alla hela tiden upp mat till mitt hörn av bordet. När jag stannade upp i mitt ätande gjorde alla andra samma sak och frågade om något var fel. Så fort något var slut på tallriken så skickade alla fram den resterande maten och när jag lämnade bordet var jag övermätt och totalt slut. Efter maten bjöds man på färsk frukt i form av mango eller liknande. Det är tydligen säsong för mango här just nu och jag har aldrig smakat något liknande i Sverige. Mangon här var gul och mjuk som en tvättsvamp. Man skar ett snitt och åt sedan den med sked i nästan rinnande form. Den var otroligt söt och god och man förstår inte att det är mango som man köper hemma i röd/grönt utseende som dessutom aldrig blir så mjuk och söt som denna.

Efter middagen så förklarade mannen att jag alltid var välkommen i deras hem. Om jag ville vila så var det bara att gå upp och lägga sig i en av sängarna. Ville jag se på teve så var det bara att ta för mig. Kylskåpet var bara att ge sig på om jag var hungrig. Så fort jag rörde mig mot en stol eller en soffa så var farfar där och städade bort tidningar eller annat som låg i närheten. Gick man mot en soffa eller en stol där det satt någon så flyttade de på sig och ställde sig upp för att sedan erbjuda stolen till en själv. Alla var nästan obehagligt gästvänliga. Farfar kunde för övrigt väldigt lite engelska men insisterade på att hela tiden fråga mig saker och även beskriva allt jag åt på indiska. Inte helt hjälpsamt men lite kul...

Vi spenderade ett par timmar i staden Dehra Dun. Det fanns ett klocktorn mitt i staden som fungerade som ett sort centrum. Ifrån klocktornet så gick det fem vägar och varsitt håll där en väg gick direkt upp mot vårat bostadsområde så det var lätt att hitta hem om man kommit fel. Att få tag i en taxi här var knappast något problem och det gick små minibussar som var häften packmoped och hälften buss. Det fick plats med 6 indiska personer (4 västerländska) i dessa och man kunde när som helst hoppa på om det fanns en plats över. Enligt lokalbefolkningen så kunde de packa in 10 indier i dessa men jag hade nog behövt se detta för att tro det. Man förklarade för föraren vart man ville åke och sedan körde han en valfri runda för att alla skulle vara nöjda. Fanns det en ledig plats i fordonet så fylldes denna oftast snabbt av någon som stod längs med vägen.
Att åka från staden upp till byn där vi bodde tog ungefär 15 minuter med ett sådant fordon och kostade 1 krona.

Mitt under stadsbesöket så fick vi vårt första möte med monsunen. Det regnade dock inte så väldigt kraftigt som det kan göra här men det var i klass med de värre regn man stött på hemma i Sverige. Alla kör på som vanligt på gatorna trots regnet och försäljningen av frukt och grönsaker fortsätter ohindrat. Jag blev mest förvånad över att se ett gäng som hade fotbollsträning i parken jämte oss i helt vita kläder bara fortsätta spela trots regnet. Vi gick en sväng på den tibetanska marknaden och jag fick köpa en keps för 20 kr som egentligen var för dyrt men jag gillade killen som sålde den.

Strax efter det så råkade jag ut för min första riktiga tiggerska. Denna kvinna jagade oss med ett barn på armen under säkert 10 minuter. Hon var till utseende väldigt undernärd och ungen såg framför allt väldigt frågande ut. Jag fick lite tips om att man inte skulle ge pengar till någon såvida de inte utförde någon form av tjänst. Detta mycket för att man inte skull uppmuntra till tiggande och även för att om man gett en person pengar så skulle denna person lätt känna igen en vid nästa möte och inte ge sig denna gång heller. Det var ganska tufft att inte ge henne något och min sambo stannade upp några gånger och var nära att ge med sig. Vi smet till slut in i en butik och blev av med tiggerskan.

På kvällen så gick vi ner till byn Rajpur och åt på en av de "finare" restaurangerna. Vi beställde tre olika rätter vilka jag trodde hörde ihop men två personer skulle lätt kunna klara sig på en av dessa. Jag beställde Kung Pao chicken som kom i en sorts gryta och innehöll kyckling med smak av yoghurt och kokos och vart sjukt gott. Till detta beställde vi stekt kokosnötsris som även det var utsökt och sen beställde även min sambo en sorts Momos, vilket är tibetanska pastaknyten fyllda med grönsaker, ost eller kött. De är ångkokta och sedan stekta på ena sidan. Allt var jättegott men omöjligt att få i sig i slutändan. Middagen gick på 45 kronor vilket anses vara en lite dyrare måltid. Efteråt så gick vi hem längs bergsvägen och njöt av uppvisningen från eldflugorna.

Idag så jobbade min sambo första dagen och jag stannade hemma för att ta det lite lugnt. Detta var inte en helt lätt uppgift för vår "husmor" kom ungefär varje halvtimme och frågade om jag ville ha något att äta eller dricka. De verkade dricka te typ sju gånger om dagen så hälften av gångerna försökte jag vara artig och tacka ja. Jag försökte övertala henne att jag kunde gå ut och käka något men hon vägrar utan tog sig an uppgiften att laga lunch åt mig. Hon var anställd av organisationen IM för att se till att det fanns mat till de volontärer som bodde här i huset. Just nu var det bara jag och min sambo som befolkade huset.

Under natten var det riktigt monsunregn som slog ner i backen. Det var som en enorm hagelstorm for över oss och åskan mullrade i långa intervaller. I slutänden så blev det inte så många timmars sömn vilket var anledningen till att jag stannade hemma och tog det lugnt under denna dag.

Vi bestämde oss för att lämna vårat boende och äta ute denna kväll. I Rajpur låg en restaurang vid namn The Orchard som ägdes och drevs av ett gift par. Min sambo kände sedan tidigare till paret så vi försökte i måndags besöka dessa endast för att upptäcka att de var bortresta. De skulle dock återvända under torsdagen så vi gjorde ett nytt försök denna kväll.

Mycket väl så hade de återvänt från sin resa. När vi kom fram till restaurangens uteservering så möttes vi av mannen. Han bjöd ner oss till deras hem under restaurangen. Det fanns ett litet kök med några små skafferier bakom men i stort sett så var det två stora fyrkantiga rum. Mitt i vardagsrummet så satt en kille och pillade med en bärbar dator. Mannen förklarade att han var deras IT-kille och skötte allt datorrelaterat både privat och för restaurangen.

Här fick jag även möta kvinnan som var en indisk hinduisk kvinna i motsats till mannen med sin kristna tro. Deras olikheter i religion syntes tydligt på de olika tavlorna som de inrett rummen med. Mannen frågade direkt om jag var köttätare eller vegetarian och jag svarade glatt med att jag gärna testade lite kött.
Han beställde ner lite Momos från restaurangen och erbjöd mig även en öl till maten. Strax därefter så riggade han upp sin dator för oss och började visa bilder från deras nyliga resa. De hade besökt Ladak som ligger i absolut norra Indien. Det verkade väldigt fint och låg utanför regnvädret och den tunga hettan. Ladak ligger på 3000 meters höjd och är förseglat innanför Himalayas berg. För att ta sig in kunde man flyga till huvudstaden som ligger i centrum av delstaten eller åka via krokiga bergsvägar under ett par dagar. Flygresan skulle tydligen vara något i hästväg då man måste passera mellan bergen för att ta sig ner i dalen. Det hela såg väldigt vackert ut och efter att ha sett på bilderna och hört paret beskriva resan så började jag och min sambo att fundera lite på våran resa här i Indien. Vi hade från början tänkt oss att åka till Rajasthan men efter att fått höra om hur det kunde nå 45 grader mitt på dagen så var vi kanske inte så intresserade längre.

Efter en stund så kom det två till indiska killar ner i deras hem. De två nykomlingarna var advokater och den ena av dem var väldigt framåt i jämförelse mot den andra. De var båda nyfikna på oss och vad vi gjorde i Indien. Det lustiga med alla Indier man möter är att de alltid börjar med att fråga vad man gör i Indien och vart man tidigare har varit i Indien. Sen börjar de direkt att insistera om vart man måste åka i Indien, och det är aldrig samma ställe. Dessa personer bekräftade mina aningar om hettan i Rajasthan vilket fick oss att direkt besluta oss för att avbryta planerna kring vårt ökenbesök. Ladak var tydligen det bästa stället att besöka under denna period och är bara öppet för turister de kommande 2 månaderna.

Rätt som det var så hade mannen beställt ner en massa olika maträtter från restaurangen. Allt var SKITSTARKT och jag höll nästan på att bryta ihop av kryddorna. Jag berättade att vi var och åt på restaurangen i måndags och att maten inte alls var så stark då och mannen bara skrattade.
- "This not served in restaurant. Special made for us."
Tydligen så var den vanliga maten inte stark nog för dessa Indier...

Himlen öppnade sig på nytt och monsunregnet slog ner på den lilla byggnaden med mäktig kraft. Klockan började närma sig 22 och vi var tvungna att vara tillbaka snart för att grindvakten skulle släppa in oss.

Alla killarna erbjöd sig direkt att köra oss tillbaka. En av advokaterna tog på sig uppdraget och han for raskt ut i regnet för att hämta bilen. Vi gjorde oss redo och gick med uppfällda paraplyn ut i spöregnet. Spöregn räcker inte för att beskriva detta regn. Våra nyinköpta dyra kvalitetsparaplyer fick kämpa för sina liv.
Ibland krävdes tvåhandsfattning för att hålla emot regnet.

Vi gjorde vårt bästa för att hitta bilen. Det var totalt kaos, kolmörkt och en massa bilar stod med tänd belysning på parkeringen. Rätt som det var så for en bil upp framför oss och slängde upp dörren. Vi kastade oss in i bilen, genomblöta från regnet, och han körde oss ut från infarten till restaurangen.
Han stannade till i byn för att köpa cigaretter vilket visade sig vara en intressant process. Det är vanligt i Indien att man köper cigaretter i enstaka mängder och inte i paket. Han köpte två stycken cigaretter och sedan var det rallyåkning uppför berget med det piskande regnet mot rutan.

Den första av en hel del jobbigare dagar

Idag så skulle vi ta oss till Daramsala. Daramsala är en by/stad med övergripande tibetanska innevånare men givetvis även indiska. Daramsala är den plats dit tibetanska flyktingar först tar sig till när de kommer till Indien som jag förstått det hela. Det är även Dalai Lamas hemplats här i Indien där han har sitt officiella tempel samt den plats där den tibetanska regeringen befinner sig i exil.

Min sambo och hennes kollegor skulle jobba i Daramsala på onsdag men med tanke på att vi hade hört att Dalai Lama skulle fylla år på söndagen så tyckte jag att vi skulle åka själva i förväg och då få ett par dagar för oss själva i Daramsala.

Klockan 14.30 så fick vi skjuts ungefär 30 minuter ifrån våran bas till en by vid namn Dickeling. Här skulle vi ifrån byns busshållsplats ta en nattbuss till Daramsala. Då snackar vi en buss som kör i dryga 14 timmar uppför de grönklädda bergens slingrande vägar. Jag var lite bekymrad med tanke på att jag gärna vill ha ständig tillgång till toalett men min sambo tröstade mig med att de stannar vid ett gäng olika ställen och om man det är absolut akut så kan man bara säga till chauffören. Okej, låter väl bra, tänkte jag…

När vi kom fram till "busshållsplatsen" så undrade jag mest om vi verkligen var på rätt plats. Vi befann oss mitt i en liten lortig by. Inga skyltar om några bussar eller så men det förklarades för mig att vi var i byns centrum och alla bussar stannar här. En hel del buddistiska munkar rörde sig i området fram och tillbaka. Efter en dryg kvart så dök bussen upp.

Bussen, vilket jag förmodligen skulle ha räknat med, hade nog aldrig fått varit i trafik om detta var vårat hemland Sverige. Vi hoppade på den väldigt kalla, hårda, skitiga bussen som hade en väldigt missledande och överraskande skylt på sig som sa "High Tech".

Bussresan började…

Efter ungefär en timme så var vi i Dehra Dun på vår första stopp som höll sig i ungefär 50 minuter. Jag började få lite panik redan nu då jag hade hård träsmak i arslet från den utslitna stolen och började inse att jag på något sätt skulle behöva sova på denna buss.

Några timmar senare så var klockan någonstans efter 20 och jag var väldigt stolt över att ha klarat mig på denna buss i över 4 timmar. Mina knän började kännas lite mer och mer. Utan någon möjlighet att sträcka på benen så skulle detta komma att bli en riktig mardrömsresa.
Den inledande åkturen hade så långt varit väldigt intressant. Man fick se många små samhällen längs bergen och mycket av den Indiska landsbygden kunde beskådas från de branta bergsvägarna. Men som jag nämnt tidigare så blir det kolmörkt runt klockan 20. Man lär sig på något sätt att lita på de indiska förarna då man inser att de är uppväxta med denna sorts trafik och väglag men jag hade ändå lite svårt att koppla av. Regnet började komma fram och en dis låg över berget vilket inte gav sikt längre än 20-30 meter framåt. Detta påverkade inte tidsschemat något utan busschauffören fortsatte på i samma takt. Då och då mötte vi lastbilar eller mindre personbilar på de smala vägarna och varje gång så satt man fascinerat och bevittnade hur de på något sätt kunde ta sig förbi varandra utan att kollidera.

Runt klockan 22 så hade nästan alla på bussen somnat utom jag. Jag försökte förtvivlat att sträcka på mina ben men det gav bara några minuter av komfort innan kramp satte sig i benen på nytt. Jag lyckats slumra till några gånger under nattresan men vaknade snabbt av att chauffören gapade på någon eller att möttes av en tutandes lastbil.

Klockan 06:00 så var vi framme i nedre delen av Daramsala. Vi hann knappt kliva ur bussen innan några Indier ville erbjuda oss taxi uppför berget. Regnet öste ner och min sambo var lite osäker på priset som var något lägre än senast hon var här men jag tyckte något irriterat att det inte var värt att tjafsa över så vi hoppade in i bilen och vi for i mopedfart uppför berget mot vårat hotell. Denna resa uppför berget var något som inte går att beskriva utan måste upplevas. I varje kurva så satt man och höll sig hårt i det lilla man kunde få tag i. Det var den brantaste och kurvigaste väg jag någonsin åkt och den måste ha sträckt sig minst 2-3 km. Regnet som slog ned på bergsväggen slet loss stora mängder med brun lera som ständigt dränkte vägarna. Detta var inget nytt för vår chaufför som mer hade problem med att få i tvåans växel under uppförsåkningen. Det var helt enkelt för brant på vägen och för tungt i bilen.
3 kilometers smal bergsväg med en total höjning på vad som kändes likt 1 km och i ettans växel kan ej beskrivas. Man måste uppleva detta.
Men belöningen efter denna mardrömsresa var värd det hela. Övre Daramsala är ett samhälle likt inget jag tidigare sett. Hela stället är som ett litet fantasiland. Det finns inga plana vägar utan allting lutar. Ifrån centrum så går det sex vägar nedför och uppför berget som alla är beklädda med försäljare, små butiker, kor, hundar, restauranger, internetcafé, bokhandlar och framför allt tiggare.

Vårt hotell låg rätt nära centrum och vid den tiden som vi kom så var gatorna tomma på folk och försäljning. Jag hoppades innerligt att vi skulle kunna få tillgång till vårt rum lite tidigare så vi kunde få sova lite på förmiddagen och lyckligtvis var detta möjligt.
Jag sov till klockan 14 sen så hade min sambo fått nog av vårt rum. Det var lyhört från korridoren utanför och det fanns flugor. Ja, det fanns väl kanske fyra stycken flugor på rummet men jag såg väl inte något direkt skäl till att byta. Kanske för en takfläkt, men samtidigt så var det inte så varmt i rummet när vi anlände. Jag följde min sambos idé och vi bytte till ett dyrare rum som hade takfläkt. En fördel med detta rum var att det hade nät för fönster men annars var det precis som det förra rummet. I slutänden så kunde vi inte ha fläkten på under natten då det blev för kallt...

Vår första punkt på dagen var att införskaffa oss något att äta. Min sambo kände till några ställen här och vi begav oss till det första som skulle vara någon sorts Italiensk restaurang. Den var stängd pga att det var Dalai Lamas födelsedag. Visst fan, det skulle vi ju ha tänkt på. Vi gick till nästa ställe där det lyckligtvis var öppet. Även detta var en Italiensk restaurang som verkligen stank av västerländsk kultursmörja. Överallt på väggarna hängde filmplanscher från alla möjliga sorters storfilmer till mindre barninriktade skräprullar. Det spelades 80-tals låtar från grupper som Aha, Roxette, Elton John och liknande.
Ja, det var en riktig minnesstänkare riktad mot 80-90-talet. Vi fick en plats jämte en amerikansk tjej och en tibetansk man. Daramsala är något sorts resecentrum där många passerar som besöker Indien. Det är även ett stort centrum för buddister så det var rätt många västerlänningar här. Alla västerlänningar var dock klädda som hippies och satt och rökte ganja så fort solen börjat gå ner så jag och min sambo stack ändå ut kraftigt som turister.
Hur som helst så pratade vi lite med tjejen jämte oss och hon föreslog en vandringstur som hon verkade gilla. Min sambo verkade förstå vart hon menade och efter att vi ätit klart så gick vi vidare till vår andra punkt på dagen - ett besök hos Dalai Lamas tempel…

Tyvärr så visade det sig att man inte hade några festligheter planerade för Dalai Lamas födelsedag men templet var i alla fall öppet för allmänheten. Vi gick in och tog en vandring runt om i byggnaden. Templet är kanske inte vad man skulle föreställa sig vid första ögonblick. Templet är en gammal gul cementbyggnad. Insidan var vackert dekorerad med diverse tavlor och målningar på väggarna. Det fanns ljus tända längs väggarna och mattor är utplacerade för de böner som hålls i veckorna. Dessvärre så var Dalai Lama i retreat under vårt besök så vi kunde inte medverka på en av dessa böner. Utanför så spelade tibetanska barn fotboll, eller något liknande i alla fall. Olika buddister var placerade runt om i området och utförde sina böner med jämna mellanrum.

Efter detta besök så fick vi för oss att testa den amerikanska tjejens tips på en av de många vandringsturerna. Området är känt för att ha många fina vägar att gå över berget och vi begav oss mot startpunkten. Under vårat samtal vid matbordet så hade min sambo uppfattat det som att hela turen tog 30 minuter ifrån centrum medan jag mer uppfattade det som att själva turen tog 30 minuter ifrån utgångspunkten som man först måste ta sig till. Tyvärr så hade jag rätt och det tog oss ungefär 1 timma att vandra den långa vägen uppför berget till startpunkten av vandringen...
Under denna tur så satte vi oss på en bänk för att dricka vatten och äta lite kex. Jag hann inte mer än öppna väskan så hade vi minst 10 apor omkring oss. En rackare var bara någon meter ifrån mig men de verkar ganska rädda för folk. Jag kastade iväg ett kex för att lura dem men efter det så vågade vi inte ta några fler kex.

Efter denna timmes vandring så befann vi oss ungefär 400 meter högre på berget. Vi satte oss på ett liten "café" som finns överallt här i bergen. Det är i princip ett litet skjul som någon Indier har ställt några stolar vid och sedan serverar te på indiskt vis. Indiskt te kallas för Chai och innehåller massvis med socker. Till detta så häller man i så mycket mjölk att det hela smakar sött blask.
Nu började det mörkna så vi startade den lilla vandringen "ner" genom byn Bagsu som senare skulle komma att bli vårt favoritområde på berget.

Vandringen gick mestadels nerför berget men ibland så behövde man kliva uppför någon brant kulle eller trappa. Överallt så fanns det tält och små hus upplysta med ljus och lampor. Skyltar talade till en om Yoga, Andligt vetande, Magi och allt möjligt jäkla hokus pokus. Ja, är man inte så troende på det övernaturliga, likt mig, så är det rätt roligt att se alla hippies som tror stenhårt på detta här. Efter ett tag så nådde vi byn Bagsu.

Bagsu kan jag nog enklast beskriva som en liten kustgata någonstans kring Medelhavet, fast i själva verket så ligger det då på berget utan hav i närheten.
Varenda restaurang, uteservering, butik var upplyst som om det var kräftskivor eller billigt bröllop. Det spelades musik i form av Bob Marley och all annan sorts rökarmusik. Mitt i allt kunde man hitta något hinduiskt tempel men i stora drag så var detta ett västerländskt litet reseparadis för backpackers och hippies.

Vi satte oss och åt på en restaurang. Maten var mycket god och jag var extra nöjd med min avokadosmörgås. Efter det så hade vi en 30 minuters vandring i totalt mörker framför oss längs med bergets branta vägar. Man möter folk med ficklampa och lyktor men även vissa som går helt i mörkret. Nedanför vägkanten kunde man se byn med sina upplysta bostäder och färgglada gatubelysningar.

Under natten så fick vi bekräftat att vi förmodligen bytt ner oss till ett dyrare rum. Det hamrades och flyttades möbler över oss till runt midnatt. Efter midnatt tog gatuhundarna över och skällde bastant mot varandra långt in i natten. Den första natten sov jag inte särskilt bra.

Måndagen var en härlig dag här i Daramsala. Det regnade under senare delen av natten fram till efter lunch på dagen. Vi bestämde oss ändå för att trotsa regnet och ta oss upp till byn Bagsu för att käka frukost på vårt nyfunna favorithak. På med regnkläder och upp med paraply och sedan iväg till fots genom regnet. Regnet varierade hela tiden i styrka och när det blev som värst så var det bara att ta skydd någonstans. Det roliga med regnet i Indien är att när det väl piskar ner som värst så är det inte bara folk som tar skydd under närmaste tak, det kommer även alla möjliga sorters djur i form av kor, apor, hästar, åsnor, fåglar, hundar, lamm och getter. Vi fick besök av en get när vi satte oss vid ett stängt café.

Efter frukost så tog vi oss dyngsura tillbaka från regnet. Runt klockan 14 så klarnade det upp och vi fick för oss att ta ytterligare en promenad. Den här gången så hade jag sett en skylt som nämnde en sjö i närheten. Min sambo förklarade att hon passerat denna sjö tidigare vid ett besök i Indien och att den låg på vägen till en mycket trevlig by precis i närheten.
Vi fyllde axelväskorna med myggmedel, vatten, regnkläder och paraply och begav oss iväg. Ungefär 2 km ifrån vår utgångspunkt så stötte vi på en gammal kyrka mitt i vildmarken. Denna kyrka vid namn St Johns har stått här i många är och utanför kyrkan stod ett flertal med gravstenar som många associerades till en jordbävning runt 1905.

Ungefär tjugo minuter senare så kom vi till en skylt som löd: "Lake Dal, 1 km". Äntligen, tänkte vi. Den där sista kilometern visade sig sedan ta ungefär 30 minuter av vandrande kring de något ödelagda vägarna. Antingen så visade skylten avståndet i fågelväg eller så gissar Indierna hejvilt när de skriver dessa skyltar. Precis innan vi kom fram till "sjön" så kom min sambo på att förvarna mig om att inte förvänta mig för mycket. Då jag hade gått och föreställt mig en liten bit av himmelskt stilla vatten så hade jag vilselett mig själv aningen.
Den lilla sjön Dal bestod av en till synes konstgjord liten minisjö. Jag tror inte ens att man får kalla det för sjö. Vattnet var lika brunt som leran kring bergsväggarna. I vattnet så syntes stora fiskar som matades med vitt bröd av några Indiska besökare. Längst bort på kortsidan av sjön så stod två väldigt färgglada men samtidigt fula trampbåtar som man kunde hyra för att plaska omkring i det leriga vattnet.
Besöket vid sjön blev kortvarigt och vi fortsatte mot den lilla byn Naddi.

En timme senare och med några små äventyr som jag helst vill glömma så var vi framme vid byn Naddi. Byn var extremt liten och först så trodde jag att vi var helt körda då jag hade tänkt mig att det skulle finnas lite restauranger eller någon form av turism i byn. Från byn hade man klar sikt över de, till viss del, snöbeklädda bergstopparna i omgivningen. Vi hittade till slut ett litet centrum med caféer och några hotell och satte oss och njöt av ett glas blaskigt te. Vi tog en liten utsiktstur kring området innan vi begav oss tillbaka mot Daramsala. Vi insåg att, eftersom vi gått i 2 timmar för att ta oss till Naddi, gärna skulle kunna tänka oss en genväg för att direkt komma till byn Bagsu och käka middag.
Vi fick för oss att det skulle gå att ta sig till byn via baksidan av berget.
Vi frågade en Indier på vägen och han förklarade på sitt bästa sätt hur vi skulle hitta. Det gestikulerades och gissades helvilt kring vad vi båda försökte förmedla till varandra. Efter en charad innehållandes vattenpooler, elstolpar och hästvagnar så trodde vi oss kunna hitta vägen.

Vi tog av huvudvägen för att röra oss upp mot berget från andra sidan. Efter en liten bit skulle jag ta ett litet skutt av vägen för att göra ett toalettbesök i växtligheten och lyckades då med konstverket att framkalla akut nackspärr.

Efter några hundra meter kom vi fram till den stig som den Indiska mannen hade pratat om. Vi antog i alla fall att det var den stigen. Jag hade gått och funderat lite på hur en stig skulle kunna ta oss en kilometer framåt och samtidigt ungefär 550 m högre. Det borde ju då betyda att stigen var i en 45 graders brant lutning. Mycket rätt hade jag i mina funderingar. Kanske inte riktigt 45 grader men åtminstone 30 graders lutning fick vi ge oss upp för. Jag med min nackspärr kunde inte se framför mig då det krävde att jag höjde på huvudet. Vi gav våra sista krafttag och tillslut så hade vi kanske tagit oss 3-400 meter högre. Då kom vi till en korsning. Det kom en stor ko gående på stigen från höger och den stigen kändes inte riktigt rätt. Vi tog till vänster istället och kom till ytterligare en korsning. Här fanns en skylt med vårt mål men skylten pekade åt det hållet vi kom ifrån och beskrev avståndet som 1 km. Nja, det kändes lite lustigt tyckte jag så vi valde en av de andra stigarna. Ungefär 100 meter högre så kom vi till nästa korsning. Ena vägen gick till en låst grind så vi tog den andra. Nu började vi inse att vägen som skylten pekade på förmodligen var rätt då den gick tillbaka en sväng och sedan rundade toppen på berget för att ta oss till vårt mål. Men vi hade inte lust att gå tillbaka så vi gick fågelvägen rakt in i skogen. Vi stötte på en buddistmunk som hade sitt boende mitt inne bland träden. Han gick och borstade tänderna när vi dök upp och frågade om vägen till byn Bagsu. Han gav ifrån sig något läte och en gest att vi skulle följa med honom, sedan gick han i skalmanfart genom några slätter på bergstoppen och vi följde tyst och sakta efter. Till slut så stannade han och pekade med hela handen ner för en brant men rak liten naturstig mellan träden. Till höger om stigen sluttade berget dramatiskt och ungefär 10 meter ner kunde vi se den vanliga vägen som vi gått tidigare. Vi tog oss fram och gick med trötta steg ner till byn Bagsu för vår middag.