2009-02-10. Dag 16.
Idag har vi jobbat som volontärer. 10.30 lämnade vi Camp Lidköping i Malavai och for ut bland byarna och gjorde reklam för den engelska skolan som Samuel och Grace skall starta här i Malavai. Upp i två bussar och iväg åt var sitt håll. Vi gick runt bland bybor och pratade samt delade ut flygblad på gatan och i hus som det stod både på Tamil och engelska där det beskrevs att skolan skulle starta den 1 juni detta året. Här finns det möjlighet för den intresserade att jobba som obetald volontär och lära ut det engelska språket. Maila Samuel eller Grace så kanske det kan bli något för den intresserade. Email: samuel_manickam@hotmail.com eller dania.grace@yahoo.co.in
Det totala antalet byar runt omkring barnhemmet är 55 så det finns väldigt många personer och barn i närheten. I eftermiddag har vi fått en present från barnhemmet i avskedsgåva och sedan fick vi dela ut pennor samt lite godis till barnen. Nu passade även Samuel på att berätta lite om sig själv och hur han ser på barnhemmet, hur det är på barnhemmet och tanken med att det skall börja läras ut engelska. I Indien kommer man inte någonstans om man inte kan engelska så då är det viktigt att även de fattigaste får möjligheten. Samuel berättade att ca 70 barn som passerat igenom barnhemmet har idag gått vidare och fått en bra utbildning och fått ett bra jobb där de kan försörja sig och sin familj. Som vanligt hade det kommit massor av barn från byarna runtomkring så då är det full fart i Campen. Ikväll gäller det att packa samt göra i ordning för det är dags att lämna Malavai för vår långa resa norrut mot Pondycherry.
Tills den goda kvällsmaten som bestod av chipatibröd och en sambal hade vi en liten överraskning för en av eleverna i våran grupp. In kommer alla barnhemsbarnen, några av våra elever samt Samuel med fru och sjunger ”Happy Birthday” för en av eleverna fyller år. Grattis Madde! Sedan stämde vi in i en körsång allihopa så det blev riktigt stämningsfullt.
Ja, som de säger, sista natten med gänget. Visst känns det lite vemodigt att lämna vår Camp efter så få nätter men det finns säkert möjlighet att komma tillbaka i framtiden och eventuellt träffa samma barn eller nya som då har kommit hit.
Jag har fått möjlighet att träffa min familjs fadderbarn som heter Vetrivell, en liten pigg kille på 9 år, kanske den enda gång vi möts!?
Många skratt och dråpliga händelser har inträffat, språkförbistringar har gjort att det bara har blivit än mer fantastiskt, många glada foto har tagits och jag tror att alla kommer att bära med sig något från denna korta träff. En av våra elever har fått ett smeknamn (Longiman) av barnhemsbarnen och i kväll när vi var ute och gick så stod en grabb i en by vi passerade och skrek Longiman när han såg eleven, kul. Ett med säkert är i alla fall att barnhemsbarnen kommer ihåg ett svenskt ord som barnen skrek i kör var när Samuel frågade på Tamil hur de här dagarna varit och då skrek barnen -”JÄTTEBRA” på svenska.
2009-02-11. Dag 17.
05.00. Idag gick vi upp tidigt för att påbörja den långa resan till Pondicherry, vi skall åka till Tanjavur i första etappen för att mellanlanda hos Samuels svärmor och svärfar och tillbringa natten i deras hus. Samuel hade lovat att köra oss samt en buss till med chaufför från byn Nazareth. Avresa klockan 06.00 Samuel tid och det blev sedermera 06.20 Samuel tid och 06.00 Indisk tid. Himla svårt det där med massa olika tider i samma land. Här kom första grejjen! Samuels buss startade inte för batteriet var slut. Vad göra? Ut och putt på. Andra knycken så startade den… Puhh. Dagens muskelpass. Hur som helst. Vi avreste in till Tirunelveli för frukost. Allt förflöt bra och frukost till 21 personer gick på hela 604 Rs. Alltså hela 80 kronor. Nästa stopp blev efter vägen för att ta lite kaffe och pisse, ursäkta, rast vila.
Nästa anhalt blev någon stad efter vägen för lunch och då var klockan 14.00. Maten till alla vi plus chaufförer gick på 1200Rs. Detta otroligt höga pris blir 200 Skr. Här kom det ett magras för en av eleverna. Det är ju inte det roligaste och sitta på bussen och göra en hel del olika behov så det var bara att vänta en stund…………. Så, nu vidare igen. Efter lite paus så gick allt bra igen men hon är nog inte riktigt pigg än. Hoppas att det är över tills imorgon.
Tanjavur klockan 17.00. Nu innan vi kom fram till Samuelsvärmorhus så besökte vi ett av Indiens mest kända tempel som ligger i Tanjavur. Det är ett gigantiskt stort Hinduiskt tempel och det hade sin storhetstid i Kola perioden. Hoppas bilderna blev bra….
Väl framme hos svärföräldrar Samuel så bjöds det på fantastisk Banjani Chicken med Chapati och iddlie. Kan inte stavningen men himla gött är det och vad starkt det var.
Helt fantastiskt att i deras enkla hem så bjuds det in 21 främlingar som får sova på golv, i sängar, i gångar, på övervåning ja i stort sett över allt i hela huset. Hur många svenskar hade gjort likadant? Och var skall de sova. Hmmm tänkte inte på de….
Nä, sängen väntar för vi skall upp med tuppen imorgon också för att fortsätta våran resa mot Pondicherry en sträcka på 177 kilometer och en snitthastighet på hela 37km/h och lite liv i ”lyx” de sista dagarna. ”Lyx” är numera definitionen för säng och madrass tjockare än IKEA:s duntäcke märke ”GOSA 12”.
Dagens fråga? När är vi framme i Pondicherry
En reflektion: Vi har nu åkt på Indisk motorväg igen och på indisk vanlig väg, i Indisk stad. De kör som stollar. Hit och dit och överallt. Mot färdriktningen och med och över. Hur tusan skall de få ordning på detta? Släpper inte denna tanke…
Sedan kan ju sägas att Indien satsar enorma pengar på infrastrukturen. Hörde en siffra på över 1000 miljarder. Vi har ju som sagt åkt på och bredvid motorvägen som byggs på östra sidan av Indien i Tamil Nadu i 12 timmar och de bygger överallt. Vänta 2 år så är vägen färdig och då kanske det även går att färdas i Indien med bil eller buss i normal fart.
2009-02-12. Dag 18.
Klockan på 05.30, notera Indisk tid. Upp och frukost i detta enkla hem men gott va de. Några hade väl sovit och några inte. Det är inte lätt att sova på en rismatta om man inte gillar riktigt hårda underlag och då menar jag betong. Iväg i alla fall 20 min försenade klockan 07.20. Nu blev det lite si och så efter vägen. Första informationen var att det skulle ta 3-4 timmar men sedan kom den ena förklaringen efter den andra att broar var under ombyggnation och att det krävdes tillstånd att åka vissa vägar in till Pondicherry. Pondicherry är ju en egen delstat som har sitt styre från New Dehli så nu är vi inte i Tami Nadu längre. När vi passerat några skyltar med texten Pondicherry, och då menar jag vägskyltar, de är sällsynta i Indien, kan gå flera många mil innan nästa skylt kommer så då blev diskussionerna heta om vi inte skulle svänga snart? Nä, nästa väg är det sa chaffisen och felet som vi konstaterade var nog att chaufförerna inte kunde läsa texten på skyltarna så till slut blev en utav oss riktigt arg då vi passerat nästa skylt med Pondicherry på så då sa vi att svänger vi inte nu så går vi av och beställer en ny taxi. Då blev det tvärnit och backa på ”motorvägen” och ner på avfarten och mycket riktigt så ledde den till dit vi skulle fast den ena chauffören var riktigt sur. Han kunde ju kustvägen från Chennai och nedåt och nu fick han inte ta den. Huu. Detta var ju bara en omväg på ca 3 timmar och de var ju inte så farligt…
13.36 landade vi i Pondicherry och hotell Annamalai och det visade sig vara ett riktigt kanonhotell så vipps blev alla glada igen.
Nu har vi duschat varmvatten och riktigt gottat oss i hotellets restaurang. Första varmvatten duschen på 18 dagar. Tänk va lite värme kan göra susen!
Ikväll blir det till att bara slappa och njuta av att åter sova i en mjuk säng och bara njuta av ”lyxen”.
Dagens råd! Säger en Indier att han vet och kan vägen, lita inte på han utan fråga nästa 10 och gå på majoriteten. Du kan hamna var som helst och han tycker det är kul att köra så länge du betalar.
Dagens fråga? Vi hade en tävling vem som prickade in ankomsttiden till hotellet. Vem vann? Tipps, stryk mig!
