Kul att fixa födelsedagsresor, min B fyller år i februari och då måste vi ta oss en bit hemifrån om det inte gäller att åka skidor. Det skulle bli Venezuela, ett nytt land och en ny världsdel för oss som på denna kant varit i N Y, California och Lousiana tidigare.
Avresa med start lunchtid LÖ 31 JAN, tåg mot hotell i Tårnby, stationen vä om Kastrup. Trodde vi. Just detta tåg stannade inte där så vi kom till Köpenhamns hovedbangård. Jag berättade för konduktören i tåget som just skulle åt andra hållet om vi kunde åka med. Det fick vi och för att jag "frågade så pent" fick vi åka gratis! Så kom vi till slut till hotellet och åt medtagen mat. Sov och åkte tidigt SÖ 1 FEB till Kastrup, trodde vi skulle kunna köpa biljett för de 5 min åktid av konduktören men icke! Han tyckte först att vi skulle betala böter på 600 DKK var. I st för normalt biljettpris snodde han oss på 100 DKK. Säkert i egen ficka! Det kändes som vi redan kommit till skojare i Venezuela!
Flyg två tim till Paris med en Airbus A318. Väntan som ingår rikligt i dagens flygningar fördrevs med en god baguette och läsning. Jag har med mig en roman om ett pakistanskt liv. Mycket intressant o bra skrivet. Många ska med till Caracas i vår Boening 747. Ev finns det flera med från Stockholm och Göteborg som har samma upplägg på resan men vilka de är vet vi inte.
1½ timme försenad avgång p g a bagagestrul avgick vi vid 12-tiden mot Caracas dit vi kommer vid 15-tiden, deras tid som är 5½ efter oss. Restid 9 tim 35 min.
Vi skulle tas emot av researrangören men ingen kunde vi hitta. En hjälpsam annan byrå kom och frågade om vi behövde hjälp och hon kunde berätta var de brukar ta emot. Det dröjde oacceptabla 1½ timme innan det kom någon, telefonkontakt fick vi inte under tiden. Ett annat par dök också upp och saknade samma person..
Så dök vår chaufför upp - och senare visade det sig att han även var vår guide de första dagarna. Carlos var en trevlig venezuelan i 25-årsåldern med några månaders utbildning i Sverige. Att han missat att ta emot oss förklarade han med att han hade en nyinköpt minibuss och inte hittat diesel till den!!?? Ett problem kvar: vi var nu två par och det skulle ha kommit ytterligare ett. Efter diverse samtal visade det sig att de två fanns på flygplatsen i Caracas men hade tagit sig till inrikeshallen vilket de av misstag tagit sig. Vi satte oss i bussen, åkte och kunde plocka upp dem för vår mycket försenade 5-timmarsresa mot de sköna öarna i Morrocoys Nationalpark. Det blev mörkt nästan direkt vi kört iväg och resan kändes lång med tanke på den långa flygningen innan. Stannade en gång och åt på ett snabbmatställe och var framme i den lilla staden Chichiriviche mitt i natten. Fick våra rum (ingen hiss) och blev trots att vi var genomtrötta chockade över rummet. Litet (ingen plats att ställa resväskor, lösa eltrådar här o var, bara ngn lampa som kunde tändas, bara kallvatten. Reglaget till den gamla ACn fanns inte, jo hos gubben nere. Han var mycket trevlig Och vi slocknade snart och sov till det var dags för frukost MÅ 2 FEB. Vi är nog i en vildavästenstad med gamla amerikanska bilar. Trevligt folk.
Carlos tog oss till en restaurang nära hotellet. Åt god lokal frukost. Ägaren var mkt mån om oss. Carlos skulle ta oss ut i denna arkipelag av palmklädda turkosvattenbadande öar. Han samlade in pengar av oss och skulle köpa lunchmat för tre dagar. Så gick vi till en brygga tillsammans med skippen. Det gick rätt höga vågor så det gällde att hålla i sig och att försöka dämpa rumpnedslagen. Vi var genomvåta innan vi kom in i den lugnare arkipelagen. Bilderna i huvudet var sanna. Helt fantastisk är denna övärld. Vi badade, snorkalde, promenerade bland mangrove på Isla Sombrero. Carlos gjorde stora baguetter som vi fick öl till. Det mesta han köpt var öl o rom o cola. Det var gott att börja smaka semester.
Var inte i solen alltför mycket första dagen utan låg i palmernas skugga efter att först ha kollat att det inte fanns kokosnötter kvar att få i skallen. På hemvägen passerade vi ett mangroveträsk med vackra fåglar och en lagun med härligt vatten som bara var 50 cm djupt, kallades la Piscina (poolen). Vi gick ur båten och vandrade i vattnet en lång bit innan vi imed båten genom de stora vågorna blöta kom hem. Att bli blöt av varmt vatten är bara bonus. Flytvästar är inte vanliga. En ville ha sådan till nästa dag.
I trappan utanför vårt trånga läger bjöd jag på en whisky för att fira den första semesterdagen. Även Carlos och den nya guiden Lotta var med. Lotta är svenska, precis nyutbildad som guide (en månad) och har ingen spanskutbildning utan lär sig vartefter. En bra tjej. Vi skulle äta på ett ställe som visade sig ha stängt för att det var en arbetsfri dag. Ledaren Hugo Chaves hade bjudit in övriga sydamerkanska presidenter för att fira att Chaves suttit som Venezuelas ledare i 10 år och då ville han att alla arbetare skulle få ledigt! Vi fick gå till frukostrestaurangen där ägaren sköter det mesta - och där guiderna äter gratis. Alla utom guiderna åt fisk som vi fick välja före tillagningen. Mycket gott! La oss tidigt och sov tungt till dess mobilväckaren fick upp oss 07,30 TI 3 FEB.
Mulet, det var skönt efter första dagens sol, en viting mår nog bra att ta det lugnt. Vi skulle åka båt direkt efter frukost men Carlos påstod sig inte veta var skippern var. Vi fick vänta och börjar förstå lite av det som heter "manâna". Så kom han och vi kunde gå till bryggan och båten. Flytvästen som var beställd? Mer väntan. Lugnare vatten nu och vi kom snart in i arkipelagen och fick se mangrovesträsken med dess konstiga rötter. En indiangrotta med inristningar från tiden 3.400 år före vår tideräkning var vi inne i. Där fanns alltså folk 5.000 år innan Columbus folk härjande dök upp. På ett annat ställe som tydligen var viktigt hade människor av idag på den branta bergväggen som sluttar brant i vattnet satt upp och fast små och större helgonbilder samtidigt som de bett dessa om någon önskan.
Vädret var nu helgrått och frågan var om vi skulle åka hem eller chansa på att solen skulle finnas på någon av öarna. Det blev en bra chans, en av öarna hade sol hela tiden vi var där och åt en macka, frukt och drach öl och rom o cola, badade och snackade. När vi stod under ett träd för att få skugga märkte vi för sent att där trivdes också knotten. Vilket kalas dom fick!
När vi kommit hem och fått duscha åkte vi med bussen till vattensamlingar utanför stan och såg massor av fåglar. Flamingos, svarta o röda ibis. Carlos föreslog att vi kunde leta oss till en utsiktsplats högt upp varifrån man kunde se ut över hela nationalparkens övärld. Det var en alldeles fantastisk syn att ha alla dess öar under fötterna! Åt på en dyr krog vid hamnen, rätt bra mat.
ON 4 FEB hade vi planerat att göra en badtur till en av öarna men vid frukosten bestämde vi oss för att skippa den, det blåste kraftigt. Vi tog i st en långpromend på bakgatorna för att se hur en stad kan se ut. Mkt dåligt underhållna hus och vägar. Regnvatten leds inte ut utan får torka upp. Vi såg fiskare som passade på att måla sina båtar. Såg en mkt angripen hund där stora delar av skinnet lossnat från ben och rygg. Det beror tydligen på en parasit som kan angripa och förstöra underliggande vävnader ända ner till skelettet. En berättade att det är samma sorts sjukdom som från Spanien insmugglade hundar har och som t o m kan föras över på människor!? Hur kan giriga och samvetslösa människor bara göra sånt??
Väskorna var nu packade och rummen tömda. Kl 13 tog vi adjö av Hotel Capri i Chichiriviche för att med lokalbuss ta oss till den större staden Valencia varifrån vi med nattbuss skulle till staden Mérida i Anderna. Lokalbussen skulle ta några timmar, det blev nästan fem!. Mkt intressant att använda lokala transportmedel för att se hur folk gör. Vi åkte i ett fint landskap, olika sorts människor gick på och av. En kraftig kvinna insvept i en frottéhandduk skällde som en bandhund, intensivt o utan uppehåll, i fem minuter. Om vad? Inte nöjd med platsen, tror jag. Ventilationen bestod i att dörrarna fram och bak var helt öppna liksom de flesta fönster. Hög musik är ett måste för venezuelarna. Plötsligt stoppades bussen i en poliskontroll. En polis gick ombord och beordrade med hög röst alla att gå ut och ställa upp med kvinnor på ett led och män på ett. ID-kontroll. Som tur var hade Lotta berättat (och även den skriftliga informationen vi läst) att vi måste ha kopia av passen med oss vart vi gick. Så måste det ha känts i krigstider eller i det gamla Östeuropa. En medborgares vanmakt. Vi fick alla (utom två utan ID-kort) gå ombord igen. Måste berätta att bensinen, visserligen 91-oktanig, är otroligt billig. Bussen tankade 70 liter och det kostade knappt 7 svenska kronor! 10 öre litern. och kom i mörker in i Valencia runt halv sju, bussen mot Anderna (Mérida) skulle gå 21,00.Nähä, den var trasig och vi skulle få en annan 22.30, men det blev avgång först 23,00. Så tråkigt det är att vänta... Tio timmars resa.
Här fick vi lov att visa pass och bli visiterade före påstigningen i denna fina, tvåvånings liggbuss. Vi kunde sova rätt bra. Maskinfel mitt i natten som fixades och vi blev väckta för mat- o kissepaus kl fem på morgonen TIS 5 FEB.
Fick våra rum och gick sen en rekognoseringstur med Lotta som visade tvätt, fruktaffär, växlingskontor, diverse sevärdheter. T ex den fantastiska linbanan som går upp till 4600 m ö h som vi fastnade för och skulle bli en av höjdpunkterna med resan. Strax före avresan hade vi fått veta att den nu var stängd för ev. reparation!!? Det var så hett att vi alla valde att gå på skuggsidan av gatorna. Lämnade in tvätt hos en tant. Billigt, fick sen tillbaka en rätt stor hög struken för 20 kronor.
Så var vi på en glassaffär som finns i Guinnes Rekordbok för flest olika smaker och jag fick en glass med en kula ölsmak och en med en venezuelansk maträtts essens. Faktiskt riktigt gott!! Middag på hemmakrogen och i morgon ska vi åka med en minibuss upp till Venezuelas högsta vägpass, 4.118 m ö h och t o m gå upp till en kyrka därovanför. Katarina som röker tror inte att hon kommer att klara det.
ON 6 FEB börjar denna resa i Andernas vackra terräng med småstäder, byar och väl odlade dalgångar efter en väg med tusentals kurvor. Nu vet vi att höjden känns. Att gå för raskt eller att andas för djupt hämnade sig på en gång. En annan sorts vandrande blev det. Intressant!
Såg inga kondorer på Andernas himmel. Däremot fanns det några som hittats med skador och tagits till en särskild paviljong under fria himlen, där fanns nu tre av dem, imponerande med sin enorma vingbredd.
Smakade under dagen Crema de fresa, en fantastiskt god sak gjord på andiska jordgubbar. Åt på kvällen god mexicomat på en krog och gick hem i regn. Tur att hela utflykten upp i Anderna gav oss fint väder och att regnet kommer när vi i alla fall ska lägga oss!
LÖ 7 FEB gick vi till grabbarna Adventours, min Barbro ville åka paraglide och det kan grabbarna här hjälpa oss med. Av mina syskon o moster hade hon fått en upplevelsepresent (för mig att välja) så detta passade utmärkt. Jag ville ju också få åka och ett av kompisparen hade börjat känna efter och slog till liksom guiden Lotta. Trots sin höjdrädsla! Nu fick vi tider, hämtning 15.00, och instruktioner.
Tiden fram till dess använde vi till Arkeologiska museet där det fanns något om prespanska tiden samt en fin fotoutställning. Det är stora nivåskillnader i Mérida, man kan se gator ner mot floden i dalens botten och byggnationen upp på sluttningarna och sedan de höga Anderna och den blå himlen. Vackert. Det märks att det snart är var och vilket parti som håller i pengarna. Sittande president har mycket folk ute i sina röda Vota Si -tröjor. Har sett de långa köerna till platser där hans parti säljer matvaror mkt billigt till de som röstar rätt.
Så var det dags för paraglide! Hämtades, kördes till ett ställe där vi skulle hämta förare och utrustningen. Både dit och fortsättningen av den stora huvudvägen körde bilen på fel sida (för att slippa vända och köra en bit tillbaka) !!! Vi skulle rätt högt upp och vi fick åka på en väg som var fantastisk (när det gäller utsikt, inte vägkvalitet) 1,6 mil och bara serpentinvägar. När vi stannade hade vi floden 900 m rakt ner. Vi tog på oss tröjor och vindtäta jackor. Satte på hjälmar och spändes för den stol man skulle sitta på framför föraren, så några steg och uppvinden fångade skärmen. Så härligt att vara i luften med hela världen framför en. Otroligt härlig känsla. Tack Barbro för att du tände på detta! Gruppfoto på fem lyckliga åkare och två förare blev det förstås. Middag på hemmkrogen. Dock hade inte vinleveransen i funkat idag. Vi frågade om vi skulle gå ut och köpa vin själva och de på krogen tyckte att det var en bra idé. Vi kom till ett ställe som sålde men p g a rånrisk skedde försäljning genom kraftiga galler där säljaren frågade vad vi ville ha, hämtade, visade, tog betalt. På restaurangen öppnade de det köpta vinet till oss och serverade det. Det kändes tydligt att vi inte var under de svenska alkohollagarna!
Jag dekorerade vid middagen Lotta med en hängapåbröstetdalahäst för gott guidande och framför allt trevligt sällskap. Min Mora-anknytning ska ju slå igenom här o var.
SÖ 8 FEB började med svartväxling till 4:80 (off kurs 2:15). Den är stigande för vi började med 4:00 och fick på Isla de Margareta 5:00. Om vi hade använt oss av den officiella kursen skulle allt ha varit extremt dyrt. Men hur klarar sig venezuelanerna?? De flesta tvingas leva mycket fattigt. Frukostvalet idag blev "Andes", den lokala varianten med ett gott arepobröd, äggröra, riven ost och en klick gräddfilsk röra. Gott. Packade då rummen ska vara klara 13.00 och vi inte ska åka mot flygplatsen förrän 15,30. Skönt att inte behöva gå hem senare och göra det. Vi gick till den stora lokala marknaden i tre plan. Det enda som var intressant för oss fanns på en våning och det var kryddor och mat av olika slag. Övriga grejer, t ex hantverk var för färgrika och grova för vår smak. Det fanns riktigt fina hängmattor men de är för stora att få med hem. Som vanligt har vi turen med oss, idag var det årets stora karneval. Alla barn var utklädda. Vad fina de var! Och så stolta föräldrarna. Massor, massor av folk som väntade på parad och kortege av fordon och dansare. Och stämningen bara så öppen och glad! Det hela pågick i timme efter timme. Vi bröt upp så vi skulle hinna äta innan flygbussen kom. Vi gick in på ett fullsatt lokalt ställe men fick snart plats och beställde mat genom att peka. Jag och en annan modig person tog soppa. Vad grejer jag hittade i den av allt som man kan använda för att göra god buljong. Det var bara att lyfta ur och äta resten med god aptit. Mat kan dom!
Krångliga rutiner på flygplatserna för här ska flygskatten betalas på ett särskilt ställe ( kontant) efter bagageinlämning och före säkerhetskollen. Här kostarade det 18 Br F (=40kr med svartväxlade USD).
På flygplatsen blev jag plötsligt pappa, i alla fall kom en söt två-treårig pojke och kallade mig det och satte sig bredvid mig så vi kunde titta på flygplanen tillsammans! Mamman erkände dock inte mig som pappan men det var trevligt ändå. Efter en timmes flygtid var vi framme i Caracas där vi skulle checka in bagaget igen, betala flygskatt och gå igenom säkerhetskontroll. VARNING, VARNING: Flyghallen är stor och när vi letade efter vårt flygbolags desk och fann den kom en man fram och bekräftade och stod framme vid desken och "hjälpte" oss igenom. När vi fått tillbaka passen och boardingkorten var klara tog han allas kort och pep i väg med raketfart framför oss till stället när flygskatten skulle betalas. Han löste ut sådana för vår räkning och skulle sen ha betalt med 200 Br F per styck!! Vi som visste att förra turen kostade 18 nekade och då ville han ha 100. Barbro gick till stället där man skulle betala och frågade om priset, 23! Han hade alltså betalt 138 och ville från början ha 1200!! Barbro svor och kallade honom för skojare och tryckte 130 i handen på honom och jag ryckte av honom boardingkorten. Han var så förbannad att mord kändes nära. Otrevligt och så onödigt att åka på såna typer. Men de tjänar förstås pengar varje dag på detta. Och officellt ID-kort hade han på bröstet så först trodde vi att han tillhörde flygplatsens personal.
Så flög vi till sista platsen av vår tripp, Isla de Margareta. Fyra av oss bodde i Playa el Aqua på hotellet Coco Paraiso. Ett av de allt färre som inte har all inclusive. Vi vill gärna botanisera bland lokala restauranger på våra resor. Jag tror att konceptet all inclusive, som ju har sina fördelar, har en farlig inneboende kraft: De lokala ställena får inga gäster, vi var många gånger under veckan de absolut enda. En ort utan lokala restauranger kommer helt säkert att dö ut.
Det var MÅ 9 FEB innan vi efter en månskenspromenad gick och la oss. Ett riktigt mysigt hotell med stor altan med hängmattor. Tjusiga rum välkomnande och kreativt bäddade.
Efter frukost gick de få metrarna till den milsvida stranden och solade och badade. Starka undervattenströmmar gjorde att vi inte var riktigt långt ut. Kanonbra strand. Handlade på närmaste större ställe någon km bort. Det var riktigt varmt.
TI 10 FEB hade det regnat på natten, även in på några ställen. Fortfarande igenmulet. Vi bestämde oss för att offra dagen till att se på storstaden Porlamar, en timme bort med lokalbussen. Det tog nästan två timmar idag p g a dem myckna regnandet. På sina håll fick vi åka i en flod. Framme åt vi gott och kollade affärer. Troligen för dyrt numera för folk, knappt nån människa i nån av märkesaffärerna.
ON 11 FEB = den stora föredelsedagen med presenter (en hade Barbro redan fått, paraglide i Anderna) och med skumpa av kompisarna till frukost. Uppskattat. Dagens äventyr blev en taxiresa med oss fyra runt ön och med bad längst västerut. Bra bad i Puntas Arenas men det sämsta restaurangfolket jag sett på länge. Norra delen har fina platser att se och bada i. Vi stannade bl a i Juan Griego och var hemma 16,30. B o jag ute på kvällen, start med en Margarita på Isla de Marageta. B uppvaktades av tre guider, bl a Lotta.
TO 12 FEB börjar med att jag sitter på altanen och läser/löser medan B. som kände sig lite orolig i magen och börjar bli förkyld vilar i sängen. Vi går sen ned till stranden. Plötsligt kommer solstolsägaren och fäller ner parasollet och jag frågar varför? Han pekar på mörka moln långt borta. Det visar sig att regnet störtade över oss inom två minuter, så fort ändrar vädret sig här! Otroligt.
Kompisparet och vi har kvällsrutiner nu. Vi dricker rom o cola och spelar plump innan vi går ut o äter. Denna kväll hittade vi en krog där det satt några före oss. När vi satt oss fick vi se att det var personalen så det blev endast vi ytterligare en kväll. Men bra mat fixar dom även till så få gäster.
FR 13 FEB var vi ute mest hela dan, jag vandrade så långt nordväst efter kusten jag kunde. Fick med mig ett antal snäckor med hål i som jag ska knyta halsband av till Dagny o Gertrud, barnbarnen.
President Hugo Chaves som pekar med hela handen har nu bestämt att det ska råda alkoholförbud p g a söndagens val tiden 13.30 13/2 - 18.00 16/2. Inget får säljas, inget får drickas! Till kvällens middag dracks det vatten, det är gott det med. Till kortspelet fortsatte vi dock med rom o cola, vi räknade inte med att någon skulle spana på oss. Tidigare under dagen hade vi köpt den sprit vi ville ta hem till Sverige.
LÖ 14 FEB började trots det med champagne, nu fyllde kompisen E. Bad o sol tills det på nytt dök upp en mörk molnrand som gav oss regn. Vi hade inte haft turen och se någon solnedgång över vatten så vi bestämde oss alla fyra att åka till stan Juan Griego. Fick en "Route Centro"-bil (=urgammal amerikanare som gör turer) att ta oss dit. Det gjordes för 40 Br F (80 kr) och avståndet var två-tre mil. Alla kommunikationer var billiga. Extremast var bensinen som jag berättat. Och solnedgången var vacker men det kom upp moln så inte gick den ner i vatten nu heller. Gick på en restaurang för nästa 60-årsfirande. Alkoholfritt! Dock sa krögaren att vi kunde få rom o cola i kaffekoppar, det skulle inte märkas. Fick Alla Hjärtans dag SMS från hemmakompisar.
Hemresedagen SÖ 15 FEB väcktes vi av störtregn. Bussades in till flygplatsen i Porlamar och efter trekvart var vi i Caracas. Väntan i mycket långa köer för incheckning, betalning av flygskatten samt två säkerhets-kontroller inkl att separat visa passen. Det är inte klokt. Och det skulle bli värre! Efter att ha ätit lunch (sushi) och gjort slut på våra sista bolivares blev det dags att borda. Det kanske var 20 % kvar när vi ställde oss i kön. Oro märktes och så kom ordern att bara kvinnor fick gå ombord. Varför? Ingen visste. När jag frågade varför vi måste vänta kom beskedet att hela planet och alla passagerare kontrolleras för knarksmuggling. När även vi kvarvarande män, som väntat, släpptes fram kom vi fram till poliser som visiterade alla och gick igenom handbagaget. När det blev min tur ställde polisen frågan om vad jag hade för yrke. Jag svarade "Bank Manager from Sweden" vilket var lögn för dels var jag chef för ett kontor, inte hela banken, dels har jag gått i pension. Men resultatet blev fantastiskt. "OK, då kan du gå igenom" och ingen koll av mig alls! Svenska Banker står högt i Venezuela!
När vi kommit hem läste vi att det på flygplatsen i Porlamar på Isla de Margarita tagits em familj med 24 kg herion vid ungefär samma tid. Det kan ha varit tips om den smugglingen som gjorde kollen.
Över Atlanten hade det blivit ett nytt dygn och MÅ 16 FEB och efter en kort väntan i Paris där vi tog adjö av kompisarna som skulle till Arlanda fortsatte vi till Kastrup och kunde t o m ta ett tidigare tåg hem än det vi planerat. Hemma i Kalmar 17,00 i snö och kyla.
Sammantaget en mycket bra semester med varierat innehåll och t o m några regndagar i detta solens paradis. Och vi har åkt paraglide!
