Dag för dag: Resealbumet "Hem från Indien på två hjul." av Gubbar_pa_drift

Det är varmt och skönt också här i Jerevan, även om vi slipper de extrema temperaturer som var i trakterna kring Delhi. Omkring 30 grader håller sig dagstemperaturen vid här.

Jag glömde nämna i mitt senaste inlägg om den förvåning jag kände när vi flög igenom Iran och jag helt plötsligt fick syn på snöklädda berg mitt emellan Dubai och Teheran. Det hade jag inte väntat mig! Desto mer väntad är den syn av Mount Ararat som jag bjuds på varje dag när jag promenerar ned mot byn. Utsikten från militärmuseet är inte bara över staden utan några mil bort, på den turkiska sidan av gränsen ligger nämnligen berget där Noak ska ha strandat med sin ark. Det är lite disigt, särskilt så här på sommaren, så det går inte att ta några foton, men snön på toppen syns bra ändå.

Jag kom på att det finns två Republic Square i staden, så igår tog jag mig till det andra. Det är också det riktiga med liv och rörelse kring fontäner som kvällstid är upplysta i olika färger. Enligt uppgift ska det också spelas musik från fontänen, men det enda jag hörde under tiden jag var där var ett klockspel från en angränsande byggnad.

Alldeles i närheten ligger också "gamla stan", men det är ett besök man helt kan hoppa. Finns nämnligen inget kvar av den del av Jerevan som Sovjetregimen sparade i sin nybyggarmentalitet. De två kvarter som det gällde är numera så förfallna att man börjat riva och bygga nytt.

Mina tre dygn här i Jerevan börjar närma sig slutet. I morgon ska jag ta en 7-8 timmars bussfärd över till Nagorno Karabach för att se hur där ser ut. Bussarna börjar gå klockan sju på morgonen så min värd har lovat att köra ned mig till busstationen vid sextiden. Så det får bli en tidig kväll för mig. Men innan dess ska tjejerna på restaurangen fixa till lite Iransk middag. Mor och dotter kommer nämnligen därifrån.

Jag sitter just nu i en park nere i staden och avnjuter en pivo innan jag letar på en taxi upp till boendet. Har nyss skrivit några vykort, men eftersom det är söndag så får jag inte tag i några frimärken utan får sända dem när jag kommer tillbaka, om jag inte kan lösa det på annat sätt.

/Conny

Jag var uppe väldigt tidigt för att ta mig iväg till busstationen i god tid före klockan 7 då bussen förväntades avgå. Det visade sig att jag kunde ha haft lite sovmorgon och anlänt efter 7 lika gärna. 07.30 avgick vi. Första delen av färden gick sedan på grässtäpper innan vi efter någon timme började komma upp bland bergen. Ytterligare någon timme senare så var det dags för ett frukoststopp. En hel tallrik med små juvliga korvbitar uppstekta i ägg fick jag i mig innan vi for vidare. Bergen här är gräsbevuxna och gröna. Vid en del av topparna ser man berget framme och det är då ofta helt vitt. Man skulle kunna tro att det är snö, men så är inte fallet. Jag är inte hundra på det, men jag tror det är bergarten krita. Vilket i så fall är ovanligt då det enligt Vikipedia bara skall finnas den bergarten i nordvästra Europa. Jag gick förbi en sten idag som hade den färgen och skrapade loss lite med en nyckel och det gick lätt att få fram lite kalkaktig fin stenmassa.

Vi kom så småningom fram till gränsen mellan Armenien och Nagorno-Karabach. Här fanns förr ingen gränspostering utan man fick anmäla sig och få ett visum i huvudstaden. Men numera så finns det tydligen en, så jag fick plocka fram ett pass och få en visering redan här. Nagorno-Karabach är platsen för en långt och blodigt inbördeskrig som rasade mellan 1990-1994. Innevånarna här är kristna Armener som alltid har bott här, men under Stalintiden så förflyttades en mängd muslimer in från när liggande Azerbadjan. Stalin införlivade också republiken in i Sovjetiska Azerbadjan. När sedan Sovjet föll så ville befolkningen bli fria från Azerbadjan och ett långt inbördeskris bröt ut. En stor majoritet av muslimerna som bodde här flydde och likadant skedde med de armenier som bodde i Azerbadjan. En stilleståndslinje enades man om 1994 och även om det blir en del skottlossning vid den då och då, så upprätthålls den. Nagorno-Karabach fungerar de facto som en riktig stat. Man har egen polis, tullväsende, regering och parlament, men man har aldrig fått något erkännande av världssamfundet. Inte ens bundsförvanterna Armenien har erkänt dem. Man försöker få till en internationell tribunal för att försöka lösa frågan, men ännu så länge har man inte kommit någon vart.

Nåja, efter gränsen så fortsatte vår färd genom ett landskap som förändrades ganska radikalt. Där det förut mest bara varit gräs på höjderna så blev det nu mer av buskage, en del lövträd, men framför allt en massa barrträdsarter. Gran och tall såg jag en hel del av, även om de inte såg likadana ut som hemma.

Färden hade beräknats till mellan 7-8 timmar men chauffören, en gammal gubbe i min ålder, kunde tydligen sina saker och avverkade resan på 6 timmar.

Väl framme i huvudstaden Stepanakert så blev jag upplockad av en ung man med bil som drev ett boende. Rummet jag fick är litet och inte mycket med, men till priset av 5000 Dram per natt så får det duga. Det finns ett rum till, men inga mer gäster så jag har hela lägenheten för mig själv.

Tack vare att resan gick så smärtfritt så hann jag även med att bekanta mig med stora delar av staden igår. Den är inte så stor. 2015 så bodde 55.000 människor här, vilket är ungefär en tredjedel av folkmängden i hela republiken. Jag hann med ett par barer och någon restaurang där jag fick i mig något slags järpar.

Ungefär 10 kilometer söderut finns staden Shushi som förr räknades som kulturhuvudstad både för Armenier och Azerer och där bägge folken levde sida vid sida i samförstånd. Under inbördeskriget tog dock staden mycket stryk och tömdes nästan helt på befolkning. Jag åkte dit på förmiddagen idag för att se staden och man ser en hel del förstörda öde byggnader och en del med spår av beskutning. Men det är också så att folk flyttar in igen och det restaureras och byggs nytt.

Under de här två dagarna så har jag letat runt, både i Steparnaket och Shushi, efter vykort. I språkförbistringen som råder, så är jag inte säker på att folk verkligen förstår vad jag är ute efter och mitt sökande var länge lönlöst. Men på eftermiddagen fick jag napp. Längst ned i en låda hos en postkassörska så låg det ett knippe kort, så nu har jag tillbringat lite tid med att skriva och skicka.

Det får bli en tidig kväll nu igen, då jag ska försöka ta en tidig buss tillbaka till Jerevan i morgon.

/Conny

Upp tidigt och tog mig en promenad bort till busstationen. Det var inte så långt, tog bara en kvart. Men med packning på ryggen och kraftig uppförsbacke den sista biten var jag ändå varm och flåsig när jag kom fram. Jag träffade en man utanför stationen som frågade om jag ville åka i hans bil istället, för ett bara lite dyrare pris. Jag avböjde och satte mig att vänta på bussen istället. Han kom tillbaka strax därefter och sänkte priset till detsamma som för bussen. Dessutom skulle han resa snart och när de här bussarna avgår vet man aldrig. De brukar vänta tills de är nästan fulla, så jag ändrade mig och följde med honom istället. Vilket visade sig vara ett bra val då han tog den norra vägen tillbaka till Armenien. Då fick jag se bergen norröver från Stepanakert och de skiljde sig från de jag sett tidigare. Barrskogarna fanns inte längre utan nu var det bara buskar och lövträd.

Ju närmare den Armenska gränsen vi kom desto färre träd och buskar såg jag och efter gränsposteringen så var det bara gräs på höjderna igen. Ytterligare en fördel med den här norra vägen var att vi passerade Sevan, som är Armeniens största sjö. Den är väldigt populär och en källa till stolthet hos hela folket.

Jag satt och följde vår färd via "google maps" och kunde därmed ge direktiv till chauffören om var jag ville bli avsläppt. Därmed blev taxiresan tillbaka "hem" till mitt boende inte så dyr.

Idag har jag tagit mig en sista promenad nedför trapporna mot centrum av Jerevan. Letade mig fram till stadsdelen Kond som numera är det närmaste man hittar som påminner om äldre stadsdelar. Husen här är små och byggda i sten och trä och mestadels uppförda någon gång under 1800-talet. Inte alls så gamla alltså, men ändå de äldsta som finns kvar här. På de gator jag strosade runt på fanns bara bostäder. Det är möjligt att jag missade någon gata där det kan ha funnits någon liten restaurang eller så, men jag tror inte det.

Det är inte bara Istanbul som har en blå moske, det finns en även här i Jerevan. Men den är inte alls lika ståtlig. Vore det inte för den blå färgen vid ingången hade jag missat den helt.

Annars är Jerevan en mycket trevlig stad att vandra omkring i. Vill man vila så finns det massvis med cafeer, restauranger och barer där man kan gå in och sätta sig ett tag. Är man bara törstig så finns det överallt i staden drickvattenfontäner att sörpla i sig en slurk från. Massvis av små stånd utefter gatorna där man kan köpa sig en brödbit finns det också. Bröden brukar ofta vara fyllda med någonting. Min favorit är de som har en varmkorv i sig. En kokt med bröd på ett helt nytt sätt för en svensk. Frukt och bär finns i överflöd och säljs inte bara på marknader utan även på trottoarerna. Riktigt billigt är det.

Men nu börjar det vara slut på min vistelse här. I morgon ska jag försöka få tag i en plats på någon buss upp mot Tblisi i Georgien. Så får vi se hur där ser ut.

/Conny

Så var det då igår dags att lämna Jerevan för gott. Men det är klart, man kanske kommer tillbaka någon gång. För det här var positivt, jag tyckte om staden.

Min värd körde mig ned till busstationen den här gången också. Den minibuss som sedan skulle ta oss nästan 20 passagerare upp till Tbilisi var en nästan ny Mercedes, så komforten var det inga fel på. Färden gick först mot nordost så vi kom förbi sjön Sevan igen och därefter körde vi rakt norrut. Efter ett frukoststopp på väg så närmade vi oss sedan en bergskedja och jag tänkte att nu ska vi uppåt. Men tydligen ligger Jerevan, sjön Sevan och stora delar av resten av Armenien på en högplatå, för istället för uppåt gick färden ned i en dalgång. Det var heller ingen dålig nedfart, den varade riktigt länge.

Vi kom till slut fram till gränsen mellan Armenien och Georgien och där var det välordnat. Bussen släppte av oss så vi fick våra utresestämplar från Armenien och körde oss sedan till nästa kontroll. Där var vi dock tvungna att plocka med oss vårt bagage för att ta med det igenom gränskontrollen. Väl igenom så ville en kontrollant titta igenom mitt bagage, men när hon förstod att jag var svensk så släppte hon det. Sedan var det inte mer än någon timmes färd innan vi var framme i mitt mål.

Vi blev avsläppta vid en station i stadsdelen Avlabari som ligger lite sydost om staden. Jag frågade en taxi om han kunde köra mig till mitt boende, men efter att ha tittat på adressen så sa han att det bara var en station bort med tunnelbanan. Så jag tog den. På morgonen innan vi for, så hade jag kollat lite tidningar på nätet och sett att det var lite småkravaller i Tbilisi. Så jag tänkte att jag får hålla mig borta från stora folksamlingar och officiella byggnader. Men det första jag passerar efter att ha påbörjat min promenad från tunnelbanestationen är sedan parlamentshuset. Det är lugnt där, men fullt med TV och annat mediefolk ifall att det blossar upp nya protester.

Letade mig i alla fall fram till mitt boende som den här gången är hemma hos en familj. Ett äldre par och deras dotter, som i sin tur har ett litet knyte. Alldeles nyfödd måste barnet vara för det är väldigt litet.

Klockan var inte så mycket så jag hann ut för att bekanta mig med omgivningarna och få i mig lite mat. Det blev sedan ett tidigt sänggående redan strax efter 21.

Jag fick mig en god frukost bestående av te, ett fat med grönsaker och ett par ostfyllda bröd. Samma bröd bjuds man ofta på i Grekland, men här är det en annan godare sort av ost.

Strax väster om där jag bor så finns Mtatsminda Park som ligger på Tbilisis högsta punkt, där man logiskt nog placerat en TV-mast. Dit upp går en bergbana som börjar bara några hundra meter från mitt boende. Så jag tog mig en tur upp dit för att beundra utsikten och det imponerande bygge vid namn Pantheon som man möts av när man kommer upp. Pantheon är som namnet antyder byggd lite i grekisk stil med en massa stora pelare på frontsidan.

Lonely Planet guideböcker är bra på mycket. Bland annat brukar de ofta ha förslag på lite vandringsturer som man kan göra för att se lite olika saker. Här i Tbilisi följde jag deras rutt med lite egna avstick. Jag tog mig över den ganska nybyggda fredsbron till Rike Park därifrån det går en hissnande linbana upp till Narikala Fortress och den närliggande statyn "Mother Georgia". Här uppe har man lika bra utsikt över staden som från Mtatsminda Park.

Nu är klockan drygt åtta på kvällen och jag har fått i mig lite middag bestående av ungersk gulash och bröd. Mätt och belåten ska jag snart ta mig hem. Men kanske blir det något stopp på vägen. Georgien sägs vara vinets hemland och jag har ännu inte provat på något av den drycken här. Kanske slinker jag in vid någon av de vinkällare jag passerar på hemvägen.

/Conny