Dag för dag: Resealbumet "Hem från Indien på två hjul." av Gubbar_pa_drift

Var uppe och tog en tidig frukost i morse, i hopp om att komma iväg tidigt. Jag hade dock lämnat en t-shirt till hotellet för torkning och ingen av morgonpersonalen visste något om den. Det slutade med att de fick ringa upp managern för att få klarhet i situationen.

Nåväl, jag kom ändå iväg vid niotiden och då det var bra väg i princip hela vägen till Lucknow så gick de tjugio milen i ett huj. I den staden strulade det dock lite grann. Förra gången jag passerade så körde jag rakt igenom, med hjälp av google maps, men nu när jag kom från andra hållet så ankom jag en annan väg och valde att ta en ringväg runt om staden. Det blev inget bra! När jag inte har något indiskt simkort i telefonen så är heller inte google maps helt tillförlitligt och då de flesta vägskyltar är på hindu så tog det ett himla tag innan jag hade tråcklat mig runt den stora universitetsstaden.

Men sedan gick det undan. Jag kom återigen ut på Agra-Lucknow Expressway, utan kor den här gången, och där kunde jag hålla en riktigt hög marschfart. Så innan dagen gick över i kväll hade jag installerat mig på ett hotell i centrala Agra efter att ha kört dryga 50 mil.

I morgon har jag inte mer än cirka 17 mil att avverka innan jag är tillbaka i Gurgaon. Det varett bra ställe att bo på förra gången, så det fungerar säkert igen. Jag väntar nog med att göra nästa service på hojen där.

/Conny

Som rubriken antyder så är det nu slut på den här motorcykelturen genom Indien och Nepal. När jag tittade till på mätarställningen i morse så insåg jag att jag körde närmare 60 mil igår. De här avståndsupplysningarna man får på google maps stämmer inte alltid så bra. Dagens förväntade 17 mil blev istället 25. Bra väg, men jag tog det lugnt då jag inte hade någon brådska. Det blev tidig eftermiddag då jag rullade in i Gurgaon och letade mig fram till samma hotell jag bodde på förra gången.

Med dagens sträcka så har jag nu kommit upp i dryga 700 mil körda i stundtals kaotiska trafiksituationer för en som är van vid västerländsk välordnad trafik. Men man får helt enkelt ta seden dit man kommer och anpassa sig till det rådande läget. Eftersom alla häromkring verkar tycka att det är ok att köra mot trafikriktningen så gör väl jag likadant då jag behöver för att smidigast ta mig dit jag behöver.

Trots att det krånglat en del, med mage och framför allt med att jag ej kunde ta mig vidare upp igenom Kina, så har jag ändå fått vara med om 700 spännande mil. Allt från tjusiga palmbeströdda flodstränder i söder, till storslagna vyer från bergen i centrala Indien, vidare upp till Himalyas utlöpare vid Darjeling och i Nepal. De här två länderna bjuder på mångfacetterade landskap. Så trots att jag har fått ge upp min drömresa, så är jag ändå nöjd med de här månaderna.

Under den här tiden sedan jag bestämde mig för att lämna Katmandu, så har jag naturligtvis funderat kring hur jag ska göra med motorcykeln. De två sentimentala gossarna i mig, nostalgikern och romantikern, tycker att jag ska behålla den och skicka den till Europa, medan den kanske något mer analytiska schackspelaren säger åt mig att sälja den.

Det är så här att jag ej kan vara helt säker på att någonsin få motorcykeln inregistrerad i Sverige. Kraven skärps varje år på import av fordon och det är snårigt att läsa informationen på transportstyrelsens sidor. Men desto mer jag läser på, så blir jag mer och mer tveksam till att jag skulle få den igenom en typbesiktning. Det ska finnas en särskild kod, som min maskin inte har. Hade jag lyckats med min resa och tagit mig hela vägen till Sverige hade jag gladeligen tagit en sådan käftsmäll och ändå varit nöjd med ett sådant äventyr, men att nu dra på mig ytterligare kostnader för att skeppa bågen vidare under de premisserna väljer jag till slut bort. I morgon ska jag köra den till service nr tre och sedan ska jag försöka sälja den. Det känns vemodigt, men det är det smartaste att göra ändå. Sedan får man hoppas att den går att sälja och att jag kan få ett vettigt pris. Hojen har ändå bara rullat i 700 mil.

/Conny

Jag läste någonstans igår kväll att det dog 150000 människor i trafiken varje år här i Indien. Det gör det till det land i världen där det dör mest människor i trafiken. Kanske inte så konstigt då man bara redovisade bruttotal och då kommer alltid folkrika länder i topp på sådana listor.

Det må vara hur det är med det, men jag har inte sett så många tecken på olyckor förrän igår. Då såg jag först en fullständigt mosad motorcykel som låg mitt i vägen. En stor folksamling stod i en ring vid sidan av vägen och det är väl bara att hoppas att det hade gått bra för den som låg i mitten på den samlingen. Av bågen att döma så var det nog inte så stora chanser till det dock. Bara någon kilometer längre bort så låg det en lastbil på sidan i diket. Jag tyckte först inte att det såg färskt ut, men det samlades mer och mer folk så förmodligen hade det nyss skett.

Idag så åkte jag iväg med "Bullen" för att ge den en tredje service. Byte av olja och filter och en välbehövlig tvättning. Nu är den som ny igen. Medan hojen fick sin behandling så passade jag på att klippa och raka mig. Kostade inte ens en svensk tia! Passade också på att knalla in på ett försäljningställe för Royal Enfield för att höra om möjligheterna att sälja min cykel. De handlar inte alls med begagnade maskiner och dessutom så talade försäljaren om för mig att eftersom den är registrerad i Kerala får jag bara sälja den där nere i södern. Det finns dock en liten öppning. Om registreringskontoret därnere skriver ut en NOC (No Objections Certificate) och sänder till mig så kan det gå att få den såld här uppe. Annars måste jag åka hela vägen ned till Kerala igen och det har jag ingen lust till. Så nu försöker jag få tag i Binu igen. Stackarn.......han tröttnar väl snart på mig.

/Conny

Här i österland händer inte mycket. Binu bad mig ta foton på registreringsbevis och lite annat och sända till honom. Då han inte har någon email lättillgängligt fick jag sända till Maria (colombianskan) istället. Hon är om möjligt sämre än mig på datorer, så det tog några dagar innan hon fick fram dokumenten. Men idag ska Binu i alla fall knalla iväg till registreringskontoret och försöka fixa ett NoC. Själv håller jag på att skicka iväg lite mail till olika myndigheter och instanser för att se om jag ändå på något sätt kan få min båge att gå igenom en registreringsbesiktning hemma. Samt om det går att skicka iväg den någonstans efter vägen. Ännu så länge inga svar, men jag borde få besked inom de närmaste dagarna.

Jag försöker också få tag i fraktfirmor. För oavsett vad som händer med "Bullen", så behöver jag skicka iväg en del saker som jag inte längre har någon nytta av. Nu när jag inte längre har något indiskt simkort så är det inte så lätt att hitta till de här firmorna. Oftast finns de heller inte på den platsen som google maps pekar ut. Ringa till dem kostar för mycket och oftast hör jag i alla fall inte vad de säger. Jag hade portiern på mitt boende att ringa upp en av dem för att få tag i en mailadress, men enligt honom så skulle de komma hit. Vilket de naturligtvis inte gjorde.

Så nu inväntar jag de uppgifter och besked jag kan få de närmaste dagarna så får vi se vad som händer.

/Conny

När jag ändå mest bara går och väntar på olika besked så tänkte jag ge er lite information om Jharsa Village där jag bor. Efter indiska mått så är det inte särskilt stort, men sträcker sig ändå över några kvarter och de kan vara ganska stora i utkanterna av sådana här megastäder. Det räcker då till för att folkmängden ska uppgå till dryga 32000 innevånare. Gott och väl som en mellanstor svensk stad alltså.

Den delen av byn där jag bor ligger nära ett stort sjukhus och här vimlar av apotek och andra medicinska tjänster. Många av de guesthouse och småhotell som finns betjänar anhöriga till patienter, eller patienter som väntar på någon vård.

Restauranger är det som jag tidigare sagt gott om. Förutom de renodlat indiska så är det mycket kinesisk och arabisk mat som serveras, tillsammans med afganskt krubb. Så här finns att välja på.

Under de här veckorna jag varit här, både före och efter trippen till Nepal, så har jag dock inte sett en enda västerlänning i området.

Restaurangrr var det gott om ja, men barer är det värre med. Vill man ha en öl till maten så får man åka tuktuk en ganska lång bit bort. Förra helgen tog jag mig en sådan tur och belönades med lite god mat samt några Tuborg. Nu har jag hittat en bar på lite närmare håll, som ska ligga bara 750 meter bort. Precis utanför Jharsas område. Ska nog ta mig en promenad bort för att kolla vad de kan bjuda på.

Annars börjar jag faktiskt få lite svar på en del av mina mailförfrågningar. Ännu så länge inga direkt goda nyheter, men ändå. Jag fick ett svar från Istanbul att det skulle gå att skicka cykeln dit och de kunde även fixa med försäkring och grönt kort för bågen. Tyvärr så var det alldeles för dyrt, så det blir inte aktuellt.

Binu jobbar nere på sin kant med en NoC. Som vanligt så ställer det här valet i Indien till det då många kontor håller stängt. Men han hoppas kunna ge mig besked inom kort.

Jag har också fått en kontakt på svensk bilprovning för att kunna få något besked om det går att få min motorcykel igenom en besiktning i Sverige. Som vanligt så får man inga raka besked utan mest bara en kanslisvensk beskrivning över vilka regler som gäller. Vilket med andra ord vare sig säger bu eller bä.

Häromdagen, så fick jag också ett mail från den grekiska tullen där man ville veta hur man kunde hjälpa mig. Efter att jag förklarat vad jag ville veta, så har det dock återigen blivit tyst därifrån. Men förhoppningsvis kanske de hör av sig igen.

Jag har hört av mig till ett antal flyttbyråer och fraktbolag via mailen, men än så länge är det inga svar. Härom kvällen så knallade jag därför över till det lokala postkontoret för att höra om jag kunde skicka saker den vägen hem till Sverige. Det gick naturligtvis inte, men via huvudpostkontoret inne i Delhi kanske det skulle kunna gå. Vi får se!

/Conny

Jag skrev ett inlägg igår, som jag först sparade för att korrläsa och sedan skickade iväg. Idag är det borta i cyberrymden. Nåväl, så kan det gå. Jag får försöka skriva ned det lilla jag hade att säga och fylla på med dagens händelser.

Det är hett!! Jag såg i någon nyhetsändningpå Al Jazeera att man väntade en kritisk värmebölja i Madhya Pradesh, som är staten som ligger närmast söder om oss. Jodå, såg jag när jag kollade på vädertjänsterna, de har riktigt varmt med sina 42-43 grader. Men då ska man veta att vi här uppe ligger på 45-46 om dagarna och ska göra så även hela nästa vecka. En av killarna på mitt hotell påstod att vi hade 49 idag, men det tar jag med en nypa salt.

Annars får jag lite skiftande besked. Att ta hem bågen till Europa kan jag glömma helt. Jag får helt enkelt inga besked vare sig från bilbesiktning i Sverige eller tullen i Grekland. Från Binu kommer ibland positiva besked att NOK är på väg, för att nästa gång vara negativa besked om att avvakta. Får jag inga klara besked därifrån heller så återstår inte annat än att boka in sig på tåget ned till Kerala. Där ska jag i alla fall kunna sälja "Bullen" utan NOC.

Idag är det fredag. Jag unnade mig att ta en tuktuk några kilometer för att leta upp en bar där jag åtnjöt lite lammjärpar, som jag sköljde ned med några Tuborg. Skönt att ta sig iväg från hotellrummet ett tag. Annars spenderar jag mycket tid där just nu på grund av hettan.

/Conny

Efter en lång tids väntan så går det inte längre. Binu har gjort så gott han kunnat nere i Allepey, men mot den indiska byråkratin så är t.o.m. han chanslös. Så jag bestämde mig för att ta saken i egna händer.

Värmen fortsätter häruppe i oförminskad styrka och temperaturen pekar på sina stadiga 45-46 grader. Mitt uppe i det har jag haft ett par jobbiga dagar då jag fått en del gjort. Jag började igår med att ta mig till "General Post Office för att skicka hem en stor kartong med saker som jag inte längre känner att jag behöver. Lite motorcykelutrustning, en massa guideböcker plus lite annat smått och gått. Det är ju Indien jag befinner mig i så det tog sin grannlaga tid. Först skulle kartongen slås in efter konstens alla regler med med packtejp och grejer. Sedan sydde packaren en tygduk över alltihop, innan det skulle på en tulldeklaration och en fotokopia på mitt pass-id. Sedan var det dags för vägning och betalning. 13,5 kilo till en kostnad på ungefär 800 svenska kronor. Det kostar även här.

Efter att ha blivit av med den packningen så drog jag bort till den stora järnvägsstationen i New Delhi för att fixa tågbiljett ned till Kerala. Det fanns ett tåg som ankom till Allepey mitt i natten, men det var nog inte så lämpligt för mig då det bara stannade där ett par minuter och därmed fanns det ingen garanti att min motorcykel skulle hinna bli avlastad. Så jag blev tillsagd att ta mig till Nizamuddin där det gick ett tåg som ankommer till Ernakulam (ungefär 5-6 mil norr om Allepey) mitt på dagen. Det stämde, men jag kunde inte köpa biljetten därifrån så jag fick återvända ytterligare en gång till New Delhi-stationen för att få tag i min biljett. Men innan dess hann jag med att besöka godskontoret vid Nizamuddin för att få klarhet i att de verkligen kunde skicka med min båge på tåget.

Till slut så blev allting klart och jag fick min biljett till tåget på måndag. D.v.s. i morgon. Det är en lång väg ned till Kerala och tåget som avgår 09.15 ankommer inte till Ernakulam förrän strax före lunch på onsdag.

Jag hade inte hunnit få i mig någon mat alls på hela dagen och knappt något drickbart heller och i hettan som är så började jag känna av det ordentligt framåt kvällen när mitt tunnelbanetåg rullade in på stationen vid Huda city center, som är den station som är "min". Det fick bli en Chicken Whopper med tilltugg på Burger King. Kyckling istället för kött eftersom det är Indien.

Idag blev jag klar lite tidigare än igår, då klockan faktiskt blev framåt 10 på kvällen när jag intog min föda. Jag hoppade på min båge på förmiddagen och kryssade mig fram de tre milen till godskontoret vid Nizamuddin. Körde naturligtvis fel några gånger, men det gjorde ingenting. Vid ett av de tillfällena så fick jag ta mig igenom det område i staden där många av ambassaderna ligger. Jag blev väldigt överraskad av att helt plötsligt se den kinesiska bland de andra diplomatiska beskickningarna. Enligt google så skulle det inte finnas någon kinesisk ambassad här, men det gör det tydligen.

Ok, väl framme till slut vid godsavdelningen så tog man hand om min motorcykel. Bort med backspeglar, som fick plats i packlådorna, på med en massa kartong och annat över lysen och sadel och så tömde man tanken på bensin. Sedan är det naturligtvis en massa pappersarbete. Fotostatkopia pä pass, biljett och registreringsbevis krävde man, men det var jag beredd på och hade med mig. Det var heller inte billigt att ta med "Bullen", det kostade faktisk mer för den än för min egen biljett.

Men nu är i alla fall allt klart för avfärd. Det får bli en tidig kväll då jag nog måste upp i ottan om jag ska hinna ta mig till stationen i i tid.

Som sagt, det är hett och då svettas jag enormt, min t-shirt har varit genomblöt bägge dessa dagar och inte bara den. Det rinner även ned på shortsen så även dessa blir genomsura på framsidan. Ser nästan ut som om jag pissat på mig. Men riktigt så illa är det ju inte;-))

Då så, nu hamnar jag i wifiskugga några dagar. Ska bli intressant att se hur, när och om jag lyckas kränga iväg bågen i Kerala.

/Conny

Jag har alltid älskat att åka tåg. Känslan för det resandet började nog i 10-årsåldern då jag första gången blev skickad att åka sträckan från Köping eller Kolbäck till Charlottenberg i Värmland, där jag alltid tillbringade mina skollov hos äldre släktingar. Det var med glädje man såg fram emot att skolan slutade så man fick sätta sig på tåget och resa på egen hand. På den tiden så ingick det alltid tågbyten, oftast i Hallsberg, men då och då även i Kumla. Spännande för en grabb i 10-årsåldern!

När man blev äldre och skaffade bil så blev det inte lika mycket tågresande, men då och då så har det ändå blivit en del skuffande runt i vagnarna. Den mest minnesvärda är väl den tripp med transsibiriska järnvägen som jag gjorde 1987. 7 dygn genom Sovjetunionen och Kina var oförglömligt. Broder Lars och jag gjorde också en häftig resa genom östblocket året före. Mestadels via tåg.

Den här 50-timmars resan från Nizamuddin till Ernakulam är långt ifrån den bästa jag varit med om, men ändå intressant på sitt vis. Redan från start så var tåget försenat nästan exakt en timme och med tanke på att vi väldigt ofta stod still i väntan på att andra tåg skulle passera, så var jag rädd att vi skulle bli väldigt försenade. Men hur det var så förlorade vi inte så värst mycket mer i tid utan kunde rulla in vid vår ändstation bara en dryg timme sent.

Man brukar kunna se en hel del av landskapet genom tågfönstret och vad som verkligen slog mig mig den här gången är hur annorlunda det blev efter att man passerat förbi Mumbai. Ungefär halvvägs från där och till Goa så ändrades naturen från att ha varit tämligen kalt, grått och brunt till att bli mer och mer grönskande. Det blev grönare och grönare och mer och mer träd som växte sig ståtligare och ståtligare ju längre söderut man kom.

Strax efter lunchtid så ankom tåget till slut Ernakulam och eftersom jag inte fått i mig någon frukost så fick det bli en kycklingmacka och en kopp java innan jag begav mig bort till fraktgodsavdelningen. Det gick förvånansvärt smidigt att få ut min motorcykel. Jag hade nog tänkt mig att det skulle ta sin tid med en massa blanketter att fylla i, men det räckte så bra med det kvitto jag hade med mig från motsvarande kontor i Nizamuddin. Sedan skulle förståss "Bullen" avpackas, tankas och backspeglar skulle på. Men sedan var det dags att dra.

Jag kommer ihåg när vi flög in till Indien i Januari och for med taxin igenom Ernakulam och Kochin, som är två tvillingstäder. Jag sa till Rune, som delade baksätet med mig, att den trafiken skulle bli jobbig att ta sig igenom. Nu, ett antal månader senare så var den ingenting. Så någon timme efter att jag drog från stationen så var jag framme i Allepey och traskade in till Binu och Maria på Daffodils homestay.

Nu, ytterligare ett par timmar senare så sitter jag på stamstället Hotel Royal Park efter en matbit och några Kingfisher strong. Det börjar snart bli mörkt ute och det är dags att dra tillbaka till boendet för att kolla med Binu om bästa sättet att bli av med "Bullen". Det är ett jobb som borde påbörjas i morgon.

/Conny

När jag igår kände mig klar med mitt blogginlägg och skulle dra hem från Royal Park så höll jag på att inte ta mig därifrån. Himmelens portar stod vidöppna och det vräkte ned regn. När det blir så illa så finns det naturligtvis inga lediga tuktuks heller. De är alla bokade och upptagna. Så jag fick vackert vänta på de få lugna perioder som då och då uppenbarade sig och försöka ta mig en så lång sträcka som möjligt vid de tillfällena. Det gick väl sådär! Jag kom till slut fram, men ganska dyblöt. Jag föredrar dock den här vätan framför den svettväta jag tvingats utstå uppe i Delhi den senaste tiden. Jag var ganska trött när jag kom "hem", så det blev en tidig kväll.

Idag har jag passat på att få "Bullen" tvättad och fin. På Binu:s inrådan så körde vi iväg till en bekant till honom som säljer delar och rekvisita som passar till Royal Enfield. Han tar också in och säljer begagnade bågar och tar själv en väldigt blygsam provision. Man kan också prova att sälja den till en begagnadförsäljare, men de brukar normalt sett bjuda väldigt dåligt. Här får jag själv diskutera pris med eventuella köpare. Så vi börjar så här så får vi se hur det går.

Nationaldagen idag och det väcker naturligtvis lite hemlängtan. Ser att man hade sedvänligt firande vid Dybecksgården i Odensvi. Jag har faktiskt aldrig varit där någon gång för det firandet, men ska nog försöka att boka in det till nästa år.

/Conny

Det märks verkligen att vi med stormsteg är på väg in i mosunsäsongen. Det kommer regn varje dag nu och då nedebörden faller så är det inte i några små mängder utan mycket rikligt.

Härom veckan när jag var kvar uppe i Delhi så insåg jag att jag nog hade lite tur som ej kom in i Kina via Myanmar. Jag såg nämligen då på Al Jazera att det var skyfall i de delarna jag hade kunnat befinna mig i. Stora översvämningar och bortspolade vägar är inget som jag hade trivts så värst bra med. Det räcker så bra med det regn som faller här.

Annars börjar det röra på sig lite grann härnere. Den man som motorcykeln står hos, dök upp hos oss i fredags kväll. Lite grann på lyset, men han påstod i alla fall att han hade fått ett bud på bågen. Jag är väl lite tveksam och budet var i alla fall för lågt för att jag skulle nappa på det direkt.

Binu och jag tog och besökte ett par handlare igår för att se vad de hade att säga, men de bjöd ännu sämre.

Vi får se vad som händer, men jag vill helst lämna Indien så fort som möjligt. I morgon ska vi åka iväg till registreringskontoret för att se om det fungerar att Binu säljer bågen åt mig. Blir det positivt besked därifrån så återstår att kolla med hans bank om de kan ordna med en pengaöverföring till mitt bankkonto. I sådana fall skulle jag kunna överlåta hela försäljningen till Binu och dra härifrån redan nästa vecka.

Så håll några tummar för mig, så kanske jag kan dra iväg snart på lite nya äventyr. För även om min motorcykelfärd är över och jag är på hemväg, så innebär det inte raka vägen. Några stopp på vägen hem ska det nog kunna bli.

/Conny

Jag har alltid levt efter grundtanken att det mesta ordnar upp sig och det brukar det oftast göra också. Så även den här gången!

Binu och jag fick ett positivt svar från fordonsregistreringen. Eftersom han ändå står som registrerad ägare av bågen så är det inga som helst problem för honom att sälja den själv. Det var som vi hade trott, men här är det som alltid bäst att kolla först.

Att betala mig via bank, visade sig vara betydligt värre. Det går helt enkelt inte att göra utlandsbetalningar mellan privatpersoner härifrån. Det är bara företag som kan skicka pengar den vägen. Men efter att ha kollat några privata pengaförmedlare så fick vi ändå napp. Vi hittade ett ställe som kan sköta om den detaljen och därmed är saken biff. Binu åtar sig att sköta om försäljningen av "Bullen" åt mig och därmed kan jag lämna Indien. Dessutom har jag laddat ned "whatsapp" så vi kan hålla kontakt.

Nu på sena eftermiddagen har jag så bokat mig en flygresa iväg från Indien! Strax före tre på natten till fredag så avgår ett plan till Dubai, vilket några timmar senare följs av ytterligare en luftfärd. Var jag sedan hamnar får ni se när jag landat och inrättat mig i en ny stad och ett nytt land. Det ska bli riktigt skönt. Jag älskar det här landet och folket här, men byråkratin håller på att ta kål på mig.

Eftersom resten av min resa inte längre sker på de två hjul som den startade på, så funderade jag på om jag skulle avsluta det albumet och starta ett nytt. Men jag kör färdigt trippen på samma album.

/Conny

Det börjat återigen bli dags att lämna Indien. Sitter och äter en sista lunch på mitt stamställe här i byn. Sedan får det nog bli några timmars vilopaus innan det på kvällen blir en bilfärd till Cochin international airport. Nattflyg, så det är nog vettigt med lite sömn före.

Binu och jag drog iväg till mannen som har "Bullen" i skyltfönstret. Han talade om att någon försäljare varit inne och lagt ett bud, men att det var lite lågt. Även om det i alla fall hade varit bättre än det förra budet han hade fått. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro på om det. Jag gjorde i alla fall klart för honom att jag reser nu och att han får vända sig till Binu om det kommer några bud.

Mot nya mål och spännande ställen/Conny

Binu fick en kamrat till honom att köra till flygplatsen, vilket blev lite billigare än en taxi. Dessutom följde han och Maria, samt ytterligare en kompis med för att vinka av mig.

Efter incheckning och lite väntande så var det sedan dags för mitt första skutt över till Dubai. Jag flög med Flydubai och blev uppgraderad till förstaklass, med allt vad det innebär av breda fåtöljer och gott om benutrymme. Någon timme före landning bjöds jag dessutom på en härlig frukost bestånde av äppelpaj, fyllda äppelgifflar och äppeljuice. Gott!

Väl framme I Dubai behövde jag inte vänta mer än ett par timmar innan nästa flyg som tog mig till Armeniens huvudstad Jerevan. Medan jag väntade på mitt bagage så passade jag på att köpa mig ett inhemskt telefonkort. Det blir så mycket enklare att navigera sig runt då. Jag fick också tag i en bankomat där jag fick ut ett gäng Armeniska Dram. Det går ungefär 50 sådana på en svensk krona, så det är inte svårt att jämföra priser.

Jag förbokade en taxi inne på flygplatsen och fick där ett pris. Men vid ankomst till mitt hostel ville chauffören ha ett högre belopp. Det var inte så mycket att göra åt det då jag bara hade stora sedlar och han gav mig tillbaka växeln. Vi hade pratat i bilen om att jag skulle ringa honom om jag behövde skjuts någonstans, men det faller naturligtvis nu.

Väl installerad i mitt nya boende så tog jag mig en lättlunch på närmaste matställe, som ligger 5 meter från mitt fönster. Det fick bli en burgare och det var skönt att få byta ut kycklingen i burgaren mot något köttigare.

Det var sedan dags för att få sig en liten tupplur. Många timmar hade förflutit sedan senaste sömnperiod så det var verkligen välbehövligt.

Boendet ligger cirka tre kilometer från centrum och jag blev rekommenderad av tjejerna på restaurangen att ta en taxi ned. Men jag gillar ju att strosa runt så jag kollade google maps och såg att det gick alldeles utmärkt att promenera till centrum som ligger längst ned i dalgången. Boendet ligger på höjden så jag fick dessutom nedförsbacke hela vägen. På vägen ned så passerade jag Moder Armenias Militärmuseum, som ligger högt upp med en underbar utsikt över staden. Hela området är stort och påkostat då det byggdes under Sovjettiden och måste ha kostat ett antal skjortor att uppföra. Från museet och ned mot staden så är det lagt säkert tusen breda stentrappsteg . Med jämna mellanrum så finns där också ett antal fontäner som skickar upp vatten.

När man sedan kommer ned till själva centrum av byn så möts man av ett antal restauranger och kafeer som ligger på båda sidor av vägen. Efter att ha vandrat vidare genom någon park med mera cafeer så hittade jag också fram till operahuset och Frihetsplatsen som ligger på baksidan av det förstnämnda. Torget där används mycket av barn som ett träningsplats för att cykla eller köra leksakbil. Utmärkt sätt att använda en torgplats.

Från Frihetsplatsen utgår en stor gågata som sträcker sig fram till Republic Square som är själva huvudtorget i Jerevan. Som så mycket annat som byggdes under Sovjettiden så används det inte alls nuförtiden, förutom att tunnelbanan har en station därunder. Det finns en jättefontän på platsen som säkert var imponerande när den var i bruk. Numera så är den tömd på vatten och helt stilla. Själva torget gapar tomt och öde och andas övergivenhet.

Jag valde att inte gå hem utan tog en taxi istället. Kostade inte mer än en Selma i alla fall. Väl hemma så unnade jag mig en pivo som gick ned utan problem. Ölen här är inte så starka som de indiska kan vara utan håller mer europeisk styrka på 4,7 %. Det fick sedan bli en tidig kväll med sänggående redan strax efter nio.

Nu har det sedan blivit lördag och jag har hunnit med en frukost som inte gick av för hackor. Bröd, kaffe och en stor portion av korv, sallad, fetaost och shakskuka. Det smakade alldeles utmärkt. Jag ska nog strax ta mig en promenad ned till byn igen, där jag tänkte mig strosa runt i gamla stan, för att se vad den har att erbjuda.

/Conny