Dag för dag: Resealbumet "Hem från Indien på två hjul." av Gubbar_pa_drift

Nu händer det mycket. Jag gav mig av från mitt kyffe till boende skapligt tidigt på morgonen. Efter en tio mil så stannade jag till för en frukost bestående av en 75:a mangojuice och tre kardemummaskorpor. Ungefär samtidigt lämnade jag staten Bihar och kom in i Västbengalen. Vägarna blev genast bättre och jag kunde hålla en skaplig hastighet.

Framåt eftermiddagen, vid tvåtiden, närmade jag mig Siliguri och tänkte att jag nog borde vara framme vid 4-5tiden. Men i den kaotiska trafiken så missade jag att jag skulle svänga vänster vid ett tillfälle. Nu började bergen och jag tyckte att det var bra eftersom Darjeling skulle ligga bland bergen. Jag körde på ett antal mil innan jag insåg att jag kört fel. Tänkte ett tag vända, men såg på googlemaps att det skulle komma en ny avtagsväg om några mil. Så jag fortsatte. Det började sedan regna, men jag tänkte att det ger sig väl snart. Men det tog ett bra tag innan det slutade och ett tag så vräkte det ned ganska ordenligt. Jag som körde i bara sandaler, shorts, en t-shirt och skidjackan blev ganska sur, men det mesta torkade ganska fort. Till slut så kom jag fram till min avtagsväg strax före bron över floden Testa. Nu hade jag kommit upp så pass i höjd att det började bli lite kyligt. Men det skulle bli värre då den här vägen gick rakt uppemot toppen av ett berg. Det var serpentinvägar som nästan slog knut på sig själva och stigningar som cyklisterna i Tour de France aldrig varit med om. Vid ett tillfälle så gick serpentinen under en bro som jag några ögonblick senare fick köra över. Den här sträckan var 36 kilometer, men eftersom jag fick köra så långsamt och försiktigt så tog det lång tid innan jag slutligen anlände till Darjeling. Då var jag genomfrusen och skakade i hela kroppen.

När jag i mörkret insåg att jag började närma mig stadskärnan så stannade jag vid första hotellet jag hittade. Det visade sig hålla bra klass. Lite dyrt, 1500 för rummet och 200 för motorcykelparkering, men så frusen som jag var så var det inte läge att pruta. Skakningarna i min kropp gjorde att jag inte ens kunde klara av att fylla i mina uppgifter i hotelliggaren utan det fick anstå till senare. Tog mig en varm skön dusch, men inte ens det hjälpte helt så jag kröp ned i sängen för att värma upp mig. Jag somnade nog av ett litet tag, men tog mig sedan upp för att försöka få i mig lite mat. Det fick bli en portion stekt ris med grönsaker. Den var dock ganska torr och tråkig, så jag åt inte särkilt mycket av den. Sedan var det raka vägen ned i sängen.

Vägen hit genom Västbengalen går norrut. Man har gränsen till Bangladesh några mil österut och gränsen till Nepal är heller inte långt västerut. Darjeling, trodde jag låg i Sikkim, men det visar sig att jag fortfarande är i Västbengalen. Hade jag fortsatt vägen jag var på igår fram till Gangtok så hade jag kommit till Sikkim. Norr däröver ligger Kina och till Sikkim gränsar även det lilla mytiska bergslandet Bhutan. Riktiga gränstrakter häromkring alltså och man ser många människor i olika slags uniformer. Mycket folk också som går beväpnade med olika gevär.

Morgonen inleddes med en frukost, innan jag gav mig ut för att titta på staden. Det visade sig vara bara vara någon kilometer att gå ned innan jag var framme i centrum. Jag strosade runt ett tag innan jag hittade en en restaurang för lunch. Jag serverades en riktigt god fish and chips. Den höll helt klart samma klass som i Goa eller London. Det kommer en hel del turister hit, så restaurangerna har fått lära sig att göra maten på riktigt vis. En stor anledning till turismen här är det världsarv man har i den gamla smalspåriga järnväg med ånglok från 1880-talet. Den trafikerar sträckan mellan Siliguri och Darjeling och är en av världens mest berömda järnvägssträckor. Den förstnämda staden ligger som sagt på slätten, medan Darjeling är benägen på en altitud av 2042 meter. Det innebär att jag säkert uppe på toppen av berget igår körde på omkring 2500 meters höjd. Inte undra på att jag var genomfrusen. Som en jämförelse kan nämnas att Katmandu i Nepal bara ligger på 1400 meters höjd.

Man kan som sagt åka hela vägen till Siliguri, men jag nöjde mig med att åka upp till Ghum och tillbaka. Spåret slingrar sig fram och tillbaka över vägen som går bara några meter bredvid och längst bergskanten. Ibland så ser man hur det stupar rakt ned flera hundra meter bredvid vagnen man sitter i. En del vackra vyer bjuds man också på. Ghum är Indiens högst belägna järnvägsstation och där finns också ett museum över järnvägen som är intressant att se.

Teodlingar är man berömda för här. De första såg jag redan miltals före Siliguri. Sedan finns de här och var där det inte är för brant.

Snart dags att natta, men innan jag gör så en liten glädjeyttring. Jag har på vägen hit , någonstans i bakhuvudet, närt en liten förhoppning om att min mage skulle kunna rätta till sig när jag kom till ett lite svalare klimat. Jag kan nu konstatera att min mage återigen sköter sig lika bra som efter sjukhusvistelsen. Det är naturligtvis alldeles för tidigt att säga att jag är helt frisk, men peppar peppar, det går åt rätt håll. Det är klart, att sitta timme efter timme i 40 graders hetta måste sätta sina spår. I solgasset där jag ligger på vägarna är det också betydligt varmare. Förmodligen över 50.

/Conny

Idag har jag bara gått runt i staden och insupit atmosfär. Gått runt och tittat lite utan större mål. Soligt och fint väder har det varit, vilket inneburit att shorts och sandaler kommit fram igen. Härom dagen när jag var så kall, så plockade jag fram strumpor och skor, långbyxor och min nyinköpta motorcykeljacka. Men som sagt idag gick det att vara lite lättare klädd. Jag ser att i morgon ska det bli 17 grader bara, så då blir det att bylta på sig då jag lämnar trakten för att ta mig in i Nepal.

Jag var in till en "travelagent" för att kolla den bästa vägen in till Nepal och det visar sig att jag måste tillbaka över berget ned till Siliguri och sedan rakt västerut. Vägarna i grannlandet ska enligt vad folk säger här vara bättre än de indiska. Vi får se, jag har lite dåliga erfarenheter av vägar i Nepal sedan tidigare, men det kanske bara var just den vägen och just då.

Jag köpte några vykort och satte mig på ett cafe för att skriva dem. Gick sedan till posten, men där var stängt. Det är ju valtider i Indien och i morgon ska man tydligen rösta här i Västbengalen. Då är posten stängd även dagen före av någon oklar anledning och även på fredag så passar man på att lägga in en helgdag. Så några frimärken fick jag inte tag i. Men en av grabbarna på boendet erbjöd sig att posta mina kort på lördag, så de kommer nog fram.

Idag har jag varit duktig och faktiskt ätit tre mål mat. Magen fungerar som den ska och jag är nöjd.

Så god natt med er/Conny

Jag kom upp tidigt i morse och efter frukost och packning av mina saker så var inte klockan mer än drygt nio innan jag kom iväg. För att komma till Siliguri så var jag tvungen att ta mig uppför berget igen och ned en annan väg än den jag kom upp härom dagen. Den här vägen ned följde järnvägen ungefär 2, 5 mil och då var det inte alls särskilt brant. Men när vi lämnade denna så brantade det på. Dock var det aldrig lika brant som den väg jag kom uppför berget. Det tog ändå ett bra tag att komma ned, då man får ta det lugnt. Det finns en hel del byar utefter bergsluttningen och det räcker med en parkerad bil för att det ska bli trafikstockning.

Vid lunchtid hade jag passerat Siliguri och befann mig vid gränsstationen mot Nepal. Jag hade lite tankar i morse om att dagens val här i staten skulle kunna ställa till det vid gränsen. Men jag tänkte att inte ens Indien stänger väl gränsen för en sådan sak. Det hade de heller inte gjort och jag kunde få mitt pass utresestämplat utan bekymmer. Men sedan började strulet. På grund av valet hade man i alla fall stängt gränsen för trafik. Att gå över till Nepal var helt ok, men inte att köra fordon över. Jag försökte resonera med gränsvakterna och hade t. o.m en polischef som försökte hjälpa mig. Men till ingen nytta. Gränsen var och förblev stängd för trafik. Så det var inget att göra än att makulera utresan i passet och fara tillbaka. I morgon ska gränsen vara öppen och jag får göra ett nytt försök då.

Jag behövde inte köra hela vägen tillbaka till Siliguri utan hittade ett litet hotell i den lilla staden Bagdogra. Ett litet rum med aircondition och en tv, där jag åtminstone kan se nyhetskanalen Al Jazeera. Det får duga för natten. Tvärs över gatan finns ett bageri med gott kaffe, bakverk och några mindre måltider. Så det går ingen nöd på mig här heller. Jag tror heller inte att jag förlorar särskilt mycket tid på det här, då jag anar att jag inte tagit mig särskilt långt in i Nepal idag ändå om jag väl kommit ut ur Indien. Det är sedan dryga 50 mil till Katmandu, så två eller tre dagars färd är det nog beroende på vägarna.

Nu har jag fått i mig lite skaffning för kvällen, så det börjar bli dags att knalla över till mitt hotellrum och kolla in vad som händer i världen.

/Conny

Det märks att man lämnat svalkan i bergen, för vid morgontoaletten var magen återigen sitt tråkiga jag. Men nu var det ändå dags att lämna Indien, så jat struntade i det. Klockan 9 på morgonen var jag utcheckad från hotellet och stod och väntade på att bageriet på andra sidan gatan skulle slå upp sina portar.

Efter en frukost så var det inte långt kvar till gränsen och idag var det inga problem att korsa den. Det tog ändå ett par timmar med all pappersexercis man måste gå igenom. Eftersom jag inte fick tag i någon CDP så måste jag förtulla motorcykeln i Nepal och det kostade omkring 300 svenska kronor för en månad. En av tullarna här frågade om min resa och när han fick höra att jag ska försöka ta mig vidare till Kina, så sade han att de ej släpper in mig utan CDP. Vi får se vad ambassaden säger i Katmandu.

Vägarna här sades ju vara bra. Tja, det är oftast inget större fel på beläggningen, men Highway 1 som jag trafikerar är som en gammaldags svensk landsväg. Ingen mötesfri trafik här inte och stundtals ganska trafikerad. Trafikkulturen är inte något bättre än i Indien heller, snarare tvärtom. Bilar och framför allt bussar, kör gärna om trots möte och tvingar ned mötande trafik i lösgruset.

Jag började resan från Darjeling härom dagen fullt munderad i strumpor och skor, långbyxor och motorcykeljacka. De kläderna får sitta på hela vägen fram till Katmandu. Nu är jag visserligen nere på slätten igen. Ja, även i Nepal är det slättland. Hela den södra delen är slätt jordbruksland. Men i morgon ska jag, vid något tillfälle bära av något norrut och då räknar jag med att komma upp i lite bergstrakter.

Jag har stannat för natten i den lilla staden Lahan. Den är inte mycket att skryta om, men där fanns ett hotell med ledigt rum. Jag har sedan dryga 26 mil kvar till huvudstaden och hoppas kunna avverka dessa under morgondagen.

/Conny

Riktigt ända fram till Katmandu kom jag ej idag. Jag hade väl kunnat pressa vidare och kanske tagit mig fram, men då jag inte hade bokat något hotell så fann jag för gott att stanna några mil före då klockan blev drygt fyra på eftermiddagen. Dhulikel, där jag övernattar är en liten småstad på dryga 32000 innevånare. Den ligger i bergen endast dryga tre mil före huvudstaden.

Jag fick mig en frukost i morse. Stekta ägg, toast med sylt och kaffe. Fortsatte sedan på Highway 1, som också är Asian Highway 2 då den förbinder Nepal med Bangladesh. Efter ungefär nio mil så var det dags att svänga av från den och i stället ta mig norrut på Highway 6. Den vägen var betydligt smalare och startade direkt med att klättra i höjd. Inte mycket i början, men så småningom blev det riktiga berg och mycket serpentinsvängar. Riktigt vacker utsikt också, men den har man aldrig tid att njuta av ordenligt på sadeln. Man måste hålla koll på allt som händer på och ikring vägen. Beläggningen är en saga för sig själv. På de raka partierna är den oftast helt okay, men i serpentinsvängarna så korvar sig asfalten och bildar massvis med gupp och bulor som det gäller att ha koll på. Desto mer västerut jag tagit mig, så har också beläggningen i övrigt blivit sämre och sämre. Det är massvis med stora potthål och ibland är det nästan omöjligt att undvika dem. Så de minnena av dåliga vägar jag hade från tidigare visar sig gälla än idag. Vilket i.o.f.s. inte är så konstigt. De måste väl ha tjälproblem även här på vintrarna.

Högst uppe på ett av bergen hittade jag en rastplats med fin utsikt ned över dalen jag kom från. Jag tog en del foton som jag ej hunnit kolla in ännu. Jag hoppas de blev bra nog att lägga in.

Det börjar bli mörkt ute. Hotellet jag bor på är slitet och får nog inte så mycket gäster. Ett rum med två sängar, en fläkt, badrum och en tv som faktiskt innehåller engelsktalande filmkanaler duger gott åt mig. De ville ha 1200 rupies för det, men de godtog utan vidare de 800 jag erbjöd.

Nu sitter jag i restaurangen och har inmundigat en sallad samt smakat en buffelkorv. Den var god! Snart dags att knalla upp på rummet för att se om det går någon bra film innan sovdags.

/Conny

Redan i ung ålder drömde jag om att någon gång komma till Nepals huvudstad Katmandu. När jag så för dryga 6 år sedan slutligen hittade fram, så trodde jag nog att jag ej skulle återse staden fler gånger. Men nu är jag här igen och det är trevligt.

Resan hit gick genom tät trafik. Efter att ha lämnat Dhulikhel efter frukost så bar det nedför berget till Bhaktapur. Den staden och nästa stad Madhyapur Timmi sitter ihop med Katmandu till ett stort gytter. Huvudvägen är mycket hårt trafikerad, men jag upptäckte till slut att det gick fortare och lättare att ta sig fram på den serviceroad som går parallellt med den stora vägen. Väl framme i huvudstaden så var det inte så krångligt att leta sig fram till stadsdelen Thamel där mitt hotell ligger.

När Stefan och jag var här 2012 så bodde vi på Hotell Silver Home och ännu idag så är det första hotellet som dyker upp när man konsulterar Booking.com. Så jag bokade in mig här för en vecka, så får vi se sedan hur länge jag blir här.

Nu är snart klockan ett på eftermiddagen och jag ska gå ut och insupa lite atmosfär. Kanske uppsöka en rakstuga och få mig en avhyvling. Det kan behövas.

/Conny.........som nog kan tänka sig att smaka en whiskey eller två framåt kvällen. Det är ett par månader sedan sist.