Dag för dag: Resealbumet "Hem från Indien på två hjul." av Gubbar_pa_drift

Hade jag fortsatt på riksväg 48 så hade jag kommit till Mumbay. Men dit ska jag inte så jag tråcklade mig igenom Pune för att dra mot nordöst på väg 160. Efter staden Nashik så övergår den i riksväg 52 och bägge de här vägarna är riktigt bra. Mötesfria och 2-3 filer i bägge riktningar.

Har lyxat till det med boenden de sista nätterna. Motellen håller ofta en hög standard och där finns prutmån. De börjar ofta med att begära uppemot 3000 rupies, men då jag förklarar att jag reser på en budget så kommer man ned på halva priset. Nu är även det i dyraste laget för mig, men det kan vara skönt att sova bra.

Jag tror och hoppas att jag löst problemet med min mage. Har kört i en t-shirt och även om det har varit skönt i hettan som råder, så har jag insett att fartvinden nog kan ställa till det. När jag for från Sverige så åkte jag i en skidjacka och även om den inte är särskilt tjock så är den vindtät. Så jag har börjat använda mig av den på färden och det känns riktigt bra. Magen sköter sig numera helt ok. Får hoppas att det fortsätter så.

Nu har istället ett annat problem dykt upp. Varje gång man kommer till en vägkorsning, eller in i någon liten stad, så är det fartgupp även på de här större vägarna. Indiska fartgupp är inte att leka med. 3-4 ordentliga bulor, väldigt tätt, eller ett tiotal otäcka gupp efter varandra gör att trafiken kommer ned till i princip stillastående. Både bilar och tvåhjulingar är tvungna att sakta krypa över. Även om man tar det försiktigt över så guppar det ordentligt och stöter oskönt i ryggen. Jag började känna av alla stötarna under färden igår och har en ömhet ganska långt ned på höger sida. Förhoppningsvis är det bara någon muskeltrötthet, men det kan också vara njuren som börjar tröttna på alla smällar den får. Jag hade tänkt mig att skaffa mig ett njurbälte redan från start, men det var så mycket annat att fixa så det glömdes bort.

Det har börjat dyka upp avståndsskyltar till Agra. Tror att det är ca. 70-80 mil dit från där jag är nu. Därifrån är det sen inte särskilt lång till New Delhi. Men när jag kollar kartan så ser jag också att det omvägen över Udaipur inte behöver bli särskilt lång. Eftersom jag inte gjorde något stopp i Phune så kan jag ta mig till "den vita staden" och stanna där en dag eller två. Stefan och jag var där under vår långa resa för 6 år sedan och det är en skön avslappnad stad. Så om någon mil lämnar jag 52:an för att via diverse andra vägnät ta mig mot Udaipur. Jag räknar inte med att hinna dit idag då det nog är för många mil dit, men i morgon borde jag kunna rulla in i där.

/Conny

Lämnade Gujri i Madhya Pradesh skapligt tidigt på morgonen och sedan flöt resan på riktigt bra. Mestadels fina vägar så det var inga problem att ta sig de 45 milen till Udaipur som ligger i Rajastan. Strax efter fem på eftermiddagen hade jag rullat in i staden och använde mig sedan av googlemaps för att navigera mig fram till och igenom gamla stan. Hade tänkt mig att försöka leta upp samma ställe som Stefan och jag bodde på senast, men hittade det inte direkt. Så jag parkerade bågen nere vid sjön och gav mig ut på promenad. Hittade ett boende där man ville ha 1500. Påpekade då att jag kunde boka det via booking.com och få det för 800. Nej, gör inte det fick jag till svar, du får det för 600. Knallade iväg för att hämta biken, men såg då var jag skulle gå upp för att hitta vårt gamla boende. Där tog man bara 400 för ett fint rum. Härlig säng med sänghimmel och krusiduller. Bra parkering för motorcykeln också. Senast vi var här så stod det en åsna vid ett utrymme under en trappa. Den finns inte kvar, istället står det två bastanta kossor och idisslar vid ett annat utrymme.

Tiden här i Udaipur går bara åt till rast och vila. Min rygg börjar kännas bättre, men tyvärr åker jag på bakslag med magen igen. Lika lös som tidigare och dessutom uppsvälld och stinn. Påbörjade en ny antibiotikakur igår, men än så länge ingen förbättring. Jag hade egentligen tänkt mig att åka vidare idag, men jag avvaktar för att se om det går att komma tillrätta med kistan. I värsta fall får jag leta reda på ett sjukhus och få lite hjälp. Jag inser att om de här problemen inte löser sig så äventyras hela min resa.

På tal om den fortsatta färden, så är jag nog beredd att släppa krånglet med att ta mig igenom Burma och Thailand och den vägen upp emot Kina. Det kan nog vara enklare att ta sig upp genom Nepal direkt till Tibet. Om jag nu överhuvudtaget kan ta mig in i Kina. Läser att man numera måste ha ett kinesiskt körkort. Räcker alltså inte bara med det svenska och det internationella. Det är dessutom så krångligt att man bara kan få det kinesiska inne i Kina. Nå, allting klarnar säkert bara jag kommer upp till Delhi och den kinesiska ambassaden.

I bästa fall så fortsätter jag upp emot Delhi i morgon, annars blir jag kvar över helgen. Det borde vara kring 60 mil upp till huvudstaden och därmed nåbart på två-tre dagar.

/Conny

Jag fyller år idag, så det finns anledning att fira med en bärs eller två 😎 En annan anledning till glädje är att min kista börjar rätta till sig mer och mer. Inte hundra ännu, men på god väg.

Tiden här i Udaipur har gått åt till återhämtning, men även till promenader runt om i stan för att se nya saker. De stora turistiska platserna såg jag för sex år sedan och behöver ej se igen.

Förra gången jag besökte staden så visade man Bondfilmen Octopussy på i princip varje restaurang, då den till stora delar är inspelad här. Riktigt så är det inte mer numer, men jag hittade en restaurang som slängde in en dvd så jag fick chansen att se filmen i staden där den ska ses.

En annan lite rolig sak. Dagen då jag kom hit och hade installerat mig på mitt boende så gick jag ut för att käka på kvällen. Jag blev då stoppad av en indier som frågade om jag kände igen honom. Försäljarknep tänkte jag, men då han påstod att han absolut kände igen mig så frågade jag när vi hade träffats. Exakt årtal kunde han inte fastställa, men däremot kunde han han återge så mycket detaljer om mitt förra besök så att jag förstod att det här inte var någon bluff. En del människor har helt enkelt ett fantastiskt sinne för folk och detaljer. Eller är det jag som har ett udda utseende😁

Det blev som synes några extra dagar här i staden. Till stor del för att bli bättre, men också för att jag dagen till ära tänkte mig försöka på att fylla på reskassan med lite trav. Gör två V75 spel idag. Ett eget och ett tillsammansspel. Så får vi se hur det går.

Men i morgon så lämnar jag Udaipur för den här gången. Ska försöka tråckla mig ut ur gränderna här gamla stan och sätta kurs norrut mot Delhi. Gränderna är trånga och fulla med fotgängare, en massa tvåhjulingar i full careta, ett gäng tuk-tuks som kryssar sig fram och en och annan bil där de kan ta sig fram. Lägg sen till en massa jyckar och en hord kor som fritt strövar omkring så förstår ni att det inte är så lätt. Men, tog jag mig in så ska jag nog ta mig ut också.

Har nyss käkat lunch, så det kan vara läge att knalla hemöver och fortsätta studera kusarna. Men först en Kingfisher till. /Conny

Tanken var att lämna Udaipur i går, men de förhoppningarna slogs i spillror natten före. Jag vaknade vid två-tiden av att jag kände mig illamående. Det har jag gjort förut någon gång under de här senaste veckorna utan att någonting hänt av det. Men nu hände det med besked. Jag hann inte mer än in till toaletten innan jag började kasta upp kaskad efter kaskad i flera minuter, samtidigt......... Jag ska bespara er detaljerna, men de som råkat ut för en riktig magsjuka eller matförgiftning vet vad jag talar om.

Efter att ha städat upp och duschat kände jag mig pigg och lade mig igen bara för att vakna en timme senare för nästa vända. Den här gången hade jag förberett med en hink så jag kunde sitta på toa och hulka i hinken. Blev lite enklare så.

Förra gången jag råkat ut för något liknande var i Brasilien för en herrans massa år sedan. Den gången hade jag druckit en juice , som nog inte var tjänlig. Då blev jag helt bra efter att ha vilat ett par dagar och mina förhoppningar nu var att jag kanske skulle bli av med mina problem. Så igår gjorde jag inget annat än att ta det lugnt och bara dricka vatten.

I morse var jag faktiskt upp och käkade frukost, men då min mage inte blivit ett dugg bättre så knallade jag iväg till ett allmänt sjukhus en dryg kilometer därifrån jag bor. Jag tänkte att jag kunde få någon läkare att skriva ut lite starkare antibiotika till mig. Träffa en läkare fick jag göra tämligen omgående, men han ville lägga in mig några dagar för att ta lite prover och se vad det är för slags bakterie jag råkat ut för. Det var svårt att argumentera emot så fem i tolv på dagen fann jag mig själv nyinstallerad i ett enkelrum med tv och aircondition. Sedan hände en massa saker i snabbt takt. En ung vacker sköterska kom in och satte in en droppnål i armen, och kopplade på en flaska med koksaltslösning, eller vad det nu är det använder som vätskeersättning. Sammanlagt blev det fyra sådana halvlitersflaskor fram till halv fem. Dessutom fick jag fyra olika mediciner administrerade i samma droppnål. Plus två nya antibiotika att stoppa i mig var åttonde timme.

När den kuren väl var klar ville man ha ett prov av mig och jag fick en liten plastburk med mig in på toaletten att använda. Men då var min diarre borta och det var med möda jag kunde pressa fram något alls. Sköterskan blev dock nöjd, med det lilla som var och skickade iväg det på analys.

Jag lyckades tjata till mig en timmes permission, för att ta mig till boendet och berätta för dem var jag uppehåller mig och för att hämta lite personliga saker.

Nu är klockan snart tio. En ny ung dam har varit här för att trycka i mig lite mer mediciner i droppnålen. Jag tänkte sedan att man tar bort den för natten, men icke. Jag ska tydligen få mig en vända till i morgon bitti så den får sitta kvar. Så jag får försöka sova utan att snurra runt så mycket i sängen som jag brukar göra.

Jack Reacher går på någon filmkanal och den är helt ok, så jag tittar väl färdigt på den innan jag nattar.

/Conny

Det är ganska långtråkigt att ligga på sjukhus och stirra på en droppflaska som ger ifrån sig en droppe i taget. Men jag upptäckte efter ett tag att hastigheten gick att ställa in själv. Så när jag tyckte att det var för slött så ökade jag på lite. Jag har också laddat ned både Sudoko och ett schackspel på surfplattan, som jag kan roa mig med då det inte är någon bra film på dumburken.

Min kropp svarade bra på alla medikamenter och vätskeersättningar och framåt tisdag eftermiddag så började jag känna mig riktigt hoppfull att det kunde lösa sig till slut. All den här extra vätskan jag fick i mig via nålen, gjorde att jag fick springa på toaletten oftare och oftare och jag fick en stråle som i fornstora dar. När flickorna fick höra om de framstegen så blev de väldigt nöjda, då det är tecken på att det går åt rätt håll.

Precis som hemma så gås det ronder, morgon och kväll. Min läkare som jag pratade med nu på morgonen bad mig gå på toaletten och kolla om det fortfarande kom vätska när jag satt ned. Det gjorde det inte, så då bestämdes att jag kunde bli utskriven. Vilken lättnad.

Sedan går det naturligtvis inte med raketfart. Det fanns en massa papper som skulle fyllas i innan jag kunde bege mig ned till sjukhuschefen. Där fick jag lite nya mediciner att smälla i mig på en femdagarskur och notan. Det kostar att ligga på sjukhus, även här i Indien så det var bara att hosta upp kortet och bli av med några tusenlappar från kontot. Nåja jag är försäkrad, så det mesta av de pengarna får jag tillbaka när jag kommer hem.

Man hade varit noga och gjort ultraljudsundersökning över hela magen. Det finns lite småsaker jag får ta upp med min vårdcentral när jag kommer hem, men det är då.

Jag tog en tuk-tuk tillbaka till boendet och fick mitt gamla rum igen. Mina saker stod kvar där då ingen ny hyresgäst behövt rummet. Så efter en frukost så tog jag mig hem igen för en välbehövlig dusch och en liten siesta.

En pilsner tycker jag att jag är värd efter de här sjukhusdagarna och någon matbit ska också slinka i. Sedan får det så småningom bli en tidig kväll då jag vill iväg norrut tidigt i morgon.

/Conny

När jag i början på förra veckan anlände till Udaipur, så slogs jag av hur svalt där var. Hettan nere i södra Indien fanns inte alls här och det var ganska behagligt att vandra runt i staden. Den här veckan har superhettan hittat även till de här trakterna och under färden idag har temperaturen överstigit 40 grader med råge. När jag stannade för kvällslogi så var det enligt google 41 grader och nu vid tiotiden så har det bara sjunkit till 32. Trots att jag häver i mig litervis med vatten och annan dryck så förslår det nog ingenting mot den mängd jag förlorar.

Jag kommer inte att kunna besöka ambassader förrän nästa vecka, så jag har därför inte någon jättebrådska på min färd upp mot Delhi. Så redan vid tretiden på eftermiddagen började jag se mig om efter ett boende. Det tog dock ett tag att hitta något då flera av hotellen bara tog indiska medborgare. Men till slut blev jag inkvarterad på ett ställe en 8-9 mil söder om Jaipur.

Rummet är väl inte jättestort, men har ändå tre sängar så jag kan välja och vraka. Den tillhörande restaurangen är vegetarisk, som så många efter vägarna. De fixade till en sallad, med rotibröd och kaffe till det. Gott!

Härifrån är det mindre än 40 mil kvar till huvudstaden och tanken imorgon är att ta mig ganska nära, så att jag får gott om tid att leta boende vid ankomst på lördag.

Klockan har blivit över tio på kvällen. Dags att skölja ned dagens sista mediciner. Lär inte kunna sova ännu på ett tag, men till slut ska väl John Blund dyka upp.

God natt/Conny

Jag gick upp ganska tidigt i morse och fick mig en frukost innan jag for vidare. Har under dagen stannat ofta och druckit litervis med vatten. Förmodligen har jag fått i mig uppåt 5-6 liter och det behövs nog. I den här värmen så svettas man ordenligt och jag kan se på den t-shirt jag kör i att den får massvis av saltavlagringar varje dag. Efter vägen idag så hittade jag också en trevlig restaurang som annonserade om att de hade en italiensk kökschef. Pastan var det definitivt inget fel på.

De senaste dagarna har jag mest kört genom slättland. När jag lämnade Udaipur så fanns det en hel del berg och likadant när jag passerade Jaipur, men annats har det mest varit ganska platt. Även idag så gjorde jag dryga 30 mil och har nu faktiskt bara ett fåtal mil kvar till Delhi.

Årets resetabbe har jag lyckats med. Jag har ju tänkt mig att fixa visum och sådant vid Kinas ambassad här. Men nu när jag börjar kolla upp adresser och sådant så visar det sig att Kina inte har någon ambassad i Indien. Ridå! Jag har bara tagit för givet att ett så stort land skulle ha en ambassad, men icke. Det kan ju ha att göra med att Indien och Kina fortfarande inte är överens om en del gränsdragningar, vad vet väl jag.

Nå, det gör att vistelsen här i Delhi inte blir så lång. Jag har lyckats köra hojen i 340 mil lite drygt, så det är dags för en andra service. Den passar jag på att göra här och kanske även lite inhandling av motorcykelkläder. Men sedan kan jag nog ställa kosan österut för att ta mig till Sikkim och beskåda teplantagerna runt omkring Darjeling. Jag borde ha tid med det innan jag ställer om kursen mot Nepal och Katmandu. För där finns en kinesisk ambassad, det har jag kollat.

Gurgaon, där jag nu befinner mig, är en av förstäderna till Delhi. Det finns förmodligen så bra kommunikationer in till huvudstaden, så egentligen kan jag nog lika gärna bo kvar här. Staden är indelad i en massa sektorer och jag bor i Jharsa village i sektor 39. Här är ett gytter av smågator och väldigt gott om guesthouses. Det finns även en uppsjö av restauranger så det går ingen nöd på mig.

Snart dags att krypa ned i bingen, så får vi se vad morgondagen har att bjuda på då.

/Conny

Jodå, det finns en serviceplats för Royal Enfield bara en halvmil från där jag bor, så i lördags navigerade jag mig fram genom genom den kaotiska indiska stadstrafiken. Det gäller att ta för sig. Vid ett tillfälle så försökte två stycken tuk-tukförare trycka sig in framför mig från varsitt håll, men med hjälp av min störtbåge där fram så kunde jag hålla dem ifrån mig och till slut gav de upp och föll in bakom. Det var sedan inga problem att få min service gjord. Jag passade på att fråga verkmästaren på bygget vad som var det mest troliga att gå sönder på hojen under mig långa resa hemåt. Kopplingsvajern blev svaret så jag köpte mig en att ha i reserv.

Söndag blev en lugn dag, då mycket ändå är stängt. Tre dörrar från där jag bor finns en arabisk restaurang och jag käkade där en väldigt god kebab. Nu är inte kebab detsamma som hemma. Här och i de flesta arabländer så är en kebab en variant på kryddjärpar. Vill man ha vad vi kallar kebab så heter det schvarma och kan bestå av kyckling eller lamm.

I går måndag tänkte jag mig att vara lite produktiv. Carnet De Passage (CDP) är ett slags intyg du köper för att du ska slippa tulla ditt fordon vid de gränser du passerar. Sedan ska du får tillbaka pengarna när du anlänt till ditt slutmål. En CDP kan bara köpas i det land där fordonet är registrerat, så därför är det tvunget att ske här i Indien. Jag hade kollat upp adressen till Federation Of All India Automobil Association, vilket jag tyckte lät väldigt myndigt och bra. Efter en stunds letande inne i Delhi, med bland annat en cykelricksha hamnade jag rätt och kom fram till kontoret. Det visade sig bestå av ett litet rum, med en ensam äldre gentleman sittande vid ett skrivbord. Han var väldigt trevlig, men hade ingen aning om vad ett CDP var.

När jag ändå var där och i gott sällskap, så tog jag och ringde upp en annan motororganisation och fick där i alla fall napp. De visste exakt vad jag pratade om, men de talade om att de bara kan utfärda en CDP till personer bosatta i Indien. Jag frågade om det fanns någon väg att komma runt det här problemet, men nej, sådana är reglerna här fick jag till svar. Så det verkar vara kört med det här intyget. Jag får se om det ändå går att lösa på något vis. Annars får jag väl köra utan. Det är väl framför allt i Iran det kan bli problem utan CDP.

Efter att ha sagt adjö till nyfunne vän, så tog jag mig vidare. Jag hade snokat reda på en liten butik som skulle sälja motorcykelkläder och tog mig en tuk-tuk dit. Chauffören och jag kom överens om ett pris, men jag blev lite fundersam när han bar av åt totalt fel håll. Han valde dock en lång omväg i hopp om att den skulle gå snabbare. Men även här blev det köer och stundtals totalstopp i trafiken och jag är tveksam om det egentligen gick något fortare. Inte för att det spelade någon roll för mig, jag fick se lite mer av storstaden på det här viset. Fram kom vi till slut, men till ingen nytta då det visade sig att de var stängda. Vissa indier firar helg på måndagar, vilket jag nog råkat ut för vid något tidigare tillfälle när jag tänker efter.

Nå, nu var det dags att dra sig hemöver. Men på väg till metron så slank jag in på en bar och fick mig en bärs.

Min närmaste metrostation från boendet är någon halvmil bort, så när jag återvände via tunnelbanan så är det bara en ganska kort resa kvar med motoricksha. Vi säger tuk-tuk, men indierna själva kallar dem motoricksha. Det är faktiskt vad de är också.

Idag gjorde jag ett nytt försök hos min klädaffär. Nu var de öppna och jag investerade i en jacka, ett par handskar och ett njurbälte. Jackan har, förutom alla skydd för rygg och armbågar, två innerfoder. Ett för värme och ett för att hålla väta borta. Men de går att ta bort och just nu klarar jag mig bra med min skidjacka ändå. Det är lite för varmt ännu för att klä på sig kraftiga grejer. Men när jag kommer upp i Nepal och förhoppningsvis Tibet lär jag behöva den. Jag kollade på ett par brallor också, men de kändes lite väl pösiga. Kanske kan jag hitta något i Katmandu.

Eftersom jag nu känner mig klar här, så tänker jag lämna huvudstadsregionen och dra vidare mot Sikkim under morgondagen. D.v.s. om jag nu får min tvätt som jag lämnade in häromdagen. Den skulle ha varit klar i morse, men något verkar ha gått på tok.

/Conny

Jag hade hoppats på att komma iväg skapligt tidigt på morgonen idag, men därav blev intet. Jag hade lämnat lite tvätt i förrgår och skulle ha fått den tillbaka igår. Den dök aldrig upp, men de lovade dyrt och heligt att jag skulle få den tidigt idag. Vilket naturligtvis inte infriades. De märkte på mig att jag började bli riktigt irriterad, så till slut hoppade en av de som jobbar på mitt hotell upp på sin vespa och for för att försöka få tag i tvätten. En timme senare knackar det på rumsdörren och han överlämnar mitt tvättpaket. Det var mina grejer, plus en t-shirt extra som kommit med i mitt paket. När jag påtalade detta för grabbarna, så verkade man inte bry sig. Ta den du, tyckte man. Men den var för det första för liten för mig och någon annan lär väl sakna den. Jag föreslog att man skulle returnera den till stället som sköter tvätten, men det verkade inte riktigt gå hem.

Så klockan blev omkring elva innan jag kom iväg från Gurgaon. Hittade ganska snart fram till väg 248 som tog mig genom några förorter. På den kunde min resa ha slutat väldigt abrupt. Jag låg i högerfilen och såg att bilen framför tänkte svänga höger för en u-sväng. Bredvid den så ligger en annan bil i mittfilen och är på väg rakt fram. Jag saktar ned för att passera bilen framför mig när den börjat sin sväng. När så sker så bestämmer sig plötsligt föraren i mittfilen också sig för att göra en u-sväng och girar skarpt höger och skär av min väg. Jag hann tänka att nu smäller det, men på något sätt så får jag stopp på cykeln innan jag kör in i sidan på honom. Dessutom blir bil nr 1 klar med sin sväng så jag kan gira till höger även jag. Stopp på hojen fick jag, men både den och jag åkte i backen. Lyckligtvis utan skador. "Bullen" blev helt oskadad utan en skråma, medan jag klarade mig undan med en mindre stukning av vänster tumme och lite bortskrapat skinn vid höger knä. Jag kom upp på en gång och fick ögonkontakt med idioten som bara svängde huxflux. Han såg bara förvånad ut och jag tror inte han fattade vad som hände. Han stannade inte heller för att se hur det hade gått med mig. Däremot, såg en ung man vid sidan av vägen vad som hänt och kom rusande för att hjälpa mig få upp hojen på hjulen igen. Jag tackade för hjälpen och fortsatte min färd, men man märker så utsatt man är för andra trafikanter man är när man sitter på bara två hjul. Å andra sidan så är jag inte så säker att krock kunnat undvikas om jag hade kört en bil.

Väg 248 var ganska tråkig, så när jag fick chansen så tog jag mig över till national highway no. 1. Trefilig mötesfri väg som kändes mycket säkrare än den jag påbörjat färden på. Framåt fyratiden så tog jag ytterligare ett av mina vätskestopp och passade på att kolla på appen om det fanns några motell i närheten. Hittade ett riktigt fynd bara någon kilometer fram. Var tvungen att registrera mig på en ny bokningssida, goibibo, men det var det värt . Jag kunde flytta in i ett stort fint rum, med en jättesäng, aircondition och tv, samt ett stor fint badrum. Detta för vrakpriset 473 rupies.

Den tillhörande restaurangen är vegetarisk, som de flesta vägkrogarna i Indien. Inte riktigt min stil, men man kan alltid få i sig en portion med stekt ris och grönsaker.

Nu har klockan hunnit bli 21.30 härnere. Ska väl inte knyta mig riktigt ännu, men om någon timme får det nog bli sängdags.

/Conny

I morse kom jag upp tidigt och efter de sedvanliga morgonbestyren så drog jag iväg redan vid niotiden. Jag märkte när jag blaskade av mig på morgonen att min vänsterhand hade fått lite färg efter intermezzot igår. Men blir det inte värre än så när man varit i backen, så må det vara hänt.

Jag hade inte så långt kvar till Agra, så efter bara en timme så passerade jag ytterkanterna och avtagsvägen till Taj Mahal. Det mästerverket har jag sett förut så jag bara fortsatte. Jag tog mig på lite mindre vägar österut i kurs mot Lucknow. De var dock tråkiga vägar med mycket småstäder och byar med dessa evinnerliga fartbulor. Så när jag till slut kom i närheten av Agra-Lucknow Expressway så anslöt jag till den. Det visade sig vara så nära en riktig motorväg man kan komma här. Till om med tvåhjulingar får betala vägtull på den. Ungefär 25 spänn betalade jag för de 20-25 milen jag höll mig till den. Efter ett par mil så passerade jag en rastplats med restaurang, bensinmack och dyligt. Jag hade nyss tagit mig en dryckespaus, så jag for vidare och tänkte att jag stannar vid nästa restaurang. Det dröjde dock över tio mil innan den dök upp, så avståndet mellan mina vätskestopp blev här maffiga 16 mil. Det kändes lite drygt.

Efter att jag fått i mig vätska och lite mat, så var det bara ett tiotal mil kvar till Lucknow. Även om det här i princip kan räknas som motorväg, så är det inte lika som hemma i Svedala. Även här kan man få ett något oväntat möte, även om de mötena är förhållandevis få om man jämför med andra vägar. Motorväg här innebär inte heller att långsamma fordon inte får framföras. Man passerar då och då traktorer och liknande och även någon enstaka cykel. Stängsel finns i alla fall bredvid vägen för att hålla djur borta. Det hjälpte dock föga mot den udda nyfikna kon som jag passerade när den spatserade i mittfilen i östergående körfält.

Lucknow är en skapligt stor indiska stad, med lite drygt 2,8 miljoner vid räkningen 2011. Efter att ha konsulterat google maps ett flertal gånger så trasslade jag mig raka vägen igenom staden, vilket tog ett tag? Vid halv sextiden så var jag i de östra utkanterna och började leta efter boende. Hittade ett som såg fräscht och bra ut. Men de ville ha 1500 rupies och var inte villiga att pruta, så jag ratade det och tänkte att det finns flera. Det gjorde det dock inte på väldigt länge, utan jag fick köra ett flertal mil utanför innan jag slutligen hittade nästa. Det var samma sak här, man ville ha 1500 och det tog ett bra tag av prutande innan jag fick ned priset till 1200 rupies.

Det hade nu blivit mörkt, så det var i rättan tid jag hittade det här motellet. Jag har ingen lust att köra i mörker i Indien. Alldeles för mycket saker som uppehåller sig på vägen utan att synas. Restaurangen på stället var som de flesta andra helt vegetarisk, så det fick bli en middag till med stekt ris och grönsaker. Nu börjar det bli sovdags och dags att krypa ned i ytterligare en bautastor dubbelsäng. De här rummen på de olika motellen håller oftast hög klass och sängarna är ett himmelrike att slagga i.

/Conny

Det har som tidigare konstaterats varit mycket slättland. Men det som tidigare varit blandad odling med både grönsaker och olika sädesfält har sedan jag lämnade Delhiområdet och staten Haryana ändrats betydligt. I staten Uttar Pradesh, som jag befunnit mig i de senaste dagarna, har det övergått till att vara nästan enbart olika sädesfält. Idag så passerade jag ytterligare en statsgräns och i Bihar så ser det ännu så länge likadant ut.

Det här med att sitta och skumpa på en motorcykel verkar göra saker med mitt midjemått. Jag har fått börja använda det innersta hålet på mitt bälte och jag märker att jag snart måste göra nya hål. Nåja, här finns att ta av så det skadar inte.

Jag fortsätter att hinka i mig vätska under dagarna. Även här uppe i landet är det hett. Temperaturer omkring 40-strecket har vi varje dag så det är bara att fortsätta dricka. Mineralvatten och mangojuice slinker ned i mängder. Den sjukhuschef som skrev ut mig nere i Udaipur tyckte att jag skulle dricka mycket limevatten och kokosvatten, men det är inte så lätt att få tag i efter vägarna.

Mitt på dagen idag så passerade jag strax söder om staden Gorakpur. Där tillbringade Stefan och jag vår första natt sedan vi kommit till Indien från Nepal för sex år sedan. Staden är inte mycket att skriva om och jag hade inga tankar om att stanna till där. Däremot fanns det en avtagsväg ned mot Varanasi, som jag gillade och för ett kort ögonblick så lekte jag med tanken på att göra en avstickare. Men då hade det gått ytterligare ett antal dagar och jag känner att jag nog inte har den tiden. Så jag fortsatte min färd. Jag stannade till vid en liten oansenlig vägkrog. Mest bara ett skjul egentligen. Men de kunde bjuda på en chicken curry med gott rotibröd som tilltugg. Det var gott som omväxling till det stekta riset.

Framåt femtiden så konsulterade jag google maps för att söka efter övernattning och hittade ett litet hotell i utkanten av staden Gopalganj. Rummet här är inte så jättestort som de tidigare varit och sängen är en vanlig normal dubbelsäng, men det duger bra åt mig och priset var bara 700 rupies.

I kväll blir det en tidig sovtid då jag är lite pumsig.

/Conny

Jag hade tänkt fortsätta vidare österut idag, men den tanken föll. Jag märkte redan igår kväll när jag var på dass att magen var lite lösare igen. Men ingenting alarmerande. Sedan har jag sovit lite oroligt i natt och vaknade vid sju-tiden av ett lätt illamående. Gick på toaletten och konstaterade att det återigen var lika rinnande som före sjukhusvistelsen i Udaipur. Jag fick sedan springa in och sätta mig varje kvart i ett par timmar. En av de sista gångerna lyckades jag också vomitera upp lite grann. Även om det inte var så mycket så försvann i alla fall det lilla illamående jag känt.

Jag var ned för ett par timmar sedan för att försöka få i mig lite frukost, men den toast och omelett de serverade såg inte alls aptitlig ut så det fick vara.

Jag blir kvar här på hotellet ytterligare en natt, så får jag se hur läget är i morgon.

/Conny

Jag var något bättre igår morse, men långt ifrån bra. Bestämde mig i alla fall för att fara vidare så får vi se vad som händer. Jag har ännu så länge i alla fall inte haft några problem med magen så länge jag färdas på hojen.

Tog mig vidare österut genom Bihar och här märks en viss skillnad mot resten av Indien som jag farit igenom. Vägrestauranger och motell lyser med sin frånvaro och jag har faktiskt inte hittat något att äta under hela dagen. Det har bara blivit några dryckespauser.

Framåt sextiden på kvällen hittade jag till slut ett litet nedgånget hotell i en liten håla efter vägen. En säng stor nog för tre i ett slitet rum med ett badrum som har sett sina bättre dagar. Men det fick duga.

Häromdagen, när jag var i Gopaljani, så nöjde jag mig med att inta kaffe, rostat bröd och en omelett. Detta både till frukost, lunch och middag. Igår blev det förutom frukosten inte någonting.

Jag var riktigt trött igår och lade mig redan vid sjutiden. Vaknade naturligtvis till ett antal gånger under kvällen och natten. Min mage är definitivt tillbaka till ruta ett. Det är i princip ren vätska som kommer ut bakvägen.

Här kan jag inte vara kvar i alla fall. Ska försöka ta mig upp till Darjeling. Enligt google maps så är det 291 kilometer dit och det borde jag lösa. Så får vi se vad som händer sedan.

/Conny