Dag för dag: Resealbumet "Hem från Indien på två hjul." av Gubbar_pa_drift

Det registreringsbevis som vi fixade förra veckan och som skulle sändas inom en vecka har fortfarande inte kommit. Utan det kan jag inte påbörja min färd och jag riskerar nu att få tillbringa helgen och kanske ytterligare några dagar i väntan på dokumentet. Binu ska ringa i morgon och försöka ta reda på hur långt i processen myndigheterna har kommit. Eller om det precis som i Sverige är postverket som fallerar ;-))

Annars går allt bra. Har fått tag i packlåda även till vänster sida, så nu känner jag mig nöjd på den kanten. Min stora bag passar perfekt att lägga tvärs över lådorna.

Vi har också fixat ett riktigt indiskt salesletter. Vi tog de två speciella papper vi köpt tidigare under veckan, för 100 rupies stycket, tillsammans med mitt köpebrev på svenskt vis, till en skrivfirma och fick det utskrivet. Sedan iväg till en advokat för att få det underskrivet och vederbörligen stämplat med alla stämplar den mannen kunde uppbringa. Tillsammans med fotokopior av Binu:s id och mitt svenska pass så är nu köpet lagligt även i Indien.

En liten rolig sak. Jag har under merparten av mitt liv jobbat med människor. När vi häromdagen fick den första packboxen monterad, så fanns där en man som direkt kom fram till mig och började prata. Naturligtvis på det lokala språket så jag förstod inte ett dugg av vad han sa, men det blev väldigt tydligt att det var en av mina vänner som jag arbetat med. Vi stod och pratade under hela monteringen, han på sitt språk och jag på engelska. När vi var klara och skulle åka, så fick jag en riktig bamsekram från en glad medborgare.

Hos Binu så bor, förutom jag, en Columbianska och en Australienska. De fanns här redan när jag kom för två veckor sedan. Sydamerikanskan ska så småningom om upp till Gokarna i Karnataka, vilket också är mitt nästa mål. Så vi får se om vi träffas även där. Igår så följde Binu och hon med mig till baren på Royal Park hotell för ett par bärs med lite tilltugg. Jag noterade då att det är skillnad på hur stark biran är i de olika staterna. Här nere i Kerala håller en Kingfisher Strong max 6%, medan samma öl i Goa innehåller max 8%.

Det är lördag i morgon och allt är igång. Även posten, så jag håller mina tummar att registreringspapperen dyker upp då. Skulle vara skönt att äntligen få påbörja min resa.

/Conny

Binu ringde mig igår kring lunchtid och berättade att registreringspapperen kommit. Då satt jag redan på en bar, så det var bara att gå vidare och göra en riktig barrunda av det. Passade också på att ta adjö av de människor jag lärt känna under min tid här.

Så nu är det söndag morgon. Snart dags för en liten frukost och sedan är det bara att hoppa på bågen för att starta min färd. Det kan nog vara en bra dag för det. När det är söndag så borde trafiken vara lite lugnare.

Hela den här affären har dragit ut alldeles för lång tid. Så den rundtur genom Indien jag hade tänkt mig får kortas ned ordentligt. Helt klart är att jag inte kommer att ha tid att besöka Bangladesh. Dacka och Cox Basar får jag kolla in en annan gång. Det viktiga för mig är att försöka vara uppe i Delhi vid månadsskiftet, så att jag hinner fixa de visum och tillstånd jag behöver för min fortsatta färd. Men först så börjar jag med att ta mig upp till Gokarna i staten Karnataka. Två eller dagar räknar jag med att behöva för det.

/Conny

Då var den första lilla sträckan på min långa färd gjord. Jag följer riksväg 66, som sträcker sig hela vägen från Indiens sydspets vid Kanniakumari upp till Bombay. Oftast är den bred och fin och då kan jag puttra på i omkring 60 km/tim. Men genom städer och byar och där vägen är i mindre bra skick får jag sänka ned den till omkring 40 eller ännu lägre.

Jag har ibland funderat hur man gör vid sådana här vägtullsstationer. Nu har jag lärt mig att tvåhjulingar har en egen genomfart där man ej behöver betala något. Smidigt.

Gjorde några stopp på vägen för att få i mig lite vätska. Men också för att vila lite. Det är jobbigt att köra motorcykel när man är ovan. Hade nog inte tänkt på att det skulle bli jobbigt för händerna. Särskilt högerhanden som man hela tiden gasar med. Nåja, de problemen kommer snart att försvinna, vartefter man kör.

Klockan tre på eftermiddagen hittade jag ett väghotell utanför Ponnani och tog in där. Jag hade då kört en 18-19 mil och tänkte att det kunde räcka.

Nu, klockan åtta på morgonen, har jag sovit och fått mig en frukost, så det kan vara dags att hoppa upp på bågen igen.

/Conny

Det är väl bara på en häst man skrider i sadeln, tror jag, så här får det bli på!

Varje gång jag passerar via en bro över en av de tusentals floder som finns i Indien så tycker jag att det är makalöst vackert. Det är nog vid de tillfällena landet visar upp sin största skönhet, med palmbeströdda stränder och ett och annat hus. Man kan ju inte stanna mitt på bron, det skulle ställa till med ännu mer kaos i trafiken än vad som redan är. Så vi något tillfälle får jag väl parkera efter bron och knalla tillbaka för att ta lite foton.

Befinner mig nu i Kannur. En, efter indiska mått, ganska liten stad. (232000 år 2011). Ganska stor ändå efter svenska mått och staden har faktiskt en internationell flygplats. Hittade fram till ett serviceställe för Royal Enfield strax efter två och trots att jag ej bokat tid så ställde man upp och fixade en första 50-milaservice för hojen. Det var gjort ganska snabbt och halv fyra rullade jag nöjd därifrån. Inte stor ide att fortsätta vidare sedan, utan jag fladdrade runt i staden tills jag hittade ett hotell. De ville ha 1500 rupies för ett rum, men jag hade kollat priset via booking.com och där tog man bara 900. Ja, fick jag till svar, men detär bara för deras bokningar. Med påföljd att jag naturligtvis plockade fram min telefon och bokade ett rum den vägen. Lite komiskt blev det.

Tidiga kvällar blir det när man är på resande sadel, men det är bara bra för då är man pigg när man svingar sig upp och iväg på morgonkulan.

Jag inser att jag nog får svårt att mig hela vägen upp till Gokarna under morgondagen. Avstånden här i landet är stora. Jag är fortfarande en bra bit söder om Mangalore, som är nästa stora stad. Därifrån är det sedan ytterligare nästan en dagstur upp till mitt mål. Vi får se, men det kan vara så att får övernatta ytterligare en gång på vägen.

/Conny

Sträckan från Kannur hit till Gokarna var faktiskt omkring 41-42 mil och så långt hade jag inte tänkt mig att köra. Men det var rätt bra väg stundtals. Man håller på och bygger ut 66:an genom hela delstaten Karnataka, till fyrfilig mötesfri väg. Runt Mangalore är man redan klar, så den storstaden var väldigt smidig att passera. Resten av vägen är inte riktigt klar, men i det stora hela så var även den delen klart farbar. Lägger man sedan till att trafiken inte heller är så tät som nere i Kerala så var det förvånansvärt enkelt att tillryggalägga dessa mil. Trots att jag inte kom iväg så tidigt från Kannur som jag önskat så rullade jag ändå in i Gokarna när mörkret flöt in.

Ni som följt våra tidigare resealbum kommer kanske ihåg att Stefan och jag besökte Gokarna redan för dryga sex år sedan under vår långa Nepal-Indiska tripp. Så staden är välbekant för mig. Jag hade ändå ingen lust att åka runt och leta på vårt gamla hotell i mörkret utan stannade till vid ett ställe ganska tidigt när man kommer in i staden. Här var rummet inte alls lika stort som vid de tidigare övernattningarna efter vägen, men allting jag behövde fanns och därmed dög det åt mig. Priset 600 rupies var också alldeles passande.

Efter att ha installerat mig, så knallade jag ut på upptäcktsfärd i mörkret. Gatubelysning finns det, men inte alls särskilt stark. Hittade ganska snart fram till vårt gamla hotell och den restaurang i närheten som var vårt stamställe. Kunde konstatera att allting var sig likt och beställde in en portion med stekta nudlar som jag sköljde ned med ett par Kingfisher strong. Här uppe i Karnataka håller de 8% igen.

Därefter var det dags för bingen, då det varit en lång dag. Sov till och från fram nio då jag knallade iväg för att få i mig en frukost. Omelett med stekt potatis bredvid, lite toast, svart gott kaffe och ananasjuice för en trettio pix ungefär. Står mig nog ganska bra till i kväll på det här.

Jag ser numera ut som en landsvägcyklist på armar och ben. Har inte solat någonting sedan jag lämnade Goa och har nog bleknat en del på de här veckorna. Under de här dagarna på hojsadeln så har framför allt armarna, men även benen, utsatts för konstant sol och jag kan lätt se skillnaden mot resten av kroppen där jag haft skyddande klädsel. Så idag ska jag ta mig en promenad bort till Kudle beach, som jag tycker är den finaste stranden häromkring. Några timmar med sol och bad tycker jag att jag ska orka med.

/Conny

Gokarna är en lite lantlig småstad precis vid kusten och har väl just därför blivit populär bland turister. Här hittar man allt från unga hippies, även om de nu inte kallar sig så numera, till gamla tanter och gubbar. Staden är omgiven av bra beacher. Dels så finns den stora stranden i direkt anslutning till staden, dels Kudle som jag besökte häromdage. Om beach är ytterligare en strand i grannskapet, men dit behöver man ta sig med fordon och det har jag inte brytt mig om den här gången.

Kudle är inte så stor och ganska lugn. Det går runt några försäljare där och säljer hals och armband, men de ger sig ganska snabbt när de märker att man inte är intresserad. En av grabbarna påstod att han kände igen mig när jag talade om att jag var här för sex år sedan. Men det var nog bara ett försäljningsknep. Bland palmerna bakom beachen ligger en länga med shacks, så det är bara att välja när man känner för att äta. Jag hade nog förträngt hur långt det egenltigen var att gå dit i solhettan, så när jag äntligen kom fram så var jag genomsvettig. Det gorde nu ingenting då havet tog hand om den detaljen på ett ypperligt sätt.

Den stora stranden vid staden är inte så märklig. Bred och fin visserligen, men ganska långgrund och här finns heller inte det utbud av schacks och matställen att välja mellan. Om man går norrut från staden så hittar man några ställen att äta och dricka på och där kan man dessutom få bo.

Själva staden Gokarna är inte så mycket att skriva om. På huvudgatan ned mot stranden så står två kolossala vagnar i trä utanför ett tempel. Dessa har man klätt i någonting som liknar något slags färgglad pappersutsmyckning. Den andra saken som slår en när man promenerar runt är den enorma damm man byggt i den södra delen. Säkert 100 gånger 50 meter. Förra gången vi var här så sades det att där fanns krokodiler, men det tvivlar jag på då jag ser folk bada där för glatta livet.

Nu är klockan halv elva på förmiddagen och det är dags att starta mina dryga 20 mil norrut till Goa. Har varit lite krasslig i magen nu på morgonen, men det ska förhoppningsvis inte ställa till några besvär.

/Conny

De dryga 20 milen från Gokarna upp till Candolim gick alldeles utmärkt. Visserligen var det sämre väg så fort man passerade delstatsgränsen och betydligt mer trafik, men det funkade ändå. Enda lilla missen var att jag skulle uträtta ett ärende i Panjim, som är staten Goa:s huvudstad, men bommade avfarten. När jag insåg det ville jag inte vända och åka tillbaka utan tänkte att jag kunde åka in på lördagen istället.

Väl framme så fick jag tag i ett stort fint rum, med kök och badrum. Jag tog mig en dusch och lade mig för att vila lite. Efter en stund fick jag gå och skruva ned farten på fläkten eftersom jag begåvats med feberfrossa. Låg och skakade i ett par timmar innan den gav med sig. Men framåt åtta-tiden på kvällen så hade i alla fall den delen släppt. Min mage däremot fortsätter att krångla. Har ingen som helst matlust, men har ändå tvingat mig ut för frukost igår lördag. Kände mig lite bättre igår kväll och försökte mig på en hamburgare. Tänkte att något mastigt kunde vara bra. Fick i mig halva! Nu är det söndag morgon och magen är fortfarande i olag, så jag skall leta reda på ett apotek och se om jag kan få tag i någonting som hjälper.

/Conny

Nu är det tisdag kväll och magen är väl fortfarande inte helt hundra. Men ändå bra nog för att jag ska känna att det kan vara läge att fortsätta min resa. Slö, slapp och likgiltig samt totalt orkeslös är borta och numera rör jag mig med spänstiga ben på gatan fram. Matlusten börjar också komma tillbaka och igår fick jag faktiskt i mig nästan en hel pizza.

Hemma i Sverige så bemannas apoteken oftast av damer i medelåldern och däromkring. Var in på ett pharmacy här i Candolim i söndags och blev expedierad av tre flickor i 18-19 års ålder. Man undrar vilken utbildning de hunnit med. Jag fick två olika piller att trycka i mig, morgon och kväll. När jag googlade på dessa så visade sig den ena vara en kombination av två olika antibiotika. Inget konstigt alltså. Det andra läkemedlet visade sig däremot vara mest vara en kombination av olika vitaminer. Däremot så var det inte godkänt som läkemedel och fick bara ges ut efter recept. Men det var det tydligen inte så noga med. Nå, anledning till detta verkar mest vara att det produceras i samma fabrik där det också produceras nötter och dylikt. Eftersom jag inte har några sådana allergiska besvär så fortsätter jag väl med att köra färdigt den här femdagarskuren och hoppas sedan vara helt bra.

Igår tog jag bussen in till Panjim och letade upp det kontor där western indian automobil association skulle finnas. De är de som häromkring kan utfärda ett så kallat "Carnet de passage". Det är ett intyg som man köper så att man inte ska behöva tulla sig igenom varenda land man passerar. Det visade sig dock att hela den här byggnaden där kontoret skulle finnas var en enda stor renoveringsplats. Jag tag i någon vakt på stället och han kunde, efter ett telefonsamtal berätta att de flyttat någon annanstans i staden. Vart hade han ingen aning om och det telefonnummer de hade listat existerade inte längre. Så jag får försöka hitta ett annat kontor i annan stad. Huvudkontoret finns i Bombay, men den trafiken har jag ingen lust att bege mig in i.

Jag passade på att knalla runt i staden ett tag istället och märkte att det var stängt på väldigt många ställen. Affärer och kontor var tillbommade. Passade på att fråga varför och fick veta att statens chief minister dött dagen före och det därför var utlyst landssorg i hela Indien. Så även om wiaa hade funnits där det skulle så hade det ändå inte hjälpt.

Eftersom jag hade bestämt mig för att fara vidare i morgon, så tänkte jag idag ta mig ett sista bad i havet för en tid framöver. Beroende på vilken väg jag tar mig fram på framöver så kan det dröja länge innan jag återser havet. Nästa bad kanske inte blir förrän i något av de stora innanhaven. Kaspiska eller svarta havet alltså. Men hur det nu var så var så är jag lite trött på sol och bad och valde bort det. Passade på att göra lite småärenden istället.

Kvällen härnere i Goa går om någon dryg timme över i natt så det kan väl vara läge att bege sig hemöver för lite sömn innan avfärd i morgon. Jag vet inte riktigt hur långt det är upp till Pune dit jag tänkt mig härnäst, men det är nog omkring tre dagars körning misstänker jag.

/Conny

Inatt så sover jag i den lilla staden Lanja i delstaten Maharashtra. Har nog kommit ungefär halvvägs mot Pune och eftersom klockan började närma sig fem på eftermiddagen så tyckte jag att det var lika bra att stanna då jag såg ett hotell.

Dagen har flutit på bra. Visserligen dålig väg väldigt ofta. De håller på och bygger om den även här i den här delstaten, men de har inte alls kommit lika långt som nere i Karnataka. Jag har ändå kört mina dryga tjugio mil trots att jag inte kom iväg från Candolim förrän vid elvasnåret.

Man lever lätt i föreställningen att alla indier pratar även engelska. Men när man kommer ut på landet, bort från alla turistställen, så märker man att så är inte alls fallet. Här kan det t.o.m. vara svårt att hitta någon som förstår när man försöker prata med dem.

En sak i språkförbistringen. Alla restauranger och de flesta affärer är stängda här idag. Till slut fick jag tag i en apotekare som förklarade att det är någon helig ritual idag och därför är det mesta stängt. Så jag får hålla tillgodo med en flaska vatten och lite keks som jag köpte i en liten kiosk. Får sedan bli en tidig sovtid och förhoppningsvis en tidig morgon.

/Conny

Jag tröttnade på den dåliga "Route 66" och genade direkt från Lanja inåt landet till riksväg 166. Den följde jag sedan genom ett vackert bergslandskap fram till att jag åter tog en genväg för att ansluta till highway 48. Den var en riktig fröjd att köra. Helt utan möten, förutom den udda då och då som körde i fel riktning. Sådant händer hela tiden i Indien. Två eller ibland tre filer åt bägge håll fanns också och därmed gott om plats.Dryga 33 mil blev det idag, men det var inga problem med några stopp på vägen.

Pune har jag hört mycket gott om, men jag har faktiskt inte läst på ett dugg om staden. Det visar sig vara en riktig megastad. 2011 hade den hela 3,11 miljoner innevånare och därmed sjunker mitt intresse helt för staden. Jag ska väl sova på saken, men i kväll är tanken att dra vidare redan i morgon.

Lodgen jag fick tag i var heller inte så upplyftande. Inget fel på rummet och en huktoa har jag använt mig av förut, men när jag bad om en handduk så kom man med en bordsduk att torka sig med efter dushen. Eller dusch kanske är fel ord. En större hink att fylla med vatten och en mindre att ösa över sig med. Men det fungerar det också.

Min mage, som börjat kännas bra, fick ett återfall och är lös och tråkig igen. Får se hur den är i morgon.

/Conny