Dag för dag: Resealbumet "Gillas Rhodos september 2008" av Gullsing

Nu är vi i Gamla Stan igen. Det blev alltså vårt favoritmål under semestern. Den här byggnaden är ett museum. Det är det Arkeologiska museet och ligger strax innanför porten, som leder in i Gamla Stan från Mandrakihamnen.

Jag kunde inte undanhålla den här bilden med de vackra färgerna i inredningen. Butiken har underbara gamla murar i bakgrunden.

Den här fina springbrunnen ligger på ett torg , som heter Ippokrates Square. Där är det folkliv minsann.

Alldeles intill den här fina fontänen satt vi en dag och B. drack en Mythos och jag en färskpressad juice. Det heter Fountain Evreon Martyron Square där.

Vi gick til ouzerian i salutorget. Vi skulle träffa våra kompisar hemifrån K. och L. Då blev det ouzo. De var stora och starka. Den här gången var det nog ägaren, en lite äldre man, som serverade. Han var sprallig och gick an. Han såg så snäll ut med små plirande ögon och ett väderbitet ansikte. Han satte sej vid ett bord, där han hade en kompis, som hette Antonio, en rätt välklädd herre åtminstone i jämförelse med värden. Antonio satt och pillade i tomater och lite kött, som låg på en tallrik, medan värden hoppade fram och tillbaka mellan gästerna och bordet.

Så började cirkusen. Frun i huset gick in genom dörren in till köket, eller vad det var. Då slog värden, som hade hämtat ett stort glas ouzo, utan vatten i, en hastig blick mot dörren och tog sej en hutt. Så när hustrun kom ut igen, skrek han Antonio, Antonio. Vi började ju skratta och han blev inspirerad att fortsätta. För varje gång som frun reste sej och gick in, tog han mera ouzo och skrek Antonio, Antonio. Det pågick både länge och väl.

Så gav han Antonio en sedel, denne reste sej och gick, medan cirkusen pågick. Vid ett tillfälle, när hans glas var nästan tomt och han inte var där, gick hustrun fram och lyfte på glaset. Luktade på det och tog det med sej, medan vi fullkomligt tjöt av skratt. Det satt också en gäst bakom värdens stol. Han tog också bort hans glas och gömde det, när det var nyss påfyllt.

Så småningom kom Antonio tillbaka med ett paket med gyros pitta. Det ställde värden på bordet och hustrun kom med gafflar. Hon lyfte över lite pommes frites, lite pittabröd och lite kött på en assiett och ställde assietten på vårt bord, så vi fyra fick smaka, medan värden hojtade sitt Antonio, Antonio. Det var klart att vi blev sittande med en sådan underhållning. Allt som allt konsumerades det 8 ouzos vid vårt bord. Jag och K. en var och killarna resten.

Till slut började vi misstänka att hustrun hade spelat med i spelet, för att hålla oss kvar. Vi tänkte undersöka det nån dag senare om det var samma slags spel då också.
Ja, så reste vi oss och gick hemåt. Då fick jag ta ett kort på värden. Han poserade bra framför kameran.

PS. När vi var på Rhodos 1981, var det här vi satt och åt frukost tidigt på morgonen, när vi hade varit och sett på fiskeauktionen. DS

K. o L. hade berättat, att det hade kapsejsat en båt mitt inne i hamnen, så vi var ju tvungna, att fotografera den. Så här såg det ut.

Mitt emellan de tre väderkvarnarna kan man se att en fyrmastare är på väg in i hamnen. Vi hade sett den från vår balkong med seglen hissade tidigare.

Det här var vårt favoritställe, när det gällde kaffe och tårtor. Jag har en bild tidigare, som visar deras tårtor.

Här var vi på väg in från Mandrakihamnen. Man ser båtarna utanför porten.

Jag älskar ju deras gamla gränder och här fann jag den här vackra urnan.

Sådana här stenar låg det på massor av gator. Det är lite jobbigt, att gå på sådan beläggning, om man har ont i knäna eller fötterna. Många gånger läggs de i olika färger och mönster. De finns både i den Gamla Stan och i Nyare områden.

Nu hade vi äntligen blivit färdiga till att besöka Storfurstens Palats. Inomhus i museidelen, fick man inte fotografera. Det gjorde mej lite besviken, för jag kan inte visa de underbara mosaikgolven, som har tagits hit från Kos.

När vi hade gått omkring i palatset, skulle vi gå upp i de här trapporna och bese mosaikgolven från Kos.

Trappstegen är extra höga och trappan har ingen ledstång. Så det var rätt svårt att gå upp för trappan för oss, som är lite ålderstigna med dåliga knän och dålig fot.

Till och med, när vi gick ner, blev jag tvungen att plocka av mej mina flipfloppar, för jag trodde inte att de skulle bli kvar på fötterna. Jag vågade inte chansa.

I varje valvbåge stod det statyer. Det var en rätt stor innergård.

Se på marken. Den är dekorerad av rundade stenar, som jag berättade om tidigare.

Ingen Rhodosresa utan att besöka Lindos tyckte vi fyras gäng. Det här är den första utsikten vi fick, när bussen hade kommit fram. Det var mera spännande att ta lokalbussen tyckte vi, så det blev ingen utflykt med Apollo, som vi reste med på vår charterresa.

När B. och jag var på Rhodos 1981, hyrde vi varsin moped och styrde kosan söderut, för att besöka Lindos. Men så långt kom vi inte då, för B. trodde inte, att det fanns några bensinstationer på vägen dit. Så vi vände efter att ha besökt Anthony Quinns bay och jag tror att det var Faliraki, där vi åt lunch på stranden. Då åkte vi en väg, som gick närmare havet än vad den här troligen nyare vägen gjorde.

Så här vackert låg staden Lindos, när vi kom till busstationen uppe vid huvudvägen. Vi fick se mycket mera av den vackra vita staden senare.

Här ser vi Lindosborgen uppe på berget. Sen gick vi ner en väg, som bara hade gula markeringar på ena sidan, för att visa var "trottoaren" fanns.Förr gick tydligen bussen ända ner till infarten till byn/staden.

Vem han var, visste jag inte, men det är den enda staty, jag har sett, där den avbildade bär glasögon. Det stod under hans byst på en platta orden: Ioannis Sighdhis, politikos, Dikonomologhos, 1913 - 1997. Jag tror, att jag har översatt de grekiska bokstäverna rätt. Han var född i Lindos, och det har jag fått fram efter ha googlat hans namn.

Härifrån delade vi fyra oss åt och gick åt varsitt håll, efter ha bestämt en träfftid igen.

Så här tjockt med folk, var det i de flesta gränderna med butiker. Jag har mest laddat upp bilder från mera folkfattiga gränder.

Här fanns taxistationen, så man kunde ta sej upp till Acropolen medelst en åsna. Vi tyckte, att det var synd om åsnorna, för vi såg folk av alla storlekar, som red på dom. En del vägde nästan mer än den stackars åsnan. Vi avstod från att åka åsnetaxi och även från att promenera upp till toppen, utan stannade nere i den vackra stan.