Dag för dag: Resealbumet "Friårets fröjder" av Cecilajja

Har hunnit med en rutten hamburgare som hade väldigt bråttom ut igen, men med tanke på att det är det enda jag har drabbats av hittills förutom en kraftig förkylning ska jag nog skatta mig lycklig! Pepper peppar, ta i trä...spott över axeln och annat skrock... Har kommit i fas med kindpussandet nu också, vilket kändes riktigt fånigt t ill en början. Men man tar seden dit man kommer och jag ber om ursäkt om det sitter i när jag kommer hem igen...detsamma gäller skithuspapperet i sophinken bredvid...

Rapport från saltöknen. Överlevde en helt fantastisk 3-dagarstur i jeep över Anderna. Jag följde med två systrar från Nya Zeeland dit. Vi hamnade i en ganska skön grupp med oss, en fransman som insisterade på att vi skulle kalla honom "Coco", ett par från Israel och en kocka + chauffören. Det började med "Salar de Uyuni", vilket är en gammal uttorkad saltsjö som täcker stora delar av Bolivia. 12.000 kvadratkilometer täcker den, vilket är en hel del...hur stort är Sverige?? har någon någon aning?? För ögat var det väl kanske ingen större skillnad mot Norsjön i vinterskrud, men det var ändå märkligt med allt detta vita och helt plötsligt, mitt i alltihop finns det en ö, helt täckt med kaktusar....stora sådana dessutom!! Sjöar med olika färger, Geysrar, vulkaner & maffigt landskap har det varit, men träsmak i arschhålet är en grav underdrift...det har betats av några mil per dag i mycket varierande terräng!! Enda baksidan var att det blev -15 grader andra morgonen och det till och med snöade...trodde att jag rest ifrån det...

Orkar inte skriva mer nu, kommer mer sen...

Salta pussar från America del Sur!! :)

Cecilia

Inte alltför mycket att rapportera på Bolivia-fronten, men jag tänkte åtminstone berätta att jag är vid liv fortfarande! Jag har slutat ta spanska-lektioner nu. Jag tycker det är effektivare att snacka hejvilt med folket och jobba med att bläddra i ordboken nu och praktisera mera. Vilket redan har visat sig kunna bli rätt komiskt, Mama, t.ex. betyder bröstvårta och Mama´(med accent), betyder Mamma. Orsakade en hel del flin kan jag säga. Jag kläckte också ur mig att jag skulle vilja åka till Cuba, men tydligen sa jag att jag ville ha en gammal man från Cuba....:) Viejo/Viajo.... Samt att min lärare tyckte det var i sin ordning att prata mer än mig på lektionerna. Men det blir nock bra med det. Jag har istället börjat hjälpa Mama´Viky på hennes skola, hon är ensam lärare i en klass på 35 5-åringar, så hon behöver all hjälp hon kan få, samt att jag hjälper till lite på ett barnhem. De varierar i åldrar från 6 månader till 20 år och är i ett riktigt dåligt skick, men ack vad glada de är ändå ungarna...tragiskt men glädjande, om det låter logiskt...

Fox-institutet, med mig inkluderad då, har deltagit i en ordentlig "happening" här. 25 Maj-paraden, eller självständighetsparaden som är en årlig tillställning här. Det visade sig att Herr Evo Morales skulle komma och se paraden och det var första året som Fox deltog, de firade 25-årsjubileum och jag gjorde en svensk flagga som jag bar omkring på. Institutet hade ett otal flaggor, men inte någon svensk så långt ögat kunde nå. När vi paradade förbi President Morales, som för övrigt stod som en vanlig Svensson i en sticke-tröja på gatan, ropade han högt och tydligt till våran grupp (smäckfull med gringos från alla världens hörn) "-Hola Guapas!!" Vilket i stort sett betyder "-Tjenare era läckerbitar" och applåderade vilt. Jag trodde inte mina öron...skulle vilja se GP eller Fredrik Reinfeldt i liknande situation...:) Tyvärr kunde jag inte ta några foton på nämnde herre, flaggan var lite för ostadig för att släppa taget om, jag får nöja mig med mentala bilder.

Jag har åkt på någon slags mag-elände, Gastritis tros det, ilket tydligen är väldigt vanligt här. Jag tuggar på finfina piller nu så jag hoppas det kommer att bli bättre. Många hejdå-partyn har det också blivit i huset, systrarna från Nya Zeeland har gett sig av och Alex, en amerikanska åkte i går. Tre till reser nästa vecka och det lämnar mig i stort sett ensam med den stora familjen, jag har inte riktigt lyckats luska fram varför familjedynamiken här ser ut som den gör. Huvudingridienserna i familjen är Mama´Viky, Viky, Fabiola och Daniella, alla vuxna kvinnor. Alla gifta, men ingen av männen bor i huset, de tittar bara in då och då. Ungefär 12 stycken av familjen bor i huset. Så inte blir jag ensam, men det är ändå hög tid för mig att börja avveckla mitt liv i Sucre och ta mig vidare till Peru om ett par veckor. Tiden rinner iväg och jag har inte så många månader på mig nu...

Tusen Tack Åsa för paketet!! Mums vad jag har längtat efter Kaviar...mer än jag trodde...:) Och Mmmmmmmarabou gick inte av för hackor heller!!!

Puss & Kram och ta hand om er!!
Cecilia

Kämpar fortfarande med att jaga ut det som inte är bra i kistan, vet inte riktigt vad det är, läkaren vill inte riktigt att jag ska bry mitt söta lilla huvud med vad som är fel, utan bara äta all medicin han gett mig som en duktig kicka. Efter det att jag frågat honom upprepade gånger vad det riktigt är jag har i magen så sa han att det heter Entritis. Vad det riktigt innebär vettefan, jag har försökt hitta det på Internet, men hittar inga träffar, likaså med medicinen jag har fått, hittar inte förklaring till dem heller. Slutsatsen är förmodligen att han inte riktigt vet vad det är och hittade på ett namn som lät trovärdigt. :) Förhoppningsvis så är jag på bättringsvägen i alla fall, det känns i alla fall som så.

Dagarna passerar i en hiskelig fart, hjälper till på ett barnhem, spelar wally, socialiserar, dansar, läser, studerar, engelskaklasser osv. Jag trivs alldeles utomordentligt bra i Bolivia. Konstigt är det att det inte är fler turister som upptäckt landet, vackert, trevligt folk och snorbilligt! En resenärs våta dröm... Men en sak det här folket vet hur man gör, det är att protestera och marschera och vara motvalls. Men det är förståeligt, de har mycket att oppenera sig emot. Är det inte gruvarbetarna som spränger dynamitgubbar på torget i protest mot arbetsförhållandena i gruvorna (inte ens i er vildaste fantasi kan ni föreställa er de här gruvorna, det är tunnlar man kryper fram genom....och dammigt, farligt, högt upp ö.h. och de tjänar ungefär 800:-/månad, och dödssiffrorna är enorma) så är det nu universitetstudenterna som är riktigt arga.

Regeringen här har stiftat tre nya lagar som innebär att varje universitets autonomi kommer att försvinna. Det finns en hel flock universitet i Sucre, skulle tro att det finns MINST 30 här om inte fler. Jag och en lokal kompis hade oturen att sitta på en restaurang utanför deras version av riksdagshuset en afton med ett glas vin i fokus. Vi hörde på avstånd en av alla dessa otaliga protestmarscher närma sig men tänkte inte vidare på det. När de kom lite närmare sa Bertha att det var alla (flera, flera hundra) studenter från universiteten som samlat ihop sig med facklor och smällare plus en och annan dynamitgubbe. Vi gick ut på vägen för att se lite bättre, efter ett tag så började studenterna och annat löst folk på vägen rusa runt som vildingar, polisen hade då kommit för att visa vem som bistämmer, tårgasbomber föll som regn och vi rusade in i restaurangen igen, men det var lite för sent, restaurangen hade fyllts upp av tårgasen och ägaren till restaurangen stängt dörrarna lite för sent. Kan informera om att jag vet in i detalj varför det heter som det heter, har aldrig varit med om en sådan svidande känsla i ögonen och luftvägarna. Bertha hade varit med om liknande förut så hon började elda papper på restauranggolvet och röka cigaretter, tydligen så är det det bästa sättet att tvinga undan gasen. Poliserna hade gnuggat in bikarbonat i sina ansikten för att rädda sina ögon. Nu efteråt så måste jag säga att det var en ganska häftig upplevelse, inget jag skulle rekommendera till vardags, men ändå...:) Men jag tror det finns fler poliser här i Sucre än det finns fiskar i havet...

I övrigt är det inte mycket annan att förtälja än så länge, jag återkommer senare!

Simma lugnt & sköt om er!
Kram,
Cecilia

GLAD MIDSOMMAR på er!!

Jag har varit på en fotbollsmatch här i Sucre. Det kanske låter otroligt för er som känner mig lite bättre, jag är av den bestämda åsikten att sport är till för att utövas och inte tittas på... MEN, när i Sydamerika, är det nog en av de saker man bör göra för att slippa skämmas gissar jag... :) En seriefinal-match. Det var rätt fräsigt faktiskt, åtminstone till de började sparka bollen fram och tillbaka, då tystnade publiken (25.000 stycken) helt och hållet. Inga mål blidde det heller, laget Potosi vann helt enkelt på Walk-over eller vad det heter. Fyrverkerier och annat kollijox skickades upp i luften och jag fick två nedfallande pappkartongshylsor i skallen. Det var mindre kul.

Demonstrationerna och tårgas och skarp ammunition eskalerade i styrka i en vecka ungefär. Studenter från universitet i närliggande städer kom och hjälpte till med protesterna. Potosi och Ururo är två städer som anslöt sig, tyvärr så är det de två städer som har obegränsad tillgång till dynamit iom att det är de största gruvplatserna här. Det gick riktigt hett till vill jag lova. Nu till den ljusa sidan: de fick som de ville! Regeringen gick med på att till att börja ha ett resonemang med dem och det slutade med att de får behålla Autonomin inom universiteten. Vilken i sin tur innebär att de får välja vad de vill studera och inte bli tilldelad ett program av regeringen, så allvarligt kunde det ha slutat. Många jämför dagens regering och Evo Morales med situationen i Venezuela, Cuba osv... en riktig kommuniststat om de inte står på sig...

Jag är nuförtiden en TV-stjärna i Bolivia by the way!! :) var med i en live-show igår. Sug på den ni :) Det var en av kanalerna som hade kontaktat FOX och undrat om de inte ville komma och presentera vad de håller på med på Fox. Så i egenskap av volontär ville de att jag skulle bli med. Jag satt och pratade med en nio-årig tjej, Viviana som studerar engelska, på engelska till att börja med, sedan började programledaren att intervjua mig på spanska...:/ Han pratade riktigt snabbt, men jag trodde mig förstå bitar av vad han försökte säga i alla fall, så jag svarade i samma tema jag trodde var anledningen att vi var där och det funkade fint. I alla fall sa de andra lärarna som var med att de var mycket imponerade av mitt "framträdande" :) Jag ska försöka forska i om det går att se det på internet, jag vill om inte annat se det själv...:)

Ikväll, fredag, är det en avskedsfest för mig. Påsöndag beger jag mig till La Paz och Lake Titicaca, Maccu Picchu osv...det kommer att kännas konstigt att vara resenär "på riktigt" igen, och jag kommer att sakna mina nya polare här. Men det kan inte hjälpas. På lördag är det en festival som firar den kallaste dagen på året, San Juan. Då blir det en avskedsfest med familjen i huset. Kommer nog att vara en bakfull Cecilia som sätter sig på bussen till La Paz...

Hoppas sillen smakade bra...och nubben likaså :) Jag ska minsann förlusta mig i allsköns gourmet-saker när jag kommer hem. T.ex. Herrgårdsost, kaviar, sill, mjölk, leverpastej, surströmming...ni vet...det som man inte förstår att man saknar förrän det är borta ur ens liv...

Varför sjunger man Räven raskar över isen på Midsommar?!

Puss & Kram,
Cecilia

Ja, vart ska jag börja nu då...har lämnat Sucre nu, vilket var svårare än jag hade räknat med faktiskt. Ett helt överväldigande avsked fick jag av en hel arme´Bolivianer...till att börja med hade Fox arrangerat en helkväll på en riktigt bra restaurang i min ära, skolan betalade maten för alla som ville komma vilket är ovanligt här. På restaurangen gav dem mig ett paket och ett kort där alla hade skrivit på med söta små hälsningar. Mina engelskaklasser hade salat ihop till en present till mig också med tillhörande kort, Grover hade ritat en teckning och ramat in till mig och Patty gav mig en cd'skiva med dansvänlig spansk musik på så att jag inte skulle glömma det jag lärt mig till nästa gång... Familjen Hernaiz som jag har bott hos hade köpt mig en t shirt och ett kort och fy tusan vad jag ville stanna, men det finns ju så mycket mer jag vill hinna göra innan det är dags att återvända till gamla Svedala...

Avfärden blev trots allt senarelagd några dagar, min kamera pajade och jag blev tvungen att vänta till en affär hade öppnat, tyckte det var en bra ide´att ta med mig mina översättare när det gäller att köpa lite dyrare gejjer, lyckades hitta en kamera med dubbla egenskaper än min gamla kamera för mindre än 1500 kronor, vilket jag tycker är helt ok, två års Internationell garanti dessutom, vilket jag inte hade väntat mig. Men tack vare att Setra var så snäll att betala ut lite semesterersättning till mig som också var bortglömt av mig så blir det fler foton att vänta från mig. Men det får bli när jag hittar en effektivare uppkoppling!! Mama Vicky hann med att ta mig till en tandläkare också, inte för att jag trodde att det skulle vara några större problem i gapet på mig, men en ordentlig rengöring sitter aldrig fel tänkte jag. Ett karies som var tvunget att lagas och en helrensning i munnen, 100 kronor senare vandrade jag ut från kliniken!!

Åkte till La Paz och sov där en natt innan jag begav mig till Copacabana, utgångspunkten till Isla del Sol och Lake Titicaca. Isla del Sol är stället där solen föddes och jag tog en heldagstur till ön. På båten mötte jag en pajsare från Canada, Rodney, som jag vandrade runt med under dagen. Det visade sig att vi hade liknande planer för de närmaste dagarna och bestämde oss för att istället för att sova över i Copacabana, bege oss över gränsen till Peru på kvällen och utforska flytöarna från Puno tillsammans dagen efter. Hela Titicacaupplevelsen var helt otroligt vackert. Kan ni föreställa er en befolkning på flera hundra som använder vass för att bygga upp öar ute på världens högst navigerbara sjö? De bygger i stort sett allt av vass, inklusive de båtar som de använder. Tog en liten tur i de båtarne och ö'hoppade lite, träffade en Peruiansk karl som började prata svenska med mig, det visade sig att han åker regelbundet till Sverige och köper upp Volvo´lastbilar och kunde en hel del om vårt avlånga land! Jag har bjudit hem honom nästa gång han kommer, tillsammans med hans fästmö och hennes dotter. När båtfärden var över hyrde vi en trampbåt som såg ut som en svan och tramade runt sjön med dem en stund.

Dags att lämna Puno och åka till Cuzco, utgågspunkten för den väldsberömda Inka' ruinen Machu Picchu. Vi bestämde oss för att ta en turbuss som stannar vid andra Inka´ruiner för att dela upp bussresan med. Otroligt hur de har konstruerat sina samhällen dessa Inka´människor. Sammanlagt i dessa områden har vi nog sett närmare tio olika Inka´ruiner, byggt upp förväntningarna innan vi gjorde M.P och lite heta källor igår. Helt och fullständigt osannolikt imponerande detta ställe ändå var...det är bortom förklaring och endast de som varit där kan till fullo förstå vad det handlar om tyvärr.. Mitt uppe i Anderna, bland dalar och berg och lite fler berg och magnifika bergstoppar, ligger denna ruin som förblev oupptäckt av Spanjorerna när de invaderade det här landet. Ett fullt fungerande samhälle med skolor, bostäder, tempel, vakttorn och ett vattensystem som skulle göra dagens ingenjörer gröna av avund, perfekt format för att tillvarata vattnet på bästa sätt, distribuera det till olika ställen. Allt format i sten! Terasser av sten för att odla i och på många ställen har de inte ens använt lera för att montera ihop stenarna utan format stenarna till ett pussel för att de ska hålla ihop även då marken/berget rör på sig....det skulle kunna skrivas mycket mer om den upplevelsen, men ni skulle nog tröttna... Det jag tycker är synd är att de vet mycket lite om historian om varför, vilka och hur folket som bodde där levde. Men tids nog så kommer det kanske fram! Men nu ä jag leds på vad som heter ruiner och trappsteg vill jag lova...vi vandrade i ungefär åtta timmar, UPPFÖR och lite nerför...vi gick nämligen och hälsade på berget bredvid där Måntemplet ligger, väl värt mödan men mina ben är rätt möra idag... Ska försöka få upp lite bilder på det tids nog!

I kväll åker vi till ett ställevid kusten som heter Arequipa, där finns det ett ställe som heter Colca Canyon, en av de djupaste i världen sägs det. i Arequipa kommer jag nog att möta upp med en tjej från Sucre, det ska bli kul och Rodney ska sen bege sig norrut och jag reser söderut. Passar bra det! Den här tjejen jobbade också på bernhem i Sucre och hon är väl värd att nämnas. Hon började köpa smycken i Bolivia och skicka hem till hennes mor som sålde dem dyrare i England, pengarna hon sedan fick köpte hon sedan kläder och prylar åt olika barnhem. Flera gånger gjorde hon detta och var mycket lönsamt! Folk i England, inklusive ett universitet fick sedan reda på vad hon håller på med och har ordnat med en insamlingsdag i Bolivias och Celias ära, hon ska skicka dit en hel uppsjö med olika inhemska saker från Bolivia och de ska sälja det åt henne, sedan ska kommunen tredubbla alla intäkter och Celia ska spendera dessa pengar på bland annat lite maskiner till barnsjukhuset där! Fantastiskt eller hur!?

Ursäkta att detta blev lite långt, men har ni tagit er ända hit har ni gjort det bra!!

Nyp i gäddhänget och ta det lugnt med grillen!!

Cecilia

Efter vi lämnade Cuzco började det hetta till ordentligt bland Peruanerna...jag trodde att det skulle vara över med strejker, våld och protester när vi kom in i det turist-späckade Peru, men ack vad jag bedrog mig! Bolivia var lugnt jämförelsevis!

Åkte till Perus näst största stad, Arequipa för att göra världens djupaste Canyon, Colca Canyon. Vi siktade in oss på en tre-dagars-trekking som verkade vettig. Det visade sig att en engelskman som Rodney hade rest med tidigare var med på samma trekk, samt 4 personer från Frankrike. Trekken var mycket imponerande måste jag säga, vackert så det förslår, med en liten tropisk oas i botten av Canyonen där vi badade i naturliga källor och drack ett par öl eller blev det fyra...? Goda var de i alla fall efter en fem timmars vandrande. Andra natten blev jag, Keith (engelskmannen) och Rodney visade in i ett ¨rum¨som vi var tilldelade för natten. Jag skulle vilja beskriva det mer som ett trädgårdsstängsel, väggarna var gjorda av bambu-rör, vilket i sig inte är något fel i, men jag skulle ha fördedragit om de hade knutit ihop dem lite tätare... Ungefär en halv decimeter ifrån varandra var dem och vinden ven genom öronen. Vi skulle däremot inte spendera speciellt mycket tid i rummet, för klockan två på natten var det dags att stiga upp och börja klättra uppåt igen. Frukosten väntade oss uppe på toppen, det enda vi fick i magen att klättra på var en liten brödbit...:) Enda fördelen med att klättra vid den tiden på dygnet är att det är relativt svalt ute och alldeles becksvart så man inte ser att berget aldrig tar slut... En av fransmännen gav upp efter halva berget och blev tvungen att fraktas upp på en mula. Det tyckte jag var verkligen underhållande för han var den kaxiga myran dagen innan och skrävlade vitt och brett om hur vältränad han minsann var! Turen slutade med att vi besökte Cruz of Condor, ett ställe där de dyrkade Kondorerna flyger runt och är stora. Närmare 15 kondorer fick vi se, maffiga skapelser!

När vi kom tillbaka till Arequipa hoppade Rodney på ett plan och drog norrut och jag och Keith ville se oss om i stan ett par dagar. Det var nog det dummaste beslut vi tog hittills...alla gator och torg var fulla av protestanter och sex poliser blev kidnappade. Otroligt nog så var det lärarna som var värst. Regeringen hade bett om någon form av regelbunden kompetens-test av lärarna och det föll inte i god jord. Sen var resten av medborgarna upprörda över höjda priser på matvaror så de hjälpte glatt till med att stänga av all trafik, elda på tågrälsar och flygplatser och ställa till med ett jävla liv helt enkelt. 2000 personer blev till exempel inlåsta på Machu Picchu, de som hade gjort Colca Canyon efter oss var tvingade att kräla längst efter en räls i två timmar för att ta sig tillbaka till sina hotell osv. Jag väntade på att Celia från Sucre skulle komma med buss för att träffa mig, men det gick inte alls. Vi passade påt se den nya Harry Potter för att slå ihjäl lite tid. Som tur var hade protestanterna den goda smaken att ta en paus i protestandet under lördagen och söndagen så då passade jag på att fly landet och Keith drog norrut för att åka rutsch på lite sanddyner. Lite oroväckande var det allt när jag skulle kliva på bussen och de tog mitt fingeravtryck och videofilmade min nuna, mest troligt var det för att om vi bombades upp skulle de kunna bevisa vilka som var döda :)


Kom till Chile och möttes av ytterligare en helgdag pga. ett helgon. Börjar vara måttligt road av alla dessa olika helgdagar...i alla fall, Santa Carmen visade sig vara en anledning så god som någon att stänga av alla fortskaffningsmedel i Chile. Jag hade ynnesten att bli inbjuden av en Chilensk familj att spendera denna dagen med. De satte kött och vin framför näsan på mig och det verkade vara en aldrig sinande källa! :) Jag missförstod till en början vad denna dag handlade om och hörde ¨Santa Carne¨ (Carne=kött) istället för Santa Carmen....det tyckte dem var jättekul! Dagen efter tog jag, bakfull och dan, bussen till Salta i Argentina. Träffade en kvinna från Schweitz som jag surrade med på bussen. Det visade sig att hon var en resande Healer och insisterade på att få lägga sina...krafter?!...på mig. Jag föreslog att vi istället skulle ta och leta reda på en ordentlig restaurang och ta del av dessa berömda stekar de ska ha i Argentina. De gjorde vi när vi kom fram och dra ända in i fispipan så fantastisk den var!! Aldrig förut har jag varit med om att en servitör skär upp en biffstek med en SKED förut, så mör var den! Inte ens ett skoj, han skar upp den med en sked! Dessutom, helt utan ansträngning! Kan tillägga att det var precis så gott som ryktet har antytt! Det bästa kött jag någonsin satt tänderna i!

Ett tämligen fattigt inlägg sett till aktiviteter, men håll till godo! :)

Puss & Kram,
Cecilia