Dag för dag: Resealbumet "Friårets fröjder" av Cecilajja

Ja, vad säger man...det stod stilla i aktiviteter ett tag, lugnt och skönt, javisst, men nu ni...jag vet inte vart jag ska börja riktigt. Ja, vi bodde ju hos Pauline i nästan en vecka innan vi drog iväg på en liten roadtrip med Dawn och Steve. Den minsta nationalparken i Nya Zeeland, Abel Tasman stod på agendan. Det bästa sättet att se den på enligt oss var att hyra kajaker och driva runt på egen hand i havet. Extraordinärt vackert var det och vi hade vid dagens slut paddlat kajak effektivt i minst fem timmar, vilket kändes i axlar, magmuskler och andra ställen dagen efter, men det var det värt! Gröna vatten, regnskogar, fantastiska stenformationer, sol och bad gjorde det till en helt perfekt dag. En sten i synnerhet var verkligen fräsig, "Split Apple Rock" kallas den, ser ni på fotografierna förstår ni snabbt varför. Vi lyckades också hitta ett ställe där det fanns tama ålar...vi matade demen stund innan vi drog vidare. Efter två nätter tillsammans med D & S var det dags för oss att ta farväl på riktigt, inga fler planerade återträffar snart, fast nog ska vi ötas igen någon dag.

Vi bodde några dagar till hos Pauline och fixade med hyrbil och grejor, under de dagarna hann jag bli stungen av en jordgeting. Ajajajaj vad det gjorde ont. Jag vet inte riktigt vad det innebär om man har en överkänslighet för dem, men nu, 6 dagar senare har jag fortfarande en klump på smalbenet som ömmar och kliar som tusan. Sedan lyckades jag sparka in det andra smalbenet i bärarmen på en Bratwurstförsäljares portabla restaurang...låter komiskt men det såg ut som om jag hade en extra näsa med näsblod mitt på benet :) Jo, det är rätt komiskt ändå... Kanske jag berättat det redan, men Pauline har tagit oss med på en tramp (trekking kallas tramping här) till Nya Zeelands geografiska mittpunkt, det var lite käckt också. Jag försöker komma ihåg allt i ordning här men vi fär se vart det bär.

Vi hyrde i alla fall våran pärla och stolthet, nyckeln till frihet, en vit Nissan!! I torsdags bar det iväg för att upptäcka Sydön på riktigt! Vi hade bestämt oss för att köra ner på västkusten och upp igen på östkusten och den planen följer vi ån så länge. Vi har sett pannkaksklippor, vattenblåshål, sälkolonier och vackra vyer i massor på väg ner. Vi stannar när det finns något som lockar oss och är inte bundna till någon särsklid resplan vilket ofta är fallet för de som bokar turer via backpackersbolag. Vi kom ner till Franz Josef med dess berömda glaciärer och det var verkligen ingen rolig upplevelse, vi har haft vansinnigt tur med vädret men nu verkade det som om all tur hade vänt. Det formligen vräkte ner regn när vi kom dit. Vi försökte oss på en kort trampingled, men vi såg ingenting alls. Förutom en miljard turister som antagligen var dumma i hela huvudet. Vi drog därifrån hastigt, allt kändes bara pissigt. En kort biltur därifrån ligger Fox, vilket är ett mycket mindre ställe men också med en glaciär, samt att Lake Mathesonligger där. Vädret var fortfarande piss, men vi parkerade vid sjön för att sova. (Vi sover också i bilen..). Innan vi visste ordet av, satt vi och beundrade en vacker solnedgång. Fortfarande ingen skymt av bergen, de var täckta av tunga moln men livsandarna började återvända. När vi vaknade nästa morgon var himlen alldeles blå, vilket i stort sett aldrig händer enligt personalen. Vi gick runt sjön, som är världskänd för speglingarna av de snötäckta bergen och det var verkligen allt jag har hört om och lite till!! Snön i sig är väl inget märkvärdigt, men i kombination men regnskog, glaciärer, mossa och reflektionerna i vattnet...ord kan inte beskriva hur mäktigt det var. Inte bilder heller för den delen...Ricke, om du läser detta...vad säljer du för skitkameror till folk egentligen?! :) Hur man än vänder och vrider och bråkar med kameran går det inte att få den till att göra vyerna rättvisa... Inbilla er om ni kan, tre miljoner nyanser av grönt, mysbruna stammar, blåturkost vatten, vitdimmiga gigantiska vattenfall...allt från den ljusaste tonen av nyutsprungen björkgrön till den djupaste mörkgröna som tenderar till svart... Det är verkligen "Sagan om ringen" här!!

Lysmaskar är ett annat fenomen vi har bekantat oss med. I fuktiga skogar som är skyddade från skarp sol och i grottor hittar man dessa fenomen som bara syns på nätterna. Vi gick en kort trampingtur och såg dem. De ser ut som en stjärnhimmel där de sitter sida vid sida och lyser som små knapphuvuden. Det som drar ner mysfaktorn på dem är att det är tydligen deras skit som brinner upp, det är det som gör att de lyser....men fina var dem ändå! Vi var också in på ett ställe som heter PuzzleWorld, med roliga rum och labyrinter, fräckast var ett rum som lutade åt alla håll och kanter, åkte en sorts rutschkana, fast det såg ut som om man åkte uppåt...

Just när jag tror att det inte kan bli mycket bättre, ja, då har jag minsann FEL. Vi gick trampingen upp via floden för att få en bättre vy över glaciären. Man blir nästan poetisk på kuppen och vill brista ut i sång... "The hiiiiillsss are aliiiiive, with the sound of muuuuuusic...." Jag vet inte om Paulines konstnärliga inflytande har inspirerat mig, men jaghar en hiskelig lust att måla i olja igen, men det får nog vänta till dess att jag kommer hem. Än har jag inte blivit någon Maori-prinsessa i alla fall, jag tror det var Bun som spådde det i min framtid. Förmodligen bara för att få komma och hälsa på mig här...:)

Bara bilresorna här är fantastiska, rullande, böljande, gröna kullar växlar mellan glittriga sjöar och spetsiga bergstoppar med snö på, havet är i höger öga och bergen i vänster...jag ska hejda mig nu tror jag. Blir väl jobbigt att traggla er igenom för mycket text kan jag tro. I morgon ska vi i alla fall åka till det berömda Milford Sound i Fjordland. Möjligtvis att det kommer ett addendum här i dagboken om det, det stället är ett måste för alla som kommer hit.

Puss på er i alla fall!!
Cecilia

Milford Sound var verkligen bra. Rättare sagt, färden dit var mäktigast och själva sundet var fint, men man kom så nära bergen och vattnet att man inte riktigt kunde se hur vackert det var. Men ena rejäla vattenfall kom vi riktigt nära och de slutar aldrig att faschinera mig. Det sägs att alla olika väderlekar tar fram olika vackerheter i Milford Sound, vår tur med vädret gjorde att det inte var lika rikt på vattenfall som det är när det regnar, men det får kanske bli en annan gång...:) Men vi såg en hel hop med delfiner, vilket var en glad överraskning! Vi tog Mount Cook bakifrån också! Nämen vad säger jag, det där lät inte bra... Mount Cook ser man på avstånd från västkusten, men vi körde upp dit från östkusten, vilket innebar att vi fick en betydligt närmare möte med snötoppen. På väg dit och tillbaka fick vi bekanta oss med ytterligare ett naturfenomen här. Vattnet som rinner ner från glaciärerna ner i sjöar innehåller mycket stenpartiklar, sätt det i kombination med riktigt rent vatten och en gassande sol och vad har du då? Jo, en klarturkos sjö. Mycket vackert, sanna mina ord. Men som sagts tidigare så räcker inte orden till..

Vi hann också med att åka ner till den absolut sydligaste punkten i NZ, lustigt nog heter det stället Bluff, och det var det verkligen. Det enda som de hade att skryta med var det faktum att de ligger där de ligger...i övrigt ett pissigt spökställe, i det avseendet att man såg eller hörde inga människor men såg flera butiker och museeum.

När vi kom till Dunedin hade jag haft planer på att åka och klättra på berg, med linor och grejer, på riktigt alltså. Men min Quakka-axel har börjat bråka mer med mig, så jag tror att det ska få vänta lite till. Däremot så hade Dunedin annat att erbjuda. Nämligen en hel, stor, vacker, väldoftande, magisk, bedårande tröst. En industri. Nu tänker ni nog att jag med fröjd i hjärtat sprang omkring och letade efter ett litet Kvarnåsen med tillhörande träindustri i ett litet hörn. Men där berog ni er allt. JAG HAR VARIT PÅ EN CHOKLADFABRIK!! Cadbury's närmare bestämt. Brunt guld flöt runt i varje skrymsle och vrå istället för en massa trädamm! Det ni! Jag har sett ett ton flytande choklad falla ner framför mig på en armslängds avstånd. Blev lite snopen när det visade sig att mången maskin som innehöll detta glädjeämne var märkta med SANDVIK. För er som inte vet det så jobbar lille morbrodern på SANDVIK. Gratischoklad delades naturligtvis ut. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker tillbaka på det ögonblicket... :)

Vi lämnade tillbaka bilen i torsdags. Det var sorgligt och skönt på samma gång. Vi skulle ju spendera några dagar i Christchurch som är den näst största staden på NZ (ja, vad i rackarn' hände egentligen med det Gamla Zeeland....?) och där behöver man ju inte en bil. Mycket vacker stad att strosa omkring i. Gott om gatumusiker och marknadsplatser att fördriva tiden med. Tyvärr har det regnat en del men det är nog inte mer än rätt med tanke på hur bra vi har haft det. Sista dagen tillsammans med Elin, söndag, var i alla fall ljuvlig. Vi gick på ett "artcenter", lyssnade på en maorigrupp som uppträdde (Wow!), låg och njöt av livet i mjukt gräs och studerade människor...omgivna av vackra gamla byggnader och levande musik.

Idag, måndag, har jag jagat runt hela staden per fot, jag har bokstavligt talat gått runt hela staden i 35-gradig värme och skarp sol. Hade bestämt mig för att vaccinera mig här för att slippa stressa över det senare. Tyfoid och Gula Febern inför Sydamerika. Måste ha det för att ta mig in i en del länder. Javisst ja, det kan ju vara bra för hälsan också har jag hört...:) Men det visade sig vara käpp omöjligt att hitta åt ett ställe som gjorde det. Bara vissa har tillstånd till det, och innehavarna av de tillstånden här verkar byta arbetsplats lika ofta som de (förhoppningsvis) byter underkläder... "skicka vidare" lekte de med mig som enda spelpjäsen....tre timmar senare hade jag kommit tillbaka till den geografiska utgångspunkten, fast från andra hållet. 1000:- senare har jag ont i armen, hål i plånboken (plus mitt inaktiverade VISA-kort) och ser fram emot influensa-liknande symtom som kan uppstå av vaccinet. Nu sitter jag här i min ensamhet och kan inte riktigt hajja att det redan har gått tio veckor sedan jag hämtade Elin på flygplatsen i Sydney...:) Time flies when you are having fun! Jag vinkade av henne i morse när hon skulle med flyget till Auckland. Hon åker tillbaka till Katie och Campbell i ett par dagar innan hon reser tillbaka till Sverige.

Jag åker till ett ställe som heter Kaikoura, 2-3 timmar norr om Christchurch. Ska hjälpa en kvinna som driver ett Bed & Breakfast där, samt jobbar åt Whale Watching Tours. Ska bli riktigt intressant att se vad det blir frågan om, kanske jag till och med får följa med att titta på valar!! Två veckor blir jag där om allt går som det ska, sedan ska jag ner till Christchurch och plocka ut Maria från flygplatsen! :)

Skriv mer och ta't lugnt, snart är det vår hos er...:)

P&K,
Cecilia

Jag sitter nu på ett litet Bed & Breafast i Kaikoura och tar det allmänt lugnt. Bäddar lite sängar och dammsugar är vad jag hjälper till med här. Det tar ungefär två timmar per dag så det är tämligen lugnt. Passar på att läsa massa böcker. Vädret finns det mycket att önska om a det passar ju bra. De har hotat med SNÖ till och med. Ur led är vädret överallt verkar det som. Är det dessutom inte fullbelagt blir det ännu mindre... :) Känns riktigt skönt att slappa och leva lite lyxigt som omväxling. Jag har ett eget rum med dubbelsäng, TV, soffa och egen toalett! Det är såna saker som helt plötsligt har slutat vara en självklarhet och uppskattas därefter desto mer så här på resande fot. Damen i huset heter Judy och är väl inte riktigt en människa som jag kommer att vika mig tredubbel för att ha fortsatt kontakt med. Därmed inte sagt att hon är hemsk...i början av min vistelse här promenerade hon lite för hårt på mina nerver, men med lite kittlande under hennes haka har hon blivit, inte fantastisk, men hanterbart tråkigt. Det är riktigt intressanta människor som kommer och bor här å andra sidan och det är ju en fördel!

Anledningen att jag bestämde mig för att stanna alls var av rent egoistiska skäl... Hon jobbar nämligen på Whale-watchingkontoret här som arbetsledare, vilket i förlängningen har gett mig gratis turer ut med båtarna. Hemsk människa är jag kanske, men vem är väl jag att tacka nej till sånt?! Har varit ut på några turer och sett allt ifrån Späckhuggare till albatrosser. Den val-art som bor i sundet här kallar de för "Spermwhales". Det stammar från den gamla goda tiden då de trodde att den vita oljan som finns i deras gigantiska huvuden var spermiereservoaren. Men namnet har de fått behålla. På svenska heter dem Kaskelotvalar, men jag tycker det är ett rätt fräsigt namn de har här, fritt översatt från engelskan...:) De blir upp till 20 meter långa!! Svårt att fatta hur stora de är faktiskt, Tiaki, den största de har ett här har jag haft turen att se också! Jag har laddat upp en liten filmsnutt på iNorsjö.se där ni kan se hur maffigt det är att se en val dyka ner och lilla stjärtfenan som poppar upp i luften. Kanske inte lika maffigt som "på rikko" men det är vad jag kan erbjuda. De har även delfiner här, annan sort än de hade i Bunbury. Hectors Dolphin och Dusky Dolpins har de här, de är betydligt mindre än flasknosdelfinen men vatten formligen KOKAR av dem!

Sälkolonier har de också här. Jag satt och filosoferade en dag på en klippa vid havet när en säl kröp upp på klippan precis bredvid mig. Han studerade mig som jag studerade hans sälkompisar, riktigt nära var det så jag fick en del coola bilder. Oturligt nog så luktar det allt annat än bullbak runt sälpajsarna, ammoniak och avgrund är närmare sanningen! Som tur är kan jag stänga av näsan utan att använda tumme/pekfinger-greppet! Har förstått att det inte är en sådan självklarhet som jag alltid har trott...:)

Nu är det tisdag och på lördag ska jag hämta upp Maria, min vän, grannfru och frisörska i Christchurch. Då blir det åka av igen, med nya äventyr och vackerheter!! Till dess, ha det gött allahopa!

Nyp i gäddhänget,
Cecilia

Nu har Maria kommit och vi har sett till att starta hennes semester och min examen på Nya Zeeland hårt! Hennes resa hit var lååång men hon satt igenom den som en riktig kämpe! Hon mådde dessutom riktigt bra när hon anlände, ingen trötthet alls tills det ögonblicket när hon sippade sin första klunk "Välkommenhit-Vinglas" till middagen. Då slutade hon gå att förstå. Sluddrade och hade sig gjorde hon minsann, hon somnade på en parkbänk och när vi till slut kom tillbaka till Hostellet vi skulle bo på så skulle hon bara: "Blunda lite snabbt" medan jag läste ett av hennes svenska magasin hon hade med sig och jag var ensam i medvetandet igen. Men det var henne väl unnat!

Dagen efter pallrade vi oss iväg och hyrde våran bil. En Mazda Familia som vi ska ha i några dagar, till dess att vi åker över till nordön närmare bestämt. Körde igenom Lewis Pass till västkusten och spökstaden Greymouth. Maria väntade bara på att ökenbollarna skulle rulla omkring på gatorna. Knepigt stad är det. När jag var där med Elin så var den inte mycket bättre, men det hade jag hunnit glömma bort. Shoppade och sov på ett ställe som heter Noah's Arc. Varje rum är inrett i ett djurtema. Vi fick naturligtvis Apans rum, rätt ska ju vara rätt, eller hur?! Dagen efter kom vi oss iväg norrut hyfsat tidigt och tog en liten tramping-tur till ett vackert vattenfall (återigen), jag kan inte få nog av dem!! Coal Creek Falls, en dryg timmes promenad senare var vi på väg uppåt igen. Pauline som jag bodde hos tidigare ville att vi skulle komma och sova hos henne i Nelson, och gratis säng och trevligt sällskap säger man ju inte nej till. Marias FÖDELSEDAG till ära shoppade vi loss på chips, choklad och tårta lite till husbehovs...:) Snubblade förbi en stor Canyon på väg upp, Nya Zeelands längsta hängbro med en "Linbanegunga" man kunde åka i på väg tillbaka. Man blev fastknytt i en sele och sedan var det ba' å' åk!!

I Nelson åt vi fölsedasmiddag på ett ställe som heter Lambrettas, Elin vet allt om det stället!! Trevligt hak! Paulines brorsdotter jobbade kväll och hon rekommenderade mer än gäna ett ställe där Maria skulle kunna få ett extra hål i sin kropp. Vik hädan alla snuskiga tankar nu...ringde vi upp ett ställe som gärna ställde upp på

Nu till det som blir mera intressant. Min far ringde häromdagen till mig, vi snackade lite allmänt om att "jag har det bra, lever än men har funderat på att hoppa lite fallskärm, den som lever får se. Det är ju ganska dyrt, men det kan det vara värt osv." Ett par timmar senare, (läs: när morsan vaknat och de hade resonerat igenom det ett stund) fick jag ett sms av dem som sa att de hade satt in pengar på mitt konto som jag skulle hoppa för!! Att de vill se sin bästa dotter kasta sig ut från ett flygplan...med risk för livet...det trodde man inte!! Eller hur!? Men så är det, Maria sa att de är nog ute efter återbäring på min reseförsäkring men så illa kan det väl inte vara...va...?

Sagt och gjort, vi bokade tid uppe i Abel Tasman, satte in Pauline i bilen och drog iväg till Motueka. Kunde komma väl till pass att ha en extra chufför om benen slutade bära... 1500:- & 13000 fot upp i luften senare, en vuxen karl fastspänd bak på ryggen, min kropp hängandes utanför planet (för att divemastern ska sitta på kanten), order om att le för att på vingen sitter det en kamera som dokumenterar droppet, och sedan är det enda som omger dig luft. I 4000 fot är det fritt fall innan fallskärmen vecklar ut sig för att sedan bara dala ner och adrenalinet pumpar ut genom öronen på mig... Vackert!!! Fantastiskt!! Det bästa jag någonsin gjort med kläderna på!! :) Och jag är verkligen stolt över mig själv, men framför allt Maria!! Hon som har höjdskräck och allt...och hon hoppade före mig. Tyvärr fick vi inte åka med samma plan på grund av platsbrist!! Hon har haft en spännande dag i dubbel bemärkelse.. men Weeeeheeeeewww!!!! What a ride!!!

P & K i ytfläsket!

Cecilia

Nu har jag satt Maria på planet hem igen. Det är otroligt hur fort två veckor går...men vi har hunnit med bra mycket på de här veckorna!! Kan börja med att tala om att vi har kört 350 mil på två veckor vilket i sig låter som om vi bara har suttit i bilen men så är det inte. Efter att adrenalinet hade stabiliserat sig i kropparna åkte vi upp och tog en sväng till norra spetsen av sydön. Vilket var väldigt fint och vi tog en del promenader därikring. Det blåste som fan bara så det blev ingen långvarig vistelse där. Körde tillbaka till Pauline i Nelson för att övernatta där och komma oss iväg till färjan över till Nordön i tid. Hämtade upp en ny bil i Wellington och ställde iväg norrut direkt längs västkusten.

På en liten landsutbuktning står det en vulkan som enligt Maori-sägnen har blivit utstött av de andra vulkanerna i någon sorts tuppfight för en hiskelig massa år sedan, Mount Egmont eller Taranaki som den heter på Maori språk. Vi körde dit tidigt en morgon och jag måste säga att det är något visst med en spetsig vulkan som sticker rätt upp i vädret på ett annars helt flackt land... Vi tog en trampingtur uppåt med ytterligare ett vattenfall i sikte. Upp, upp, upp gick och flåsade en bra bit innan vi insåg att vi hade tagit helt fel stig, inte ett vattenfall i sikte men en utsiktsplats blev slutstationen. Då hade molnen redan hunnit hopa sig över det som det var tänkt att vi skulle se, så det var bara att vända om igen. Men det är fina stigar och vi ska inte klaga. Tog en extratur och såg vattenfallet sen. När vi kände oss nöjda och belåtna satte vi oss sedan i bilen och körde vidare mot de bråkigare vulkanerna, inåt landet och siktade mot Tongariro National Park. Sov där en natt i bilen vid ett vattendrag som visade sig vara isvatten som rann ner från bergen. 4 grader varmt var det när vi vaknade i våra för korta sovsäckar...:) Kanske inte beöver nämna att vi drog därifrån så fort vi kunde.

Vi körde vidare mot Lake Taupo, en sjö tillika samhälle. Sjön i sig är en vulkankrater och är resultatet av det kraftigaste vulkanutbrottet i världens historia på åtminstone 5000 år, sjön är lika stor som Singapore! Rätt fräckt om ni frågar mig!! Där checkade vi in på ett hostel för att dagen efter klättra upp i Mount Ruapehu, en aktiv vulkan som för två veckor sedan har haft ett utbrott. Inte ett sprutande lava-utbrott, men varmvattnet och leran som samlats längst uppe i kratern bestämde sig för att flytta. Det knäckte ena vulkanväggen och en hel del "goffs" pyste ut. På hostelet träffade vi ett par grabbar från Bollnäs, Ola och Thomas, varav den ena hade gått lärarhögskola med Liz Lundmark. (Världen är liten) De frågade om de fick följa med upp på vulkanen med oss för de ville ut och "se lite natur" som de så fint lade fram det. :) Undrar lite vad de har hållt på med hittills...:) Trevliga prickar var de i alla fall!

Sagt och gjort begav vi oss till bergen, vi hade ju inbillat oss att det var Mount Doom från Sagan om ringen som vi skulle upp på men det var det inte. Det var berget som stod precis bredvid som vi skulle upp på. Bekvämt nog går det en korglift upp till 2000 meter och den tog vi förstås upp med. Lite latmask är det allt kvar i kroppen!! Själva vulkanen i sig är 2797 meter högt ändå och det blev en spännande färd upp. I löst grus med mycket lätt vulkansten finns det inte mycket fäste för fötterna kan jag tala om. Ibland blev det ett steg fram och tretton tillbaka så det blev lite växlande molnighet i humöret innan vi var uppe. Höjdskillnaden gjorde sig också påmind och flåset minskade i takt med metrarna upp. Maria och Ola vände en bit från toppen för de tyckte inte riktigt det var värt allt elände. Maria med sin höjdskräck gjorde ett fantastiskt jobb ändå tycker jag! Jag och Thomas fortsatte upp till kratern och det var riktigt fräckt!! Med en extraordinär utsikt mot Mount Doom (Mt. Ngauruhoe) och Emerald Lakes, såg ända bort till Mount Egmont på västkusten. Tänk att jag stått på kanten till an aktiv vulkankrater...bara en sådan sak!! Nervägen brann det lite i brallorna på oss iom att den sista korgliften ner slutade gå klockan fyra. Det hade tagit oss drygt tre timmar att gå upp men vi räknade med att nervägen skulle gå fortare. På snöpartierna åkte vi snålskjuts, lite dumt med facit i hand för jag skrapade upp smalbenet ganska ordentligt när jag tappade balansen och skajtade ner på iskristallerna en bra bit...ajajaj...hoppas det hinner läka innan jag kommer till Sydamerika bara. Tveksamt.

Pallrade oss vidare till Rotorua, ett vulkaniskt område med massor av heta källor och aktiviteter i jorden. Det pyste och bubblade vart man än vände ögonen. Wai-O-Tapu Thermal Wonderland är det stället man kan komma riktigt nära och se vad det handlar om. Ett färgspektrum som på en palett gick vi igenom. Kokande jordkittlar som var knallgula, gröna, röda, svarta osv...det luktade däremot sju och en halv jävul där. Tänk er en blandning av sura ägg, brända fyrverkerier, kloak och bakfyllefisar! Kräkreflexen hindrades enbart av pur faschination. Det är ett litet mirakel att vi kan leva ovanpå våran kära jord med tanke på vad som finns där under... det är två jordplattor som möts under Nya Zeeland, därav den stora aktiviteten just här.

Hade sedan fått svar från en bonde uppe i Northland, två timmar från Nordöns nordligaste punkt. Vi var småsugna på att jobba lite på en fårfarm och de här hade både får, hästar, hundar, kor och grisar. Passade finfint. Tyvärr visade det sig hällregna när vi kom fram, de ville att vi skulle motionera hästarna vilket i sig inte var dumt...men hästarna var inte tränade alls, sprang runt i lervälling och värdfolket var allt annat än sociala...vi stannade där i två nätter innan vi åkte tillbaka söderut till Katie och Campbell. Mototvägen söderut hade till och med översvämmats så det var bara att köra en omväg och ta en flodfärja över. Hade en bra kväll med Katie och Campbell, Maria till och med klippte Campbell mitt i natten...:) Stackars henne, fick inte ens semestra i fred... Körde ner och lämnade tillbaka bilen i Auckland och sedan var det dags för Maria att resa hem...trist men sant.

Nu sitter jag återigen hos Katie och Campbell för att flyga till Chile i morgon (Tisdag) eftermiddag. Vet inte hur det blir med Internettillgänglighet osv dit jag kommer men skulle inte tro att det är så svårt. Ska försöka ta mig till Sucre i Bolivia så snart som möjligt och sätta igång med lite Engelskaundervisning och spanskastudier. :) Hur nu det ska gå... jag kommer att känna mig handikappad utan språk. Man kan ju bara önska dem en trevlig dag så många gånger innan man tas för en idiot... Det kommer verkligen att bli ytterligheternas miljöombyte lämna Nya Zeeland men samtidigt ser jag verkligen fram emot det!!

Ha det gott tills vidare!!
Nyp i hälsenorna,
Cecilia

Har nu spenderat en vecka i Santiago. Inte helt enligt planen kanske men det blev ju en Påskhelg mitt i alltihop, det hade jag helt glömt bort. Glad Påsk förresten...:) Och i detta katolska mecka innebär det att i princip allt var stängt och att alla bussar var uppbokade. Sen var det inte dumt att benet fick läka ihop ordentligt. Jag har bott på ett nytt hostel i centrala Santiago, Andes Hostel. Döm om min lilla förvåning när hon som satt i receptionen talar till mig på perfekt Stockholmska...hon var född i Chile, men uppvuxen i Sverige. Rätt skönt att installera sig på denna främmande kontinent med en svenska som kan med allt och man kan fråga upp om saker och ting. Det som alla säger som jag pratar med här säger att farligheten med Sydamerika är mycket överdriven, vilket låter bra i mina öron!

Jag har träffat en mängd personer redan som jag upptäckt Santiago med. Ett par svenskor, Marris och Jessie som jag fick uppleva Valpariso, strandstaden intill Santiago och en minneplats som är uppförd till minne av alla som avrättades under Pinochet. President Alliende är också begravd där. Har varit upp på en nationalpark mitt inne i Santiago, San Cristobal, där det finns en gigantisk staty av Jungfru Maria och en massa små kyrkor och minneslundar. Träffade en äldre man som kom från Jugoslavien, hade bott i Australien, bor nu i Chile och har bytt namn från Pablo till Paul för att det skulle vara enklare att uttala...:) Han tog med mig och en amerikansk tjej på en promenad genom Santiagos historia. Upp på en annan kulle som heter Santa Lucia. In i ett par katedraler också men det var påskmässa så det var inte helt passande att ränna runt hur som helst i dem. En liten kallkälla av information var han i alla fall!! Måste säga att det är ganska skönt att efter ha upplevt två länder som i stort sett är utan historia känns det skönt att kunna se saker från gammalt dellbax! Vi ä väldigt bortskämda med sådant i Europa...fast man tänker inte på det så mycket...Jag är bjuden in till en familj att bo hos i Argentina redan...om jag hinner dit vill säga, det är tydligen rätt vanligt att man får sådana inbjudningar!

Jag tycker att allt i Santiago har varit svinbilligt men tydligen är det det dyraste landet i SA. Det ska bli intressant att se, Bolivia ska tydligen vara i stort sett gratis!! Yes!! Det är dit jag är på väg nu. I trettio (30) timmar har jag suttit på en buss. Nu tar jag en paus inför gränskorsandet i morgon och ska sova på ett hostel. Jag känns skithandikappad utan språk, men förhoppningsvis ska det bli bättre med veckorna som kommer. Consuelo som jag har kontakt med på språkinstitutet ser fram emot att jag kommer och ser fram emot att lära mig prata spanska som folk...nu är det ett evinnerligt bläddrande i min lilla fras-bok...:) Men de ä väldigt tillmötesgående så oftast går det mycket bra att få fram vad man vill!!

Önska mig lycka till nu så hörs vi snart igen!!
Puss på er!

Resan från Arica i Chile till La Paz i Bolivia tog ungefär 13 timmar. Lyckades uppleva ett jordskalv på ungefär 3.4 innan jag satte mig på bussen...det skakade bra!! Resan innebar en gränsövergång med tillhörande immagration vilket i sig blev lite underhållande. Jag skulle ange hur länge jag skulle stanna i Bolivia. Det spanska ordet för månader är Mese och det spanska ordet för bord är Meza...jag lyckades förklara för gränspatrullen att jag skulle minsann stanna i Bolivia i två bord, vilket de fann otroligt underhållande! :) Det tyckte iofs jag med att det var när det gick upp för mig vad jag sagt... fick dock bara trettio dagar, men det går att förlänga senare om jag vill det.

La Paz visade sig vara en helt galen stad, bilarna låg dörr i dörr med varandra på vägarna och det fanns inte en tillstymmelse till chans att ta sig emellan dem vare sig framför eller bakom. Även om de hade röd stopplyse på vägen betydde det inte att de inte kör ändå om tillfälle ges... Jag stannade bara i LA Paz i en natt för jag ville komma mig till Sucre så fort som möjligt. Men det var alldeles tillräckligt tycker jag. Det är en av världens högst belägna stad, på ungefär 4000 meter ö.h. Det gav sig till känna rätt snabbt, yr i huvudet, ont i huvudet, ingen hunger (tjohooo!!) och svårt att få åt sig luft. Även när jag låg ner i sägen och skulle till att sova var det väldigt tungt att andas. Eftermiddagen efter jag kom till La Paz satte jag mig på ytterligare en buss till Sucre och anlände där morgonen därpå. Jag tog in påt hostel där och gick ut och bekantade mig med staden. Mycket vacker stad med en härlig atmosfär, vita byggnader och massor av vacker arkitektur. Träffade en karl från USA som jag följde med att titta på en av världens största paleontologiska (tänk Ross i Vänner!) fynd av dinosauriefotavtryck! För 25 år sedan hade de börjat bryta ämnen till cement på industrin som ligger alldeles intill platsen. Efter ett tag hade de upptäckt ena underliga spår i stenen och dålig kvalitet dessutom. De slutade bryta där och för 10 år sedan kallades proffs till platsen ocg det slogs fast att det mycket riktigt var dino-spår. Nu har Unesco skyddat platsen och det byggs för fullt för att skydda spåren och anpassa till turism. Det innebar tyvärr att vi inte fick komma speciellt nära spåren, men de hade kikare tills vidare.

En annan fräsig tillställning jag har varit på är en kombination av en protestaktion/skördemarknad/tugga-till-du-stupar-happening...jag och en till var och strosade ganom Sucres gator och kryp-in när vi kom till en gigantisk park med massa banderoller, människor och gatuförsäljare (vilket inte är ovanligt iofs...) men det visade sig vara en massiv propagandarörelse för coca-bladens framtida existens. Coca är inte = kokain och så vidare. Tydligen har USA börjat sätta sig på tvären ordentligt angående denna coca-konsumtion i Sydamerika (Que sorpresa...) och har väl tänkt bomba dem eller något liknande, deras vana trogen...(skämt åsido)...,om de inte slutar omedelbums. Alla som hade marknadsstånd hade sin egen odling därhemma och lever i stort sett på försäljningen av dem. Smakprover erbjöds och demonstrationer om hur de används på bästa sätt osv. Lätt komiskt var det allt! Här används coca-bladen som om det vore en kopp kaffe, eller ännu hellre, tuggummin. Den största fördelen med dem förutom att de är rik på massa olika vitaminer är att de hjälper kroppen att hantera altituden. Kan vare sig bekräfta eller dementera hur effektivt det är...får se om jag törs testa det eller ej...:)


Har varit och hälsat på ett vattenfall ocksåen det var inte ens i närheten så fint som på NZ. Farligheten här i Sydamerika är otroligt överdriven, visst ska man akta sig noga och använda sig av sunt förnuft, som överallt annars, men åtminstone här i Sucre känner jag mig oerhört trygg. Nu har jag flyttat till en Boliviansk familj, Casa De Mama Vicky och det känns jättebra!! Dels är familjen verkligt vänliga men framför allt tvingas jag till att kommunicera på Spanska. Jag har ett eget rum med en bred, skön säng, frukost och en delad toalett, det betalar jag 30:-/dag för. Det bor 5 andra gringas i huset också vilket är lite både och... Jag tar nu två timmars privata spanskakurser/dag och det betalar jag 70 kronor för, vilket är helt otroligt tycker jag!! En lärare, Alejandra, som bara koncentrerar sig på min spanska i två timmar för så lite... Me like!!

Jag har ju också börjat jobba som volontär på språkinstitutet FOX på kvällarna. Jag är än så länge lärarassistent till en annan lärare, men jag behöver bara säga till så får jag en egen klass...men än så länge (två kvällar bara) så känns det som om jag vill bli mera varm i kläderna. En av studenterna i "min klass", Dajara, en trettonårig tjej i sina bästa år tog med mig på middag efter en lektion. Vi kommunicerade hjälpligt på både engelska & spanska. Hon insisterade på att följa med mig till min dörr för det skulle inte vara säkert för en "Gringa" som mig att gå hem själv på kvällen. Jag frågade om hennes föräldrar inte skulle bli oroliga för henne, men det visade sig att hon bodde själv. Mamma död, pappa i en annan provins & alla syskon bodde på annat håll...det är så man baxnar...och ändå trodde jag att jag skulle måsta se betydligt mer misär och fattigdom ä jag har sett hittills. Men det är nog gömt i utkanterna av alla städer... jag har ännu inte varit till barnhemmet och sett hur det är där, men i takt med att min spanska artar sig kanske jag kan lägga lite tid där senare.

Tills vidare så kan jag bara tillägga att jag är så jävla glad att jag äntligen har lyckats komma mig hit!! Ska till och med börja en Salsa-kurs snart!! :)

Hasta luego amigos!!

Kram,
Cecilia

Nu ni, har jag riktigt landat i Sucre och kommit in en slags rutin vilket känns jättebra. Jag har till och med skaffat mig lite Bolivianska Buddies vilket jag hoppas kommer att göra underverk med min spanska. De har jag träffat via Fox Institut (engelskaskolan jag jobbar som volontär på), Grover är läraren jag hjälper och han pratar bra spanska, Patty & Milton är engelskastudenter där. De drar ut mig på allsköns aktiviteter. Det bor två systrar från Nya Zeeland, en amerikanska, en brittiska och ett par från England i huset också och hittills verkar alla riktigt trevliga. Jag har nu haft spanskalektioner i två veckor mer eller mindre och nu kan jag i alla fall förstå mycket av vad de försöker säga till mig. Att skapa mina egna meningar är fortfarande ganska haltande men jag kan göra mig själv förstådd hyfsat, naturligtvis med en mängd vedande och fläktande med armar och ben....:) Fram till nu har jag mest låtit som en dåligt skolad papegoja när jag försökt prata...det har blivit mest -Ja - Nej & -Jättebra som jag har lyckats kläcka ur mig...

Patty har dragit med mig och en till tjej i huset på danslektioner, vi dansar Salsa, Merengue, Cumbia, Reaggeton, ChaChaCha, HipHop osv...läraren heter Fernando och är riktigt duktig, både på att dansa men framför allt så är han duktig på att lära ut och förklara! Undra om det är något i vattnet i Skandinavien som gör att höfterna och överkroppen är som gjuten i cement på oss blekfeta vitingar...de är så duktiga på att skaka valda delar av kroppen här i takt med musiken att det är ganska genant att försöka kopiera det...:) Men det är riktigt roligt!! Det har varit dansfestival här också och jag har varit och sett en del föreställningar.

Wallyboll spelas det också friskt här. Just det, ej att förväxla med volleyboll. Det lättaste sättet att förklara det är: Tänk Norsjövallens sporthall, eller ni som inte är bekanta med den, en mycket liten sporthall med lågt i tak och väggar som inte ger något rum att springa utanför linjerna. Grundtanken är att man får och ska använda väggarna så mycket som möjligt för att förvirra motståndet. Med tanke på att sommarsäsongen startar där hemma nu är det i alla fall en liten tröst att jag inte behöver vara helt utan i alla fall! Jag har varit på en konsert med Bolivias mest lyssnade band, Broncos, de kommer från Mexico och det var rusning till stadion. 40 :- kostade biljetten och det var smäckfullt där. Förbandet spelade i ungefär en timme innan Broncos tog över, tjut och stående ovationer var riktigt roligt att uppleva, trots att det enligt mig var riuktigt dålig musik....tre låtar senare blev det strömavbrott...har aldrig varit med om något liknande. Jag gick hem efter en halvtimme för jag hade åkt på en rejäl förkylning, men det hade tydligen tagit tre timmar innan de hade kommit igång igen. :)

En dag när jag gick till institutet för att ha lektion sprang jag on på Plaza del Mayo, typ centralen här, i samma veva hörde jag en storsmäll. Det visade sig att det var gruvarbetare från Potosi som hade en lite protestaktion gående med dynamitgubbar och blev pådrivna av en mängd coca-blad. Det kändes overkligt och spännande på samma gång. Jag höll mig i utkanten en liten, liten stund innan jag tyckte att det skulle vara bäst att avvika. Jag har också varit och hälsat på Casa De Libertad, ett museum som förklara stora delar av Bolivias historia och problemen de har brottats med i sju och en halv evighet. De har haft drygt 40 presidenter på 60 år. Byter presidenter oftare än en del byter underkläder nästan... den som satt vid makten kortast tid satt bara i 4 dagar innan han blev mördad. Det är ord och inga visor. Tydligen så har stora delar av världen dessutom fått om bakfoten vilken som är Huvvestaan här i Bolivia. Jag vet inte om det är mina begränsade minnen av Geografilektionerna som spelar mig ett spratt, men jag har alltid trott att det är La Paz som är huvudstaden i Bolivia, men icket sa Nicke, det är Sucre. Vissa kontor är flyttade till La Paz men officiellt så är det Sucre.

Jag har nog tänkt stanna här i ungefär 4 veckor till innan jag ger mig av på upptäcksfärd i resten av SA. Planen är att hinnan till Peru, Argentina, Ecuador & Brasilien innan det bär av norrut på globen igen. Jag ser verkligen fram emot att se det ¨riktiga´ Sydamerika, tyvärr känns det inte som det än och delar av mig längtar verkligen hem att träffa er alla igen!!

Hör av er vettja!!

P & K,
Cecilia