Dag för dag: Resealbumet "Filippinerna i februari." av Gubbar_pa_drift

Upp tidigt för en frukost redan vid sjutiden. Sedan bar det av ut på den valhajssafari jag bokat upp mig på. Vi var 5 pers som delade på en båt med fyra mans besättning vars huvudsakliga uppgift var att spana efter jättarna under ytan. Inget hände på en stund, men där fanns fler båtar och efter ett tag såg vi febril aktivitet vid en av dem. Så vår skeppare styrde resolut sin båt till position så vi kunde genskjuta hajen på sin tur. Sedan var det bara att dyka i plurret fort som attan. Firren som man fick rakt framför nosen efter ett tag var minsann en riktig bjässe. Vår guide pratade om ca. 8 meter, medan jag och mina snorkelkamrater tror att den var dryga 10. Den brydde sig inte ett dugg om oss och hade inte heller särskilt bråttom så vi kunde följa den en liten stund medan den stillsamt silade plankton. Efter en stund så försvann den dock i det något grumliga vattnet och vi fick återvända upp i vår båt. Tio minuter senare siktades vår bjässe igen och proceduren upprepades. Man känner sig onekligen ganska liten när man är i närheten av en sådan massiv fisk som det faktiskt är. När den för andra gången passerade mig så kände jag dess skjärtfena nudda vid mitt knä. Tvivlar på att jätten märkte det. Det var det sista vi såg av den här hajen, men vi tog oss lite längre norrut och hittade till slut en något mindre brorsa, eller syrra, kanske bara 5-6 meter lång som vi kunde hälsa på vid tre tillfällen. Sedan var det roliga slut, men jag måste säga att det var en mäktig upplevelse att få komma så nära den största fisken som finns!

Resten av dagen hände inte speciellt mycket. Lade mig på stranden en stund och tog ett dopp. Nu har det blivit kväll och en sen måltid har intagits. Sitter och funderar på om jag ska stanna kvar här ytterligare några dagar eller dra vidare. Träffar en hel del trevligt folk här och trivs med stället, men har å andra sidan redan upplevt det jag kom för. Är säkerligen lika bra även på nästa ställe. Får sova på saken!

/Conny

Efter frukost tog jag mig en liten promenad in till stan och kollade upp den. Inte så mycket att skriva om. Donsol är i grunden en fiskeby som fått ett uppsving i.o.m. upptäckten av valhajarna för ett femtontal år sedan. Tog mig bort till bussterminalen för att kolla förbindelserna söderut och uppsökte sedan närmaste rakstuga. Så skönt att kunna sjunka ned i en rakstol och bli ompysslad.

Vid hemkomsten så gjorde jag inte så mycket mer än läste en bok. Lat o ledig.

/Conny

Av de gäster på resorten som jag träffat och lärt känna så har flertalet redan lämnat. Återstår bara ett ungt svenskt på att prata med. Då jag redan fått se och uppleva det jag hoppades på så tyckte jag att det var dags att fara vidare. Efter frukost i måndags tog därför mitt lilla bagage och tog mig via ett antal småbussar och någon jeepneytur ner till hamnstaden Malnog. Några timmar senare så anlände den färja jag bordat hamnen i Allen på den nordvästra kusten av Samar. Tog mig vidare till grannstaden Victoria och hoppade på en liten båt som tog mig ut till en liten ö vid namn San Antonio eller Dalupiri som den också är känd som. Strax efter ankomst så var jag sedan incheckad på Crystal Sand Beach Resort där jag fick en bungalow precis vid strandkanten. Stället ägs av en finlandssvensk och när han hörde att jag var svensk så ropade han genast till att par andra gäster att det kommit fler skandinaver. Så nu är vi ett gäng svenskar och ålänningar som sitter och gafflar på kvällarna.

Vädret just nu är inte det bästa. Kommer en del regn då och då och blåser lite lätt. Så den snorkeltur vi planerat har vi tills vidare ställt in, men förhoppningsvis blir den av vilken dag som helst. Istället har jag, förutom att bada, tagit mig små strövtåg in till den lilla by som ligger nästgårds. Idag hyrde jag mig en motorcykel och tog mig en tur runt ön. Den är inte stor, så trots låg fart och något stopp på vägen så tog jag mig runt på mindre än två timmar. Ganska trevlig färd som ibland gick på grus, jord och lervägar. Men oftast när man passerade någon av det otal småbyar som fanns blev underlager betong. Annars gick färden alltsom oftast genom kokospalmsdungar och den följde stranden mer eller mindre hela vägen runt.

Internetanslutningen är lite hur som helst här nere, så vi får se när jag är online nästa gång.

/Conny

Hade egentligen tänkt åka vidare idag, men då Kalle skulle ut och titta till ett projekt ute vid Seven Islands så passade jag på att följa med. Det blev en heldag ute till sjöss med ett par strandhugg på ett par av öarna för att hämta lite folk och material. Kalle har skaffat sig lite mark på en av småöarna där han har påbörjat ytterligare en liten resort. Första stugan står halvfärdig och han hoppas ha det hela klart inom några månader. Vi stannade för lunch på en av öarna och tid för snorkling fick jag också. Det är bara att kliva rakt ut i vattnet så har man koraller efter några meter. Lika rikt på färger och fisk som nere i Indonesien är det dock inte.

Min värd berättade för mig, när vi var på en av öarna, att det uppe i djungeln bodde ett hundratal urinnevånare. Små som pygmeer ska de vara och de visar sig ytterst sällan för de andra bofasta. Kalle påstod att de centrala makthavarna inte ens känner till deras existens.

Dagen var trivsam och bjöd på bra väder för en gångs skull. På tillbakavägen började det dock regna så sista halvtimmen fick man huka under en pressening.

Sista kvällen med gänget blev det senare och jag kostade på mig lite god mat och dryck. Vid elvatiden fick det dock vara nog då det blir en lång resdag i morgon.

/Conny.

Uppe före tuppen för lite frukost. Lika bra att äta ordentligt på morgonen för sådana här dagar vet man aldrig när man hinner få i sig något nästa gång. Sedan var det bara att ta morgonbåten in till Victoria och vidare därifrån till Allen med en tricykle. Sedan gick färden med tre olika minibussar, via Calbayog och Catbalogan till storstaden Tacloban som förstördes så dramatiskt i den stora cyklonen för ett drygt år sedan. De största skadorna var mellan flygplatsen och staden och den vägen kom inte vi. Därför såg jag inte så mycket förödelse, lika bra är det, men visst en del hus och verkstadsbyggnader utan tak ocah en del byggnader som är fullständigt ihoprasade skymtade jag ändå.

I stan så blev jag avsläppt vid en terminal som inte hade några anslutningar söderut så jag fick ta mig ut till en annan station för att ta min sista van för dagen. Hamnade framåt kvällskvisten i den lilla staden Maasin som ligger i sydvästra delen av Leyte. Där slog jag nattläger och hittade ett rum på ett pensionat. Får bli en tidig kväll då jag är lite trött efter att ha kuskat runt.

/Conny

Det senare hände mig idag på förmiddagen. Tog beslutet igår att inte stanna i Bato, där de flesta avfärderna ned till Bohol utgår ifrån, då jag inte visste hur det var med boenden där. Tog mig istället ytterligare ett par mil och spenderade natten i Maasin, där jag sov som en prins. Uppe skapligt tidigt och letade på ett av alla dessa småbagerier som finns överallt bland öarna. Förutom kakor och andra bakverk så har många av dem en färdig nudelblandning att bara hälla hetvatten över så får man en god frukostsoppa. Var sedan ganska raskt ned till busstationen, men där började det krångla. Hamnade på en vanlig storbuss och det tog evigheter innan den till slut avgick. Satt säkert en hel timme och bara väntade på att vi skulle fara. När vi sedan kommer fram till Bato så får jag direkt en skjuts ned till färjan, men missar den med mindre än fem meter. Den håller precis på att lägga ut och jag var frestad att prova på ett monsterhopp över till däck. Min väska hade jag lätt fått över, men min lönnfeta lekamen hade nog trots allt hamnat i plurret så det var bara att stå och se på när båten fjärmade sig mer o mer från kajen och mig.

Nåja, fem sex timmar avgick det ett nytt flytetyg så jag hann bekanta mig lite grann med staden. Typisk liten hamnstad med en fin liten strandpromenad kantad av små restaranger och barer. Satte mig vid ett bageri borta på huvudgatan och fick snart sällskap av en fransman som bor här delar av året. Han tyckte det var skönt att få prata med någon västerlänning en stund och jag fick en liten inblick i hur det är att leva här delar av året.

Båten , som jag denna gång kom med, var den här gången ingen färja, utan en lite större trimaran. Lugn och fin sjö så det var en skön resa. Nu var dessutom lyckan med mig, för när vi väl kommer fram till hamnen i Ubay så får jag direkt en tricykle som tar mig fram till en buss som precis avgår. Men den hann jag med! Så medan mörkret faller så sitter jag i godan ro på kvällens sista färdmedel till Tagbilaran. De stunder i livet när jag är som lyckligast så är jag ofta gående i mörkret på någon väg i världen där jag aldrig förr varit. Jag brukar då tänka på vilken tur jag har som har möjlighet att resa och få uppleva världen. Men även när jag sitter på en buss så här i kvällsmörkret så kan jag få samma känslor. För det blir nästan aldrig helt mörkt utanför. Människor vill gärna hänga samman, så därför bygger man ofta sina enkla hem alldeles vid vägkanten. Så mellan städer och byar så lyses landsbygden upp av alla de tusentals små boningar som man passerar.

Till slut så var jag framme. Gjorde nattläger i Tagbilaran som är provinshuvudstad här i Bohol där jag befinner mig. Har precis följt en hockeymatch live via länstidningen hemma, vilket inte är så ofta man får möjlighet att göra. Tidsskillnaden på sju timmar sätter oftast stopp för det, men när det är helgmatch så går det bättre.

/Conny

.

Stället jag bodde på i natt var ett riktigt backpackerställe. Fullt av danska småflickor i 20-årsåldern. En god frukost ingick i priset och jag lät mig väl smaka. Det fanns två avgångar ned till Siquijor, en på förmiddagen och en på kvällen. Jag valde den första då jag inte ville leta efter bostad mitt i natten. Det var nog klokt. Jag brukar nästan aldrig boka logi i förväg då jag vill vara fri att ändra mina planer i sista stund. Normalt har det visat sig fungera alldeles utmärkt, men här nere var det en helt annan femma. Fick tag i en kille som körde mig runt på sin tricykle. Vi uppsökte säkert tio olika resorts och ffick hela tiden till svar att det var fullbokat. Testade ett sista ställe och fick napp där, men då tyckte jag att det var för dyrt för den klass som bygget höll. Min förare började då prata om en vän som hade något ledigt rum. Så det hela slutade med att jag nu bor i ett rum med egen ingång och badrum hemma hos en medelålders dam. Betalar bara en tredjedel av vad de frågade efter på det sista stället. Dessutom är det mycket fräschare här. Enda nackdelen är att här finns ingen restaurant och heller inga andra gäster. Det finns dock några av de resorts jag var och tittade på tidigare bara någon kilometer eller så bort och de promenaderna gör mig ingenting. Dessutom har jag gjort upp med en man om att hyra en motorcykel av honom i tre dagar. Kan vara intressant att fara runt och se ön. Den är bara 72 kilometer i omkrets pluts att det går vägar även rakt över ön.

En skapligt lång och intensiv dag börjar lida mot sitt slut. Sitter på en av resorterna och har fått i mig en portion av deras alldeles egna variant på Nasi Goreng. Här kör man med stekt saffransris, ett helt ägg på topp och garnerat med strimlad omelett. Dessutom har man som ytterligare garnering någon slags chips med räksmak. Men det gick att äta det också. Dags nu att leta sig hem i kvällsmörkret. Det blir verkligen mörkt här.......och tämligen fort.

/Conny