Dag för dag: Resealbumet "Ett nytt försök med Sydamerika!" av Gubbar_pa_drift

Hann med en tidig frukost innan det var dags att knalla ned till piren. Jag väntade och väntade på den man som sålde mig biljetten igår och skulle visa mig vilken båt jag skulle äntra. Till slut ringde jag upp honom och han svarade yrvaket att avfärden blivit försenad. Så en halvtimme senare dök han upp och jag kunde gå ombord på en ganska stor skuta.

Jag räknade inte passagerarna men jag skulle tro att vi var ett trettiotal som förväntansfulla såg fram mot sjöfärden på Titicaca och besöket på en av dessa vassöar som bebos av Urosfolket. När man skördar vass så tar man också med det tjocka snåriga rotsystem som finns och av detta så gör man stora fyrkanter som kan bli en meter höga. Dessa rotsystem har förmågan att flyta så man sätter ihop massvis av sådana balar och uppepå dessa så lägger man sedan vass och bygger sina små hus. Varje ö har mellan 5 och 10 familjer boende på sig och vid det här samhället så finns det 120 vassöar. Så räkna någonstans mellan 2 och 3 tusen personer. Vi var in till en ung familj med mor och far och en dotter på ett år. Huset är bara ett litet rum med en säng som dominerande möblemang.

Ett gemensamt kök som alla 25 personer på ön delar på finns det och jag såg ett antal solpaneler så lite elektricitet har man moderniserat ön med. Vi bjöds på en tur med en tvåvånings vassbåt som ön ägde och hade som inkomstkälla då det kom turister. 15 sol kostade resan vilket är ungefär 40 spänn. Den dryga tusenlappen som de fick ihop ska sen delas av alla på ön vilket inte blir mycket per person. Man har en fiskodling och tar sin fisk till marknaden i Puno och byter fisken och en del andra bytesvaror mot olika grönsaker.

Överlag var besöket hos Urosfolket intressant och något jag sett fram emot ända sedan jag såg ett reseprogram med Kjell Bergkvist på tv för många år sedan.

Jag tror att alla på båten lämnade ön med en bra känsla och vi styrde sedan mot ön Taquile dit vi anlände ett par timmar senare. Det blåste på ganska bra ute på Titicaca och vågorna gick ganska höga. Jag klarade mig, men jag såg en del passagerare bli vita i ansiktet och toaletten ombord användes flitigt.

Titicaca, som är 8372 kvadratkilometer stor ( jämfört med Vänern som bara är 5650 kvadratkilometer) ligger på 3800 meter höjd över havet och dit vi tog oss på nästa ö som var Taquile så var det ytterligare 200 meter höjdskillnad. Så vi intog vår lunch på 4000 meters höjd över havet. Det är ju inte varje dag man är på de höjderna, men nu har jag acklimatiserat mig så inte ens den branta stigningen här kändes så jättepåfrestande. Fisk serverades och den var riktigt smaklig. Lite dyr förstås, men folket här, som för övrigt är ättlingar till inkafolket, måste leva de också. Den största inkomstkällan är vävnad. Både män och kvinnor sitter vid vävstolarna och produkterna säljes ganska lätt.

Efter lunch så bjöds vi på en dansuppvisning och den var populär. En del av oss turister hoppade in och dansade med och det var många som passade på att fotograferas med dansgruppen.

På hemresan så hade vi medvind och sjön var betydligt lugnare. Med cirka tio minuter kvar till hamn så fick vi motorstopp och började sakta driva. Men det tog inte mer än tio minuter för maskinisten att åtgärda problemet, så vi blev inte särskilt försenade.

En riktigt härlig dag.

Idag, denna sista dag här i Puno, så har jag mest tagit det lugnt. Tog bussen in till centrum och gick där och strövade ett tag. Satte mig på en parkbänk i solskenet och bara njöt av livet. Nu är det snart kväller. Klockan är visserligen bara vid sjutiden på kvällen, men mer än ett par timmar till är jag inte uppe då bussen till La Paz ska avgå klockan sex i morgon bitti.

Så god natt med er/Conny

Det blev en lång dags färd från Puno till La Paz. Uppe redan före fem för att göra mig klar och strax efter fem så stannade det till en av dessa moderna tuktuks som jag sett här och plockade upp mig för avfärd till busstationen. Väl där så ska man som oftast vid de här bussfärderna betala en liten skatt i en undanskymd liten kiosk som man får leta sig fram till. En frukost räckte mina sista pengar till och en stund senare så kunde man borda bussen som skulle avgå klockan 6.

La Paz och systerstaden El Alto (som fram till 1985 tillhörde La Paz) hade tillsammans 1,7 miljoner innevånare och är mestadels bebyggt på bergssluttningar vilket gör den jobbig att vandra runt i på cirka 3600 meters höjd. Lyckligtvis så hade jag den här gången valt ett boende precis mitt inne i smeten så det blir inga långa vandringar. La Paz räknas också i praktiken som huvudstad då regering, riksdag och all väsentlig makt men formellt så är det Sucre som är huvudstad sedan 1839.

Hit kom jag i torsdags eftermiddag och de första två dagarna bekantade jag mig som vanligt just mest med mitt närmaste grannskap. I och med att här är så brant så har man valt att använda sig av linbanor som transportmedel. Här finns tio olika linjer, alla med sin egen färg, och de är ihopknutna så att man lätt kan ta sig runt de två städerna och återvända till startpunkten utan problem. Linbanan testade jag igår och det var en upplevelse att sitta där högt uppe och se ned på storstaden. Jag klev av en knapp kilometer från mitt boende , men då det var nedför hela vägen så blev det en tämligen nätt vandring. Passade på att köpa mig ett trepack strumpor från en gumma som satt vid trottoaren och sålde. Från en annan gatuförsäljare fick jag ett skrovmål med choricho som var delad på tvären och instoppad i ett bröd som påminde om pitabröd, men grövre och matigare. Chorichon hade sällskap av lite goda grönsaker. 12 spänn.

I.o.m att min trimmer ligger i det försvunna bagaget så har mitt skägg växt en del. Över Jul gjorde det inget tyckte jag, men nu till nyår vill jag vara fin så jag gick till barberare igår och tog både hår och skägg. Skönt att vara av med beklädnad. Idag är det nyårsafton så jag ska väl ut och göra byn lite och försöka hålla mig vaken över tolvslaget och se hur man firar nyår här. Ni därhemma är fem timmar före oss här i Bolivia, men jag passar redan nu på att önska mina läsare ett Gott Nytt År! 🍾🥂

/Conny

Jodå, jag höll mig uppe över tolvslaget och firade detta utanför katedralen som ligger inom bekvämt gångavstånd. Som traditionen här påbjuder så hade jag med mig tolv vindruvor, en för varje nedräkning. Av någon anledning som jag inte förstått så börjar man nedräkningen från 12. Knallade iväg till en pub därefter så jag kom hem vid ett-tiden.

Nyårsdagen var lugn och sävlig. Lite mat och dryck gick i och jag hittade ett svenskt café för lite kaffe med tilltugg.

Idag tog jag mig med lokalbuss ned till Valle De La Luna. Det är ett stort område med ganska porös sandsten så när det regnar så spolas det undan material med tiden och platsen har genom årtusenden förvandlats till en labyrint av sandstenskoner med djupa dalar mellan dessa. Finns även ett ställe där vattnet gröpat ur ett hål rakt ned i underjorden så man inte ser någon botten. Det sägs att Neil Armstrong någon gång var och spelade på La Paz golfbana som ligger i närheten och när han fick se platsen så utbrast han att det såg ut som på månen. Sanningshalten i detta har jag ingen aning om, men namnet på platsen är i alla fall Måndalen.

I kväll sätter jag mig på en nattbuss för att dra ned till Uyuni i de södra delarna av Bolivia. Där jag ska jag ut på en tredagars tur i den vidsträckta saltöken som ligger där och förhoppningsvis blir det en bra tur. Vet inte hur det ser ut med Wifi där vi övernattar så vi kanske inte hörs på några dagar?

/Conny