Dag för dag: Resealbumet "Dreamtrip" av Treb

Lat N 11° 32,28', Long E 104° 55,41'
Idag: 31 °C (87.8 °F)

Att försöka ta sig an Vietnamns ambassad på fastande mage var inte så smart. Ambassadfolk är ju vanligtvis jävligt tålamodsprövande. Så även i detta fallet.

Att ansöka om vanliga single entry turistvisum, var en rätt okomplicerad procedur. Visumen tar fyra dagar att processa och kostar 220 Skr per styck. Turistvisat är på trettio dagar, men det räcker inte för oss. När vi kommer till Hanoi får vi ansöka om en förlängning på 14 dagar. Den dagen den sorgen.

Just nu ser det ut som om vi har värre problem än så. På ambassaden satt ett anslag om att inga utländska fordon tillåts inresa i Vietnam. Vi fick stora frossan när vi såg detta. Får vi inte in bilen, så har vi verkligen skitit i det blå skåpet. Kina resan med fyra månaders förberedande pappersarbete och kanske 26 000 Skr, kan gå åt skogen på grund av detta.

Vi ifrågasatte anslaget om bilen. Berättade att vi varit på Vietnamns ambassad i Laos som hade sagt att det är OK att ta med bilen. Men det svaret fick vi först efter en del ringande och kontrollerande med diverse instanser. Dessutom så har Walter och Nicole, våra grannar från Agonda i Goa nyligen varit i Vietnam med bilen.

Ambassadtjänstemännen ignorerade fullkomligt dessa uppgifter och sade; ”Nej, ni får inte ta med bilen in!”. När vi försökte få tala med någon om saken blev de som vanligt väldigt irriterade och otrevliga.

Hjälp vad gör vi nu? Nu måste vi slå våra kloka huvuden ihop för att hitta en lösning på detta. Vi behöver få till en plan B, som kanske innefattar radikala ändringar i vår Kina resrutt. Har ingen aning om det överhuvudtaget går att göra några justeringar i resrutten, när processen är så här långt gången.

Men vi släppte att detta för att ta en titt på stan istället och vila hjärnan. Promenerade längs floden där alla restauranger och barer ligger. Tog oss en titt på Old Market och Central Market.

Plötsligt fick vi syn på en svenskregistrerad långåkarhoj. Kul tänkte vi, det är den enda svenska overlander vi sett på hela resan. Så vi hängde kvar för att kolla vem som var ägare till hojen. Då uppenbarar sig Kenneth från Gävle. Kenneth som är ett ex till vår kompis Anneli, det vill säga hon som kommer till Vietnam för att möta oss om tre veckor. Hur liten är världen egentligen? Av Anneli hade vi hört att Kennet skulle ta sig per motorcykel från Sverige till Thailand under vintern. Mer än så visste vi inte. Helt plötsligt så springer vi ihop med honom här i Phnom Penh. Kul!

Lat N 11° 32,28', Long E 104° 55,41'
Idag: 30 °C (86 °F)

Idag har vi gjort en djupdykning i Kambodjas mörka historia. Herregud, hur börjar man berätta om dessa fasansfulla hemskheter?

År 1975 tog Röda Khmererna över makten i Kambodja. När de intog Phnom Penh hälsades de med glädje och som befriare från allt krig och elände som varit. Befolkningen blev snart varse om att så inte var fallet. Inom tre timmar hade de svartklädda bistra Röda Kmersoldaterna tömt hela Phom Penh på sina invånare.

Röda Khmererna påstod att USA planerade omfattande bombräder av Phnom Penh de närmaste dagarna, därför måste stan tömmas. Alla skulle lämna sina ägodelar, dessa skulle vaktas av soldaterna medan de var borta. Så snabbt som möjligt skulle ta sig ut ur stan genom närmsta stadsgräns. På detta vis drevs hela Phnom Penhs befolkning ut på landet för att arbeta på fälten under misär, ständiga hot och svältförhållanden.

Nu började Röda Khmerernas nya tideräkning – år noll. Ledaren Pol-Pot såg till att förstöra så mycket som möjligt från det gamla samhället som maskiner, byggnader, bilar, tempel och religiösa symboler etcetera, dessutom avskaffade han valutan. Hans idé var att skapa ett kommunistiskt jordbrukssamhälle med outbildade, okunniga nickedockor som följde ledningens minsta vink och arbetade hårt.

Sedan började utrensningen av framförallt intellektuella, regim motståndare, munkar och misstänkta CIA spioner. Under åren 1975-1979 mördades 2 miljoner Kambodjaner, det vill säga nästan en tredjedel av befolkningen!

I spökstaden Phnom Penh gjordes en högstadieskola om till Kambodjas mest ökända tortyr fängelse – Tuol Sleng, eller ”Security Office 21” som det också kallades.

12 000 män, kvinnor och barn fängslades, förhördes, torterades och slutligen avrättades här under de fyra år som Röda Khmererna var vid makten. De som dog av tortyr begravdes i massgravar inne på fängelseområdet. De som överlevde tortyren avrättades och lades i massgravarna vid Killing Field, strax utanför stan.

Fängelset är uppdelat i flera enheter. Det finns stora enskilda tortyrrum med järnsängar för fångar som var speciellt intressanta på Röda Khmererna. Men de flesta rum är små celler på 1 x 2,5 meter. På byggnadernas översta våningar fanns massarresteringsrum , där fångarna bara hade utrymme nog för att kunna lägga sin kropp på golvet. I dessa rum var hela skolsalens golv täckt av liggande, fastkedjade så gott som nakna kroppar.

Röda Khmererna förde noggranna arkiv över fångarna. De fotograferades och registrerades när de anlände, under tortyren och förhören togs anteckningar, dessutom fotograferades de som bevis på att de dött. Tyvärr hann en del stor del av arkiven förstöras av Röda Khmererna strax innan de förlorade makten, när Vietnamerserna invaderade landet.

Pinka fick fångarna göra i plastflaskor och ammunitionslådor användes när de behövde bjasa. Bada eller snarare tvätta av sig fick de göra cirka en gång i veckan, om de hade tur. Vi kan ju bara föreställa oss stanken av urin, bajs, svett, smuts och blod. Men mitt i allt elände var nog stanken ett litet problem.

Tortyren var väldigt utstuderad. Den paranoida jakten på CIA spioner och regimmotståndare visste inga gränser. Konstnären som målat dessa tavlor var en av sju personer som överlevde Toul Sleng. Efter befrielsen har han målat bilder ur minnet om hur den fruktansvärda tortyren gick till när de drar ut naglarna på offren och häller alkohol i såren, vattentortyr, misshandel, elchocker och när de sliter barnen ur händerna på de gråtande mammorna . Lite här och var i byggnaderna kan vi fortfarande se blodspår efter tortyren.

Till Choeung Ek eller Killing Field som det också kallas, transporterades fångarna på lastbilar med förbundna ögon för att avrättas. De ställdes upp på kanten till massgravarna. Bödlarna gav fångarna ett hårt slag i nacken, så de ramlade ner i massgraven. Nere i gropen stod ytterligare en bödel som skar halsen av de fångar som inte dog av det första slaget. Av ekonomiska skäl användes påkar och knivar istället för skjutvapen.

Killing Tree användes för att döda spädbarn. Barnen hölls i fötterna och svingades hårt mot trädstammen tills de dog. Därefter slängdes de ner i massgraven tillsammans med mammans döda kropp.

De uppgrävda massgravarna gapar som djupa kratrar i landskapet. Överallt i den hårda, trampade jorden sticker tygbitar från offrens kläder upp . Försöker så gott det går att undvika att trampa på tygbitarna som sticker upp, eftersom det känns obehagligt och ovärdigt.

Här vid Killing Field finns nu ett minnesmärke över de två miljoner som dödats under Röda Khmerernas regim. Inne i detta minnesmärke finns dödskallarna av de 8 985 personer som grävts fram ur de 129 massgravar de hittat här på platsen.

Runt om i landet fanns många liknade anläggningar som tortyrfängelset Tuol Sleng och massagravarna vid Killing Field. Detta är bara den mest ökända anläggningen av dem alla, som också är bevarad för eftervärlden i syfte att vittna över vad som skedde i landet under Röda Khmerernas styre.

Vår guide var 14 år när allt detta skedde. Hon och hennes familj bodde i Phom Penh 1975 och blev deporterade ut på landet i närheten av Thailändska gränsen för att arbeta på fälten. Idag finns bara hon och hennes mamma kvar i livet. Resten av familjen avrättades av Röda Khmererna.

Lat N 10° 38,31', Long E 103° 30,15'
Idag: 34 °C (93.2 °F)

Idag var det dags att ge oss ut på vägen igen och vi sade hejdå till Jaques och Anne. Vi åkte visserligen inte så långt, bara till Kep som låg 15 mil österut längs kusten. Eftersom det inte var speciellt mysigt där så vi övernattade i Kampot istället. Då har vi lite närmare till Bokor imorgon.

Det står i alla guideböcker att man ska se till att ha gott om kontanter när man reser till Kambodja. Här i landet finns nämligen inga bankomater. Det är helt fel! Det finns gott om bankomater numera, åtminstone i de större städerna.

Men pengar är ett lustigt kapitel i Kambodja. När man tar ut pengar i bankomaten får man amerikanska dollar – trots att landets valuta heter riel! Alla priser anges i dollar. Man betalar i dollar. Växeln får man tillbaka i en blandning av dollarsedlar och rielsedlar, eftersom cent mynt inte används i Kambodja.

Lat N 10° 38,31', Long E 103° 30,15'
Idag: 34 °C (93.2 °F)

Vaknade bakfulla som små bävrar. Tog oss i princip hela dagen att återvända till livet. Djävla Thorsa som kommer hit och lurar ut oss på dåligheter!

Överallt i Kambodja ser vi människor som blivit svårt lemlästade av minor. Landet är fortfarande fullt av minor sedan Röda Khmererna var vid makten. Man bör definitivt inte avvika från upptrampade stigar.

Här om dagen snackade vi med en Australiensare som jobbar i ett minröjarprojekt här i landet. Han berättade att det inte finns några kartor eller register över de utlagda minorna. De försöker få tag på de Röda Khmer soldater som lade ut minorna för 20 år sedan - för att på så sätt underlätta arbetet. Men det är ett farligt arbete. Bara för några dagar sedan dog sju personer i en desarmeringsolycka, när hela fältet bara exploderade under deras fötter.