Dag för dag: Resealbumet "Delhi till Sundsvall 2002" av Treb

Long 34 09 E Lat 36 28 N

Bara farmor och farfar i huset är uppe när vi mullrar igång. Det är fin väg längs havet, många små samhällen med hotell på ena sidan vägen och strand på den andra. Vägen slingrar sig upp och ner bland kustbergen, det är tallskogar precis som i Sverige, bara att barren är längre. Det är förmodligen på grund av sådana här vägar som man bygger motorcyklar, det är hjärtligt roligt att köra, och vackert. Havet dyker upp bakom kurorna i olika vinklar och från olika höjd.

En man som bor i ett litet skjul med sin familj stannar oss och undrar om vi kan hjälpa honom att fylla luft i framhjulet till hans motorcykel. Bert pumpar och hans fru lagar till Turkiskt kaffe och bjuder på.

En större ort är Alanya, det är en typisk charterturistort. Vi stannar för en fika och för att komma undan regnet, matsedeln är på Turkiska, Engelska, Tyska och Finska. Kyparen pratar Svenska med oss och ställer fram en Svensk flagga på bordet. Det är inte många turister här ännu, säsongen börjar på allvar om ett par veckor.

Vi fortsätter de sista 15 milen till Antalya, centralorten med flygplats här längs kusten. Efter att ha yrat runt i stan efter något vettigt ställe att bo på, och passerat ett femstjärnigt lyxhotell 3 gånger, så ger vi upp och tar in där. Dyrt, men inte så fruktansvärt dyrt som det skulle vara när säsongen kommer igång.

Vi snyggar till oss och går ut för en en riktigt bra middag. Cyklarna får bo ute, men på en mycket väl bevakad parkering.

Long 30 42 E Lat 36 53 N

Fördelen med att bo på lyxhotell är att personalen hjälper till med allt, nästan oavsett vad man frågar om. När vi vill ha reda på en bensinmack i närheten för att köpa motorolja så är inte det några problem, när vi vill ha ett par tomma plastflaskor så går det också bra. Vi ägnar morgonen åt att byta olja, oljefilter och luftfilter på deras parkering, med utsikt över havet och hotellets pool.
Vaktchefen var riktigt proffesionell, han såg inte ens missnöjd ut när han fick ta hand om våra flaskor med spillolja.

Vi lämnar havet vid 12-tiden och rullar mot Istanbul, Det är drygt 70 mil dit så det får bli till att stanna någonstans för natten. Regnet och kylan gör att det inte är så mysigt att köra längre. Efter ca 30 mil kommer vi till Afoyn, en stad uppe på högplatån, kallt, regnigt och blåsigt. De första hotellet hade inte någon vettig parkering så det gick bort, det blir femstjärnigt igen, vi börjar få dyra vanor. Men när både frukost och middag är inkluderat, dessutom med parkering inomhus så är det överkomligt.

Det visar sig att hotellet är någon form av modernt hälsobad, så vi hamnar i bastun och det varma badet som man påstår kommer direkt från den nyttiga källan. När sedan middagen visar sig vara en buffé av det större slaget (konstigt med över 40 kalla rätter utan någon inlagd sill), så är allt fulländat.

Long 30 31 E Lat 38 45 N

Genom hotellets stora panoramafönster kan vi bara konstatera att det regnar idag med, Turkiet har inte varit så inbjudande hittills. Frukostbuffén är nästan lika omfattande som middagen, säkert 20 olika sorters bröd att välja på, plus en massa annat gott. Det är lika bra att fylla på ordentligt, dels ingår det ni rumspriset, dels behöver vi nog all energi vi kan få tag i för att hålla värmen.

Det går uppenbarligen ingen stor huvudväg mellan Antalaya vid kusten och Istanbul. Det blir ett antal mindre vägar, fortfarande av bra kvalitet. Riktningen är hyfsat rakt på, men det blir att fundera i en del korsningar. Microsofts karta är nog inte den bästa att köra motorcykel efter.

Det regnar riktigt ordentligt, dessutom är det ganska kallt, vi är på ca 1000 m höjd. Landskapet är visserligen vackert ibland, men det är svårt att riktigt njuta av det fullständigt, det är för blött och kallt.

Vi stannar på ett par ställen och dricker te och kaffe för att tina upp lite. Handskarna är av för dålig kvalitet, dom blir riktigt genomblöta. Ett trick att få igång fingrarna efter ett stopp är att stoppa händerna i de blöta handskarna och hålla i cylindern så att vattnet i handskarna nästan kokar. Fingrarna blir åtminstone varma en liten stund.

Till slut kommer vi upp på den stora motorvägen mellan Ankara och Istanbul, betalväg men av bra kvalitet. Milen rullar undan, snart börjar vi närma oss Istanbul. Vi hade hoppats på skyltar av typen "Centrum" eller liknande så vi kan navigera fram till något centralt beläget hotell. Det sket sig grundligt, när vi kommer nära stan börjar man skylta med namn på stadsdelar istället. Så pålästa om Istanbul är vi inte att vi begriper något om några olika stadsdelar. Vi bestämmer oss för att stanna kvar på motorvägen, korsa Bosporen och försöka hitta något hotell väster om stan.

Det är en gigantisk hängbro över Bosporen, det är så regnigt att det är svårt att se riktigt, men det verkar vara en hel del riktigt stora båtar under oss. På andra sidan bron välkomnar en skylt oss till Europa, vi tackar för det, ny världsdel.

När vi kommit en bit väster om stan så svänger vi av motorvägen för att hitta någonstans att bo, vi har gett upp tanken på att hitta till centrala stan, det har börjat bli mörkt. Vi letar en del i vad som ser ut att vara en förstad med småindustrier, alla vi frågar om hotell ger olika svar. Till slut tar Bert initiativet till taxitricket, vi ber en taxi att köra före till ett bra hotell. Det är förmodligen inte utan anledning som han är taxiförare, det blir inte det närmaste hotellet. Efter ett par mil tillbaka mot Istanbul så åker vi till slut in mot ett hotell som ser dyrt ut. Fullbelagt. Färden fortsätter ytterligare närmare stan. Vi svänger upp bland några riktigt smala gränder och kommer till ett litet hotell, med ledigt rum för 50 dollar. En gammal man som driver en bevakad parkering intill får ta hand om våra cyklar.

Det visar sig att vi bor mitt i smeten så att säga, granne med den blå moskén och alldeles intill muren till palatset. Mitt i den gamla, turisttäta delen. Vi går ut och äter en sen middag på ett litet mysigt ställe längs pubgatan.

Rummet ser ut som kaos, vi har hängt upp alla kläder vi har för att få dem lite torra. Bert blir kompis med hotellets huskatt. På grund av tufft regn hela dagen har det inte blivit några bilder, det får bli karta idag.

Long 28 57 E Lat 41 00 N

Det ingår frukost även här, mycket mindre än igår, men fårost, oliver och bröd är inte fel det heller. Vi passar på att turista lite på förmiddagen, besöker moskén intill och promenerar längs vattnet en bit. Det är lite fuktigt idag med, men det är skönt att gå lite som omväxling. Det bli inte mycket motion när man sitter på motorcykeln hela dagarna, man kan förstå varför HD:s idealkund ser ut att väga minst 120kg.

Efter lite pyssel med kedjesträckningen så bär det iväg ut ur stan, faktiskt ganska problemfritt att hitta ut. I en stad med över 12 miljoner invånare finns det annars en ganska stor potential att köra vilse. Vår träniing i Delhi har tydligen gett resultat.

Ut på stora betalvägen västerut, dags att rulla undan ett tiotal mil innan det blir dags att svänga norrut mot den Bulgariska gränsen. Det märks att den Europeiska delen av Turkiet är betydligt mera välbeställd än de andra delarna. Här finns nästan inget annat än stora åkrar och uppenbarligen välmående jordbruk. Folk bor bättre, det är inte samma risiga byggnader som vi sett tidigare. Det är visserligen samma förkärlek för att bygga stora områden med betongkolosser till hyreshus, ungefär som de svenska miljonprogrammen på 70-talet. Inte för att man skulle få så mycket för en miljon Turkiska Lira, det är ungefär 1 dollar. Inte underligt att så många av husbyggena inte har hunnit blivit färdiga. Det är nog lite för många nollor i den Turkiska ekonomin för att det skall vara riktigt bra.

Vi lämnar stora vägen och letar oss genom ett antal små jordbrukssamhällen mot den Bulgariska gränsen. Vi stannar och äter en tvårätters lunch på en riktigt bra restaurang. Det börjar bli kväll, men vi siktar på gränsen i alla fall. Sista milen fram blir nästan spöklik, vägen slingrar genom orörd skog, vi ser inga människor alls. Själva gränsstationen ligger uppe på en kulle, en enkel registrering vid infarten, vi börjar kunna rutinen nu. Nästa station, stämplar, man stämplade vår carnet vid infarten till turkiet, vi blir glada att man stämplar ut oss utan strul. Vi får växla våra miljoner turkiska pengar och får ynka 30 dollar. Att växla direkt till Bulgariska skulle vara för enkelt.

På den Bulgariska sidan går allt ganska smärtfritt. Någon felstavning av vårt registreringsnummer på motorcykeln gör att det tar lite tid, men folk är trevliga så det gör inte så mycket. Vi stöttar våra 30 dollar med 40 till och får 150 Bulgariska pengar.

Väl över gränsen fortsätter de slingrande vägarna genom skogen, det är bara någon mil till den första större orten på den Bulgariska sidan. Tulltjänstemannen hade tipsat om att byns sjukhus hyrde ut rum, det var inte tillräckligt många sjuka, så man hade plats över. När vi kommer fran till stan så är det riktig öststatsstämning, vägskyltar med bokstäver som liknar ryska och allt grått och trist. Byn verkar nästan övergiven, vi försöker fråga ett par personer vi ser ute, men man kan i princip ingen engelska. Ordet hotell ger i alla fall en reaktion och man pekar upp mot ett större hus. Vi kommer fram och träffar en yngre kille, som inte han heller kan ett ord engelska. Han har rum att hyra ut och vi vill bo, det behövs inte så mycket engelska för det. Tjugo Bulgariska pengar skall det kosta, vi har tre sedlar på 50 vardera - prblem. Vi åker ner till en butik vi sett och köper öl, korv, bröd, vatten och en banan. Med växel i lagom valör så är det inget problem att få bo på hotellet / sjukhuset, vi får till och med ett extra värmeelement på rummet, det behövs.

Tyvärr måste vi erkänna att det blev lite över i de 1.5 liter plastflaskor med öl vi köpt. Vi hann inte dricka ur allt innan vi somnade. Korven gick lättare.

Bert:s kamera har inte tålt fukten i Turkiet lika bra som motorcyklarna, den har slutat att fungera. Det kanske är så att gamla konstruktioner är bättre när förhållandena blir lite svårare. Det skulle vara intressant att se hur en digitalkamera konstruerad 1948 skulle ha klarat detta. Det får bli karta idag med.

Long 27 31 E Lat 41 58 N

Vi försvann från det kombinerade sjukhuset och hotellet ganska tidigt, det kändes inte så mysigt att ligga och dra sig där. Ut i det Bulgariska landskapet. Det är vackert med en smal krokig asfaltväg som vindlar mellan och över skogklädda kullar. Det är fullständigt hopplöst att läsa vägskyltarna, det är bokstäver som liknar ryska, och inget stämmer med vår karta. Vi skall ut mot svarta havet och gissar på en riktning. Till slut återkommer ett ortsnamn ganska ofta, det är en lite större stad vid havet, inte den väg vi tänkt oss, men åt rätt håll.

Bulgarien verkar rejält fattigt, folk bor i gråa trista hus som ser ut att falla ihop när som helst. Man hugger en del skog längs vägen och har små jordbruk. Många använder häst för att transportera sig själv och sina saker. Hästarna ser inte så välnärda ut dom heller.

Väl ute vid kusten så blir det lite mera välbeställt, vi stannar till och äter lunch i en restaurang som uppenbarligen vänder sig till turister i första hand, man kan till och med lite engelska.

När vi fortsatt längs kusten en bit verkar vi komma in i de riktiga turiststråken, hotellen ligger tätt och det finns en del fina restauranger. Vi ser också en del andra motorcyklar, ganska moderna skrevraketer som den lokala ungdomen tagit ut i det fina vårvädret. Regnet i Turkiet har bytts mot solsken och försynt vårvärme.

Vi ringlar fram längs kusten och dagen börjar närma sig sitt slut, så också Bulgarien. Vi satsar på en gränspassage redan ikväll. Det går ganska problemfritt, man funderar lite över våra carneter och frågar om vi har försäkring. Vi visar alla våra fina Indiska papper och man funderar en stund till. Till slut blir vi genomsläppta, utan att man stämplat carneten och utan att nämna någon försäkring ingen.

Väl inne på den Rumänska sidan kör vi bara någon mil innan vi kommer till den första större staden och letar på ett stort hotell vid stranden. Vi får ett fint rum med utsikt över oljehamnen.

Vi passar på att växla lite dollar i receptionen och går ut och äter. Två cheeseburgare och fem störa öl kostar ca 45:-, ett bra land.

Long 28 34 E Lat 43 49 N

Planen att gå upp tidigt för att hinna upp till bergen i transylvanien sätts i verket, väckning kl 06:00. Vädret ler mot oss med solsken, men ingen större värme, man kan ju inte få allt.

Rumänien ser inte så olikt ut som Bulgarien vad gäller landskapet, hus i lite bättre skick och lite fetare hästar. Ganska många hästar, vi ser inte att man plöjer eller harvar med häst, men många kärror med en eller två hästar framför. Hästen som bruksdjur är tydligen vad som gäller. Landskapet är vackert med allt större och frodigare åkrar ju längre vi åker längs kusten. Det finns en del stora resort-områden uppkallade eftger planeterna, Saturnus, Neptunus och så vidare. Troligen lämningar efter den kommunistiska tiden. Andra lämningar är stayer som hyllar antingen kroppsarbete eller glädjen i att få ge sitt liv till det politiska systemet. Det finns en del pampiga officiella byggnader och en järvägsbro som är ett under av fackverk och nitade stålbalkar.

Alla vägskyltar är läsliga igen, nu låter språket som Italienska och navigeringen går lättare. Vi viker av från kusten och siktar mot Transsylvanien. Till slut börjar vägen stiga upp över slätten och bergen börjar. Med bergen börjar regnet, det åskar rejält och vi blir ordentligt blöta igen. Regnet håller inte i sig så länge utan det torkar upp rätt snart. Landskapet är otroligt vackert, vi slingrar fram i en dal med sidor som består av antingen fin lågväxt skog eller gräsbevuxna kullar som ser ut att höra hemma på en golfbana. Förmodligen beror det på de fyrbenta gräsklipparna som finns överallt.

Slutligen kommer vi upp på en högplatå och närmar oss staden Brasov, vårt mål för dagen. Vi kollar på ett par hotell, dom ligger runt 100 dollar utan att vara speciellt lyxiga. Helst hade vi hittat ett riktigt bra hotell med tvättservice, vi vet inte riktigt om fåren blir rädda för motorljudet eller vår lukt. Utanför det andra hotellet står det en gubbe och undrar, på engelska, om vi vill ha ett rum. Han har en kompis som hyr ut rum för 20 dollar, och vi kan parkera på gården. Han tar en taxi och vi följer efter, ett gigantiskt rum med åtminstone fem sängar och en gaseldad kakelugn. Vi tar det.

Packar upp lite och hänger en del på tork, sedan ut på stan för middag. Vi hittar ett Internetcafé som låter oss koppla upp. Dags att skynda tillbaka till rummet och skriva.

Vi har fått hjälp av en "spökskrivare" (Tack Rosa!) med den engelska översättningen, men tyvärr strular våra bildlänkar där, så det dröjer en liten slund till innan det kommer uppdatering. När vi ändå pratar om bilder, tyvärr är det fortfarande felfunkis på kameran, så ni får hålla tillgodo med trext och kanske en karta.

Long 25 36 E Lat 45 39 N

Vi startar inte så toktidigt från Brasov, dels tänker Bert försöka att hitta en ny kamera någonstans, dels ska vi besöka internetstället igen. Vi har fått ett nödrop via mail från en Tysk kille som också köpt motorcykel från Lalli och har frågor om gränspassagen till Pakistan. Då vi har en del nyttig information så skickar vi ett mail och försöker hjälpa till lite.

När vi monterar packningen på cyklarna upptäcker vi att Bertil:s bakdäck är nästan tomt, det blir till att pumpa i lite luft så att vi tar oss fram till en gummiverkstad. När vi åker ner mot stan så försvinner luften ganska fort, vid en av de största korsningarna så blir det plötsligt helt platt. Med Bert:s förstörda däck i gott minne så är det inte tal om att köra längre. Bertil sätter igång med att montera av bakhjulet och till Brasov-bornas munterhet så är det bara att ta fram däckjärnen och sätta igång att byta slang, vår sista hela. Under tiden går Bert till en bank för att växla in lite resecheckar, vissa till Rumänska lei och de andra till dollar. Vi blir klara med våra respektive sysslor ungefär samtidigt och startar dagens etapp ett par timmar försenade.

Planen för de närmaste dagarna är att ta det ganska lugnt och turista lite i Transylvanien. Vad kan vara bättre aktivitet för att vila upp sig, än att köra lite motorcykel. Inte i avsikt att komma närmare hemåt utan för att komma till vackra och spännande platser i omgivningarna runt Brasov.

Vi börjar med att besöka slottsruinen i Rasnov, en riktig sagoborg som ligger uppe på en brant bergstopp. Den ligger alldeles ovanför den gamla delen av byn, husen ser ut att vara från medeltiden. Det är synd att vi inte kan lägga ut några bilder nu direkt, vi har bilder på vanlig film som vi måste köra i scanner först. Gå tillbaka och titta på sidan sedan vi kommit hem, så lovar vi att lägga dit bilder senare.

Efter Rasnov bär det av till Bran, en mycket mera välbevarad borg. Dessutom mycket mera turistanpassad, det kryllar av souvenirförsäljare och vi måste till och med lösa parkeringsbiljett. Vi promenerar runt i borgen som lydiga turister och tittar på allt som finns, borgen har varit bebodd ända fram till början på 1900-talet. Man försöker lura i oss att greve Dracula bodde här, vi tvivlar.

Vi har tittat ut en smal väg som kallas Trans-Fargasan Highway, en passage som slingrar sig iväg rejält högt upp bland bergen. För att komma fram till där den vägen börjar måste vi åka ca 10 mil ner mot Bukarest. När vi kommer fram och svänger upp mot vår avsedda bergsväg har det börjat regna, vi stannar på en pub för att få lite te och kaffe. Vi får komfirmerat att vi är på rätt väg, men att vi inte kommer att kunna köra hela vägen, det har gått flera laviner och snöröjningen har inte gjort sitt. Vägen är förmodligen inte öppen på vintern, och däruppe är det fortfarande vinter.

Det börjar bli sent på dan och vi frågar om det finns något hotell framöver, vi tänker nämligen åka den avstängda vägen så långt vi kan. Vi får lite olika besked, men det finns troligen ett hotell 4 mil uppefter vägen, men det är tveksamt om det är öppet. I vanlig ordning frågar vi några stycken olika personer om samma sak, om vi får liknande svar från flera så stämmer det förmodligen ganska bra. Bert frågar en ung tjej som ser ut att vara på väg hem från skolan, hon säger att det finns ett hotell men det kanske är stängt. Däremot kan vi få bo hemma hos henne, hennes föräldrar har säkert inget emot två skitiga och blöta motorcyklister.

Lite tveksamma följer vi med henne genom byn på väg hemåt. Hon heter Anca-Elena och är femton, hon har varit i USA med sin konstlärare och en grupp andra i somras och pratar därför ganska bra engelska. När vi kommer hem till henne visar det sig att hennes föräldrar verkar tycka att det är en bra idé att hon får träna lite språk, så vi bli inbjudna att stanna över natten. Det är hennes föräldrar, och hennes mormor och morfar samt en tjej på 18 som bor i granngården men då hennes föräldrar dog för ett halvår sedan så äter och umgås hon med familjen. Dessutom finns två kor med en kalv, en häst, tre grisar, några får och getter, en flock höns, 4-5 kalkoner, några kaniner, minst tre hundar och en valp samt åtminstone en katt. Förmodligen en ganska typisk Rumänsk bondfamilj, inte så välbeställda men med hårt arbete i jordbruket kan man vara ganska självförsörjande med mat.

Morfar bjuder på "Palinka", en form av hembränd Raki som han gör på äpplen och päron och sedan destillerar. Det är ganska gott och framförallt blir vi varma, och lite småfulla. Anca hjälper till att översätta och vi har riktigt trevligt i det varma köket. Till slut kommer mamma hem från den lilla butik hon jobbar i och vi blir flyttade till matsalen, för nu behövs köket till att laga middag i. Efter en hel del pratande och mera Palinka kommer det en fyrarätters middag med förätt av ost, oliver och inlagda gurkor, sedan soppa med klimp, nötkött med potatismos och karamellpudding till efterrätt. Det mesta är producerat på gården och allt är jättegott.

Vi snackar en stund till och dricker lite till, när vi ser ut att somna när som helst blir vi anvisade ett sovrum på övervåningen. Vi får dela på en duvbbelsäng, det är förmodligen föräldrarnas sovrum vi fått låna, snacka om gästfrihet.
Motorcyklarna får bo på gården under ett plastskynke, vaktade av kalkonerna och hönsen.

Long 24 40 E Lat 45 08 N

Vi blir serverade frukost, mera korv, ost och bröd nedsköljt med varm choklad. Efter att ha druckit kaffe och vänligen avböjt mera Palinka så packar vi cyklarna och gör oss klara för avfärd. Vi rullar ut dem på gatan utanför för att inte skrämma alla djuren när vi startar. Vi tar adjö av denna underbara och gästfria familj.

Vi följer den smala krokiga vägen upp genom ytterligare ett par byar innan det sätter av upp i bergen ordentligt. Vägen klättrar brant uppåt och vi kommer fram till en hög kraftverksdamm. Vägen ringlar runt det nästan tomma vattenmagasinet. Vi ser att hotellet verkar vara öppet och att det låg efter ca 4 mil precis som man sagt. Till slut lämnar vi vattnet och fortsätter längre upp bland bergen, nu börjar det ligga snöfläckar här och där. Snön tätnar när vi kommer högre, nu ligger det till och med nysnö på träden. Det finns en ensam restaurang uppe vid snögränsen, vi provar att åka ytterligare en bit högre, men vägen är helt blockerad av åtminstone meterhöga snödrivor.

Vi stannar och fikar lite på restaurangen, men lättar därifrån ganska fort, det har börjat snöa kraftigt och vi blir oroliga för att det skall bli halt på vägen ned. Vägen var ca 7 mil tills det tog stopp, en omväg visserligen men otroligt vackert och väl värt besväret.

Ganska snart efter det att vi vänt får Bert slå på bensinreservkranen, enligt reklamen skall det gå att köra ungefär 2-3 mil på reserven. Närmaste mack ligger 7 mil bort, problem. Vi åker neröver och försöker spara på soppan så mycket som möjligt, det ligger några hus efter vägen men ingen har någon bensin. Till slut kommer vi fram till hotellet, en kille som jobbar där hjälper oss med att pumpa ur 2 liter ur hans bil. Det räcker för att vi skall ta oss ned till stan och bensinmacken. Tyvärr finns det ingen högoktanig bensin där, vi har lärt oss att våra motorcyklar tycker om 98 oktan, då knackar dom inte alls. Nu är det inte mycket att göra åt, vi får ta det som finns.

Vägen upp till Sibiu är helt problemfri, ett lunchstopp på en välförsedd bensinmack känns alldeles rätt. Nu är det inte så extrema bergsvägar längre utan en bredare europaväg. Väl framme åker vi rakt på ett riktigt bra hotell som har låsbar gård och bäst av allt tvättservice som kan fixa våra skitiga kläder till sent ikväll eller tidigt i morgon.

Long 24 07 E Lat 45 47 N

Det känns lite lyxigt att inte ha transporterat sig i rätt riktning mer än kanske 20 mil på två dagar. Vi har visserligen använt vår lediga tid till att köra på trevliga bergsvägar, men nu är det dags att sätta fart åt rätt håll.

Vi siktar på en stad som heter Arad och ligger gaqnska nära gränsen till Ungern. Vi har bestämt oss för att bo åtminstone en natt i varje land, vissa länder är inte så stora så det krävs en viss planering. Strax utanför Arad så får även Bertil uppleva en riktig smällpunka på bakhjulet, ganska svårstyrt med tomt däck. Bert åker in till stan och köper ett nytt däck och slang, med hjälp av en snäll man med gummiverkstad. Nån timme senare är allt fixat och vi åker mot den Ungerska gränsen.

Gränspassagen går riktigt snabbt, man är mera intresserade av våra motorcyklar än av våra papper. Väl inne i Ungern slås vi av att det är mycket finare bilar omkring oss, samt att det kryllar av bilaffärer runt om oss. Vi åker in i staden Szeged för att växla till oss lite Ungerska pengar. Det är inte utan att vi blir sugna på att stanna lite, det är soligt och fint. Lättklädda människor strosar runt bland de fina byggnaderna i stan.

Lite snåla som vi är så fortsätter vi ut ur stan och hittar ett billigt motell ett par mil utanför. Små stugor att bo i och ett tak att parkera under, regnet har kommit tillbaka. En god middag och några Ungerska öl så somnar vi gott.