Dag för dag: Resealbumet "Delhi till Sundsvall 2002" av Treb

Vår morgonritual börjar kännas ganska invand vid det här laget, enda skillnaden idag var att vi behövde väcka portieren som sov på golvet i receptionen. Vi tittade till våra motorcyklar inför avfärden, dom ser förskräckliga ut efter gårdagens damm och lervälling. Vi fyller på motorolja igen, någonstans har vi läst att det skall gå åt ca 1 liter per 100 mil. Det mesta verkar smita ut via vevhusventilationen och via en liten gummislang ner på kedjan, förmodligen ganska förnurligt. Eftersom vi kör närmare 40 mil varje dag så är det viktigt att hålla koll så det inte blir för lite olja.

Idag är det första dagen i full motorcykelmundering, det är säkert inte mer än 15 grader varmt. Vi är tacksamma för svalkan men öknar borde vara varmare än så här.

Ut ur stan åt rätt håll, vi har ju tränat i Delhi. Alldeles utanför hotellet är det en kontrollpost för militärpolisen som kollar alla bilar som far förbi så här tidigt. Vid utfarten så stannar vi och köper frukt, vi tänker inte göra om gårdagdens svältkur. Vi köper apelsiner, små bitar av sockerör samt en underlig frukt som är ett mellanting av dadlar och kiwi. Dom måste växa under eller nära marken för frukterna är jordiga, konstiga men ganska goda.

Bred och fin väg ut i öknen, vägen slingrar sig tillsammans med en järnväg upp och ned bland bergen. Underbart vackert, det känns lite overkligt med en miljö som har så små likheter med vårt Svenska landskap. Vi stannar på en vacker plats och har en liten fruktstund vid vägkanten.

Landskapet planar ut, fortfarande stenigt med någon liten torr buske här och där. Luften är ganska disig, det är mest sand som har yrt upp. Terrängen liknar den som man har i de datorspel där man flyger ett jaktplan ute över öknen, ljusbrun platt mark och taggiga svarta berg som skuter upp direkt ur marken. Det kanske är därför som Amerikanerna tycker så mycket om att flyga över Afganistan, man känner väl igen sig från flygskolan.

Det visar sig att bergen har en viktig uppgift, dom skyddar vägen från vinden. Den följer bergskammen så långt det är möjligt, när den viker av ut på slätten så kommer vinden med full styrka. Sanden beter sig precis som snödrev hemma, bara det att den är varmare och knastrar mellan tänderna.

När sanden drivit upp på vägen och försökt bygga sanddyner där, då börjar det bli besvärligt. Vi har hört något om att man skall köra så fort man törs när det är lös sand, helst fortare. Vårt problem är att vi inte törs köra speciellt fort alls, med all last på cyklarna känns det som vi har ett marktryck på framhjulet på ca ett halvkilo. En sträcka på mer än 5-6 meter i decimeterdjup sand känns som att åka löparskidor fort i lössnö. Det känns som om det går bäst att bromsa in hårt före en sandremsa och sedan accelerera igenom. Vissa gånger yr sanden upp och reducerar sikten till endast ett tiotal meter, ganska spännande ibland. Nu är det ingen tvekan om att det är den typ av öken som våra skolböcker beskrivit. Till och med värmen har infunnit sig, närmare 40 strecket, men MC-kläderna får sitta på ändå.

Ofta ser vi lastbilar och bussar som ar fått punktering, fel på hjullager eler andra problem. Man verkar inte vara så bra på förebyggande underhåll av sina fordon. Vi ser en hel del kameler, det märks att det är i den här miljön de hör hemma. Hade Zeb Macahan varit arab så hade han sett ut som de personer ur lokalbefolkningen vi möter. Det är lite konstigt, hur långt från all bebyggelse man än tycker att vi är, nog sitter det en person vid vägkanten och vinkar när vi far förbi. Undrar vad de har för sig mitt ute i öknen och hur de tagit sig dit?

Vår plan med dagen var att ta sig fram till en plats som heter Dalbandin, den byn ligger ungefär mitt mellan Quetta och den Iranska gränsen. De sista milen är på alldeles nylagd bred asfalt. Stan visar sig vara en bra illustration till begreppet "Middle of Nowhere", det är minst hundra mil öken åt varje håll. Stan verkar bestå av en gata med lite små butiker och ett enda hus med mer än en våning. Det huset visar sig vara det bästa hotellet, och för övrigt det enda stället i stan med elektricitet. Vi frågar lite och får hyra deras VIP-rum för 500 rupies (100:-). Motorcyklarna får vi rulla in genom restaurangen och parkera i köket.

Killen som har hand om hotellet verkar vara stans fixare. Han tipsar oss om att besinmackarna har stängt, men att det finns billig fulsoppa att köpa som smugglats in från Iran. Vi fyller upp till en kostnad av 40 rupies per gallon, ca 2 kronor litern. Normalkostnad i Pakistan har varit 6 kronor. Hans fixande visar sig nå oanade höjder när han fixar någon som tvättar våra skitiga kläder och levererar dom samma kväll. Höjden av fixandet visar sig vara att han ordnar fram två flaskor öl från den lokala svarta börsen, till samma pris som hotellrummet men ändå. All alkohol skall enligt reklamen vara totalförbjuden i landet, trot det har man enligt etiketten på flaskorna ett bryggeri i Rawalpindi strax utanför Islamabad.

Vi passar på att natta cyklarna med att kolla kedjespänningar och oljenivåer i motor och koppling. Kollar även bultar i framgaffeln, det skulle inte vara så skoj att plötsligt tappa framhjulet.

Vi fick lov att väcka personalen på hotellet idag igen, förutom portieren dessutom de två som sov praktiskt taget under våra motorcyklar. Snacka om bra bevakning.

Det är kyligt på morgonen, det blir fullt MC-ställ idag med, dessutom med extra dammfilter.
Vägen kunde inte ha varit av bättre kvalitet, bred nylagd asfalt och nästan ingen trafik. Den är nästan för bra. Det är visserligen roligt att köra motorcykel, men det är roligare om det händer lite, kanske en uppförsbacke då och då, en omkörning, ett möte i alla fall, åtminstone en kurva så att man får styra lite. Om ändå landskapet förändrades så att man såg att vi kommer någonstans. Ingenting. Vi kan åtminstone försöka gissa på indikeringen av hur långt det är kvar till nästa etappmål. Det är inte så spännande det heller, det är vägmarkeringar med avstånd vid varje kilometer.
Vägen är så rak att varje kurva som är på mer än 30 grader föregås av en varningsskylt för kurvan, en reducering av hastigheten till 60 km/h samt omkörningsförbud. Det är visserligen tre mil mellan kurvorna, men detta är en väg som är bred som E4:an.

En sak till som våra skolböcker sade om öknar, dom är stora. Detta är väl visserligen inte Sahara, men hade vi inte haft vägen att följa hade allt varit ganska skrämmande. Vi ser en del stackars djur efter vägen som inte lyckades nå sitt etappmål, utan blivit kvar i öknen.

Bertil ligger före och försöker att hålla vår cruisingspeed till under 80. Efter ca tio mil är det dags för vår första fruktstund, Bert har kollat klockan och berättar att vår medelhastighet den första timmen var exakt 80. Cyklarna går nog att köra i 100 men Lalli har varnat oss lite för att göra det, oljedistributionen till ventillyftare och vipparmar är inte riktigt tillräcklig för att ligga nära maxvarv mer än några tiotal minuter åt gången. Vi vill inte riskera några problem utan tar det lilla lugna.

Några vanliga stopp av militärpoliser som vill kolla våra pass, men annars är det inga störningar. Undra hur dom beter sig med alla bilar som åker med dunkvis med smuggelsoppa.
Milen rullar förbi fort idag, det skulle vara 29 mil till Iranska gränsen. Redan kl 12 är vi framme i Taftan som gränsbyn heter. Ett riktigt sandigt, dammigt, rörigt och skräpigt ställe. Vi åker direkt till Immigration på den Pakistanska sidan, det var fel, vi skulle ha åkt till tullen först. Var ligger tullen? Vi frågar oss fram och får åka tillbaka fem kilometer till ett hus med en minimal skylt som säger att detta är tullens kontor. Väl inne blir det desto trevligare, de tre personerna som jobbar här kan bra engelska och frågar oss en hel del om resan och om Sverige. Man har stora travar med carnei-papper, det är massor med lastbilar som passerar här. Vi blir bjudna på te medan man fixar våra stämplar, vi hinner knappt dricka ur förrän det är klart.

Dags att åka tillbaka till immigration, lika smidigt där, nu har vi checkat ut ur Pakistan. Den Iranska sidan går också lika smidigt, tre olika kontroller på den här sidan. Allt som allt fixar vi båda ländernas gränshantering på en timme, väldigt enkelt. Vi vann dessutom en halvtimme till på tidsskillnaden.

Ut från tullstationen, det är mycket ovant med högertrafik igen, vi har ju faktiskt kört vänstertrafik i 300 mil, tur att vägen fortfarande är rak. Undrar hur motorcyklarna fixar det här, dom är ju konstruerade för vänstertrafik.

Vägen är minst lika bra på den Iranska sidan, de 9 milen till Zahedan går lika fort som tidigare. Vi får svänga av stora vägen för att komma in i stan. Iranska städer verkar vara helt olika Pakistanska eller Indiska, gatorna är stora och breda, rena, och med ganska lite trafik. Till och med husen ser ut att höra hemma i sydeuropa. Vi har inte växlat ännu utan en bank har högsta prioritet. Det visar sig svårt, det är söndag och det mesta är stängt. Vi hittar ett hotell som Lonely Planet rekommenderar, dom har dessutom ett nytt kassaskåp att parkera cyklarna i. Receptionen går med på att få betalt i dollar och dessutom sätta upp vårt mat på rummet. Vi kastar i oss ris med kyckling som om vi inte sett mat på hela dan, det stämmer väl kanske ganska bra. Nytt rekord tror vi, nästan 40 mil och incheckad på hotellet med mat i magen och klockan är bara 4.

Vi promenerar ut på stan för att försöka växla lite pengar, Bert frågar några skolbarn om det finns något Internetcafé, dom visar oss vägen till stans lyxhotell. Där visar det sig att vi kan få växla 100 dollar i receptionen. Nu är vi täta, 750 000 rial på fickan. Dessutom finns det möjlighet att koppla upp vår bärbara dator till deras internetkoppling, så nu kommer de senaste dagarnas text och bilder. Vi beklagar att vi inte har kunnat skicka upp något från Pakistan, vi har skrivit varje dag, men telefontekniken har inte varit med oss. Som lite plåster på såren har Bert ritat en ny karta som visar hur långt vi kommit.

Lite sovmorgon idag, vi sitter på cyklarna kl 7. Den första timmen går åt till att hitta en mack och tanka. Vi lyckas köra mot enkelriktning och blir åthutade av en MC-polis, vi försöker se så skyldiga och bedrövade ut som möjligt. Det hjälper uppenbarligen, vi slipper böter. Vi är inte längre i Indien eller Pakistan, där bryr sig ingen om enkelriktningar. Allt verkar vara lite mera välordnat här, men det är inte så förberett för turister, ute på vägarna är skyltarna översatta till begripliga bokstäver, men i stan är allt på arabiska. Igår blev vi dessutom upplysta av en korpulent herre i pyjamas att det inte passade sig att gå ut på stan i kortbyxor. För att inte reta flera så gick vi tillbaka till rummet och bytte.

Allt är ganska billigt här, bensinen är MYCKET billig. En dollar är värd 7900 rial enligt den hyfsat officiella kursen. Att tanka båda cyklarna med strax under 30 liter kostade 13500 rial, lite över 1.5 dollar, det borde väl bli ca 70 öre litern eller nåt. Huvudräkningen går på sparlåga, det är ju semester.

Vägarna är verkligen superbra, normalhastigheten för bilarna är lite högre här, vi blir omkörda ofta. Bilarna, framförallt lastbilarna är i mycket bättre skick än vad vi sett tidigare, massor av Volvo och Scania.

Vi stannar och köper dricka i vanlig ordning, det är inte så fasligt varmt, bara 15 grader i morse. Temperaturen stiger dock under dagen.

Nu börjar vi komma ut i den riktiga öknen, bara platt sand så lång man ser. Bert lyckades se 45 grader på sin elekroniska termometer innan den fick värmeslag och gav upp. Det blåser rätt hårt, sanden yr och bildar små "tromber" som vi ser överallt omkring oss, det är riktigt svårt att hålla cyklarna på rätt kurs i den starka sidvinden. Det är inget problem med navigeringen, de första 30 milen finns ingen avtagsväg som alternativ till en väg vi åker på. Det känns som vägarna i Lappland, skillnaden är att det finns mindre att titta på här.

Vi stannar utanför en stad som heter Bam och köper ett par mackor med korv och 4 dricka. Det kostar hutlösa 18000 rials, omkring 20:-, dvs. betydligt mer än 30 liter bensin.

Efter ett tag börjar himlen mörkna, svarta regnmoln tornar upp sig framför, vinden ökar ännu mer. Det ser ut som om vi kommer att åka in i värsta regnvädret, vi har ingen tur med våra öknar. Det blir riktigt kallt under de tjocka molnen, på med handskarna, det är nästan så man ångrar att man plockat ur fodret i jackan.

Cyklarna går åtminstone bättre när det blir svalare, det var nog tendenser till ånglås i förgasaren när det var som varmast. Vi passar på att prova med att varva ur dom ordentligt, nu skall dom väl äntligen vara inkörda. Hyfsad acceleration upp till 110 åtminstone, vi får väl dra på lite någon gång emellanåt för att motorerna inte skall bli gubbkörda och sota igen. Efteråt känns det lite svårt att gå tillbaka till vår vanliga lunk i 80.

Vårt mål idag är en stad som heter Karman, en dagsetapp på 48 mil, vi börjar bli kaxiga nu. När stan ser ut att börja så stannar vi och tittar ut ett bra hotell i Lonely Planet, vi försöker att kolla in kartan så att vi skall träffa rätt. Det sket sig klockrent, vi irrar runt i stan säkert en halvtimme utan att hitta en endaste punkt som finns med på kartan. Till slut kommer tre killar på en 125:a fram till oss och frågar om vi pratar engelska, troligen pluggar dom på universitetet eller nåt. Dom erbjuder sig att köra före oss till hotellet, jättebussigt. Vi var nog på helt fel sida av stan för vi åkte efter dessa killar i säkert 20 minuter innan vi till slut kom fram.

Väl inne på hotellet träffar vi ägaren som verkar mycket trevlig, han välkomnar oss på riktigt bra engelska och bjuder på te. Vi får parkera alldeles under vårt rumsfönster, man kommer att låsa grindarna till gården i natt. Det finns Internet tillgängligt här på hotellet, vi får prova om det fungerar lite senare. Jag vet att jag borde skriva ikapp lite på den engelska delen av sidan, ursäkta mig alla ni som inte är så bra på svenska.