Dag för dag: Resealbumet "Connecticut - Tennessee - Florida" av Memmie

Så var det dags att lämna bluesen och rock n' rollen i Memphis och köra vidare mot countryn i Nashville. Innan vi åkte tog vi en sista promenad runt Graceland. Vi köpte tuschpennor för att skriva våra namn på muren, men det var lättare sagt en gjort att hitta en tom fläck. Det fanns helt enkelt inte någon, så man fick skriva över gamla hälsningar som börjat blekna.

Bilresan tog ungefär fyra timmar inklusive matstopp på Kentucky Fried Chicken. Jag var så nyfiken på hur det skulle se ut i södern, men det var bara skog hela vägen, inte olikt Sverige, så jag somnade och nanade gott nästan hela vägen.

Lite bekymmer fick vi när vi skulle hitta till vårt hotell, Quality Inn. Dels för att det inte alls låg i centrum som vi hade trott och dels för att det hette Comfort Inn på skylten. Men med receptionisten på tråden guidades vi rätt, men vi var ganska så möra när vi kom fram. Det fick bli middag på hotellet.

Sedan gav vi oss ut på stan. Vi slank in på en bar på Broadway där ett band spelade bluegrass. Det var hur kul som helst. Det var en ny musikgenre för mig. Man blev så glad och det kändes så genuint amerikanskt. Vi köpte öl och pommes frites och satt bara och lyssnade. Mannen som spelade kontrabas hade spelat tillsammans med Johnny Cash en gång i tiden.

Dagen började med ett besök på Opry Mills - ett stort köpcentrum lite utanför stan. Huvudsakligen var vi där för att köpa biljetter till kvällens föreställning på Grand Ole Opry, men passade även på att besöka Opry Mills. Förmiddagen fördrev vi med att spela Glow Golf. Det var en väldigt mörk minigolfbana där banorna, bollarna och klubborna var självlysande. Pojkvännen vann.

Därefter åkte vi in till stan igen och där gav vi oss ut på hattjakt! Det kryllade ju av hattaffärer längs Broadway och vi var bara tvugna att köpa varsin hatt. Efter ett par timmars letande och provande satt vi alla nöjda på Hard Rock Cafés uteservering med varsin cowboyhatt på huvudet, ja alla utom svärmor som inte ville förstöra frisyren, och med varsin Haystack Salad framför oss!

På kvällen åkte vi tillbaka till Opryland. Vi åt middag på en gigantisk sportrestaurang som hade både bowling-, biljard- och spelhall. De visade sport på flera jättestora TV-skärmar runt om i restaurangen. Amerikanskt så det förslår!

Efter maten var det dags för kvällens föreställning på Grand Ole Opry, denna legendariska countryscen. Dessvärre var det inga större stjärnor som uppträdde just den kvällen, inga namn man kände till. Vår favorit var Little Jimmy Dickens, en väldigt liten, väldigt gammal och faktiskt väldigt rolig man som tydligen är lite av en institution på Grand Ole Opry. Annars tyckte jag inte att föreställningen var något att ha, men jag gillar ju inte heller den typen av musik. Det påminde mycket om dansbandsmusik. Publiken bestod till stor del av red necks som stundtals var helt extatiska. Fast vi var de enda med cowboyhattar!

Men trots allt var det en kul upplevelse. Bara en sån sak som att det var en man som läste upp reklaminslag mellan artisterna. Annorlunda. Showen sänds ju i radio. Nästan alla de manliga artisterna hade paljettprydda kostymer, den ena värre än den andra! De kvinnliga artisterna sjöng oftast någon ballad som antingen deras mamma lärt dem eller som var tillägnad deras mamma. Det var väldigt mycket som i filmen "A Prairie Home Companion".