Dag för dag: Resealbumet "Chile - kontrasternas land" av Bejjan888

Copyright © Bejjan888™

[Vaknar upp av fåglarnas intensiva kvitter] utanför rummet när solen gick upp. Så man behöver knappast väckarklocka så här års i alla fall. Frukost serverades mellan 07.15 och 9.00. På vägen dit till frukosten kunde jag både se, höra och känna lukten av havet. Det var rätt kyligt så här pass tidigt på morgonen innan solen hunnit värma upp luften ordentligt. Pick-up för transfer till stallet var kl. 09.30… eller ja, skulle ha varit det i alla fall. Men någonstans blev det ett missförstånd (tror det var hotellet som missade att bekräfta eller nåt) så jag blev inte hämtad förrän kl. 10.20. Suck! Nåja, det tog inte mer än några minuter med bil, så hade jag bara vetat var det var någonstans så hade jag kunnat gå… men, men. Hästarna var ju då redan sadlade och tränsade när jag kom (eftersom jag anlände så sent). Jag fick låna short chaps och hjälm (frivilligt – jag valde dock att ha min keps istället p.g.a. den starka solen). Eftersom jag skulle rida en tur på 7 timmar hade jag med en liten picknick som guiden stoppade ner i en sadelväska. Det var bara jag och guiden som skulle med på dagens ridtur. Vi red iväg längs öns västkust och vädret visade sig från sin bästa sida. Även om det blåste så var det trots allt varma vindar och den intensiva solen krävde att man bar långärmat.

http://www.reseguiden.se/bilder/515533

Även om Påskön numera har ett kargt landskap så visar efterforskningar att ön inte alltid varit det. När de första polynesiska bosättarna upptäckte ön täcktes landskapet av subtropiska skogar. Men efter 400 år av kolonisering var skogsskövlingen i full gång och efter ytterligare 300 år var skogen helt borta. Teorierna till skogsskövlingen är många och komplexa. Man vet att klimatförändringar i samband med den Lilla Istiden har påverkat samtidigt som människan själv har bidragit till skogens försvinnande. Man skövlade skogen för att göra plats för att kunna odla mark, konstruera kanoter och verktyg samt att en stor mängd ved krävdes för att kremera kadaver. Men när skogen så småningom var slut och de trasiga båtarna inte längre kunde lagas eller ersättas med nya blev Påskön isolerat eftersom invånarna inte kunde lämna ön. Fisket ute till havs ersattes med hönsfarmande som tillsammans med råttor kom att utgöra basfödan. I brist på ved att elda med använde man sockerbetor, gräs och dylikt vilket utarmade jorden istället. Detta ledde i sin tur till att populationen minskade kraftigt under de nästkommande 200 åren. Polynesierna var i första hand bönder (och inte fiskare) som odlade bland annat; sötpotatis, bananer, kassava och jamsrot. Men utan träd som skyddade grödorna från den salta havsvinden visar lämningar att öborna planterade grödorna i hålor under jorden och täckte över jorden med stenar för att hindra att jorden torkade ut. Under perioder med svåra tider förekom även kannibalism på Påskön. Detta stöds av benfynd kring matlagningsplatser (framförallt i grottor) samt av muntliga historier. Ön har även varit hårt drabbat av jorderosion under de senaste århundradena, troligen till följd av den enorma skogsskövlingen som ägt rum. Erosionen tros även ha påskyndats av fårfarmandet under större delen av 1900-talet.

http://www.reseguiden.se/bilder/515534

Så fort vi lämnat bebyggelsen i Hanga Roa och red ut på mer ensliga vägar kunde vi höja tempot. Efter långa sträckor med trav och galopp övergick landskapet i ett mer kargt, stenigt och öppet landskap. Det märktes att hästarna var säkra på ”fötterna” och sicksackade fram lätt och ledigt mellan lavastenarna. Det var inte så många moai längs vägen som vi red utan mer fornlämningar som hus, gömställen och grottor, arkeologiska fynd som målningar och hällristningar. På ett ställe satt vi av hästarna och gick fram till ett gömställe.

http://www.reseguiden.se/bilder/515535

Endast genom en smal ingång (inte större än min axelbredd alltså) kunde man ta sig in. Guiden klättrade ner i gömstället (som låg under jorden) och väntade på att jag skulle ta mig ner. Efter en del meckande och trixande lyckades även jag ta mig in i gömstället. Man ska då definitivt inte ha klaustrofobi om man vill ta sig ner här! Guiden berättade att detta var ett gömställe som hennes förfäder använt sig av under tider då erövrare kom för att erövra Påskön och förslava invånarna. När gömställena upptäcktes intogs dessa av erövrarna och dödade människorna som sökt skydd där. Inte bara erövringar har drabbat öborna hårt på Påskön, även inbördeskrig, kolonialism och epidemier med sjukdomar såsom Tuberkulos (som upptäcktsresande fört med sig) har påverkat och reducerat öns population genom tiden. När det så var dags att ta sig upp från gömstället och tillbaka till hästarna vände jag mig om och såg på det lilla hålet. Hade jag verkligen tagit mig igenom det där? Jag kommer aldrig ta mig upp igen… Guiden ålade sig upp först. Sedan var det min tur. Efter mycket om och men hade jag tagit mig halvvägs. Och inte nog med att det var lerigt, trångt, blött och kallt, så började en känsla av att jag kanske inte kan komma upp. Men det tjänade inget till att börja få panik nu! Det var bara att bita ihop och tänka smart. Efter ytterligare trixande så lyckades jag till slut ta mig upp. Nu när jag tänker efter såhär efteråt så var ju inte guiden särskilt mycket smalare i kroppen än vad jag var… men hon var kortare än vad jag var. Kanske 1,5 dm. Och det gjorde nog sitt med tanke på att hålet ner till gömstället hade en krök på 90 grader, så var det givetvis lättare för henne att ta sig igenom eftersom hon var kortare.

http://www.reseguiden.se/bilder/515536

Väl åter på hästryggen fortsatte vi längs kusten och passerade hagar med hästar och kor. Och mitt ute i ingenstans låg de mest ensliga husen som i princip såg övergivna ut. Efter ungefär halva ridturen hade vi kommit fram till vulkanen Terevaka, tillika Påsköns högsta punk på 507 meter. Påskön är av vulkaniskt ursprung och utgörs av en topp av den bergskedja under havsvattnet som reser sig cirka 300 meter från havsbottnen. Vulkanen Pua Katiki började uppskattningsvis formas för 3 miljoner år sedan. Denna utgjorde ensam en ö i flera hundratals år innan vulkanerna Rano Kau och Maunga Terevaka bildades och dessa tre vulkaner tillsammans formade den ö som vi idag kallar Påskön.

http://www.reseguiden.se/bilder/515537

När vi efter cirka 5 timmars ridning nått fram till Anakena Beach tog vi paus och åt vår medhavda picknick. Anakena har en strand av vit korallsand och är en av två sandstränder på Påskön som annars har en klippig kustlinje. Enligt folkmun var Anakena den plats som Hotu Matu’a (en polynesisk hövding och Påsköns första bosättare) valde att stanna och bosätta sig. Och visst kändes det lite märkligt att efter 5 timmars ridning i ett kargt landskap helt plötsligt komma fram till en vit sandstrand med palmer och turister. Efter picknicken bar det av mot Hanga Roa igen. Vi red en bra bit efter den bilväg som förbinder Anakena Beach med Hanga Roa. Nu var det i och för sig ingen högsäsong för turismen här på ön, så det var lugnt med bilar och annan trafik… men i och med att hästar ändå instinktivt är flyktdjur så kan man aldrig vara säker, hur trafiksäkra de än säger att hästarna är.

http://www.reseguiden.se/bilder/515538
http://www.reseguiden.se/bilder/515539

Sen tog vi av in i ett skogsområde med bland annat Eukalyptusträd. Förutom den karaktäristiska doften så kände jag igen träden från min resa till Portugal där jag kom i kontakt med Eukalyptusträd för första gången. Det började mulna på och vindarna som hittills varit varma byttes ut mot kyliga vindar. Men vi klarade oss från regn i alla fall. Längs hemvägen såg vi hjordar med hästar som nyfiket följde oss med blicken. Den typiska hästen här på Påskön skulle jag beskriva som en Islandshäst storlek XL, fast utan pass och tölt. När vi kom tillbaka till stallet igen hade jag fått mina 7 timmar i sadeln och lite till och kände mig ganska trött. Transfer tillbaka till Hotel O’Tai, en snabb dusch och sedan ut och ner till Hanga Piko och skåda ytterligare en magnifik solnedgång över Stilla Havet.

http://www.reseguiden.se/bilder/515540

På vägen tillbaka till hotellet stannade jag till vid en restaurang för en sen middag. Beställde en supergod juicedrink (ananas/apelsin) som var så god att jag beställde ytterligare en drink innan jag gick därifrån. Somnade ganska ovaggad den kvällen.

Copyright © Bejjan888™

[Vaknar åter igen till fåglarnas intensiva kvitter] utanför rummet som ett tecken på att det börja ljusna ute. Frukost i tid för att hinna med dagens första guidade tur till bl.a. Orongo. Molnen låg som ett lock över ön och dimman omslöt Hanga Roa. Regnet hängde nästan i luften och det var en helt annan luft denna morgon. Pick-up var klockan 09.00 utanför mitt hotell. Guiden hette Pablo och han pratade väldigt bra engelska. Med bland passagerarna på minibussen idag var även Emily som jag träffade i torsdags. Jag upptäckte ganska snart att det var ett helt gäng engelsktalande turister med på bussen. Bland annat en man från England och ett nyzeeländskt par och det var så härligt att få kommunicera med andra personer som hade engelska som modersmål.

De körde oss i cirka 10 minuter till Ahu Vinapu, där vi gjorde vårat första stopp. Ahu är rapa nui och kan översättas som "helgedom" ungefär. Vinapu är en del av Rapa Nui National Park som i sin tur har förklarats som världsarv av UNESCO. Som turist blir man flera gånger informerad om detta och att man ska respektera de avgränsningar som finns kring statyerna. Och det är strängt förbjudet att klättra på statyerna eller röra vid dem och vid de allra mest populära moai finns vakter (ibland till och med poliser) som kan utdela böter till de som bryter mot förbudet. Jag minns inte exakt vilken summa det rörde sig om men det var en rejäl slant i alla fall, så det var kännbart.

http://www.reseguiden.se/bilder/515541

Vinapu är en historisk viktig arkeologisk plats då den representerar utbytet mellan Inkafolket och Polynesierna. Plattformen som alla moai – som en gång var resta här – stod på vittnar om ett utomordentligt skickligt stenarbete bestående av stora, noggrant anpassade stenskivor av basalt. Som vattenpass använde man havet och byggde plattformarna horisontellt efter. Likt alla andra moai på Påskön så förstördes de flesta moai här vid Ahu Vinapu under inbördeskrig mellan 1600- och 1700-talet. Man lade stora stenar framför alla moai och tippade sedan statyerna så de föll med halsen (statyernas svagaste punkt) precis på stenarna och dekapiterades. Det är därför som man idag kan se lagningar i och kring halsregionen på i princip alla moai på Påskön som man åter valt att resa upp. Moai som placerats uppe på plattformar (som dessa vid Ahu Vinapu) tror man hade syfte att representera andar från döda förfäder eller anhöriga som begravts inne i plattformarna.

http://www.reseguiden.se/bilder/515542

Nästan alla moai är män, men man har lyckats identifiera 10 stycken kvinnliga statyer som kännetecknas av två huvuden, bröst och vagina. Pablo pekade på en stenstaty här i Ahu Vinapu och menade att den var en av de 10 kvinnliga moai som återfunnits. Jag måste säga att det var svårt att urskilja de kvinnliga kännetecknen p.g.a. yttre påverkan av både människa och natur, men med lite fantasi kunde man ana dessa.

Nästa stopp på den guidade turen var Orongo. Vi åkte en bra stund och när vi kom fram hade vädret slagit om och det var riktigt busväder. Det blåste kraftigt och det regnade så vi funderade allvarligt på att stanna kvar i bussen. Men vi gav det ett försök i alla fall. För att besöka Orongo måste man uppvisa den biljett som ger tillträde till Rapa Nui National Park (som man kan köpa på flygplatsen bland annat). Men det dåliga vädret tilltog ännu mer när vi gick in i parken och blåsten gjorde att regnet inte föll vertikalt längre utan horisontellt. Dessutom blåste det så pass mycket att vi knappt kunde höra vad Pablo sa. Så vi gav upp och gick tillbaka till entrébyggnaden. Väl där berättade Pablo klart om traditionerna som fanns i Orongo. Tangata-manu (the Birdman): var en årlig ceremoni som hyllade Make-make (gud) och fertilitet och uppkom under den tid när hövdingarna förlorade status och tävlade om att erhålla titeln Birdman. Ceremonin gick ut på att de tävlande skulle ta sig ner från klipporna på Påsköns södra udde, simma ut till ön Motu Nui (söder om Påskön). De som överlevde klättringen ner för klipporna och simturen ut till ön väntade i dagar, ibland veckor på den sjöfågel (manutara; sv. Sottärna) som häckade på ön under vårarna. Den första av de tävlande som fann ett ägg återvände till byn och utnämndes Tangata-manu – Birdman – i ett år. Den som blivit utnämnd birdman ansågs helig och hyllades under sitt år som birdman. Det skall tilläggas att den enda moai som hittats i Orongo - Hoa Hakananaia - (The Stolen Friend) flyttades från Påskön under en Poki-Manu-ceremoni till Storbritannien år 1868 och presenterades för Queen Victoria. Statyn kom aldrig tillbaka till ön utan finns idag att beskåda på ett brittiskt museum. Genomblöta, kalla och frusna gick vi tillbaka till minibussen och väl i bussen berättade Pablo att vi skulle få använda våra biljetter (stämplade med datum) en annan dag för att gå in i parken igen (utan guide). De i kassan noterar nämligen datumet om det är dåligt väder och besökare den dagen får då återkomma en annan dag. Tyvärr var detta min sista heldag på Påskön så jag skulle inte kunna utnyttja det i alla fall. Vilket var väldigt synd.

http://www.reseguiden.se/bilder/515543
http://www.reseguiden.se/bilder/515544

På vägen tillbaka till Hanga Roa gjorde vi ett kortare stopp vid en grotta alldeles nere vid havet. Ana Kai Tangata är den mest tillgängliga och lättåtkomliga grottan på Påskön. Troligen på grund av grottans namn (Ana = grotta; Kai = att äta; Tangata = man) uppkom historier och rykten om att kannibalism förekom på Påskön. Men namnet kan översättas på två sätt; "grotta där män åt" eller "grotta där män åts". Dessutom betyder Kai på gammal rapa nui; "att samlas", "att räkna" eller "att lära ut". Och det finns inga arkeologiska bevis som bekräftar någon form av kannibalism. Däremot finns flera grottmålningar att beskåda, dock i väldigt dåligt skick på grund av den höga luftfuktigheten och ständiga påverkan av saltet från havet några meter längre bort. Grottan ligger precis nere vid havsnivån, men besökare behöver inte känna sig osäkra att gå ner i grottan då tidvattenskillnaden mellan hög och låg är väldigt liten så havsvattnet når aldrig in i grottan. Men det var mäktigt att se vågornas kraft när de slog in mot klipporna ett tiotal meter utanför grottan.

Tillbaka på hotellet bytte jag kläder, tog en varm dusch och gick sedan och köpte en lättare lunch. En empanada fick det bli, med kyckling. Vädret hade nu slagit om helt och det var strålande solsken och varmt ute igen. Så jag gick ner till den lilla hamnen Hanga Piko och blundade en stund. Det var så rogivande att bara sitta där och lyssna till havets vågor. Vid kl. 15.00 var det dags för "Half day Akivi", d.v.s. andra guidade turen för dagen. Det var samma minibuss som kom och hämtade mig som på förmiddagen, samma guide (Pablo) och det var i samma personer med på bussen (förutom två stycken som bokat samma tur men med en privat guide).

http://www.reseguiden.se/bilder/515545

Första stoppet på eftermiddagsturen var Ahu Akivi. Dessa moai är heliga och har speciell historisk betydelse då de är de enda moai på hela ön som är vända ut mot havet. Alla andra moai är vända från havet och tittar in mot byn för att vakta och skydda folket. Enligt Pablo vändes dessa 7 moai ut mot havet för att hylla ankomsten av de sju upptäckarna. Men upptäckarna dog på Påskön och kunde inte återvända hem. Man kan ju inte låta bli att tänka att det kanske betydde otur att vända en moai ut mot havet? Alla moai hade vita/ljusa ögon gjorda av koraller. Men alla ögon förstördes under inbördeskrigen utom ett som man har lyckats återfinna. De moai som man idag åter har rest upp och restaurerat har inga ögon, utan endast en grop där ögonen en gång suttit. Enligt rapa nui-tron ansågs en moai utan ögon inte ha någon själ. Det var alltså viktigt att stenstatyerna hade ögon och speciellt om de var resta över en plattform och representerade döda förfäder eller anhöriga.

http://www.reseguiden.se/bilder/515546

Nästa stopp för turen var vid Puna Pao. Här tillverkades håret (Pukaos) i sten till stenstatyerna. För alla moai hade hår (det var alltså inte hattar) och dessa tillverkades här. Dessa målades sedan röda för att markera deras överlägsenhet. Håren gjordes runda så de sedan kunde rullas iväg till statyerna. 95% av alla moai höggs ut av sten från sluttningarna på den vulkaniska kratern Rano Raraku och flyttades sedan ut till resten av ön. Teorierna går isär om hur rapa nui-folket lyckades flytta på de enorma stenstatyerna men den teori som verkar mest logisk är att de flyttades rättuppstående och vaggades sidledes fram med hjälp av rep. Håret, som tillverkades separat, fick man upp på huvudet genom att bygga upp en tillfällig ramp och rulla upp håret på huvudet. På, i och runtom Rano Raraku står fortfarande 397 stycken moai kvar som aldrig blev klara. Det kan man se då stenstatyerna delvis är nedgrävda i marken för att man lättare skulle komma åt att skulptera högst upp på statyerna.

Tredje och sista stoppet för denna eftermiddagstur var Huri A Urenga. En ensam moai som tros ha haft en astronomisk betydelse samt skyddade vinterskördarna då den var (är) vänd så att den under vintersolståndet har solen skinande framifrån. Intressant kring just denna moai är att den har fyra armar och händer. Enligt Pablo ska de representera de 4 klanerna som fanns här. Enligt forskare kan det ha berott på att de två lägsta armarna skadades under förflyttningen av statyn, så man gjorde två nya armar ovanför de första två.

http://www.reseguiden.se/bilder/515547

Bredvid denna moai återfinns ett av öns alla krematorier där öborna brände alla kroppar. Benen som blev kvar användes till verktyg inom familjen. Men när alla träd på Påskön försvann och veden tog slut kunde man inte fortsätta med den traditionen mer.

Under bussfärden tillbaka till hotellen berättade Emily om en restaurang som hon varit och ätit mat hos. Stället hette Club Sandwich och hon rekommenderade oss alla i bussen att prova på. Precis som namnet antyder serveras det sandwich (smörgåsar) och enligt Emily var de jättestora! Så jag var ju bara tvungen att gå dit och prova en sandwich när jag kom tillbaka till hotellet. Och när jag klev in på Club Sandwich (som ligger efter huvudgatan) satt det redan fyra andra personer som var med på den guidade turen idag. De hade redan hunnit beställt och ätit upp sina sandwiches. Så jag hann inte se hur stora de var. Men jag beställde i alla fall en sandwich. Och jisses vilken sandwich jag fick sen! Min första tanke var… ”Hur äter man en sån här???” Den var enorm. Över hela tallriken. Man fick givetvis bestick att äta den med. Det var liksom bara att hugga in. Haha, man behövde då inte vara hungrig när man gick därifrån i alla fall. Väl tillbaka på hotellet började jag packa ihop min väska igen. I morgon bär det ju av tillbaka till Chile och Santiago igen. Det tråkiga var ju att alla kläder kändes fuktiga tack vare luftfuktigheten här. Jag var lite orolig att kläderna skulle förstöras om jag packade ner dem halvfuktiga, men vad skulle jag göra?

Copyright © Bejjan888™

[Vaknade upp till fåglarnas kvittrande] utanför fönstret och sista dagen här på Påskön. Trots en orolig och våldsam historia kändes det tråkigt att behöva lämna en (idag) lugn och fredlig ö. För när jag tänker efter så levde de i ett ganska lugnt och harmoniskt tempo och vad jag kan minnas så såg jag aldrig till en enda klocka på ön, varken på hotellet, någon restaurang eller kyrka. Och befolkningen var dessutom relativt bra på engelska, vilket i och för sig är en förutsättning om de ska kunna överleva på turismen som ön är beroende av idag. Lokalbefolkningen tar sig runt på ön med bil, moped, cross, cykel eller till häst. Det jag reagerade mest på var nog hästarna. Inte det att det helt plötsligt kunde komma en man till häst på gatan… nej, utan att de kunde ”parkera” hästarna utanför en skola eller affär (och hästarna stod lugnt och lydigt kvar utan att vara fastbundna) eller på en gräsmatta så de kunde beta. Jag blev väldigt fascinerad måste jag säga. Under tiden här på Påskön lyckades jag hitta på batterierna igen till min bagagevåg (tack och lov). Efter frukosten packade jag klart och vägde in bagageväskan till 22,7 kg och ryggsäcken till 7 kg. Utcheckningen från hotellet var senast klockan 10.00. Men eftersom planet inte skulle gå förrän kl. 14.10 hade jag några timmar kvar innan flygtransfern kom och hämtade mig.

http://www.reseguiden.se/bilder/515548
http://www.reseguiden.se/bilder/515549
http://www.reseguiden.se/bilder/515550
http://www.reseguiden.se/bilder/515551

Jag ställde ifrån mig bagageväskan i hotellreceptionen och gick ner till de moai längs kusten som jag ville fota om och få solen framifrån för bättre ljus. Det var ganska varmt ute (speciellt i lä) men blåste lite kyligt. Och när jag gick omkring och fotade så kom det fram en äkta rapa nui och ville skaka hand och prata med mig. Och detta var inte första gången under mina fyra dagar här på ön som detta hände. De måste ha varit väldigt nyfikna på varifrån jag kom, för det var den fråga som de inledde med (efter att ha frågat om namnet). Kanske är det inte så många rödhåriga turister som besöker ön? För "vitansikten" fanns det ju gott om här på Påskön även den här tiden på året, vilket räknas som lågsäsong. Så det måste ha varit något annat som gjorde att de ville prata med just mig.

Klockan 11.50 blev jag hämtad vid hotellet för transfer till flygplatsen. Till min glädje var Emily med på transferbussen och vi hann prata lite mer innan vi skulle skiljas åt. Men Emily var märkbart stressad. Hon hade fått reda på att hennes flyg från Santiago till Miami hade tidigarelagts och hon var nervös över att inte hinna med. Men eftersom det var LAN Airlines både från Påskön till Santiago och sedan från Santiago till Miami, sa jag åt henne att be dem checka in bagageväskan hela vägen fram till Miami. Då skulle hon ju slippa den biten och få mer tid till att hinna byta plan. När vi kom fram till flygplatsen (som jag tidigare nämnt är väldigt liten) fick vi först röntga våra väskor, sedan ställa oss i kö till incheckningen. Jag hade redan en förbokad fönsterplats så jag behövde inte oroa mig för att inte få fönsterplats. Jag hann notera att de inte hade något bagageband bakom disken utan hade bagagevagnar direkt bakom disken som de la upp väskorna på. Ytterligare ett tecken på hur liten flygplatsen var (är). Sen fick vi vänta i avgångshallen (som inte hade någon form av mat eller snack att köpa) innan de öppnade för security check. Först vid gaten fanns en liten snackbar, där jag köpte en varm smörgås och vatten.

Boardingen började kl. 13.25. Planet var i princip fullsatt när personalen ropade "boarding completed". En stund senare ropade de i högtalarna att personalen nu skulle gå runt och spraya planet med ett slags insektsmedel… och det var absolut INTE farligt för hälsan påstod dem. Då kände jag bara… WTF?!? Först kände jag mig som en ohyra som skulle besprutas och sen blev jag upprörd över att de vågade påstå att medlet som de skulle spraya med INTE var farligt? Visst, jag förstår ju anledningen till varför de gjorde det… men det kan ju aldrig vara bra för hälsan vad de än säger. Och medlet som sprutades ut skulle nu cirkulera runt i planet i 4 timmar och 40 minuter och vi alla skulle få andas in det där? SUCK!
Sen taxade planet ut och ställde sig i ena änden av startbanan. Som jag nämnde tidigare så är ju start- och landningsbanan på Påskön ganska precis så lång som ön är bred just här, så piloterna får ju absolut inte göra något misstag för då hamnar planet i vattnet. Men det gick bra och planet lyfte. Jag lyckades få några fina bilder av ön från luften precis efter starten.

http://www.reseguiden.se/bilder/515552

Nu var det bara 4 timmar och 40 minuter till Santiago. Under tiden blev vi serverade mat, kyckling och ris, med äppelkaka som dessert. Helt ok. Jag måste säga att tiden ändå gick snabbt och planet landade på Santiago Arturo Merino Benítez International Airport vid 21.40 på kvällen (det är två timmars tidsskillnad mellan Påskön och Santiago). Hade researrangören varit någorlunda smart så hade de bokat ett hotell på Santiago Arturo Merino Benítez International Airport eftersom jag hade ett tidigt flyg i morgon bitti från samma flygplats. MEN av någon anledning hade de bokat ett hotell i centrala Santiago… så jag fick leta på min transfer för att ta mig till hotellet. Jag har dock påpekat detta för researrangören i efterhand att det var väldigt opraktiskt. Så strax efter kl. 22 på kvällen checkade jag in på Hotel Panamericano. Finaste hotellet hittills under denna resa, men det kändes lite onödigt eftersom transfern tillbaka till Santiago Arturo Merino Benítez International Airport hämtade mig redan kl. 05.25 i morgon bitti. Så jag skulle inte ens hinna med frukosten på hotellet, men jag beställde en frukostpåse i alla fall.