Dag för dag: Resealbumet "Chile - kontrasternas land" av Bejjan888

Copyright © Bejjan888™

[Transfern skulle komma och hämta mig] klockan 08.30. Och eftersom ingen annan transfer under veckan hade varit i tid kände jag mig inte stressad utan tog det i lugn och ro. MEN då ringer receptionen upp till mitt rum vid 08.20 och meddelar att transfern redan är här! WTF?!? Det var ju inte lite stressande heller??? Aaaah, shit! Men sen intalade jag mig själv att de fick vackert vänta på mig… var det sagt 08.30 så hade jag ju faktiskt 10 minuter på mig. Så jag gjorde mig i ordning och gick ner till 08.30. Guiden Angelica hälsade mig välkommen och vi gick ut till transfern som väntade utanför. Tydligen var det bara jag som skulle med på turen idag. Vi började åka på Carretera Panamerican (Pan American Highway 5) och det skulle ta oss 3 timmar innan vi kom fram till Viña Santa Cruz i Colchagua Valley. Pan American Highway är ett nätverk av vägar som sammanlagt mäter drygt 48000 km. Vägen länkar ihop Nord- och Sydamerika som sträcker sig från Prudhoe Bay i Alaska, USA till Ushuaia i Argentina - förutom en 87 km lång sträcka mellan Panama och Colombia där det är regnskog och man vill förhindra skövling av regnskog, smuggling av knark samt spridning av smittsamma sjukdomar.

Vi åkte en bra stund längs Pan American Highway och passerade mängder av odlingar, bland annat; persikor (som stod i blom), körsbär, druvor, alfa-alfa och vete. Vi passerade även två viktiga floder; Maipo River och Cachapoal River. Maipo River är Santiago Metropolitan Regionens största källa till bevattning och dricksvatten medan Cachapoal River är av betydelse för O’Higgins Regionen. Och helt plötsligt dök det upp ett High Security Prison, mitt bland odlingar och böljande fält. Det passade liksom inte in i omgivningen där det låg. Ett område med Adobe, en speciell typ av lerhus, dök upp vid sidan av vägen. Angelica berättade att lerhusen var vanliga i Chile förr om åren, men då lerhus inte står emot jordbävningar så bra har de flesta lerhus förstörts och ersatts mer och mer med modernt byggda hus. Likaså passerade vi flera haciendor som introducerades i Chile av de spanska erövrarna som lät bygga enorma haciendor för att markera sin status. Vi åkte även förbi byn Lajuela där man tillverkar handgjorda stråhattar (med samma namn) som kan kosta upp till 100 000 CLP (ca. 1200 SEK).

http://www.reseguiden.se/bilder/515518

Vi kom så småningom fram till Valle de Colchagua (Colchagua Valley). Området har prisats för sin produktion av röda viner av världsklass och vingårdarna radar upp sig, en efter en. Typiskt för Colchagua Valley är att inåt landet odlas i huvudsak röda druvor medan de vita druvorna odlas ju längre ut mot kusten man kommer. Ruta del Vino (Wine Highway) är en populär väg att resa genom dalen då den slingrar sig från vingård till vingård. Förr gick det även ett populärt tåg längs järnvägen från Nancauga och till alla vingårdarna som turisterna kunde åka med. Men den kraftiga jordbävningen år 2010 förstörde järnvägen och ingen reparation har ännu påbörjats av järnvägen. Bästa tiden för besökare anses vara från sena september till maj, där mars-maj är skördemånader. Chile var det land som undkom vinluspesten under 1800-talet som härjade världen över (speciellt i Europa) och vinodlingarna i Colchagua Valley är således över 100 år gamla. Detta kan vara en av anledningarna till varför vinet från regionen prisats världen över.

http://www.reseguiden.se/bilder/515519

När bilen svängde in på ägorna till Viña Santa Cruz var det som att komma in i en egen liten värld. Vägen fram till huvudbyggnaden kantades av vinodlingar av bland annat Petit Verdot, Malbec, Merlot, Cabernet Sauvignon och Carménère.

http://www.reseguiden.se/bilder/515520

Från huvudbyggnaden kan besökarna ta en linbana upp till Cerro Chamán (Chamán Hill) med historiska tillbakablickar där man hyllar Chiles ursprungsbefolkning och deras kultur. Här hyllar man Mapuche-, Aymara- och Rapa nui-kulturerna. Likt en moai inom Rapa nui-kulturen så tror man att en del av Viña Santa Cruz’s själ förmedlas genom vinet som produceras på vingården. Aymara-kulturen hyllar man på vingården på grund av dess tro och ideologi samt Mapuche-kulturen (Mapuche – People of the land) för deras arv och kunskap om landet. På Viña Santa Cruz finns mer än 140 hektar mark med planterade vindruvor. Gården har 46 heltidsanställda, varav 30 jobbar enbart ute bland vinfälten. Under skördefesten, som äger rum under hösten (mars-maj), anställs hundratals säsongsarbetare som hjälper till att skörda druvorna. Alla druvor skördas för hand tidigt, tidigt på morgonen för att konservera den karaktäristiska aromen hos varje druva.

http://www.reseguiden.se/bilder/515521
http://www.reseguiden.se/bilder/515522

Rundturen på vingården avslutades med en vinprovning: Rosé, Carménère och Cabernet Sauvignon. Efter lunch i Santa Cruz var det dags för ett besök på Colchagua Museum, som för övrigt låg vägg i vägg med den restaurang där vi åt lunch. Ett museum för att bevara, värna och sprida kunskap om det chilenska folkets kulturella arv. Tyvärr blev det inte mycket tid att spendera här och det kändes som om jag halvsprang genom museet.

http://www.reseguiden.se/bilder/515523

Ett av de mest intressanta utställningsobjekten var Fénix 2, den kapsel som de 33 instängda gruvarbetarna räddades med (på 700 meters djup) efter den kraftiga jordbävningen 2010. Den dramatiska räddningsaktionen följdes av media världen över och blev känt som ”the Big Rescue”.

http://www.reseguiden.se/bilder/515524

Efter en lång dag var det sedan dags att återvända till Santiago och efter en drygt 3 timmar lång bilfärd var jag tillbaka på hotellet. Nu var det bara att börja packa resväskan igen. Imorgon bär det av till Easter Island och de mytomspunna moai som finns på ön.

Copyright © Bejjan888™

[Upp tidigt som satan] för att hinna med transfern som gick redan klockan 05.00. Jag kunde inte hitta batterierna till bagagevågen som jag till slut lyckades få tag i här i Santiago. Så jag fick packa med magkänsla, med halvt om halvt lite ångest över att jag skulle behöva få betala för övervikt på planet. När klockan var 04.45 ringde receptionen på telefonen och meddelade att transfern redan var här! Eftersom jag redan var halvt superstressad gjorde det ju inte saken bättre. Jag tryckte ner det sista i bagageväskan och mer eller mindre tvingade ihop dragkedjan. ”Shit! Jag kommer aldrig klara maxvikten”, tänkte jag för mig själv och ryckte på axlarna… Men vad kunde jag göra? Jag ville ju ha med mig allt hem så småningom. Tog hissen ner till receptionen och checkade ut, lastade in bagageväskan och ryggsäcken i bilen och sjönk ner på sätet i bilen. Fy så tidigt det var på morgonen!

Anlände i god tid på Santiago Arturo Merino Benítez International Airport. Från början när jag bokade min resa (flera månader innan) skulle planet till Easter Island (Isla de Pascua) avgå kl. 08.00 på morgonen, men blev senare ändrat till kl. 09.05. Jag antar att researrangören glömde ändra min transfer till en timme senare också… nåja, bättre för tidig än för sen! Ställde mig i kön till LAN Airlines diskar och väntade nervöst. Nu gällde det! Inte mer än 23 kilo fick bagageväskan väga. Och om någon funderar så räknas flyg till Easter Island som internationella flyg (trots att ön tillhör Chile) och det är alltså tillåtet med 23 kg incheckat bagage. När det blev min tur var jag supernervös och jag sa det till personalen bakom disken att jag inte hade en aning om vad väskan vägde, innan jag lyfte upp den på vågen. Jag såg hur siffrorna på den digitala vågen bara ökade och ökade för att till slut stanna på 22,9 kg! Puh! Jag klarade mig med en hårsmån! Ibland har man tur ;) Fick mitt boarding card och jag gick med lätta steg till säkerhetskontrollen. Eftersom det var så tidigt på morgonen var det ingen kö heller. Nice! Köpte mig en smörgås och vatten som fick duga som frukost. Sen var det lite dötid att slå ihjäl som jag halvsovandes på bänken nätt och jämt lyckades stå ut med.

När det äntligen blev dags för boarding var man lagom trött och halvseg i kroppen. Planet var rätt stort ändå, modell typ DreamLiner fast med 2+3+2 säten per rad. Researrangören hade förbokat en fönsterplats åt mig, precis som jag vill ha. Från Santiago till Easter Island tog det cirka 5 timmar och 45 minuter varför det ingick mat ombord också. Gjorde några försök till att få någon timmes sömn under flygningen, men som alltid är det svårt att få någon kvalitetssömn. När planet äntligen började går ner för landning kunde jag inte se någon ö. Men det är inte så konstigt eftersom Easter Island är en väldigt lite ö och är till ytan endast 164 km2. Easter Island har mer eller mindre formen av en trekant och öns enda flygplats Mataveri International Airport ligger vid öns södra spets. Eftersom Easter Island är en liten ö innebär det i praktiken att landningsbanan börjar precis vid den sydvästra kusten, sträcker sig 3,3 km österut och slutar vid nordöstra kusten. Så piloterna har inte råd med några misstag här inte, för då slutar det i havet kan jag säga (både vid start och landning)! Så med skräckblandad förtjusning kunde jag bara se ut genom fönstret och se havet komma allt närmare och närmare under planet.

Till slut kunde jag se kustlinjen på Easter Island och försäkra mig om att ön var inom räckhåll. Planet tog i marken och bromsade in. Tur att man som passagerare slipper se hur slutet på landningsbanan (som slutar med klippor rakt ner i havet) kommer allt närmare och hur pass mycket/lite marginal det egentligen är.

http://www.reseguiden.se/bilder/515525

När jag med sega ben klev ut ur flygplanet slog en intensiv fuktig värme emot mig. Jag hade precis lämnat ett kyligt Santiago och var ganska duktigt påklädd. Men här på Easter Island var det fin-fina +25°C, strålande solsken och det blåste friska men varma vindar. Mataveri International Airport må vara världens mest avlägsna flygplats, men jag vill nog påstå en av de minsta också. Här fick vi gå från flygplanet på marken och in i en liten träbyggnad som utgjorde själva flygplatsen. Jag hade ganska bråttom in på flygplatsen eftersom jag var så pinknödig. Men jag hann notera att folk stod och köade till ett litet bås alldeles vid ingången till flygplatsen. Men nöden trängde på och jag kilade förbi och tänkte inte mer på det. Även om Mataveri International Airport är liten så hade de i alla fall ett bagageband som väskorna kom på. Tyvärr var utrymmet litet och folk stod i princip på varandra för att få en skymt och se om just deras väska var på väg. När jag såg min väska på bandet fick jag bokstavligt talat pressa mig fram och tränga mig förbi för att komma åt den. Det var varmt inne i ankomsthallen, varmt och fuktigt! Och det var knappt någon skillnad när jag gick ut utanför.

Trött och seg i både knopp och kropp skulle jag nu leta reda på min transfer. Jag ögnade igenom skyltarna en efter en och hittade ganska snart på en skylt med mitt namn. Det var en relativt lång man som jag antar var en äkta rapa nui (inföding). Han gav mig en blomhalsband och jag funderade för ett kort ögonblick om jag kommit inte kommit till Hawaii istället. Han lastade in mina väskor i transferbilen och frågade om jag hade min biljett till nationalparken. "Uuuhm, what ticket?" sa jag och kände mig totalt förvirrad. Tydligen var det den biljetten som folk köade till när jag hade rusat förbi i jakten på en toalett. Förutom på flygplatsen så finns det bara ett ställe till som man kan köpa just denna biljett till Orongo National Park (Orongo Parque Nacional), så kom ihåg och köp den på flygplatsen när ni ändå går förbi! Biljetten kostar 30 000 CLP (alternativt kan du betala med US dollar). Så jag fick helt enkelt gå tillbaka och köpa en biljett medan guiden gick tillbaka för att invänta en tredje passagerare som skulle åka med. Jag satte mig sedan i bilen och träffade på Emily. En ung brittisk tjej från London som varit ute på en 3 månader lång resa runtom i världen och nu kommit med samma flyg som jag till Easter Island. När guiden samlat ihop oss tre passagerare körde han från Mataveri och in mot Hanga Roa och våra hotell. Första stoppet var Hotel O’Tai, det hotell som jag skulle bo på. Guiden trodde att det var Emily som skulle bo där… så när jag sa att jag också skulle bo där blev han ännu mer förvirrad. Men till slut redde han ut det och det visade sig att Emily bokat på ett helt annat hotell… så det var tur att jag var med i svängarna där.

http://www.reseguiden.se/bilder/515526

Jag checkade in och fick nyckeln till rummet. Hotel O’Tai ligger vackert inbäddat i en blommande trädgård utsmyckat med inhemska blommor, palmer och små moai. Hotellets 40 rum ligger inbäddade i den lummiga trädgården uppdelade i flera separata byggnader. Jag fick ett rum i hörnet på en länga och en egen terrass utanför. Helt perfekt! Från mitt rum kunde man höra havet, men för att se havet var jag tvungen att gå en bit. Hotellängan som mitt rum låg i var ett lerhus så det var svalt och skönt på rummet. Ingen TV på rummet och vill du ha WiFi på rummet måste betala för det.

http://www.reseguiden.se/bilder/515527
http://www.reseguiden.se/bilder/515528

Jag bytte snabbt om till svalare kläder och gick ut för att äta något. Jag hittade en restaurang på huvudgatan Atamu Tekena. Om du besöker Easter Island är det ett måste att prova på någon av alla fiskrätter som erbjuds. Jag vågade mig på en tonfisk med ris och en läskande apelsin/ananas-juice. Sen knallade jag iväg ner till stranden och vandrade längs kusten till Hanga Roa och fotade några moai.

http://www.reseguiden.se/bilder/515529
http://www.reseguiden.se/bilder/515530
http://www.reseguiden.se/bilder/515531
http://www.reseguiden.se/bilder/515532

Tyvärr sken solen bakifrån mot de flesta moai, så jag fick lov att gå tillbaka en annan dag (på förmiddagen) när solen sken framifrån. Det blåste ganska rejält längs kusten så det blev lite kyligt på sena eftermiddagen, men så fort man kom i lä blev det varmt. Fick uppleva en vacker solnedgång över Stilla Havet senare under kvällen och det blev ganska snabbt kyligt i luften. De få gatlamporna som fanns i Hanga Roa tändes och det började bli dags att ta sig till hotellet igen. Ett tips är att ha med en ficklampa/mobil som man kan lysa med i mörkret där det inte finns gatlampor. För kvaliteten på trottoarerna var mindre bra, de var ojämna och kantiga och längs många gator fanns det djupa rännor… så man fick verkligen se sig för var man satte fötterna i mörkret.