Dag för dag: Resealbumet "Bland silverryggar och annat löst folk." av Gubbar_pa_drift

Eftermiddagen och kvällen i förrgår förflöt lugnt. Vi tog oss en kort tur bort till den kongolesiska gränsen för att se hur där såg ut. Bara en simpel gränsövergång med passposteringar på båda sidor, men ändå lite kul att se. En middag på kvällen och sedan blev det en tidig sänggång.

Efter frukost och utcheckning så blev det en bulle till busstationen. Hittade en buss som skulle till Ruhungeri och äntrade den. Bussarna här har visserligen en officiell avgångstid, men de lämnar aldrig stationen förrän det är fullt, så vi fick vänta en stund. Vi passerade Ruhungeri häromdagen på vår färd mot Gisenyi, så nu blev resan i motsatt riktning. Återigen gick resan över berg och dalar, men även över små slätter där allsköns grödor odlades. En hel del checkpoints på vägen där vi fick kliva ur och bussen genomsöktes. Vid ett av dessa tillfällen så fick vi pausa vid en stor teplantage. Det finns mycket teodlingar här i Rwanda och man får fram te av hög kvalitet.

Väl framme vid vårt mål blev vi genast tillfrågade av ett gäng taxichaufförer som ville köra oss, men vi såg ett RDB-kontor och styrde kosan ditåt. Fick tag i en hjälpsam ung man som visade oss den korta vägen till vårt hotell. Han gav oss också en del upplysningar angående gorillaturen och förklarade att de kunde sköta transporten till Kinigi som är den by som den utgår ifrån.

Väl inbokade på hotellet så smakade det bra med en lunch. Tar alltid en bra stund att få maten på restaurangerna här då allting görs från noll, så man hinner bli ordentligt hungrig.

Drog sedan ned på byn och kollade in en skapligt stor marknadsplats som vi sett vid busstationen. Hittade dock inget intressant att fylla ut resbagaget med.

Fick bli en tidig kväll då Stefan och jag skulle upp i ottan idag.

Jag var redan vaken då telefonen larmade klockan fem på morgonen. Vi hade bokat oss en tidig frukost och då den var avklarad så hoppade vi in i den landdrover som hämtade oss. Vi plockade upp en fransman på vår väg och blev forslade till Kinigi där vår samlingspunkt för gorillaäventyret ligger. Blev där indelade i grupper och vi hamnade i en som skulle besöka en stor gorillafamilj vid namn Isabukuru.

Innan vi for vidare till där vandringen skulle börja, så bjöds vi på uppvisning av en lokad sång-och dansgrupp. De var skickliga.

När vi sedan inledde vår djungelvandring, så sattes det upp ett högt tempo i början av några amerikanska ungdomar. Så högt att gubbarna började flämta efter andan ganska omgående. Efter en kvart-tjugio minuter hade vi fått nog och satte oss sonika för att vila. Vi fick helt enkelt ingen luft i oss och var helt slut. Efter det ändrades det om så att vi fick gå i täten och hålla takten. Det blev bättre, men fortfarande ganska jobbig vandring uppför en lerig djungelstig. En stund senare kom det upp ett par porters, som tog hand om våra ryggsäckar. I.o.f.s. så vägde inte dessa något märkbart, men det lättade ändå att bli av med dem.

Efter ett par timmar så hittade vi gorillorna och fick sedan uppehålla oss vid dem under en timmes tid. Den timmen gick väldigt fort. Det är en alldeles fantastisk känsla av att röra sig tätt invid vilda djur. För gorillornas skull så rekommenderas vi att hålla ett avstånd på minst sju meter, men ofta kom de strykande alldeles bredvid en. Det finns nitton medlemmar i Isabukurugruppen. Två silverryggar, som är bröder, samt fem honor. Dessa tillhör den dominerande hannen, men det hindrar inte brorsan att passa på när inte storebror ser. Resten av gruppen är avkommor i varierande åldrar. Den yngsta, bara tre månader.

Gruppen är vana vid människor och brydde sig inte särskilt mycket om oss, så länge vi flyttade på oss när de ville fram. Gorillor sover hela natten och tar dessutom flera vilopauser under dagen. De har inga fiender, förutom människan. Men här i nationalparken, som sträcker sig över både Rwanda, Uganda och Kongo får de leva ifred och faktiskt lyckats föröka sig till att cirka sjuhundra individer.

Till slut var timmen slut och det var dags att påbörja vandringen nedför berget. Där gorillorna fanns, var höjden cirka tvåtusenniohundra meter och vi tog oss väl ned en tusen meter i höjd på de leriga stigarna. Gäller att sätta fötterna rätt. Det gick utan allvarligare snedsteg och det var sedan dags att avsluta. Vår guide, Edvard, var nöjd med att vi alla hade klarat av strapatserna. Men han berättade att i andra grupper hade tre personer varit tvungna att avbryta.

När det hela var avklarat så tog vi oss ett snabbt stopp för att handla några t-shirts och en keps till mig. Glömmer alltid att ta med mig och jag behöver ju skydda flinten från alltför mycket sol.

Rune satt i restaurangen när vi kom tillbaka, så det var bara att beställa mat med en gång. Tog som vanligt ett bra tag innan maten var klar. Stefan och jag hade beställt oss varsin afrikansk köttstuvning, men det grytor som kom in var så överfyllda med mat att det hade räckt med en beställning för oss alla tre. Jag fick i mig två stadiga portioner, men det var nästan hälften kvar när jag klar.

Lite kortspel på kvällen innan man plumsade i sängen.

/Conny

Vare sig jag reser runt i Brasilien, sydostasien eller afrika så blir jag lika förundrad över hur mycket plats vi människor använder oss av och hur lite vi lämnar till andra varelser. Har rest runt på Borneo och sett oljepalmsplantagerna som brer ut sig överallt där det förut var regnskog och utmärkt habitat för orangutanger och andra vilda djur.

I Rwanda så fanns även här förut djungel och ett myllrande djurliv. Men förutom nationalparkerna så är det bara små plättar, där det är som mest brant och otillgängligt, som är orört. Resten av landet är förvandlat till odlingsmark. Det är i.o.f.s. bra med nationalparker, men vill vi ha ett fungerande djurliv också så går ekvationen inte ihop med en ständigt ökande befolkningstillväxt.

Nog om detta. Idag tog vi oss tillbaka till Kigali och checkade in på ett litet hotell i närheten av centrum. Vi behövde fylla på våra kontantkassor, men råkade ut för ett riktigt bakslag då ett av våra bankkort fastnade i en uttagsautomat. Så nu måste vi till banken på måndag för att få tillbaka kortet och kan därför inte fortsätta vidare till Tanzania förrän tidigast tisdag.

Nåväl, det var lördag och vi gjorde oss en trevlig kväll på en bar i närheten av hotellet. Någon öl samt lite whiskey slank ned innan vi gjorde natt.

/Conny

Igår var det söndag och vi tog en riktig slappardag, där inte mycket hände förutom några måltider och en hel del kortspel.

Idag var vi desto mer produktiva. Upp redan före sju för att ta oss till postkontoret ocH köpa lite frimärken för våra skrivna vykort. Skönt att få iväg dessa innan vi lämnar Rwanda..

Därefter hängde vi på låset till det bankkontor som var ansvarig för den uttugsautomat som svalde ett bankkort för oss häromdagen. Efter ett tags dividerande och lite letande så kom kortet fram till slut. Till vår lättnad.

Efter en frukost så knallade vi ned till busstationen och köpte biljetter till färden in i Tanzania. Vi väljer att hoppa av bussen vid en liten stad vid namn Singida. Den är så obetydlig så den är inte ens omnämnd i den guidebok vi släpar med oss. Men det ska bara bli kul att se vad som väntar oss där. Hotellrum för två nätter har vi i alla fall lyckats fixa före ankomst.

Nu, när det börjar bli dags att lämna Rwanda så är det läge för en summering. Vi har verkligen trivts med landet och de trevliga människorna. Var man än kommer blir man vänligt och glatt bemött. Det är också en väldigt bra struktur här. Bussar och övriga transporter fungerar som det ska och tempot i trafiken är bra. Man behöver aldrig oroa sig för om man kommer över den gata man krossar, även om trafiken är livlig. Något strömavbrott då och då här i Kigali får man räkna med, men det är inte så vanligt förekommande i de andra städer vi besökt. Överlag klart bra här, med ett jätteplus för gorillabesöket som är en sådan här sak man kan leva på i många år!

Osäkert hur det är med wifi vid vårt nästa stopp i Tanzania, så vi kanske inte hörs av på några dagar.

/Conny

Så blev det då dags att lämna Rwanda till förmån för Tanzania. Genom den västra delen av Rwanda ändrades landskapet gradvis från bergstrakter till mindre och mindre kullar och när vi väl kom in i Tanzania förändrades det ganska drastiskt till rent slättland med inslag av savann.

Vägarna var fram till gränsen alldeles utmärkta, men så fort vi passerat densamma så var det slut på beläggning och vi färdades fram på en dammig, hålig landsväg. Det guppade ganska rejält och vår hastighet genom buschen hölls på en ganska låg nivå. Vår bussresa skulle från början ha hamnat på fjorton timmar, men på grund av någon omväg då och då, för att släppa av passagerare i obygden så tog färden närmare sjutton, även om vägarna vartefter blev av bättre kvalitet.

Till slut så kom vi fram till Singida, som ligger ganska mitt i det stora landet och ramlade av bussen. I Rwanda var det taxi och motorcykeldito som gällde, men här träffade vi på ett antal tuktukförare. Vi valde ut en av dem som fick köra oss på en av de skumpigaste färder man gjort sedan färden på Lonely Planet Highway i Nepal. Dock kom vi fram, även om vi flera gånger trodde att vår tuktuk skulle ge upp och hamna på moppekyrkogården.

Vårt förbokade hotell såg ganska fint ut, men som oftast härnere så var det en del saker som ej funkade. Stefan fick byta rum då varken toalett eller dusch var i funktion. Wifi skulle finnas, men eftersom någon räkning hade blivit bortglömd, så fungerade inte den heller. Bara att gå till sängs och sova istället.

Idag har vi tagit apostlahästarna till hjälp och gjort staden. Den ligger i en del av landet där det är mycket jordbruksmark, så det är en typisk landsortsstad. Innevånarantalet är svårt att säga, men den är ganska utspridd och stor och vi gissar kring fyrtio tusen. Inte något speciellt att se i byn, men ändå intressant att få se en typiskt tanzanisk stad. Det man verkar vara mest spännande här är sjöutsikten, så vi tog oss ned till sjön. Men det visade sig vara en väldigt modest liten insjö som för oss svenskar mest bara är en liten pöl. Dock så är hela landskapet här fullt av stora stenbumlingar som dyker upp i samlingar lite härochvar. Så vi tog lite bilder av dessa istället. Sådana här samlingar finns i en del länder lite här och var och de mest kända är väl The Olgas samt närbelägna Ayers Rock i Australien. Den senare består faktiskt av endast en sten som är den största i världen.

Upp tidigt i morgon så det fick bli en tidig kväll.

/Conny

Fladdrade iväg från Singida igår morse på en liten tur på trettiotvå mil i buss. Bättre vägar numera sedan vi kommit längre in i landet, så färden tog inte mer än sex timmar. Arusha, som vi anlände till är en skapligt stor stad på ca. en halv miljon innevånare. Det är även här man hittar de agenter som man anlitar för safaris och andra turer man vill göra. Kilimanjaro t.ex ligger bara några timmars bilresa härifrån.

Vi hade även här ett inbokat hotell och efter en liten stunds letande från taxichaufförens sida så hamnade vi rätt. Det ligger inte så centralt och vi har en ganska lång väg för att ta oss in till centrum.

Direkt vi hade bokat in oss, så blev vi kontaktade av en agent som ville ta oss med ut på safaritur i trakterna. Så fort vi fått lite mat i oss så fick han ta med oss ned på sitt kontor nere på stan och presentera konceptet för oss.

Ingen wifi heller på detta boende, så Rune och jag fick spela lite kort över en bira för att fördriva kvällen.

Idag var vi uppe med tuppen, för att efter frukost ta oss ned till stan. Fladdrade in hos ytterligare några agenter för att jämföra det erbjudande vi redan hade . Det visade sig dock stå sig och efter ett ha kollat upp våran agents trovärdighet hos en organisation så slutförde vi affären. Tre dagars safari i Serengeti och Ngorongori väntar oss från i morgon, med ett par övernattningar i tältläger.

Efter en lunch så har vi fixat lite småärenden och sitter nu och avnjuter lite blandade drycker på ett cafe med ett snabbt wifi. Nästa gång vi är online så har vi förhoppningsvis lite trevliga djurbilder att lägga ut.

/Conny

Hux flux så hade man lyckats fixa till den wifi som gäckat oss på boendet. Så när vi kom tillbaka från stan så kunde vi fixa ett par praktiska detaljer.

Fredagarna hemma är oftast vikta åt lite after work och eftersom det var fredag igår så passade vi på att ta oss ett par pilsner.

Nu har vi nyss fått frukost i oss. Klockan är snart sju och vi sitter och väntar på vår landrover som ska ta oss ut i vildmarken.

/Conny