Dag för dag: Resealbumet "Bilsemester genom Frankrike, Italien och Kroatien" av Insaneape

Vi hade smått om smått beslutat att besöka Gardaland som sägs vara en av Italiens största nöjesparker.
Min sambo ville dock ha en vilodag och kunde inte riktigt bestämma sig för vad hon ville göra.

Dagen började dåligt med att sambon insåg att hon inte hittade sin plånbok (samt en blå tom pet-flaska men det var mindre viktigt).
Vi kom fram till av vi senast sett denna för två dagar sedan på en camping när vi skulle låna internet.
Lite panikartat fick vi hjälp av våran värd att ringa alla möjliga campingar i området och fråga efter en inlämnad plånbok.

Tillsammans med en annan gäst som översättare så påbörjades en polisanmälan över Internet i receptionen på hotellet. Efter lite trassel så bestämde vi oss för att åka till polisstationen direkt istället.
Vi åkte förbi campingplatsen först där vi direkt kunde återförenas med plånboken som legat orörd sedan vi senast besökte området.

Min sambo blev direkt på mycket bättre humör och vi bestämde oss för att göra en tur ner till nöjesparken Gardaland.
Vi begav oss iväg kl 14 och kom fram runt kl 16.
Det visade sig här att nöjesparken var öppen till kl 20 på kvällen så vi spenderade 3 timmar på ett antal olika åkturer innan vi slutligen kunde åka hem efter ett lyckat besök.

Vi köpte med oss en pizza på vägen hem som vi avnjöt på balkongen.

Dagen började rätt tufft med att vi klev upp kl 7 och satte i oss frukost.
Vi var på vägen kl 7:30 och körde längs de branta bergsvägarna ner mot Gardasjöns stränder en sista gång. Idag regnade det över Gardasjön och det kändes som ett bra tecken till att fara vidare.

Jag hade önskemål om att vi skulle komma iväg tidigt för att hinna fram till Venedig senast 11:30. Biluthyrningen skulle enligt deras hemsida stänga vid denna tid och skulle vi inte hinna fram så skulle vi behöva betala för en extradag på bilen vilket kändes onödigt...

Resan till Venedig gick till en början smidigt med motorväg i princip hela vägen från Gardasjön. ca 15 km innan Venedig så fick våran gps totalfnatt och lurade av oss från motorvägen mot en nordlig rutt. Det verkar som att de gjort om hela motorvägen och en bra bit av fastlandsvägarna vid Venedig så efter lite småstressiga "genvägar" över småvägar och cykelstigar genom staden så hittade vi till slut fram till bron över till lagunen.

Efter bron fick vi snabbt syn på biluthyrningen men hade ingen aning om hur vi skulle kunna ta oss dit. Vi fastnade i trafiken med sikte mot ett parkeringshus.
Vid parkeringshuset så var det kö och ingen kunde prata engelska. Sambon klev ur och fick gå bort till uthyrningens kontor och kolla vart vi kunde parkera. Under tiden hon var borta blev jag dirigerad in i parkeringshuset och fick ställa mig på andra våningen. Jag fick dock inte ta med nyckel till bilen utan den skulle sitta i medan bilen var parkerad. Detta kändes inte så kul så jag lyckades få tag i sambon på mobilen och hon hade då fått andra direktiv. Vi körde ut och fick parkera vid vägen istället. Därefter så var vi av med våran andra hyrbil.

Nu började äventyret i Venedig. Först skulle vi hitta rätt båtlinje mot vårat hotell. Vi frågade runt och fick svaret att vi borde åka till hållplats Cal d'Oro eller något liknande. Vi klev på en båt med linje 1 som tog oss mot denna destination. Jag var fortfarande något stressat och irriterad över parkeringshuset och hela det scenariot medan sambon var mest trött och sliten från alla väskor som vi släpat med oss.

Efter några hållplatser så var vi framme och mitt humör hade vänt mot mer positiva höjder. Staden verkar otroligt charmig och vi klev av för att sedan dirigeras av våran gps till hotellet. Det såg ut att vara jäkligt lång när vi kollade på kartan men med tanke på de små gränderna så var det inte alls så långt att gå. Hotellet låg i en liten gränd och var mycket mysigt. Vi fick lov att släpa upp våra väskor till tredje våningen och har nu etablerat oss i denna vackra stad.

Idag var sambons stora dag. 31 år ”gammal” och lite pinnig men överlag på mycket gott humör så gav vi oss ut på Venedigs gator för att fira hennes födelsedag. Vi vandrade bort till den berömda fiskmarknaden och vidare genom Venedigs gränder.
Avslutningsvis så begav vi oss till en punkt för att ta del av en gondoltur genom kanalsystemet.

Jag fick lite tips innan resan om att det finns två varianter av gondolturerna.
Det finns de ”ordentliga” företagen som erbjuder de bästa turerna, dvs i solnedgången och i stora kanalen. De är de enda som är tillåtna att åka i stora kanalen.
Sen finns de ”enkla” gondoljärerna som står och lurar på turister runt varenda hörn. De tar ofta lite högre priser och får endast röra sig i de mindre kanalerna.

Givetvis så hade jag bokat den finare turen. Till min besvikelse så visar det sig dock att vi inte fick åka själva i en gondol. Istället packar de in en 4-6 personer i varje gondol. Sambon och jag fick inte ens sitta brevid varandra. Jag fick dessutom sitta med ryggen mot fören så jag hade utsikt på alla de andra i gondolen medan sambon åtminstone bara fick se mig och fören av båten.
Utöver detta så vägrade gondoljärerna ha på sig hattarna, vilket jag tycker är ett krav :-(

Själva turen var väldigt trevlig i solnedgången och vi hade även en dragspelsmusiker och en sångare på en av gondolerna som hördes under hela resan.

Efteråt så skulle vi äta på en av några tidigare utvalda restauranger. Jag ville slå på lite finare mat så vi letade upp stället. Det blev restaurangen Al Giardinetto som låg i närheten av Markusplatsen. Lite dyrare men inte värre än hemma. Restaurangen rekommenderas varmt. Maten var fantastiskt god och vi tog oss an en flaska vin innan vi gick vidare hemmåt.

På hemvägen stannade vi vid en lokal fruktbar och tog varsin drink. Därefter var vi färdiga och tog sista stegen hem till hotellrummet.

Idag var en hyfsat lugn dag. Jag firade av min bakfylla på hotellrummet fram till eftermiddagen medan sambon vandrade lite på stan. Vi gick ut och tog oss varsin kebab med bröd på en litet hak nära hotellet.
Vi passade på att köpa lite dricka, frukt och kex till bussresan under morgondagen.

Vi gick en långpromenad runt staden och passade på att njuta av drinken Bellini på några olika ställen. Bellinidrinken består av 1/3 persikojuice och 2/3 mousserande vin eller champagne och är fantastisk god (nästan lika god som champagnedrinken på Nalen i Stockholm).

Vi letade oss fram till en pizzeria som kom väl rekommenderad men givetvis hade de slagit igen för augusti månad. Vi fortsatte ner till vattnet och stötte här på en pizzeria med samma namn. Lite fundersamma så valde vi att testa denna. Maten var fantastisk men servicen var inte särskilt imponerande. De var för visso fullsatta men det tog väldig tid att få in notan.

Som en sista punkt för kvällen, och även Venedigvistelsen, så satte vi oss på Markusplatsen och njöt av en cappuccino och en liten burk med 2 dl juice. Service här var på topp och vi fick beskåda livemusik av hög kvalité. Fikat gick dock på 280 kr vilket kan anses något dyrt. Särskilt sambons burk med juice som kostade 90 kr, typ en pago...

Idag hade vi en väldigt enkel agenda. Vi skulle sitta på en buss i 7 timmar från Venedig till Pula. Allt gick inte helt som planerat...

Det hela började med att vi checkade ut från hotellet, tog oss via bussbåt till busshållplatsen i mycket god tid och inväntade bussen. Några minuter innan utannonserad tid så dök bussen upp och vi ”checkade” in vårat bagage och tog plats vid mittenpartiet av bussen. Ganska snart var vi på väg och efter en timme så var det dags för en 15-minuters paus.

Vi klev av och sträckte på benen, tog en glass och gick på toa.

Tillbaka på bussen och iväg mot delmålet – Trieste.

När vi kom fram till Trieste så kände jag mig inte så väldigt fokuserad. Jag hade fått en släng av förkylning som sambon tidigare burit med sig från Gardasjön. Vi blev informerade av en Italiensk passagerare på bussen via knackig engelska att vi skulle stanna i Trieste i 30 minuter. Min sambo kommunicerade med kvinnan som först sa något om att bussen skulle fortsätta från en annan plats.

Vi försökte klargöra vad hon menade men efter ett tag ändrade hon sig och sa att vi inte behövde oroa oss. Jag ville inte gärna springa runt på stan i värmen men sambon tyckte att vi skulle gå ut och sätta oss i skuggan en stund.

Vi vandrade iväg under en 6-7 minuter till ett litet torg där vi satte oss på en bänk.
När det var ungefär 10-15 minuter kvar så promenerade vi tillbaka till bussen.
Där stod inte längre någon buss och väntade på oss...
Tre bussar stod parkerade men inte den vi kom med.
Nu började panik snabbt sprida sig. Hur gör vi? Vart ringer vi? Vad händer med vårat bagage på bussen?
Vi for runt som små uppskrämda höns på torget och stirrade hetsigt efter varje buss vi kunde se. Sambon for in till busstationen för att försöka få kontakt med någon.
Jag stod kvar och försökte se om bussen stod någon annan stans på torget. 5 minuter kvar...
Jag fick syn på en liknande buss som kom ut ur byggnaden där busstationen var placerad och började gå dit för att se om våran buss stod där. Samtidigt kommer sambon ut från stationen i full fart. Jag lyckas få kontakt med henne och lyckligtvis så stod våran buss parkerad inne på stationen.

Trött, utmattad och svettig kliver jag på bussen, min sambo strax bakom mig. Hon skrattar lite upprört över det hela men jag kan inte riktigt sträcka mig till att skratta åt detta riktigt ännu.

Kanske om några dagar...

Tre timmar senare är vi i Pula och lyckas få en taxi som tar oss 9 km norr till Fazana. Taxiresan på 9 km kostar mindre än taxiresan på 600 meter i Nice...
Vi checkar in på hotellet, tar oss en matbit på närmsta restaurang och sover ut dagen i århundradets värsta säng...

Efter en dag av vila så mår jag ännu lite krassligt men dock bättre. Vi hade planerat en utflykt till ön och nationalparken Brijuni utanför Fazana men efter lite förstärkt information om parken så känner vi lite misstycke till denna idé och bestämmer oss för att bespara oss kostnaden och tar istället en promenad i den lilla staden Fazana.

På stora torget avnjuter vi en av de bästa pizzorna på hela resan. Dock inte bättre än den i Genova.

Dagen började lite trögt med att vi via taxi tog oss från hotellet i Fazana till Pulas hamn där Avis har sitt kontor. Kontoret var dock stängt när vi anlände så efter ett telefonsamtal så tog det en kvinna ca 20 minuter att dyka upp med våran tredje och sista hyrbil – en liten svart Volkswagen Polo.

Efter lite missöden med reservationen, pga av valutakonvertering från euro till kuna, så får jag mottaga bilnyckeln och vi tar en kort sväng till närmaste parkering. Därefter besöker vi amfiteatern i Pula, som skall vara den 6:e största i världen (eller åtminstone i Europa), innan vi far vidare på de kroatiskas vägarna mot vårat nästa mål – Tribalj.

Vägarna är inte i samma klass med de franska och italienska men de har sin charm. Små osläta vägar som tar oss guppande genom skogsdungar, små alléer och mindre berg avrundar sedan resan med sluttande klippvägar längs med kusten. Helt otrolig utsikt slår oss med turkosa små vikar och stora bergsbeklädda öar på håll i det lugna havet.

Vi stannar till och avnjuter de saltfyllda varma havsvindarna innan vi fortsätter ned mot staden Rijeka. Vi passerar genom staden och hittar fram till en av de gamla större vägarna som sedan tar oss hela vägen till vårat hotell i Tribalj.

Hotellet är ett ytterligare gem på resan. Undangömt i mitten av skogen mellan två robusta bergsväggar vilar den lilla rofyllda staden, eller rättare sagt byn, Tribalj. I utkanten av Tribalj följer vi en grusig väg uppför kullen till en större gård.

Vi parkerar och vandrar in där vi bemöts av en yngre man som presenterar som sonen av familjen. Han visar oss vårat rum och erbjuder oss att slå oss ner i trädgården för en välkomstdrink. Vi hämtar våra väskor och får möte den äldre mannen i familjen, Gogan. En sorts blandning mellan en tysk äventyrare och en kroatisk bydåre.

Vi provar det lokala vinet och meddelar köket att vi vill prova på kvällens fyra rätters middag.

Middagen inleds med stekta, salta anjovis. Därefter en risotto med musslor följt av bläckfisk-färsbiffar och slutligen en äppelkaka. Allting smakar ljuvligt, med undantag för anjovis vilket vi båda lämnar lite på tallriken.