Der eine reise mach hat etwas zu erzählen, brukade min tysklärare säga. (Möjligen minns jag fel)
”Ich bin ein Berliner” sa John F Kennedy då han besökte Berlin. Jag kan inte riktigt påstå detsamma men jag blev rätt förtjust i Berlin denna vecka. En storstad med mycket grönska och mycket vänlighet men en mörk historia som man ständigt påminns om.
Jag åkte i måndags tillsammans med ett gäng andra ”seniorer” till Berlin. Planets avgångstid var 06.55 vilket medförde att jag skulle vara på Arlanda ca kl. 05.30
Jag är av den morgonpigga sorten men att stiga upp för kl. 4 kräver något extra. Att vakan av väckarklocka är inget jag normalt gör men nu var det ett måste att ställa den på 03.30. Jag fick ju inte missa planet. Jag vaknade ändå för väckarklockan ca 03.15.
En snabb dusch, lite kaffe och en skorpa, tandborstning, påklädning och sedan iväg för att ta en nattbuss från Medborgarplatsen kl 04.20. Jag missad en bussen på grund av att de flyttat hållpalatsen men inte satt upp någon info om det.
Lyckligt vis kom en annan nattbuss ca 8 minuter senare och då hade jag förflyttat mig till den nya hållplatsen.
Vid Centralen tog jag Arlanda Express och 20 minuter senare var jag vid Terminal 2 på Arlanda.
Incheckning kl. 05.35 trots strulet med resan till flygplatsen. Planet avgick i tid och under flygningen serverades kaffe, juice och bröd.
Vi landade på Berlin-Tegel kl. 8.15. Berlin-Tegel är en av Berlins två flygplatser. Fram till förra året fanns tre flygplatser men den gamla ”cityflygplatsen” Tempelhof lades ner förra året. Berlin-Tegel uppfattar man som resenär som en ganska liten flygplats men den har ca 20 miljoner resenärer per år.
På flygplatsen förstärkte vi frukosten genom att dricka kaffe och äta en sandwich, eller snarare ”belegtes brot”. Restaurangen hette Röde Baronen, (flygaress från första världskriget).
Klockan 10 var det uppsittning i abonnerad buss för färd in till staden och en stadsrundtur med svensktalande guide. Detta gjordes i väntan på att vi skulle kunna checka in på vårt hotell.
På stadsrundturen fick vi en mycket bra introduktion till Berlin. Guiden talade en mycket god svenska trots att hon var född och uppvuxen i Berlin.
Vi Passerade det 550 meter långa slottet Charlottenburg. Bombat under kriget men helt återuppbyggt därefter. Vi åkte utmed Kurfürstendamm och förbi Tiergarten. Vi passerade massor av ambassader. Både vackra byggnader såsom Saudi Arabiens och fula byggnader såsom Sveriges ambassad. Vi såg nya HauptBahnhof i glas och stål. Vi såg det gamla riksdagshuset med dess nybyggda kupol i glas. Att köa för att gå in där brukar vara ca 5 timmar. Sedan stannade vi vid Brandenburger Tor där vi gjorde ett stopp på ca 15 minuter för att fotografera och titta närmare på denna för Berlin symboliska byggnad.
Här fanns levande statyer, alla föreställande någon av ”segermakternas” soldater. För en € kunde man få bli fotograferad med någon an dessa ”statyer” eller med någon av de personer som stod där och bara var utklädda i uniform från 40-talet.
Där fanns, som på många andra platser i Berlin ryska och östtyska uniformspersedlar och medaljer att köpa.
Efter detta stopp for vi vidare utmed Unter den Linden och gjorde nästa stopp vid Humbolt Univiersitetet och Alte Bibliotek utanför vilket minnesmonumentet till bokbålet 10 maj 1933 finns. Här brände nazisterna 20.000 böcker och minnesmärket består av ett i marken nedsänkt bibliotek med bara tomma hyllor. Man ser ner i dessa hyllor genom en tjock glasskiva som ligger i nivå med gatstenen på torget Bebelplatz.
Färden gick sedan vidare mot Alexanderplats och därefter berlins historiska centrum. Vidare till Checkpoint Charlie och Potsdamer platz. Vi passerade också över den så kallade museiön. Här kan nämnas att det finns 152 olika museer i Berlin.
Som exempel på tysk ordning och reda kan jag nämna att varje gatuträd i Berlin är numrerat med en liten blå eller vit skylt. Samma sak gäller alla lyktstolpar. Om en gatlykta slocknar så är det bara att ringa och säga att lampa nr si eller så har slocknat så vet ansvarig myndighet exakt vart man ska åka för att byta den.
Under sightseeingturen lärde vi oss också att på långa sträckor där Berlinmuren stått har man markerat detta med dubbla rader gatstenar. Hur det kan se ut framgår av någon av mina bilder från Berlin. (se mitt fotoalbum).
Så småningom var tiden inne för oss att åka till vårt hotell, Berlin Mark Hotel på Meinekestrasse, en tvärgata till Kurfürstendamm. Rummet var mycket bra. Hisskapaciteten på hotellet var dock inget att skryta med. Man fick ofta vänta länge på hiss.
Efter incheckning gick vi ut för att köpa ett Berlin Welcome Card för 72 timmar. Det ger obegränsat resande på bussar, U-bahn och S-bahn. Finns även i en 48 timmars variant.
På väg tillbaka till hotellet stannade vi på en uteservering för en lättare, något sen lunch och den första ölen i Berlin.
Sedan blev det en stunds vila på hotellet. Oturligt nog somnade jag till i ca 10 minuter och sedan var kvällen förstörd. Jag klarar inte av att sova middag. Min kropp stänger av. Jag känner mig illamående då jag vaknar och kan sedan som regel inte äta mer den dagen.
Jag följde dock med de andra ut till den i förväg planerade gemensamma middagen.
Det var en trevlig restaurang med ett stort utbud typisk tysk mat men jag kände inte för att äta. Jag beställde det billigaste tänkbara, två wienerkorvar och potatissallad. Jag åt endast en ynka liten bit av den ena korven innan jag var tvungen att ge upp. En liten öl fick jag dock ner.
Efter detta restaurangbesök var det dags att återvända till hotellet och med sömn förbereda sig för en ny dag i Berlin.
[Den andra dagen] i Berlin vaknade jag ca. kl.. 07.30. Solen gassade redan in genom hotellrumsfönstret. Det var därför lika bra att ta morgonduschen och sedan gå ner för att testa hotellets frukostbuffé. Brötchen och diverse annat färskt bröd, ost, korv olika sorters skinka, kokta ägg, äggröra och knaperstekt bacon, bra apelsinjuice, yoghurt med olika bärkompotter och diverse flingor samt ett mycket bra kaffe, ja det står man sig på en hel dag men allt kunde jag ju inte prova redan första dagen. Det blev ett lagom urval.
Efter frukosten gav vi oss iväg vi fyra som beslutat se en del av Berlin från cykelsadel. Berlin on Bike heter ett företag som bland annat kör en cykeltur med guide utmed en sträcka där Berlinmuren stått.
Vi var tre gamla långloppscyklister, samt en pigg dam, som var van cyklist, vilka alla gick till U-bahnstationen på Kurfürstendamm. Vi skulle ta oss med U2 till Eberswalder Strasse en ca 30 minuters färd in i det forna Östberlin. Vi hade bråttom ner för trappan till U-bahn där ett tåg stod inne. Det tog oss två stopp för att inse att vi var på fel tåg. Tillbaka igen till utgångspunkten och tågbyte. Så kan det gå då man har bråttom och inte har ögonen med sig.
Väl framme vi Eberswalder Strasse fick vi en kort promenad till det sedan 50-talet nedlagda Kulturbryggeriet där cykelturistfirman låg. Kulturbryggeriet är för övrigt ett helt intakt bryggerikvarter i tegel, vackra byggnader med alla originaltexter kvar över dörrarna. Sådant gläder en öl-entusiast. Vi valde ut varsin cykel och varsin hjälm och betalade. Innehavare av Berlin Welcome Card gavs 25% rabatt på priset. Vi kompletterade utrustningen med var sin flaska vatten. Meteorologerna hade förutspått en mycket varm dag, ca. 30 grader.
Guiden Sarah presenterade sig för oss och våra övriga medresenärer på turen, två amerikaner och en engelsman. Guidningen skulle ske på engelska. Jag åtog mig precis som i skridskosammanhang att vara kökarl. Att åka sist alltså. Jag utrustades därför med en orange reflexväst.
Vi rullade ut på gatan och då vi precis kom i höjd med U-bahnstationen där vi nyss stigit av blev det plötsligt rött ljus och alla stannade tvärt. Jag reagerade med ryggmärgen och bromsade som jag är van på min racercykel, med handbromsen som sitter till höger på styret. Den gick på denna lånecykel till framhjulet, med den påföljd att när framhjulet stannade for jag och resterade delar av cykel över det stillastående framhjulet. Jag hann tänka att nu får jag inte se så mycket mer av Berlin. Jag räknade med att jag skulle slå i gatan med huvudet före. Av någon outgrundlig anledning så lyckades jag landa på båda fötterna och vänster hand. Folk rusade fram för att hjälpa mig men jag reste mig själv borstade av mig och tog upp min vattenflaska och cyklade vidare. Jag hade nästan inte ont någonstans, endast lite i vänster handled. Då jag senare kom tillbaka till hotellet konstaterade jag dock att jag fått ett ordentligt skrapsår på skenbenet och två rejäla blåmärken på bröstet och i vänster sida, troligen av cykelstyret.
Vi stannade och fick lite information om de arbetarkvarter som låg i trakterna kring Eberswalder Strasse och övriga delar av denna yttre ring av bostäder som byggts då Berlin expanderade under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Sedan cyklade vi upp till den checkpoint i muren, den vid Bornholmer Strasse där murens fall startade den 9 november 1989, alltså för nästan exakt 20 år sedan.
Vid Bornholmer Strasse släpptes de första östberlinarna igenom efter det att de köat där som resultat av det rykte som sa att det nu var fritt fram att passera över till Västberlin.
Ryktet var dock inte helt sant men gränsvakterna var osäkra om vad de skulle göra. Deras överordnade var på konference så till sist gav de vika för trycket och började släppa över folk till väst. Därefter gick det inte att stoppa och ryktet spred sig och så småningom kunde man ta sig över vid samtliga checkpoints. Allt detta enligt vår guide. Platsen för checkpointen vid Bornholmer Strasse ser nästan precis lika dan ut idag som för 20 år sedan endast barackerna är borta men den asfaltslinga där man tidigare var tvungen att köra in för kontroll är helt oanvänd. Den används inte och inget enda litet minnesmärke finns på platsen. Annars är Berlin gaska fullt av minnesmärken från det kalla krigets dagar.
Vi for vidare ner efter järnvägen (S-bahn) där man då muren byggdes tvingades bygga ett spår mot öst och ett åt väst då den tidigare ringlinjen för S-bahn bröts av i en östlig krok och en västlig krok. Vi såg där också en konstig påbyggnad på ett hus som såg ut som en stor fågelholk. Det var ett vakttorn för övervakning av det stora spårområdet som annars varit svårt att övervaka.
Vi for vidare genom Mauerpark och vidre ner till Bernauer Strasse och minnesmärket (Gedenkstätte Berliner Mauer). Här finns en bit mur kvar precis så som den såg ut. Det var en mur med rundat krön mot Västberlin och ett antal meter innanför den på östsidan en något lägre mur utan rundat krön. Mellan murarna fanns ett ”ingenmans land” av krattad sand. På västsidan av muren där vi nu befann oss står minnesplatsen bestående av ett utsiktstorn och ett mindre museum där man kan se en video om muren och läsa en del fakta.
I närheten av detta minnesmärke låg fram till det att muren byggdes i augusti 1961 en kyrka. Församlingen fanns företrädesvis på västsidan om muren. Kyrkan hamnade i ingenmansland mellan murarna och kyrkogården hamnade på östsidan. Församlingen övergav kyrkan som fick stå och förfalla. 1985 beslutade man att spränga den vilket man också gjorde bara fyra år före murens fall. Idag finns ett litet träkapell på platsen.
Jag skulle kunna hålla på och berätta mängder med detaljer om denna cykeltur som var ytterst intressant och som varmt kan rekommenderas om du kommer till Berlin och årstiden är den rätta. Jag ska bespara er dessa detaljer utom ytterligare en.
Vi besökte också ett av de fyra vakttorn som fortfarande finns kvar. Det är idag i privat ägo. Ägaren är en något kufisk herre vid namn Jürgen Litfin. Han är bror till det första offret, Günter Litfin, som sköts vid flyktförsök vid muren 24 augusti 1961.
Brodern driver idag ett mindre museum i vakttornet vid stranden av floden Spree som här utgjorde gräns mot Västberlin. I tornet finns diverse bilder och texter om händelser vid muren samt en docka klädd i östtysk fältuniform och stålhjälm.
Den guidade turen avslutades nere vid stranden av Spree alldeles i närheten av riksdagshuset. Därifrån cyklade vi sedan i ganska rask takt tillbaka till Kulturbryggeriet för att lämna ifrån oss våra cyklar och för att dricka kallt vatten.
Efter dusch och en stunds vila på hotellet for jag på kvällen, tillsammans med ytterligare 5 personer åter med U-bahn till Eberswalder Strasse. Denna gång skulle vi besöka Berlins äldsta Biergarten, Prater, på Kastanien Allee. Prater startades 1837 och är en stor trädgård med stora kastanjeträd under vilka finns massor med långbord och bänkar. Här kan man dricka öl och äta genuin tysk snabbmat. Man beställer öl i en lucka och det ätbara i en annan lucka. Allt serveras med en oerhörd effektivitet. På gården finns också en restaurangavdelning med bordsservering.
Jag drack Prater Pils och Prater Swarzbier samt åt Schweinenackensteak im Brötchen. I trädgården var denna kväll ca 500 personer som åt och drack och det var ett väldigt sorl under kastanjerna men allt var mycket lugnt och städat. Medelåldern var nog omkring 30 så vi var rejält överåriga men det gjorde inget för vi hade oerhört trevligt denna genuint tyska utekväll.
Det var en härligt ljummen kväll och vi satt kvar i Prater-trädgården till omkring midnatt för att sedan åter ta U-bahn tillbaka till hotellet för ytterligare en natts sömn.
[Även den tredje dagen] i Berlin strålade solen från en klarblå himmel då vi redan kl.07.15 väcktes av sopbilen som hämtade tomflaskor från hotellet. Det var precis samma ljud som hemma.
Alltså dags att duscha och gå ner till frukostbuffén. Åt en frukost snarlik den från dagen innan. Varierade brödet något och lade till yoghurt med bär. Kaffe som alltid och ett hårdkokt ägg.
Vi lämnade hotellet ca kl. 10.00 för färd med vanlig stadsbuss (M29) till Checkpoint Charlie. Inträdet till museet Mauermuseum Haus am Checkpoint Charlie, kostade 9,30€. Det är tveksamt om det var värt pengarna. Museet bestod mest av bilder som beskrev Berlinmurens historia. Det hade vi som cyklade fått ganska mycket av redan dagen innan. Det intressanta på museet var att se uppfinningsrikedomen för hur man flydde från Öst till Väst. Där fanns en VolksWagen 1200 med plats för en person under bensintanken. Där fanns en Hundkoja (Morris Mini) med plats bör en person i stoppningen till passagerarsätet fram. Där fanns en högtalarlåda i vilken en sångare smugglat ut sin flickvän och där fanns ett antal undervattensfarkoster med snorkel. Slutligen fanns där också ett par ultralätta flygplan som målats med samma färger och beteckningar som ryska stridsflygplan.
Jag stannade inte speciellt länge på museet utan gick ut och tittade på själva posteringen Checkpoint Charlie och de statister som stod där och agerade soldater.
Även här kunde man köpa mängder av uniformspersedlar från alla öststater.
Efter detta nedslag i det kalla kriget gick vi alla till en närbelägen italiensk restaurang och åt sallad och en mycket god pasta med tomatsås, sardeller, oliver och kapris och till den intogs en svalkande öl.
Sedan bar det av till fots mot stranden av Spree i närheten av TV-tornet, närmare bestämt Karl Liebknecht Strasse. Vårt mål var någon av båtarna som gör entimmesturer på Spree. Båten hade just gått och nästa skulle gå om 30 minuter. Vi passade på att titta på den stora statyn av Marx och Engels.
Båten gick först en kortare sväng upp mot slussen vid Mühlendamm. Sedan vände vi och for förbi Museiön med Berliner Dom, Altes Museum, National gallerie mm. Vidare for vi förbi både nya och gamla riksdagshuset samt den alldeles nybyggda HauptBahnhof i stål och glas. Vi som cyklade hade redan sett den från ett annat håll dagen innan. Sedan passerade vi Bundeskanzleramt, d v s där Angela Merkel för närvarande huserar. Slutligen passerade vi Haus der Kulturen der Welt. Det huset som är väldigt speciellt. Med sitt välvda tak har det fått åtminstone två smeknamn: Det havande ostronet eller Jimmy Carters leende. Se bild och bedöm själva vilket ni föredrar. Sedan vände båten strax för bron vid slottet Bellevue och så blev det samma väg tillbaka. Färden tog ca en timme.
Efter ilandstigning bestämde några av oss att med buss ta oss till en plats nära Brandenburger Tor för att uppleva Holocaust Monumentet, ett monument över Europas mördade judar. Det är ett 19.000 kvadratmeter stort monument bestående av 2.711 betongstelor eller klotsar. De har måtten0,95 m x 2,38 m och höjden varierar från 0 till 4,5 m och de lutar oregelbundet så att de bildar ett slags fält som man kan gå in i och ner i. Gångarna lutar olika mycket och åt olika håll och ger en känsla av osäkerhet då man går genom monumentet. Under monumentet har man kompletterat det med en utställning, en kort information där man bl a har dokumenterat enskilda judars och familjers öden under nazismen. Både själva monumentet och museet är mycket intressanta och väl värda ett besök. Det är fritt inträde på museet.
Efter denna djupdykning i tysklands mörka historia for vi tillbaka till vårt hotell där vi drack apfelsaft inköpt på Lidl. Gott!
Vilade en stund före middgsutflykten, även denna dag utan att somna.
Klockan 19.45 styrde vi åter kosan mot busshållplatsen uppe vid Bahnhof Zoo. Denna gång tog vi buss 200 till Potsdamer Platz. Vi lämnade nu historiska byggnader, kalla kriget och tysk krigshistoria bakom oss och gick till det spektakulära byggnadskomplexet kallat Sony Center. Det är ett antal imponerande byggnader som samtliga förenade många våningar upp av en cirkelrund stålkonstruktion med ett tältliknande tak ovanför. Mot detta tak som i grunden är vitt är riktat ett antal strålkastare som får taket att efter kl 21 skifta i olika färger. Denna kväll växlade det mellan att vara blått ibland och rosa ibland. Inne i Sony Center finns en stor fontän med vattenorgel som får vattnet att pulsera och skifta både i höjd och i färg. Här vinns ett stort antal olika restauranger alla med olika inriktning. Jag hade gärna gått på den som också innehöll en bryggeripub men fick ingen med mig. Ingen var heller intresserad av den restaurang som på matsedeln stoltserade med både kängurufilé och krokodiltornedo. Vi bestämde oss för att slå oss ner på Josty Gastronomie, en enligt uppgift anrik restaurang och café. Här inmundigade jag till övrigas förfäran strimlad kalvlever med potatismos och löksås. Ganska gott men jag föredrar nog kalvlever Anglais eller Yvonnes levergryta med gräddsås. Nåväl en liten standardöl till maten blev det också.
Mätta och belåtna tog vi bussen tillbaka till hotellet där det var stor uppståndelse bland våra medresenärer. En resenär saknades efter det att hon ensam lämnat restaurangen dit ett stort gäng begett sig. Då hon gått visade det sig att hon glömt sin plånbok kvar på bordet i samband med att hon betalat. Gruppen hade tagit hand om den och begett sig till hotellet men inte funnit d men i fråga. Nu var man orolig för att hon irrade kring på stan och letade efter plånboken eller möjligen de krog de varit på-
Det visade sig dock, då hon så småningom kom till hotellet att hon bestämt sig för att promenera tillbaka till hotellet. Hon var dessutom helt ovetande om att hon saknade sin plånbok. Slutligen visade hon ingen tacksamhet för att de övriga oroat sig eller att de tagit hand om hela hennes reskassa mm.
När hela gruppen åter var samlade skildes vi alla åt och gick var och en till sitt rum för nattens vila.
[Den sista dagen] i Berlin vaknade jag av att jag hörde regnet smattra mot fönsterblecket till det öppna fönstret. Enligt uppgift hade det både regnat kraftigt och åskat under natten.
Som vanligt åt vi frukost innan det var dags för morgonmöte kl. 09.30.
Info rörde i första hand hemresan senare denna dag.
Efter info gick jag och en kompis ut i regnet som åter börjat efter ett kortare uppehåll. Vi gick till KaDeWe, ett av världens största varuhus beläget på Kurfürstendamm några kvarter från vårt hotell. Vi hade inte för avsikt att shoppa. KaDeWe har världens största matavdelning och vi var nyfikna på vad det innebar. Bl. a. har de 1080 olika ostsorter och över 500 ölsorter. Ölavdelningen var imponerande för en ölälskare som jag. Bland alla ostarna från hela världen fanns tiotalet svenska ostar. Dock saknades både Västerbotten och Västgöta Kloster.
Efter varuhusbesöket blev det åter en stunds promenad i regnet. Vi hoppade dock snart på en buss för att få tak över huvudet. Vi for med buss 100 till Alexanderplatz där vi fikade och åt en överdådig tårtbit med mango mm.
Efter fikat var det en stunds uppehåll i regnandet och solen försökte titta fram. Vädret var dock inte tillräckligt bra för att vi skulle kosta på oss att åka upp i det 368 meter höga TV-tornet. Tornet som står vi Alexanderplatz var från början 365 meter högt. Detta för att alla barn i Östtyskland lätt skulle lära sig hur högt det var, lika många meter som antalet dagar på året. Det sägs att det var ett beslut av Walter Ulbricht 1969 då tornet byggdes. Tornet har senare byggts på med tre meter för att man skulle få plats med mer teknisk utrustning. Walter Ulbricht var ju också mannen bakom beslutet om Berlinmuren. Inte heller den blev beständig även om den under 28 år delade Berlin. Ett beslut i kullkastades i samband med byggandet av TV-tornet var att det inte skulle få resas några kors över Öst-Berlin eller i övriga Östtyskland. Alla kyrkor gjorde ju om till museer. Beslutet kom på skam då TV-tornet stod färdigt. Ironiskt nog visas ett stort tydligt kors i TV-tornets facetterade kula, den som innehåller restaurang och utsiktsplattform, varje gång solen skiner över Berlin. Det var nog inget Walter Ulbricht gillade men han kunde ju inte låta riva tornet.
Istället för att åka upp i tornet passade vi på att titta på en gratisutställning om Berlins historia som fanns utomhus på Alexanderplatz.
Då regnet återkom beslutade vi att sätta oss på första bästa buss. Det var för långt att gå till något museum och vi var nu ganska mätta på allt om det kalla kriget, nazismen och Berlins historia. Den första buss som kom var nr 200 från centrum. Vi följde med den ut till Prenzlauer Berg, en typisk förort till Östberlin med stora hyreskaserner. Just i denna förort var de dock ganska trevligt restaurerade. Det var dessutom mycket grönska i området, vilket för övrigt gäller hela Berlin. Det fanns också ett litet område med gamla kollonistugor i närheten. Från Prenzlauer Berg tog vi sedan nästa buss tillbaka till hotellet. Regnet var fortfarande ganska kraftigt så det var inte någon idé att tänka sig någon långsam promenad i kvarteren kring hotellet vilket annars kunde ha varit ganska trevligt.
På hotellet väntade vi till ca 16.00 då det var dags att äta en sista middag i Berlin före hemfärden till Stockholm. Vi hittade ytterligare en trevlig restaurang som var italiensk. Denna gång blev det pizza.
Vi for sedan med abonnerad buss ut till flygplatsen och checkade in i god tid före planets avgång kl 20.50 och vi landade sedan på Arlanda kl. 22.15.
Berlin har mycket intressant och trevligt kvar att erbjuda så det är högst sannolikt att jag åker dit igen. Är man som jag intresserad av 1900-talshistoria är Berlin en idealisk plats att besöka.
Slut på denna reseberättelse
