Dag för dag: Resealbumet "Asien" av Mli83

http://www.reseguiden.se/forum/bilder/395549 Så är det äntligen dags för utflykt. Vi blir hämtade 7.25 av en buss som ska ta oss mot Caibe där vi ska hoppa på en båt och ge oss ut på vattnet. Bussturen går relativt fort och snart sitter vi på båten tillsammans med 20-25 andra turister, alla lika förväntansfulla av att se ett annat Vietnam. Båtturen börjar med att ta oss till Mekong delta och den livliga flytande marknaden. Här köpslår människor från båtar och all handel sker över vatten helt enkelt. Vi stiger ombord på en större båt som lockar med både krokodiler och andra fula fiskar, några slår sig ner och tar sig en bit mat medan jag och Niklas nöjer oss med lite dricka. Då överlever man allt. Jag är förvånad att jag kunnat vara på så pass många båtar utan att märka av min sjösjuka och illamående. Jag kanske har blivit vuxen.
Vi lämnar snart den flytande marknaden och åker vidare, denna gång mot en annan liten marknad där vi får se hur det går till när man gör risblad och kokosgodis. Det blir även provsmakning av allt och lite till och vi faller speciellt mycket för ett kokosgodis med smak av knäck som vi köper med oss hem. Människorna är så välkomnande och vart vi än går eller sätter fötterna så hälsar de oss med ett leende. När vi återigen sitter i båten på väg mot nästa stopp så kan vi inte annat än förundras över hur väl byggda husen på floden är, vissa har sattelit, andra har små trädgårdar med blommor. Hundar står och skäller på oss från någon husbåt medan en hel familj plaskar runt i det bruna vattnet. Blir de verkligen rena eller är det bara känslan av att bada som gör att de hoppar i vattnet? Nästa stopp blir på en plats där vi ska äta. När båten lagt till så går vi alla i samlad trupp mot en restaurang som bjuder på god mat och dricka. Efter middagen har vi ledig tid då vi får låna cyklar och utforska ön. Niklas som inte direkt är hemmahörande med killcykel, vilket jag finner väldigt konstigt, får lägga ner cykeln i diket för att ens komma upp på den. Cykelturen tar oss runt på en lugn och vacker ö med både människor och djur, det gäller dock för oss att inte komma försent då båten går exakt den tid vi fått sagt för oss så med god marginal hinner vi klart vår runda och kan återvända till båten. Det är då äventyret börjar. Kvart över två denna dag när vi tror att dagen är på väg att ta slut så ska det roliga sätta igång. I en grupp om fyra i varje hoppar vi i en lång roddbåt där vi ges typiska vietnamesiska hattar. Båten som inte är mycket för världen rör sig vid minsta rörelse och Niklas sitter krampaktigt fast på sin plats, inte en förstummelse till liv. Jag gillar hur båten ibland rycker till men inte ens jag vill hamna i vattnet så jag försöker att även jag hålla någorlunda rak position på min plats. Längst bak på båten står en ung kvinna och ror oss fram med en åra. Det är balanssinne och teknik på hög nivå. Det svåra blir att ta sig ur båten, den rämnar fram och tillbaka och jag kan inte annat än skratta när Niklas försöker ta sig ur. Det är en syn av aldrig tidigare slag. Så är det äntligen dags att ta sig hemåt. Sista stoppet blir på Vinh Long, en landmarknad som vi passerar på väg mot bussen. Inget köptes men det upplevdes.

Tillbaka på hotellet kan vi konstatera att det var värt pengarna och att vi inte ångrar att vi stannade kvar. Ho Chin Minh staden har sin charm men det var när vi kom ut på landsbygden som vi såg det riktigt vackra, en storslagen natur och ett innerligt lugn. Vi varvar ner någon timme på hotellet och beger oss sedan till Highland Coffee där vi beställer en varsin smoothie. Dagen kunde inte ha blivit bättre. Imorgon åker vi mot Kambodja för andra gången.

Detta blir ingen lång dagsberättelse då stora delar av dagen gick åt till att resa. Vi hämtas vid hotellet klockan sju på morgonen. Bussen är stor och för första gången väldigt bekväm. Timmar passerar och den enda underhållning som vi egentligen har är musiken som strömmar ut ur våra mp3 spelare. Vi byter buss i Phnom Penh och hoppar på Mekong express som för 22 dollar ska ta oss till Siem Reap. Någonstans längs vägen stannar vi och äter men utöver det är det bara att försöka göra det bästa av situationen på bussen och be om att snart vara framme. Detta är en betydligt sämre buss så nu är det inte längre bekvämlighet som råder, snarare något man helst hoppat ut ifrån och inte gått in i igen. Den skramlar på sin framfart och flera gånger om undrar vi om vi kommer att komma fram hela. Halv åtta på kvällen, lite mer än 12 timmar senare så är vi framme i Siem Reap, det är precis som vi lämnade det, välkomnande och vackert och vårt nästa mål blir att hitta ett boende. Vår första tanke är att återvända till Green Town men vi känner båda att vi vill prova något nytt. Vi stannar en Tuk-Tuk förare och ber honom köra oss till ett fint ställe där vi kan spendera natten. För tio dollar inkvarteras vi på Rihyan Guesthouse, ett jättemysigt ställe lite mer bakom allt annat. Rummet är kanon, lagom stort, fräscht badrum. Då klockan är rätt mycket så slänger vi bara in väskorna och beger oss sedan ut för att äta lite. På Pizza Company avnjuter vi en pizza med frasig botten och massa god topping och efteråt springer vi bort till en researrangör och bokar en bussbiljett för morgondagens resa till Bangkok.

Tillbaka på hotellet är det en lång varm dusch som gäller innan vi hoppar i säng och njuter av natten.

Dags att lämna Kambodja för gott. Minnena vi bär med oss är många och bra. Kambodja är ett fantastiskt land med underbara människor, härlig natur och mångsidig kultur. Så länge, ett av de bästa ställena vi besökt, enligt mig då. Niklas är som den där entusiasten som ständigt vill återvända till Thailand, för honom är det just detta land som kommit honom närmast hjärtat även om han även fallit hårt för både Kambodja och Vietnam. Jag tror att det är på grund av historien som Kambodja knipit åt sig första plats för mig än så länge. Blir jag berörd så betyder det något och att uppleva både Tuol Sleng och Killing Fields var resans historiechock långt över allt annat vi upplevt.
Vi stiger upp i god tid för att komma med vår buss till Bangkok. Då den inte dyker upp på utsatt tid 7.25 så står vi otåligt och ”trampar vatten” på samma ställe fram till en timme senare när den dyker upp. Bussen är risig både till utsidan och insidan och utan hänsyn för att våra väskor kan innehålla ömtåliga saker så kastas de in i bussen via ett öppet fönster. Vi känner på oss redan innan vi hoppar in att detta kommer bli en resa från helvetet. I fem timmar skumpar vi fram tills vi kommer till gränsen Poipet, den gräns dit vi egentligen skulle åkt när vi skulle till Kambodja. Människor i massor köar för att korsa gränsen och stora lastbilar med galler skeppar människor fram och tillbaka. Människosmuggling, ja det är i alla fall vår tanke. I över två timmar väntar vi i hetta och trängsel innan vi kommer på bussen som nu ska ta oss vidare mot Bangkok. Denna buss är aningen bättre men långt ifrån bra. Vi vet med oss att en enda krock med denna skulle innebära en förödelse, jag tror ingen skulle gå levande ifrån en olycka med ett fordon i detta skick. Efter en halvtimme på bussen stannar vi på en rastplats för lite mat. Jag och Niklas köper oss en varsin glass och istället för att koppla av vid ett av borden så går jag runt på området och kollar in en liten valp som diar sin mamma. Varenda gång jag ser en hund eller katt så kan jag inte annat än önska dem ett bättre liv, ett liv där de får den kärlek och omvårdnad de behöver. Jag hoppas innerligt att människor tids nog ska inse värdet av dessa varelser och behandla dem så som de borde bli behandlade.

Halv nio på kvällen är vi så äntligen framme i Bangkok. Det har varit en sammanlagd resa på nära 12 timmar och kroppen är praktiskt taget slut. Vi har inget boende utstakat och vet inte med oss vart vi ska hitta ett, ens vilket håll vi ska satsa på. Vi bestämmer oss för att följa en skara med andra ungdomar som högljutt pratar på om att det är Khao San Road som gäller. Vi har bara hört talas om denna gata som ska vara tillhåll för alla backpackers men vi har ännu inte upplevt den och vet inte vad vi har att vänta. Bangkok föll oss inte allt för väl i smaken första gången vi var här och våra förhoppningar är inte stora denna gång heller.
Khao San Road visar sig vara som vilken livlig marknad som helst. Stånd med kläder, mat, accessoarer och mycket annat trängs längs med gatan. Barer spelar hög musik och gatuartister roar än mindre roade människor. Överallt ser vi skyltar som erbjuder boende och vi börjar direkt vårt letande. Var och vartannat boende är fullt och ju mer vi söker utan att finna desto mer frustrerade blir vi. Till slut hittar vi till Budget Guesthouse och för 300 Baht så tar vi det. Vi får tillgång till ett rum med en fläkt och två sängar, toaletten delas med resten av boendet. Trots detta är det oerhört fräscht och det enda som Niklas ska komma att klaga över är värmen som inte ens fläkten tycks råda bot på.
Vi tar en kort paus på rummet och sträcker ut oss på sängarna. När klockan närmar sig elva så beger vi oss ut för att på nära håll kolla in gatan som alla snackar om. I ett matstånd köper vi nudlar och vårrullar och vidare spanar vi in alla snygga tröjor och haremsbyxor som jag bara måste ha. Innan vi återvänder till rummet ringer jag hem. Det blir andra samtalet sedan resans början och jag känner mig alltid lika sentimental och glad på samma gång när jag hör mammas röst. För 20 Baht i timmen är det värt några extra minuter i luren och även Niklas slår en signal hem för att höra sig för om vad som pågår. Jag saknar Sverige men resan är bara i börjans skede och än har vi mycket att uppleva innan vi beger oss hemåt igen.

Sovmorgon… Alla säger att man måste vara uppe med tuppen när man reser just för att ta vara på varje minut som man ser sig stående i ett annat land men inte vi. Idag tog vi sovmorgon och var inte uppe förrän klockan nio. Vårt första mål för dagen blir att försöka återställa och rädda ett av kamerans minneskort som på något sätt kraschat och gjort oss galna av oro över att förlora alla bilder som är på det. Vi får höra talas om ett ställe som har datasupport på Patnip Plaza och vi tar genast taxi dit. Patnip Plaza är liksom MBK ett stort varuhus på fem våningar men till skillnad från MBK så är det mest elektronik som trängs här. Alltså ett perfekt ställe för att få sina bilder räddade. Vi lämnar in kortet och ombeds komma tillbaka och hämta det om några timmar.
Istället för att hänga kvar på Patnip Plaza så beger vi oss till Chinatown som till skillnad från det Chinatown i New York inte erbjuder alls något speciellt. Inte heller här stannar vi speciellt länge utan istället beger vi oss till MBK, favoritstället att hänga på om man vill fynda. Våning efter våning avverkas och prutningen är inte längre några småsummor utan nu når vi högre höjder. Niklas som svettats ner de flesta av sina kläder är ute efter nya. Vi kan tvätta men vi är alldeles för bekväma för det. Enklare att slänga de skitiga kläderna och köpa nya. Han hittar lite byxor och annat smått. Själv är jag mest inne på att köpa en ny mp3spelare och här finns det att välja på minsann. Jag faller för en blänkande silverfärgad mp3, en fejkad iPod med 4gb och touchskärm och jag bara måste ha den. Efter mycket munhuggande och prutning så får jag ner den från 800 till 400 Baht och jag lyckas också tigga till mig ett par hörlurar. Kunde inte vara mer nöjd med köpet.
Innan vi beger oss mot Patnip Plaza så stannar vi till på The Pizza Company på MBK och tar oss en varsin pizza, det är oerhört gott.

Väl tillbaka på Patnip Plaza så är våra förväntningar över att de lyckats inte speciellt höga. Till vår glädjande förvåning så har de lyckats och alla bilder är återställda till det rimliga priset av 100 kr. Det skulle vara värt så mycket mer men det är bara att tacka och ta emot att vi inte förlorat våra bilder från tigertemplet eller mötet med delfinerna.

Tillbaka på boendet för lite vila inser jag att mp3:n inte fungerar. Det är något med den som gör att jag inte kommer in i själva menyn och det blir till att åka tillbaka och få den bytt. Det svåra i detta är inte att sätta sig i en taxi och åka till MBK, det svåra är att hitta ståndet där mp3:n köptes, detta då hundratals stånd ser exakt likadana ut. Niklas är dock ganska säker på vart vi köpt den och med hans hjälp kan vi lokalisera oss tillbaka och få den utbytt. Nu funkar den precis som den ska.

Kvällen spenderar vi på Khao San Road.Vi har gått från att avsky Bangkok till att älska Bangkok. Jag bryr mig inte så mycket om att det är turister i överflöd på gatan som sjuder av liv, här finns så mycket mer. Jag handlar lite tröjor, vi avnjuter färskpressade fruktdrinkar och för varje andetag insuper vi atmosfären av ett underbart ställe där vi kan stanna ytterligare dagar. Detta är vårt andra av tredje besök i Bangkok som vi första besöket sa att vi aldrig mera skulle besöka. Saker kan förändras och så även vi.

Trots att vi fallit för Bangkok så bestämmer vi oss för att lämna det. Det finns så mycket mer vill se och uppleva innan flyget tar oss hem igen.
Vi börjar dagen med att packa undan lite grejer som vi inte längre behöver asa med oss under resan utan istället bestämmer oss för att skicka hem. Jag har en hel del som tynger min väska så det mesta ryker. Byxor och tröjor som jag köpt under resans gång får åka hem liksom andra småsaker som jag egentligen inte alls behöver. Jag är dock för stolt för att slänga dem och väljer att skicka hem skitsakerna istället. Postkontoret ligger inte allt för långt borta så det går snabbt att komma dit, packa alla saker i stora lådor och få dem iväg skickade. Sammanlagt kostade det mig 800 kr att skicka hem sakerna men hellre det än att komma hem med en krökt rygg och men för livet. Niklas skickar lite smågrejer men inte alls så mycket som jag, trots detta tycker jag att det är han som samlat på sig mer än någon annan.
Vi återvänder sedan till Khao San Road där vi bokar bussbiljett mot Koh Samui för kvällen. Det betyder att vi har hela dagen på oss att bara strosa runt och vara de där backpackersmänniskorna som vi alltid drömt om att vara. In i dimman och bara lulla runt utan mening och utan mål. På ett internetcafé gör vi lite backup på våra bilder. Vi inser att vi inte vill råka ut för fler missöden med våra minneskort med rädsla för att förlora allt som vi kan titta tillbaka på och minnas om sådär tio år.

Senare på kvällen slår vi oss ner på en liten restaurang. Vi beställer en varsin smörgås och kollar på tv som visar en bra serie efter en annan. Vi sitter där länge, en timme blir två… När en kille likt en mc-snubbe slår sig ner bredvid så tittar Niklas på mig och frågar om det är okej eller om vi ska gå. Då tittar mannen på oss och säger; ”ursäkta, varför skulle ni gå?” Niklas inser att han gjort bort sig men jag räddar situationen och till slut pratar vi med killen som visar sig heta Nobel i efternamn. Han bor i Phuket och har så gjort sedan sex år tillbaka. Nu sitter han här på restaurangen med sin fru sedan tre år tillbaka. Hon ser ung ut, yngre än mig och jag kan inte låta bli att tänka på hur hon blivit hans fru och varför. Vi pratar om allt och inget och han visar sig vara jättetrevlig. De beställer mat och dricka och jag får smaka på äkta genuin thailändsk mat. Med ens inser jag hur Niklas kände det i Vietnam när jag lurade i honom en röd chili, denna mat är het och mina ögon tåras. Jag älskar stark mat men detta är extremt. Här sitter jag och gråter ögonen ur mig medan hans fru äter på utan problem. Jag antar att man blir härdad efter ett tag.
När det närmar sig avfärd för oss säger vi hejdå till Nobel och återvänder till resebyrån där vi bokat vår biljett. Där blir vi upphämtade av en kille som tar oss mot bussarna. Unga backpackers som ska göra samma resa som oss trängs och vi får vänta en timme på att bussen ska dyka upp. Bussen som är i mycket bra skick är välkomnande för våra kroppar. Det är en dubbeldäckare som erbjuder bra fotplats och goda sovmöjligheter. Detta blir en bra resa…

Klockan 06.00 är vi framme vid Sea Tran, båten som ska ta oss mot Koh Samui, en ö belägen vid östkusten av Thailand inte så långt ifrån staden Surat Thani på fastlandet. Vi får vänta ytterligare en timme innan vi får hoppa på. Tröttheten infinner sig och jag somnar med huvudet på bordet, inte den mest ultimata sovställningen men vad gör man inte. Jag är otroligt stolt över mig själv att jag lyckats besegra min sjösjuka och ännu inte har spytt rakt ut, all cred till mig.
Klockan tolv är vi framme på Koh Samui, en ö på cirka 247 kvadratkilometer och med omkring 50 000 människor. Redan första blicken gör att detta ställe känns mycket bättre än Koh Samet. Det är vackert, riktigt vackert. Vi tar en taxi till Lamai, en av de mest berömda stränderna på Koh Samui, ca 5 km lång. En resa som drar av 400 Baht från vår resekassa. Till en början tänker vi gå men vi inser efter sådär tio minuter i taxin att vi är glada att vi valde att åka istället. Vi färdas på Samui Ring Road eller kort och gått på ringvägen. 2009 anlades denna väg med asfalt vilket har gjort den betydligt mer trafiksäker. Överallt möts vi av turistande människor som hyrt vespor och nu far fram på vägarna som om de är ensamma om dem. Vår taxichaufför berättar att det årligen skadas flera tusen turister på vespor just för att de inte känner till sina egna begränsningar. Jag har försökt få Niklas att hyra en vespa med mig men han slingrar sig hela tiden och vill inte. Om det är av rädsla och okunskap eller om han faktiskt bara inte vill vet jag inte.

Att leta boende har blivit en del av charmen med hela backpackergrejen. Man vet aldrig vart man ska hamna och ibland hamnar man på ställen man inte vill hamna på men som man ändå känner går an bara för att ha något, som stället i Phnom Penh eller Koh Samet. Här på Koh Samui så hittar vi ett riktigt mysigt boende. Ett mysigt bungalowsamhälle vid namn Weekender Bungalow för 250 Baht. Omringat av ren grönska och havet bara några hundra meter bort. Rummet är lagom stort med en dubbelsäng, myggnät och en fläkt. Vi har en riktig toalett till skillnad från dessa hål i golven som man annars gjort sina behov i (på vissa ställen) och vår altan har två stolar där vi kan sitta och fundera, filosofera och bara vara. Vi stannar inte länge på rummet. Niklas som är en badmänniska vill se havet och jag följer med. Gissa om min glädje när jag ser skylten med vattenscoteruthyrning. Jag älskar att köra vattenscoter och jag bara måste göra detta. Niklas vill inte köra någon egen men väljer att klamra sig fast bakom mig, det går an. Jag vill inget hellre än att dela denna upplevelse med honom. Vi betalar 1000 Baht för en halvtimme vilket i sig är ganska mycket men det är så värt det. När tiden är slut får vi hämtas in då vi inte hör visselpipan som ljuder och ber oss komma tillbaka. Jag vill ut igen och mer turer ska det bli.

Koh Samui är ett rätt lugnt ställe. Just där vi bor är det inte allt för mycket turister vilket jag tycker om. Till min förvåning känns till och med Niklas ganska avslappnad. Han tycks växa för varje dag som går och jag tror att han kommer att komma hem som en fullfjädrad tuffing efter allt vi är med om. På kvällen vandrar vi runt området och kollar in folk. Vi slår oss ner och äter middag på en restaurang och vi fastnar hos en skräddare vid namn Romey som vi samtalar med under en lång tid. Han är bedårande söt vilket i dagens samhälle måste betyda att han är gay. Jag ser ju hur han tittar in Niklas magmuskler under den svettiga t-shirten.
Höjdpunkten för Niklas kommer när han bestämmer sig för lite massage hos en kvinna som är rätt så frispråkig av sig. Hon är inte sen med att poängtera att Niklas måste gå ner i vikt och göra si och göra så för att leva ett långt lyckligt liv, allt medan hon pressar hans punkter på fötterna som sätter både den ena och den andra kroppsdelen i rörelse. Och efter att ha fått ta del av hennes historia om att hon är 54 år, hennes pappa är död och att hon har en mamma och dotter i Bangkok så anser vi att vi gjort kvällen och går nöjt till sängs. Koh Samui är ett ställe att stanna på.

http://www.reseguiden.se/forum/bilder/213554 Koh Samui är ett paradis för oss människor men för djuren är det inte det. Vi har redan innan vi åkt bestämt oss för vissa saker att göra, se och uppleva. En av dessa är att besöka ett räddningscenter för djur som råkar vara beläget på ön. Kanske är det lite därför som vi också valde att åka till just Koh Samui. Jag vet inte riktigt hur intresserad Niklas är utav det men han ställer upp på att följa med just för att det betyder så mycket för mig.
Utöver de ca 50 000 människor som bor på Koh Samui så finns här också hundratals hemlösa gatuhundar som dagligen kämpar för sina liv, tiggande mat som ofta och allt vanligare är förgiftad. Många av gatuhundarna lever i små grupper och stannar inom sitt revirområde. Detta revir försvaras av hela gruppen och för nya hundar kan det vara väldigt svårt att bli välkommen in.
Fram till april 1999 hade ön ingen veterinär och att bota skadade djur var omöjligt. Oräkneliga sjuka och skadade katter och hundar dog dagligen och ignorerades av alla där de låg vid vägkanten. Till och med små sår kunde vara dödliga då det i tropikerna finns massvis med flugor och andra insekter som lägger ägg i såren vilket resulterar i att mask och andra skadedjur äter sig djupare och djupare in i djuren.

Vi stiger upp lite efter nio efter en god natts sömn. Vår enda rumskamrat denna natt var en ödla som gjorde konstiga läten ifrån sig på toaletten. De är rätt söta att titta på men jag skulle då inte vilja ha någon på mig. Lite längre uppåt gatan där vi bor handlar vi sex paket hundmat och två paket kattmat. Vi vet med oss att vi behöver mer än detta och bestämmer oss för att leta upp djuraffären vi fått tips om som ligger några hundra meter bort. Jag har fått eksem mellan benen av värmen och att gå har blivit ett problem, trots detta härdar jag ut för att i bästa mån komma fram till djuraffären och köpa med oss ytterligare lite småsaker för vårt besök på räddningscentret. Jag är förväntansfull men även nervös. Tanken på synen vi ska komma att se skär in i mig och jag är rädd att jag kommer att gå därifrån mer deprimerad än hoppfull över det arbete jag ser dem utföra. Att hitta till djuraffären visar sig vara rätt svårt, vi går som i cirklar och hamnar på ställen vi inte tidigare sett. Med ens verkar ön mycket större till ytan än vad vi fått sagt för oss att den är. Där den grönskande vegetationen möter livlig trafik ser vi en bil där människor utmed vägkanten lastar in små burar på flaket. I en av burarna sitter några katter, i en annan två hundar. Vi ser att det står ”Dogs & Cats Rescue Samui” på bilen och inser att det är till detta ställe vi senare ska bege oss. Vi bestämmer oss för att gå fram och presentera oss. När vi närmar oss ser vi hur en liten vit hund hoppar ut genom rutan i bilen och springer iväg. Tre killar springer efter och jag känner mig skyldig, måtte den komma tillbaka. Vi presenterar oss och berättar att vi ska komma på besök under dagen och de ger oss adressen, en fot är inne, nu ska båda fötterna leda oss till djuraffären som sägs ligga bara några hundra meter bort. Vi hittar den snart och köper med oss lite tuggben och schampo, förhoppningen är att det ska komma väl till pass för våra fyrbenta vänner på centret. På väg tillbaka till vårt boende inser vi att vi gått en himla omväg för att komma till djuraffären då det räcker med att vi svänger runt hörnet från butiken för att vi ska vara framme vid vårt boende igen. Nåväl, vi fick lite motion i alla fall.
Hundar får valpar två gånger per år, det är inte ovanligt att en kull består av tio valpar. Om bara fem av de tio valparna överlever betyder detta att det tillkommer 10.000 nya valpar per år av 1000 honhundar. Innan räddningscentret startade i april 1999 så försökte regeringen förminska antalet gatuhundar genom att massförgifta dem. Detta fungerade för en kort tid men för människorna som besökte ön som turister så förstördes deras semester. Till och med hundar med ägare fick två kullar per år. Människorna visste inte hur de skulle klara av valparna utan tog dem med till tempel. Där matades hundarna av munkarna med ris och annan överbliven mat men om de blev för många så förgiftade regeringen även dessa. Då majoriteten av människorna i Thailand är väldigt fattiga och den enda veterinären befann sig i staden så kom det aldrig på fråga att resa dit med sina djur. Den normala lönen för en arbetande i Thailand är ca 5 euro per dag och att kastrera sitt djur kostar runt 30 euro. Då räddningscentret började hjälpa hundarna på Koh Samui så fanns där inte något utbrett kattproblem då hundarna äter katterna, sorgligt men sant. Då arbetet med att rädda hundarna fortskred så minskade antalet hundar medan kattantalet ökade. Som ett resultat av detta blev de tvungna att även ta tag i katterna och började kastrera och se efter även dem.

Sommaren 1997 lärde Brigitte Gomm känna Danny van Urk från Holland. De träffades på stranden där hon behandlade några hundar. Danny bodde på ön och hade i många år försökt hjälpa djuren där. Hon gav dem p-piller, behandlade mask och tog hand om skador i den förmåga hon kunde. Sorgligt nog fanns det inte mycket att göra för djuren med de största skadorna då det inte fanns någon veterinär att tillgå på ön. Brigitte och hennes man blev väldigt glada över att se att det fanns andra människor som levde för djuren och gjorde allt för att hjälpa dem och minska deras lidande och de bestämde sig för att hjälpa Danny förverkliga hennes dröm om en veterinär på ön. Tack vare hjälpen från många djurvänner som inte kunde stå ut med misären av djuren på Koh Samui så startades ”The Dog Rescue Center Samui” i april 1999 och öppnade en liten klinik i slutet på Chaweng Road.
Det är också till slutet av Chaweng Road som taxin tar oss. I våra påsar har vi all den mat och de tillbehör som vi köpt med oss. Jag kramar hårt min kamera där jag sitter i baksätet och spejar ut över landskapet som breder ut sig framför oss. Taxin svänger in på en liten grusplan och genast kan vi höra ljudet av hundar som skäller. När vi hoppar ut ur taxin ryggar Niklas lite tillbaka. Han är inte van vid djur som jag är och jag förstår om han är försiktig och håller sig lite i bakgrunden. Enda felet är att hundar och andra djur känner rädsla och oftast är det dessa människor de vill komma nära. Vi möts utanför grinden av en kvinna som jobbar som volontär för centret. Brigitte och hennes man är inte hemma. Hundarna som är ute på gården vill hälsa och jag känner hur hjärtat slår några extra slag när jag ser skadade men omhändertagna hundar som breder ut sig i skuggan från solen. Här ute är det bara stora hundar och många av dem skäller glatt medan de viftar på svansen. Inte någonstans hörs ett morrande, någon som säger åt oss att försvinna. Jag tror de känner på sig att vi är goda människor och de flesta gör väl lite extra ansatser att komma oss nära i förhoppning att erbjudas ett tryggt och säkert boende i det land där vi kommer ifrån. Inne i huset möts vi av en salig blandning av småhundar och katter. Överallt breder sig katter ut, på hyllor, på bord, på stolar och på golv, någon har lagt sig i en kruka, en annan ligger i fönsterkarmen och solar sig. I soffan har en hund och en katt lagt sig tätt intill varandra och håller nätt och jämnt om varandra. Så fort de ser oss rusar de emot oss, vill hälsa. Jag sätter mig genast på golvet och börjar kela. Jag blir rörd av välkomnandet och ledsen över deras situation. Där och då vill jag bara ta med dem alla hem och ge dem allt de förtjänar och mycket mer. Trots det de råkat ut för, människor som slagit dem, förgiftat dem, skurit dem och på andra sätt velat ta död på dem så är deras kärlek till oss svår att ta till sig. Inga aggressioner gentemot människan, bara viljan att vara nära oss och älska oss. Djur har den mest förlåtande gåvan på jorden.
Jag kelar med katter som bara är skinn och ben, hundar vars ögon klibbat ihop eller de vars nos de fått virad med ståltråd. Jag gosar med djur som de alla bär på en historia som jag inte ens kan föreställa mig och jag bestämmer mig, den dag jag bor i hus och har plats så åker jag till Thailand och hämtar hem en hund. Här finns hundar med karaktär, hundar som behöver oss, det är bättre än de hundar för tusentals kronor som avlas sönder och enbart är ”hundar” för att de är en ras.

När Brigitte och hennes man kommer så pratar vi länge om historien bakom centret, hur de känner för det och vad deras framtidsplaner är. De tar även emot de saker vi köpt med oss och tackar vänligt. Det vi inte vet när vi befinner oss där bland alla dessa hundar och katter är att det inte är allt. Detta är det lilla centret och också Brigitte och hennes mans hem, det riktiga centret, det stora centret ligger längre bort och vi blir frågade om vi vill åka dit under morgondagen, något jag såklart tackar ja till. Så efter flera timmar på centret så beger vi oss tillbaka till vår bungalow. Där stannar vi inte allt för länge utan beger oss ner till stranden och strosar omkring, tankarna yr i huvudet och jag vill göra så mycket mer än det vi gjort.

På kvällen går vi ut och äter på en italiensk restaurang. Det blir mozzarella bruschetta och det är så gott. Maten här i Thailand är ljuvlig även om vi inte äter äkta genuin thailändsk mat varje dag. Vi avslutar med en bananpannkaka som alla andra kvällar och detta är himmelriket på jorden. Den söta bananen och chokladsåsen och så den krispiga pannkakan. Vid hemkomst blir det att göra egna, ja försöka i alla fall.
När kvällen lider mot sitt slut så går vi och snackar med vår vän Romey igen. Han är så trevlig och ödmjuk. Medan andra försöker få oss att sy upp kläder och annat så är Romey varken framfusig eller ivrig att få något sålt till oss. Han vill ärligt och rakt veta allt om oss, inga gömda agendor, inga måsten, bara äkta vänskap och kärlek från honom till oss.
Efter samtalet korsar vi gatan och sätter oss på ett internetcafé där jag även ringer hem och får prata med brorsbarnen. Det är en sådan glädje att höra deras röster men sorgen ligger i att det är ytterligare en månad och några dagar innan jag får se dem. Min saknad är med dem alla, brorsbarn som mamma, som vänner som djur. Jag försöker att inte tänka så mycket på det utan njuter istället av att dagen gått som den gått trots att det varit fredagen den 13e. Slutet gott allting gott.

Idag äter vi frukost vilket är ovanligt för att vara vi. Vi hittar till ett ställe längre ner på gatan där vi stoppar i oss en varsin toast med ost och tomat och till detta en färskpressad juice. Niklas är mer en frukostmänniska än jag men det roliga med Niklas är att det jag inte gör vill inte han heller göra trots att jag flertalet gånger sagt åt honom att jag gärna följer med på frukost även om jag inte äter något. Idag behövs dock energin då dagen ska spenderas på det stora räddningscentret.
Vi tar en taxi till centret varifrån vi ska utgå med deras bil mot det stora räddningscentret. När vi kommer dit luktar det unket och vi förstår inte vad det är förrän vi ser en stor bur utanför med en hund i. Hunden är av en stor ras och längs med hans ben synliggörs ett stort blödande köttsår. Jag blir illamående. I hundens ögon kan jag se rädslan och smärtan. Han vågar inte riktigt möta oss med blicken, nästan som om den skäms för att inte ha kunnat försvara sig mot den eller de som gjort detta mot honom. Jag frågar Brigitte vad som kommer att hända med hunden och den ska med oss för att få vård. I värsta fall kan benet komma att amputeras men i första hand ska det försöka räddas. Det känns bra att veta att det inte kan bli värre för hunden i alla fall och när vi skumpar iväg i bilen så ser jag lite hopp i hundens ögon. Det är jag och Niklas och fyra killar som åker mot centret. Vi har ingen aning om hur långt det är dit, ej heller vart det är och hur det ser ut. Vi kommer att få en chock…

När vi parkerar bilen möts vi av skällande hundar som kommer springande emot oss i en inhägnad. Centret breder ut sig framför oss och det visar sig vara mycket större än något vi kunnat föreställa oss. Det sägs att det är lika stort som två fotbollsplaner men jag tycker det ser ut att vara närmare fyra. Här finns katthus, hundgårdar, valphus, sjukrum, återhämtningsrum och mycket annat. Katthuset huserar upp till 100 katter och det är också där jag gör mitt första stopp. Vi spenderar närmre en och en halv timme bland kattungar, ungkatter, gamla katter, skadade katter, friska katter, raskatter och andra katter. Alla lika keliga och välkomnande. Vi byter vatten till dem, skakar av filtar åt dem och gör det behagligt för dem. Här har de det bra. Ett eget hus att skydda sig ifrån väder och vind samt en hel rastgård med träd, buskar och annat skoj att busa i. Precis som de ska ha det. Vidare beger vi oss mot valphuset där vi möts av massor av valpar, den yngsta bara tre dagar gammal och resterande mellan två och tre månader gamla. Bedårande och helt underbara. På gården springer hundar omkring och leker, några vilar sig under träden medan andra nöjt slickar i sig av det rinnande vattnet från en öppen kran. Här finns blinda hundar, trebenta hundar, hundar utan päls, såriga hundar men alla med en gemensam nämnare, de är lika glada. Jag vill börja gråta, inte av sorg utan av glädje över att de räddats och tagits om hand. Jag blir stolt över att människor med empati och kärlek mot våra mest underbara vänner ger upp sina liv för att rädda deras. Det är hjältar det.

I sjukrummet har en katt kommit in. Den är riktigt skadad och ligger nedsövd på operationsbordet. Kroppen består av ytliga sår och jag vet med mig att det inte kommer att bli lätt för den om den överlever. Tyvärr gör den inte det utan dör på operationsbordet. På ett sätt kan jag känna att det var bäst så men samtidigt hade jag önskat att den kunnat få en ny chans, en chans att se att det finns människor som bryr sig, som tar omhand och som verkligen gör allt i sin makt att ge den ett liv den förtjänar. Det hela är blandade känslor men jag försöker tänka på alla djur som faktiskt räddas och då känns det genast bättre. Timmar passerar och vi besöker avslutningsvis återhämtningsrummet där katter återhämtas efter operation, kastrering och annan behandling. Jag hittar min favorit i en liten spinkig kattflicka som med ens jag sätter i min famn börjar spinna. Ge mig, ge mig…

Det har varit en mycket givande dag och jag är glad att vi gjort det vi gjort. Niklas är även han berörd av besöket och den hjälp vi kunnat ge och kanske har jag fått honom att tänka efter lite mer i den förmågan att han i framtiden väljer att skaffa sig ett husdjur. Ett husdjur som berikar våra liv på mer än ett plan och som älskar oss villkorslöst, ja kanske mer än någon människa någonsin kommer att göra. Glad alla hjärtans dag!

Lite fler bilder från räddningscentret

37 dagar till hemfärd, lite mer än 5 veckor. Än har vi mycket kvar på resan. Idag är sista dagen på Koh Samui innan vi packar väskorna och beger oss mot Krabi. Därför går dagen i lugnets tecken. Det blir bara till att slappna av och njuta. Koh Samui har gett oss många intryck och minnen, många bättre än andra. Det första vi gör idag är att bege oss mot ”Grandmother & Grandfather” (Hin Ta & Hin Yai) två stenformationer som av havet formats till att se ut som en snoppe och en kissefia. Vi kan urskilja snoppe men inte det kvinnliga könsorganet hur mycket vi än vänder och vrider på oss. Strunt samma, jag fick se det jag ville, Niklas fick se det han inte ville, hahaha. Vi har inte utforskat ön så mycket runt havet förutom med vattenscoter så vi bestämmer oss för att gå en sväng. Vi rör oss mot en avskild strand som är full med krabbor. I vatten till knäna vadar vi fram till en sluten liten vik där vi slår oss ner och kopplar av en aning. Detta är lugnet personifierat och vi njuter. Via en stig ska man kunna ta sig tillbaka och vi bestämmer oss för att försöka. Jag ligger i täten medan Niklas halkar efter. Försiktigare person får man leta efter. Vid en lite brantare bergssluttning har ett rep satts fast för att man ska kunna hålla i sig när man tar sig ner. Jag är nere på två röda och väntar tålmodigt in Niklas som frustande kommer inom synhåll. Han är svettig och irriterad av terrängen och vill nog allra helst ligga och guppa i havet istället för att vara ute på ”djungelexpedition” När jag säger åt honom att ta tag i repet och gå ner så sätter han sig med baken mot berget och som en liten bebis som nyss lärt sig ta sig fram på rumpan så hasar han sig ner i slowmotion. Han ser ut som en hund med bajs i baken och trots min irritation över hans försiktighet så ser det oerhört roligt ut. En timme och tre kvart senare är han nere 
Tillbaka på stranden letar vi upp bästa pris för vattenscoteruthyrning och beger oss än en gång ut på havet. Niklas har släppt greppet aningen om min midja och tjoar där han sitter där bak. Jag styr mot Chaweng och långt ute på havet får vi motorstopp. Vi hämtas in och får byta vattenscoter till en annan. Under en timme njuter vi sedan av att göra vågsvall och i full fart möta dem så att vattnet slår omkring oss. Jag älskar det och även Niklas ser ut som ett barn på julafton.

Jag har hittat en fin klänningsdesign till mamma och bestämmer mig för att låta sy upp den. Det blir hos en annan än Romey och jag väljer ett tyg i satin och ljusblått. Skräddaren är trevlig, en indier som skojar och får oss alla på gott humör. Då det är bråttom med klänningen så kommer han hem med den till vår bungalow under kvällen i släptåg med både fru och barn som vill se mitt uttryck när jag ser det färdiga resultatet. Jag är nöjd och det tror jag även att mamma kommer att bli. 2000 Baht för hela tjolabaletten, långt under vad det skulle kosta att få något uppsytt här hemma. I Thailand kan man verkligen leva.

På kvällen bokar vi vår biljett till Krabi, jag vill egentligen inte lämna Koh Samui men vi har ett plan att passa längre fram i kalendern och innan dess vill vi hinna med det som vi radat upp på måste-se-innan-vi-åker-hem-listan. Vi avslutar kvällen med bananpannkaka och massvis med juice från 7eleven butiken.

8.30 denna soliga morgon lämnar vi Koh Samui. Jag har bränt mig på armarna och har riktigt ont. Trots solskyddsfaktor 50 så når solens strålar mig och små blåsor har uppkommit. Bussen tar oss mot båten som vidare ska skeppa oss mot fastlandet där vi återigen ska sätta oss på en buss och åka mot Krabi. Till skillnad från tidigare båtar vi åkt med så är denna stor, en riktig färja med både två och tre däck. Vi går runt rätt mycket och kollar in folk. Det är alltid roligt att titta på folk och föreställa sig deras historia, deras ursprung. Uppe på däck blickar vi ut över havet och får se en delfin som hoppar i vattnet, dessa underbara djur, nu i frihet, ett helt hav som sitt eget lilla paradis. Det är annat än dem vi simmade med. Båtturen tar en och en halv timme och ytterligare fyra timmar med buss väntar innan vi når Krabi. Vi är inte så hemma med vad Krabi har att erbjuda och vi vet inte mycket om det förutom att det är en av platserna som tsunamin slog hårt emot. Än så länge har vi inte märkt av denna förödelse och människorna verkar inte prata högt om det.

Efter fyra timmar i bussen så stannar vi på en busstation i ingenstans. Vi har ingen aning om vart vi ska ta oss, hur vi ska ta oss fram eller åt vilket håll vi ska vända oss för att hitta hjälp. Som tur är hittar hjälpen oss när en researrangör kommer fram och frågar oss om våra planer. Hon tipsar oss om ett lugnt ställe lite utanför som kostar 300 Baht och vi tycker orden lugnt och utanför låter som en slående kombination till det priset varvid vi bestämmer oss för att satsa på det. En liten buss tar oss sedan mot Pine Bungalow och ju längre vi åker desto längre ifrån civilisationen hamnar vi. Vi ser Krabi försvinna bakom oss, underbara strandpromenad, butiker och människor för att vi ska hamna i buschen, i ett avskilt samhälle med små bungalower. Visst att vi har havet precis vid våra fötter och visst att det är lugnt och mysigt men detta är inget för oss. Vår bungalow har en säng som är full med dessa röda myror som vi tycks se hela tiden. Toaletten ligger precis invid sängarna och endast ett duschdraperi skiljer det från sovplatsen och utanför får vi ducka i dörren för att inte stöta ihop med gigantiska spindlar som hänger ner från trädgrenarna.
Detta må vara en plats för rekreation och lugn men vi bestämmer oss redan vid ankomst att vi ska lämna det. Tyvärr går det inga mer bussar till Krabi city så vi får stanna en natt och det är ett helvete på jorden. Min brännskada gör sig inte väl med att sova ibland en massa myror och annan ohyra och jag vill bara hem.

Klockan nio är det dags att lämna Pine. Vi är ute ur vår bungalow i god tid för att hinna med första bussen in till city. Här vill vi inte stanna längre än nödvändigt. Jag kan knappt röra mina armar på grund av brännskadan och jag börjar allvarligt bli orolig över hur illa bränd jag är. Niklas tycker inte heller han att det ser bra ut och det gör mig inte mindre rädd.
När vi sitter och skumpar fram på vägen på väg mot vårt mål Ao Nang så andas jag frihet. Bort från bushen och mot människorna, det riktiga Thailand. Ao Nang visar sig vara helt underbart. En strandpromenad leder en mellan butiker som säljer alltifrån kläder och skor till cdskivor och krims krams. Det är dags att leta boende och då solen letat sig fram är det inte direkt skönt att bära tunga lass med backpackerväskan och leta i varje vrå efter något ställe att faktiskt kunna sova på. Niklas blir mer och mer irriterad av att alla boenden antingen är fulla eller för dyra. Det är nog då vi bestämmer oss för att lägga lite extra på boendet här på Ao Nang, just för att kompensera mot den helvetesnatt vi nyss genomlidit.
Efter en timmes letande hittar vi till Panan Guesthouse, ca 200 meter från stranden. Det kostar oss 800 Baht men vi får ett rum med havsutsikt, stort badrum och TV. Det är bara så värt det.

Ao Nang är en strand som befinner sig i Krabiregionen. Då många sätter detta som en negativ aspekt så är hela Ao Nang mer eller mindre byggd för turismen. Detta är höjdpunken för Niklas som får vara med likasinnade människor och känna sig hemma igen. Jag ska erkänna att även jag gillar Ao Nang, det jag inte gillar till trots alla svenskar vi möter är hur varenda livsmedelsbutik har löpsedlar från Aftonbladet, Se & Hör och andra svenska tidningar. Är man på semester så ska man lägga detta bakom sig och inte koncentrera sig på vad som sker hemma. Kanske är det inte stranden som lockar turisterna utan den vackra omgivningen och öarna. Ao Nang själv är en vacker plats omgiven av grönska som är häpnadsväckande, säkert inte bara för oss utan för många andra som kommer hit. Samtidigt som många andra ställen i Thailand ser uttorkade ut med natur som är i ständigt behov av vatten så står grönskan sig otroligt fin här. Inte heller ser vi mycket lösspringande djur och detta till min stora lättnad.

När vi talade om Krabi hemma så tänkte vi oss ett enda stort ställe. Det vi inte visste var att Krabi är en provins och innefattar bland annat Krabi stad, turistorterna Ao Nang, Railey Beach, Phi Phi-öarna och ön Ko Lanta. Tsunamin 2004 drabbade ön Phi Phi Don allra värst medan Phi Phi Leh klarade sig helt utan skador, en ö som inte har något boende för turister. Om man jämför Krabi med Stockholm kan man säga att delar av Djurgården blev förstört av tsunamin, men bara Djurgårdskanalen, resten är intakt. Vi märker inte av så mycket av tragedin men vi får veta en kväll att allt vi ser bakom oss där vi sitter på strandpromenaden är återuppbyggt. Butiker och andra småhus spolades bort i tsunamin. Först då inser man förödelsen.
Hela provinsen Krabi är känd för sin vackra natur, kalkstensberg och de vackra öarna runt om. Vi har redan för länge sedan pratat om att snorkla och vi bokade även biljetter för snorkling av researrangören vi stötte på under gårdagen. Jag vet inte hur det kommer att gå med mina armar och min fiskrädsla men jag är redo att prova. Då Niklas varken velat köra moppe eller vattenscoter så är detta något som han verkligen ser fram emot att göra.

Vi stannar på vårt nya boende ett tag. Själv lägger jag mig i sängen och läser ut en bok jag hittat och fastnat för. Köpt på Koh Samui och utläst två dagar senare. När vi känner att vi fått den vila vi behövt är det dags att kolla oss omkring i området. Vi går gata upp och gata ner, tittar in i små butiker, spanar på möjliga objekt att köpa med oss hem. I ett apotek köper jag ett spray som ska lindra brännskador. Jag har fruktansvärt ont och Niklas får hjälpa mig att ta av mig tröjan och sätta på den. Blåsorna har vi lindat med bandage och baddat med iskallt vatten, det ser inte bra ut.
På kvällen går vi och äter, ett vanligt förekommande fenomen är att vi allt som oftast glömmer bort att äta då vi gör så mycket annat istället. Det blir ofta sena middagar men de är minst lika goda för det och vi somnar alltid lika gott därefter. Ao Nang i våra hjärtan!

Så är det dags för snorkelturen som vi båda sett fram emot. Niklas mer än mig då jag inte direkt kan njuta på grund av smärtan av min brännskada. Vi lindar mina armar noga innan vi beger oss ner i hotellreceptionen där vi ska bli upphämtade. Vi är först på och åker vidare för att plocka upp ytterligare turister som ska följa med. När vi är ca åtta personer så beger vi oss mot vattnet där vi ska gå ombord på en speedboat som ska ta oss runt bland öarna. Jag har struntat i åksjuktabletter då jag ännu inte märkt av min åksjuka, efter dagens slut så ångrar jag mitt beslut. Vi är ca 15 personer ombord på varje speedboat och vårt första stopp blir på Monkey Bay där det är dags för snorkling. Korallerna ligger precis under ytan och färgglada fiskar simmar i stim här, bara centimeter ifrån snorkelmasken. På ön kallad Monkey Beach regerar aporna men vi kan bara se dem på håll då vi lagt till mitt ute på det guppande havet. Vattnet är kristallklart, precis som man sett på bilderna och jag är ivrig att hoppa i. I surfingbrallor och en t-shirt för att skydda brännskadan lite så slänger jag på mig snorkelutrustningen och beger mig ner för stegen. Niklas är redan i och simmar omkring ibland en massa färgglada fiskar. Jag tar mig ut en bit ifrån båten och känner fiskarna svärma kring mina fötter, detta var ju inte alls så farligt är min tanke men när en personal i båten kastar bröd emot mig och fiskarna omringar mig får jag smärre panik. Detta och smärtan som bränner på armarna gör att jag ger upp och hoppar upp i båten igen. Ju mer solen bränner, skadan svider och båten guppar, desto mer illamående blir jag och jag blir tvungen att koncentrera mig på horisonten för att hålla illamåendet i schakt. Vi stannar i ca en halvtimme och Niklas är så glad. Att få se hans glädje gör att jag kan stå ut med smärtan trots att jag helst hade velat ligga på sjukbädden, pumpad med morfin och annat smärtstillande.

Vi åker vidare mot nästa stopp som är det stopp vi nog alla sett fram emot att göra. Det var här i Maya bukten, på Maya Beach som delar av filmen ”The Beach” med Leonardo DiCaprio spelades in år 1999. Maya bukten, med 100 meter höga kalkstensklippor runt om, har många fina stränder. Hela bukten är dessutom ett stort korallrev och ett perfekt ställe för snorkling. Här kan jag äntligen få känna sand under mina fötter och mitt illamående försvinner. Jag gömmer mig i skuggan medan Niklas leker sjöjungfru i vattnet. Detta är en otroligt vacker plats med kristallvit sand. Kan undra hur mycket finare den var när ”The Beach” spelades in och inte alls var så exploaterad som ön är nu efter att alla turister hittat hit.

Ytterligare ett stopp senare är vi framme på Loh Samah Bay för mer snorkling. Jag gör inte längre ansträngningen att ens försöka hoppa i vattnet utan samtalar istället med en norsk familj vars pappa i familjen inte heller badar. Niklas däremot simmar omkring och har det så gott. Loh Samah Bay stoltserar med en av Thailands vackraste stränder. Trots att ön är obebodd så är det en av de mest fantastiska att besöka i en dagstur från Phi Phi. Inne i bukten reser sig vertikala kalkstensväggar och havsbotten är av renaste sand. Många som snorklar och dyker kan följa kalkstensväggarna direkt ut ur viken där djupet kan sjunka ner till 20 meter. Under vattnet finns en fantastisk ravin som rekommenderas men då tid inte finns till så är det inte många som hinner uppleva den. Vi stannar inte länge på varje ställe men det är tillräckligt för att se och uppleva. Även om jag tänker det i tysto så vill jag bara tillbaka till fastlandet och ha stadig mark under mina fötter, en båtresa som skulle bli en dröm blev en mardröm. Såklart att sjösjukan skulle dyka upp när man som mest ville njuta av utflykten.

På fjärde stoppet glider vi upp mot Pi Leh Bay som ligger på andra sidan av Phi Phi Leh mot Maya Bay. Detta är en lång smal bukt med 100 meter höga klippor på alla sidor. Vid ingången är det så trångt att inget annat än en speedboat eller longtail kan ta sig igenom, detta stoppar bukten från att bli för överbelastad av turister och andra människor. Stilla, lugnt vatten väntar innanför med fantastiska snorkelmöjligheter, lysande papegojfiskar och stora fåglar som flyger in när båtarna kommer i hopp om att få bröd, ananas och till och med banan. Vi stannar inte för snorkling då vi ligger efter enligt tidschemat utan istället rör sig båten mot det femte stoppet på resan.
Phi Phi Leh har även en grotta vid namn Viking Cave, eller Tham Phraya Nak, detta är vår femte anhalt denna soliga dag. Grottan har fått sitt namn av sina väggar som pryds med förhistoriska målningar av vikingaskepp. Då stora delar av Viking Cave förstördes i tsunamin så är det stängt för ombordstigning för tillfället vi är där. Det är synd då det verkar vara en intressant plats att utforska.

Phi Phi Islands består utav två öar, Phi Phi Don och Phi Phi Leh. När det är dags för lite middag åker vi till ”Phi Phi Don” den ö som drabbades värst av tsunamin. Detta är också den ö som är den mest populära av de två. Här finns stränderna Loh Dalum Bay, Laem Tong Beach och Long Beach. Den gemensamma nämnaren för dessa tre är den fina sanden, det turkosa vattnet och det totala lugnet. Här på en restaurang serveras vi alltifrån traditionell thailändsk mat till spaghetti och köttfärssås samt massor med frukter allt medan musiken som strömmar ur högtalaren hörsammar toner från Thomas Ledin, Gyllene Tider och Idde Schultz. Känns verkligen som om vi befinner oss på hemmaplan men mysigt har vi det.

Att äta och ha sjösjuka är ingen bra kombination och när vi beger oss mot vårt nästsista stopp Hin Klang ska jag märka av det med råge. Hin Klang ligger mitt ute i havet men det är inte alls så djupt som man förväntar sig. Det är ett undervattens korallrev och man vet inte att det kommer förrän det plötsligt är där. Här mitt ute på havet är det dags för ytterligare snorkling och det är mig förundransvärt hur så många inte alls verkar ha problem med åksjuka och det faktum att de precis slängt i sig massor med mat och nu guppar som små badbollar på havets vågor. Själv kan jag inte prata än mindre njuta av omgivningen då allt handlar om att koncentrera sig på horisonten och inte spy rakt ut. Som tur är stannar vi inte länge, Niklas hinner med att impa på två tjejer genom att hoppa från högst upp på båten och med ett plask större än något annat slå i vattnet. Som tur är kan jag filma allt och att ha lite roligt å andras bekostnad gör att lite av illamåendet försvinner.

Sista stoppet blir på Bamboo Island där vi går iland på en strand. Bamboo Island ligger 5 km från den norra spetsen av Phi Phi Don. Den lilla ön är bara 500 meter lång men erbjuder trots detta vackra stränder runt om hela ön. Jag går runt och samlar snäckor medan Niklas badar. Här bjuds vi även på färsk ananas och mango. Så gott. När vi beger oss hemåt så är jag trots smärtan och illamåendet nöjd med dagen och det vi varit med om. Det räcker för att kunna somna gott med mycket minnen i bagaget.

http://www.reseguiden.se/forum/bilder/227987 Det är vår näst sista dag på Krabi, eller för att vara mer exakt Ao Nang. Idag ska vi gå på matlagningskurs men innan dess går vi över gatan från vårt hotell för att boka morgondagens biljett till Langkawi. Det är dags att lämna Thailand och bege oss mot Malaysia och vi ser båda fram emot det med vemod. Jag har äntligen börjat gilla Thailand aningen och jag är inte redo att kastas in i ett land som inte alls faller mig i smaken. Men det man ännu inte sett vet man inget om så spänningen är hög över vad som komma skall.

Vi hämtas med bil av två unga tjejer. Det är dags att lära oss laga riktig mat. Redan i bilen får vi reda på att vi är de enda som är inbokade på kursen och genast inser vi att det kommer att bli en superrolig dag. Dels för att vi ska få laga mat och dels för att vi ska få göra det med full uppmärksamhet av vår lärare då vi är de enda hon ska undervisa. Vi kommer fram till ett litet hus och får genast göra upp våra menyer. Jag som inte äter kött väljer att köra helt på det vegetariska medan Niklas håller sig till kyckling och räkor. I fem timmar lär vi oss sedan att göra alltifrån sticky mango rice till röd currypasta och vårrullar. Det blir soppa och banan i kokosmjölk och mycket annat. När vi inser att vissa av våra rätter blivit för starka så får vi tabletter att suga på för att mildra hettan. Det är otroligt givande och roligt och maten kommer definitivt att lagas både en och två gånger när vi är hemma igen. Summan av kardemumman var att allt blev gott, läraren var jättetrevlig och snäll och dagen i köket kunde inte ha blivit bättre.
När vi väl blivit avsläppa på strandpromenaden så sätter vi oss för att kolla på solnedgången. Där ute på havet håvar fiskare upp sina nät och longtailbåtar brummar ut mot den nedgående solen. Det är oerhört vackert. Framför oss på stranden tänder två unga människor, skandinaver, ljus på stranden. De kramar varandra hårt och länge och våra tankar går till den förfärliga juldagen 2004 när tsunamin slog till. Kanske är det barn vars föräldrar förolyckats, det går inte ens att föreställa sig smärtan. Jag inser där och då att farmor faktiskt gått bort och att jag inte direkt hanterat det eller ägnat det en tanke. Det var på min födelsedag som jag fick ett sms av bror som berättade att hon avlidit men mer än så tog jag inte till mig. Jag tittar på solnedgången och önskar att hon är där någonstans, bortom molnen, på en plats där hon och farfar vandrar hand i hand och aldrig mer behöver lida. Det ger mig ro.

Vi sitter där länge och följer solens nedgång, havet färgas i alla de magiska färger och det är obeskrivligt hur fint det är. En hund kommer upp bredvid oss och slår sig ner och jag börjar med ens kela med den. Han sitter kvar länge, lämnar inte min sida och gillar uppenbarligen den uppmärksamhet jag ger den. Jag är förvånad över hur hundar kan bära sådan kärlek till oss människor trots den grymhet de dagligen stöter på, jag hoppas de ser den kärlek jag bär till dem och att det är därför den väljer att stanna vid min sida. Frånsett andra hundar vi sett så har denna halsband och på något sätt känns det hoppfullt, en ägare som kanske har en butik längs strandpromenaden och som låter den springa lite vind för våg just för att han vet att den kommer tillbaka. Detta är också den enda hund vi lagt ögonen på i Ao Nang så något säger mig att djurhållningen på detta turisttäta område är bättre än det i storstäderna. När vi ska gå vill hunden inte lämna mig, han följer mig, hoppar mot mig och ska para sig. Jag ber leende ett ungt par som slagit sig ner en bit bort att tillkalla hunden och ta över men de vill inte, skrattandes åt hundens försök att bli min. Enda sättet att komma ifrån honom är att be Niklas ta tag i hans halsband och hålla honom tills jag sprungit utom synhåll. Han vill egentligen inte men han gör det och när jag är över gatan släpper Niklas hunden som i full fart korsar bilarna för att hinna efter mig. Som tur är står jag gömd och vi kan gå därifrån utan en hund i släptåg.

Vi avslutar kvällen på Swensens där vi äter glass. Det har inte blivit mycket glass under resan men nu avnjuter vi stora glassar med värsta tillbehören. Ja njuta får man göra på semestern, banta kan man göra hemma.

Dagen kunde inte ha börjat värre. Jag vaknar 03.00. Niklas snusar vid sidan om. Det är två timmar tills klockan ska ringa. Jag pustar ut i mörkret och somnar om. 06.57 vaknar jag igen och tittar på klockan. Jag gnuggar sömnen i ögonen för att tyda siffrorna. Det tar ett tag innan jag kopplar men så flyger jag upp och skriker på Niklas att vi försovit oss. Han sätter sig raklång upp i sängen, slänger på sig glasögonen och stirrar på mig som om han precis sett ett spöke.
- Klockan är nästan sju, säger jag med panik i rösten.
Vi skyndar oss upp och slänger ihop våra sista saker i väskorna innan vi, utan att borsta tänderna eller göra någon daglig hygienkontroll springer ner från hotellet i hopp om att bussen så snällt väntat på oss trots två timmars försening. Där ute är det tomt och vi inser med ens att vi gjort resans första stora tabbe. Vi har ställt in tiden på klockan men vi har glömt att sätta den på ringning. Nu står vi här med en varsin biljett till ett annat land och en buss som är långt borta ifrån oss. Vi skyndar oss över vägen till resebyrån där vi dagen före bokat våra biljetter. Med stressande röster och lite panikartade känslor så är vi ärliga och säger att vi försovit oss. De ler mest, inga bekymmer här inte. Efter lite samtalande i telefon så är vi inbokade på en ny resa halv åtta.

Vi blir upplockade av en liten minibuss som slänger upp våra väskor på taket och ska ta oss mot Satun varifrån vi sedan ska ta båten mot Langkawi. Langkawi är den största ön i en skärgård med 104 öar utanför Malaysias nordvästra kust, nära den thailändska gränsen, ca 30 km från fastlandet. Trots alla dessa öar är det bara huvudön Pulau Langkawi som har någon bofast befolkning att tala om.
Langkawi är Malaysias mest populära semesterparadis och hit kommer man i första hand för att sola och bada längs vita korallstränder även om detta inte är vårt direkta mål med resan, Niklas kanske vill guppa bland vågorna men jag vill se, uppleva, utforska och utmana mig själv. Det kommer bli både och.

Resan med minibussen går smärtfritt och vi kan äntligen andas ut att vi tagit oss så långt. Det är när resan med båt ska börja som man känner sig aningen panikslagen igen. Båten som inkvarterar oss på en nedervåning utan fönster tycker tydligen att det är rätt film att sätta på, Poseidon som handlar om en båt som börjar brinna och sjunka. Timmen i båten känns som ett dygn men när vi så äntligen är framme vid den största staden Kuah så mår vi bra. Ingen åksjuka och det är värt mycket i sådana här lägen.
I terminalen för taxibilar stöter vi ihop med två holländare och en österrikare och vi bestämmer oss för att dela bil till Kedawang där vi ska spendera de kommande dagarna. De är trevliga människor och vi finner det lätt att samtala om allt och ingenting. Väl avsläppta så går holländarna åt sitt håll medan vi blir kvar med österrikaren som visar sig heta Gerhard Ellner, är 34 år och arbetar som psykolog. Han är själv ute på resande fot i nio månader och ska inom kort göra ”tjänstgöring” på ett tempel för att pressa sin kropp till det maximala. Något jag inte skulle klara efter att ha hört historier om hur de lever. Vi slår följe och det visar sig att han är en riktigt trevlig kille som vi kan komma att ha mycket roligt med om vi ger det en chans. Just därför bestämmer vi oss för att bosätta oss tillsammans. Jag är glad att Niklas nu kan få lite grabbsnack under resan och kanske tuffa till sig en aning i de saker vi förtar oss.

Vi hittar vårt boende intill stranden. Hotellet eller snarare vandrarhemmet huseras av ett gäng bögar, alla med sina säregna drag och egenskaper. Vårt boende består av ett rum på andra våningen med en dubbelsäng och toalett. Niklas och Gerhard får dela säng medan jag tar en madrass på golvet. För mig är detta himmelriket då jag de senaste dagarna fått stå ut med att ligga bredvid Niklas som endera pratar i sömnen eller snarkar. Att få en egen madrass på betryggande avstånd ifrån denna karl blir början på några perfekta semesterdagar, ja fram tills mardrömmen hägrar då vill säg.
Efter att vi inkvarterats på rummet och lagt ifrån oss alla saker så beger vi oss ut på en liten promenad i området. Vi finner det helt naturligt att prata, skratta och skämta med Gerhard och då Niklas tycks trivas med sällskap av sin egen sort så gör även jag det. Vi avslutar kvällen med en pizza och somnar sedan gott på rummet, helt ovetandes om vad som väntar i mörkret och bara står redo att skrämma livet utav oss.

En dag som jag så länge längtat efter. Äventyrsdagen. Jag vaknar utvilad och pigg medan Niklas inte fått mycket sömn alls. Kanske han nu förstår hur det har varit för mig och inser hur det känns att inte få den sömn man behöver för att orka.
Vi äter frukost på ett ställe ägt av bögar, vad som verkar vara den gemensamma nämnaren för hela Langkawi, bögar. Kort därefter springer vi över vägen och hyr dagens fortskaffningsmedel, en varsin vespa. Tro nu inte att Niklas ska köra, nej… Han ska bestämt klamra sig fast bakom Gerhard. Han säger att han inte vill köra själv men jag tror att han bara vill ha en anledning att hålla hårt om Gerhards muskulösa bringa. Vespan kostar oss 30 malaysiska Ringit per dag och det är värt pengarna. Jag har aldrig kört denna sorts vespa men det enda jag anser vara krångligt är att svänga då vespan väger en del och jag tycks få styra hela kroppen för att komma dit jag vill. Till det sköna hör att detta är en relativt lugn ö så trafiken är inte på något sätt störande och man kan med god förmåga röra sig ganska fritt på vägarna. Vi har hört oss för lite om sevärdheter på Langkawi och kommit fram till att som första stopp åka till Langkawi Cable Cars & Skybridge, en linbana som tar en 706 meter ovanför havet.
Gerhard med den krampaktiga Niklas därbak tar täten och med vinden i våra ansikten far vi fram på vägar som mest huseras av apor. Vi stannar till längs vägen och köper oss lite dricka och några bullar innehållande god kokoskräm och sedan kör vi vidare mot dagens första mål. Vi kommer pang på frånsett en kort felkörning och när vi väl ställt ifrån oss våra vespor så går vi mot linbanan. För 25 Ringit hoppar vi sedan på linbanan och börjar färden mot toppen. Liksom Langkawi betyder brun örn så känner jag mig som en örn som flyger mot toppen. Trots min höjdrädsla så vågar jag titta ut genom fönstret och utsikten är magnifik. Man blir hög på känslan att befinna sig så långt upp, helt oförmögen att rädda sig ur situationen om en olycka skulle vara framme, just därför är det extra skönt att stå på stadig mark när vi nått toppen, ändå med vetskapen om att vi måste ta oss ner samma håll som vi kom upp. Här uppe på Gunung Machincangs topp har vi en spektakulär utsikt över Langkawis övärld och man kan till och med se ända till Thailand. Här finns tre utsiktsplattformar med 360 graders vy samt en krökt gångbro, Langkawi Sky Bridge . Tittar vi söderut kan vi se stränderna Cenang och Tengah som befinner sig en mil bort. Tengah som för övrigt intogs av vinnarsugna Robinsondeltagare för x antal år sedan. Jag finner det ganska svårt att riktigt njuta av utsikten då det är oerhört högt och trots stabilitet så känner jag mig fruktansvärt ostadig. Det är därför en enorm känsla när vi återigen är nere på fast mark och i tryggt förvar från svängiga linbanor och trasiga broar.
Vid linbanans nedre station finns alltifrån souvenirbutiker till ett flertal restauranger samt ett hotell. Här finns också en liten djurinhängnad med lamadjur och andra små sötnosar. Själva området är rent och fräscht och definitivt värt det besök vi la på det.

Innan vi åker vidare mot vårt nästa stopp så stannar vi till på ett lokalt hak och äter lite lunch. Det blir för egen del vegetariskt med ris medan Niklas och Gerhard smakar på lite lokala färskheter som fisk och kyckling. Inte det godaste vi ätit men lagom energi för att orka ta oss vidare.
Vårt nästa mål är vattenfallet Telaga Tujuh som sägs vara fantastiskt. När vi kommer dit måste vi bestiga 638 svettiga trappsteg för att komma fram med besvikelsen att vattenfallet är uttorkat. Gerhard strippar ner sig till ingenting och hoppar ändå i den naturliga bassäng som vattnet karvat ur berget. Där flyter han omkring och njuter av lugnet. Vi är de enda personerna här, kanske just för att vi är turister och inte bär kunskapen att vattenfall inte fungerar utan regn. Vi stannar bara så pass länge att vi hinner andas ut och göra oss reda för att bestiga de 638 trappstegen tillbaka. Niklas tar som vanligt god tid på sig men vad är en semester om man måste stressa, vi väntar tålmodigt och är snart återigen tillbaka på våra vespor.

Tillbaka på vårt boende ställer vi ifrån oss vesporna, hämtar badkläder och går ner på stranden för att bada lite. Det har inte blivit mycket av det och Niklas njuter, ja till och med jag njuter. Solen har börjat gå ner och det är inte mycket folk på stranden. Kanske, bara kanske är det just detta som är paradiset.

Återigen nalkas dagen med strålande solsken. Vi är uppe med tuppen och redo för ännu en dag på våra vespor. Tanken är att bege oss ut på tur i Mangroveträsken.
Vad vi finner fascinerande med denna ö är att den erbjuder lugn och ro varje dag, hela ön andas en avkopplande stämning och känsla och för att vara en plats med 11 000 invånare så ser vi inte många utav dem. Religionen domineras av islam medan minoriteten är hinduer, sikher, krista, buddister och konfucianer. Undrar för den delen hur många som är som mig, ren ateist utan tro på någonting som ej är mig bevisat. Till skillnad från tidigare platser som vi besökt så blev Langkawi 1986 en skattefri zon och det var först då som öarna upptäcktes på allvar av turisterna. Självklart finns det en historia innan detta, men på det stora hela har Langkawi fört en ganska sömnig tillvaro som en isolerad glesbygdsprovins i de olika sultanat eller federal som ön har tillhört genom århundradena. Ön sägs dock vara förhäxad och har förekommit i den mytologiska litteraturen som den plats där bland annat Garuda, den mytologiska fågel som tillhörde guden Vishnu bodde.

För att återgå till dagens utflyktsmål så är det som skrivet Mangroveträsken som står på agendan. När vi sitter på våra vespor redo att insupa dagens äventyr så är det Gerhard som får ta täten. Att lägga mig först vore ett misstag som jag inte tror att någon av oss vill göra. Jag och kartor går bara inte ihop. Halvvägs mot målet stannar vi till på en strand för en kort paus med ett avslappnande dopp. Det är då jag inser att jag glömt min kamera. Panik… Att ge sig ut på äventyr för att se saker och att helt glömma kameran är bland det värsta som kan hända. Det är alltid då som det dyker upp motiv som man bara måste fånga på bild och det är bara då man inser att man inte kan göra det. Niklas har sin lilla kompaktkamera med sig och vi bestämmer oss för att denna får duga för dagen. Jag kan ändå inte sluta gräma mig över att gå en hel dag utan kameran vid min sida. Såklart kommer vi också att se saker som bara min kamera kan fånga på nära håll men det är något jag nu lärt mig att leva med.

Vi kommer fram till utgångspunkten för Mangroveturen men inser när priserna flyger i höjden att vi ska försöka hitta något billigare istället. Därmed kör vi vidare mot Tanjung Rhu, en av de bästa stränderna på ön som ligger ganska isolerad på norra sidan av Langkawi. Här slår vi oss ner på restaurangen och tar oss en bit mat för att samtala över alternativ. Alternativ som handlar om alltifrån att värva mer människor till turen eller att inte göra den alls. Dock är det ingen som nappar på att bege sig ut i träsken tillsammans med oss och nedslående börjar vi inse att vi kanske missar chansen att se detta som alla talar om. Snart får vi dock ett bra erbjudande och efter en timme på stranden så hämtas vi upp av en båt som ska ta med oss på turen för 160 Ringit. Båtturen ska ta oss till världens äldsta mangroveträsk. Dessa våtmarker bjuder på dramatisk natur där kalkstensklippor reser sig tvärbrant ur havet. Det första vi gör är att bege oss på Eagle Feeding där vi i båten kastar ut kycklingbitar till örnarna som svävar ovanför oss. Det kan aldrig jämföras med att simma med delfiner eller klappa tigrar men även detta har sin charm och är ett vågat kapitel på vår resa.
Båten tar oss sedan in på kanaler snåriga av regnskog där ljuset bara sipprar in. När vår båt sakta glider in mot en liten ö får vi syn på små varelser som rusar runt i sanden. Blåa, röda, sandfärgade, skimrande i solljuset fäktas små krabbor med klor större än kropparna medan andra gräver bo och karvar ut tak ur sanden. Runt omkring oss där vi sedan glider fram möts vi av apor, uttrar och andra djur som vi normalt inte skulle se hemma i Sverige. Vår kapten på båten är noga med att ta med oss på allt som finns att visa. Han kör oss genom Crocodile Cave, en fantastiskt vacker grotta där krokodiler sägs leva, något vi inte ser skymten av denna dag, vidare åker vi till en fiskfarm där vi får klappa stingrockor och mata spottande fiskar. Jag som inte direkt gillar fiskar finner ändå hela utflykten till fiskfarmen som både rolig och upplevelserik. Niklas och Gerhard i sin tur har så roligt. Jag tror nog att det som vi alla sett fram emot är besöket i Bat Cave, fladdermusgrottan. Ingen av oss vet riktigt vad vi har att vänta oss och när båten lägger till invid en stor mörk grotta och vi ges en ficklampa så är jag nog den första som vill vända om och gå därifrån, åtminstone stanna kvar i båten. Men skam den som ger upp innan man upplevt och i samlad trupp med Gerhard i täten så går vi in i grottan. Det är mörkt och tyst och till en början ser vi ingenting förrän Gerhard tänder ficklampan och lyser upp i taket. Där hänger de i hundratal, ja kanske rent av tusental, sovande fladdermöss. Gerhard sveper med lampan genom grottan och det syns bara fler och fler. Min tanke är vad som sker om de alla vaknar till liv och bestämmer sig för att attackera. Kan man dö av fladdermöss? Är de inte vampyrer eller så nära släkt med de som man kan komma? Är de redo att livnära sig på vårt blod och lemlästa oss. Typiskt nog glömde jag vitlöken på boendet. Jag tror att anledningen till att vi går och skrattar oss igenom tunneln mot utgången är för att vi alla, någonstans inom oss är rädda för vad som kan ske om det går snett här inne. Just därför är det extra skönt att återigen vara tillbaka i båten och någorlunda säker från blodtörstande fladdermöss.

Då vi ska ta oss tillbaka till stranden så får vi bestämma om det ska ske via de trånga lugna kanalerna eller en fartfylld tur på det öppna havet. Jag är varm av den stekheta solen och vill gärna ha lite fart och fläkt så utan att egentligen lyssna på vare sig Gerhard eller Niklas så bestämmer jag att vi tar den snabba vägen tillbaka och gissa om det går snabbt. Vår kapten är inte lugn för fem öre och han gasar på så att Gerhard faller omkull i båten, själv sitter jag i fören och får hålla fast mig för att inte ramla ur båten när vi möter vågorna. Trots faran av vad som kan ske om något skulle hända så inser jag att detta är det roligaste under hela dagen. Detta är äventyr på hög nivå och till och med Niklas tycks gilla det. När vi är framme på stranden tackar vi för en trevlig tur och slänger på oss badkläderna. Nu ska det badas.

Lite längre bort kan vi se ett gäng människor praktiskt taget gå på vattnet. De befinner sig långt ute till havs med vatten bara till fötterna. Detta måste vi utforska. Det visar sig vara en väg av sand i havet som leder ut mot en liten ö. Går man på den hela vägen så har man vatten inte längre än upp till knäna, viker man av så faller man ner i desto mer vatten. Niklas och Gerhard tar sig hela vägen ut, själv vänder jag om halvvägs och roar mig med att plaska runt i vattnet istället.
På väg tillbaka hem igen så stannar vi till på ett hak för att äta lite. Jag beställer vegetariskt men får kött, tydligen så tror de att kyckling är vegetariskt. Mår mest illa av tanken på att äta detta då vi sett mer av djurhållningen än jag velat. Kycklingar som trängs i fulla burar på trånga lastbilsflak, för mig är det vegetariskt som gäller. Jag får ny mat men inte heller denna visar sig vara god. Ingen av oss äter upp utan istället beger vi oss tillbaka till bögarna, lämnar tillbaka vesporna och tar det lugnt resterande tid av kvällen. Niklas och Gerhard går till barberaren och jag går till ett internetcafé för att prata lite med människor via msn.

På kvällen ösregnar det och det är så skönt. Jag är måttligt trött på solen och att se himlen öppna sig är en befrielse, ett hallelujiamoment. Äntligen!

Det är nästsista dagen av vår vistelse på Langkawi. Tanken på att lämna ön är kanske inte så hemsk men tanken på att åka ifrån Gerhard som blivit en god vän både för mig och Niklas är desto mer sorglig. Vi har kommit varandra nära de senaste dagarna och vi är båda överens om att vi haft några av de bästa dagarna på hela semestern. Det krävdes en man för att göra en man av Niklas helt enkelt. Idag bestämmer vi oss för att hyra en kajak och bege oss ut på havet. Jag är noga med att smörja in mig med solskyddsfaktor 50, min mardröm är att bränna mig igen medan Niklas inte direkt tänker så. Han slänger på sig viss faktor men inte allt för mycket då han hellre ser sig brunbränd än att komma hem som en viting till Sverige igen. Efter dagens slut råder det nya meningar om detta.
Vi prutar ner en kajak till 80 Ringit för 5 timmar, normalpris 35 Ringit för en timme och så beger vi oss ut på havet. Tre personer i en kajak byggd för högst två blir kanske inte det ultimata men vi är redo att anta utmaningen.
Jag och Gerhard påbörjar paddlingen medan Niklas tar sig an den gassande solen på himlen. Det är oerhörda starka vindar ute på havet och efter bara ett fåtal meter så inser vi att detta kommer bli svårare än något annat vi tyckts ha gjort under hela resan. Vi paddlar för kung och fosterland men tycks bara röra oss fåtal meter på havet innan vi guppar tillbaka in mot land. Min största skräck är att välta då jag har både kamera och dyra objektiv i ena facket på kajaken. Vårt mål är en ö lite längre ut som regeras av apor, vi tar i, försöker styra åt rätt håll men driver helt åt fel. På håll närmar vi oss en liten ö och då våra armar är så gott som slut så styr vi kajaken åt dess håll för lite vila. Vi kommer fram med livet i behåll och väljer att ta oss lite vila med bad och utforskande. Med snorkel och simglasögon utforskar vi vattnet omkring oss. Då och då kommer ett stim med fiskar i full fart och skrämmer livet ur mig när de nuddar mina bara ben, jag väljer därför ganska snabbt att gå upp och kolla in ön istället. Den är inte stor till ytan, inte så fin heller för den delen. Vi stannar bara tillräckligt länge för att samla krafterna och sedan sätta oss tillbaka i kajaken igen. Nu är det Niklas tur att paddla. Han befinner sig längst bak i kajaken, Gerhard har frampartiet och jag sitter i mitten. Hur mycket vi än paddlar så kommer vi ingenstans. Jag ser hur Gerhard kämpar och med all kraft tar i för att föra kajaken framåt. Med hög röst skriker han på Niklas;
- Niklas, you must paddle…
Niklas svarar att han gör det men när jag vänder mig om sitter han lugnt i båten med paddeln i knäet. Så slänger han i paddeln i vattnet igen, tar några tag men lutar sig sedan tillbaka igen och låter Gerhard sköta jobbet. Det går inget vidare. Vi glider runt utan mål, låter som mest vindarna styra oss, driva oss mot land, någonstans. På en ö som ser inbjudande ut med bungalower och restauranger försöker vi ta oss iland men när vi närmar oss kommer vakter springande mot vattenbrynet och hytter med nävarna mot oss att paddla vidare. Tydligen är detta en privat strand och att tre turister utan pengar ska få ta sig iland verkar omöjligt. Till slut lyckas vi dock ta oss till en annan ö där vi lägger till. Här delar vi ”paradis” med en varan och massa små konstiga varelser som tycks gömma sig i snäckskal på stranden. Vi roar oss med att plocka stenar, gräva ner fötterna i sanden och bara ta det lugnt. Det funkar så pass länge till dess vi inser att vi fortfarande har en bra bit kvar att paddla för att komma tillbaka till land igen.

När en timme återstår av vår tid med kajaken så är vi nästan framme vid land. Jag och Gerhard hoppar i och simmar in den sista biten och Niklas som uppfattats som ”lat” under större delen av paddlingen vill bevisa oss fel och ta in kajaken på egen hand. Från strandkanten följer vi sedan hans väg mot uthyraren och det verkar gå relativt bra för honom. Jag antar att om vi bara haft en varsin kajak och inte försökt samsas om en på tre personer så hade dagen visat sig bli både enklare och roligare. Nu är vi rätt slut och väljer att gå tillbaka till vårt boende och koppla av en aning. Vi är brända av den stekheta solen och Niklas börjar få riktigt ont. Själv har jag kvar mirakelspray från Ao Nang och sprejar armarna med det men jag känner hur det bränns och jag vet att ett helvete väntar.

Kvällen spenderar vi på gatorna i området. Vi äter pizza på Artisans pizzeria och medan Niklas och Gerhard går och avnjuter massage så slår jag mig ner på ett internetcafé och samtalar med Pär som via webbcam visar Bosco och Bella och deras upptåg i lägenheten.
Nu har det också börjat regna kopiösa mängder och gatorna rent av flyter fram. Ingen är gladare än jag, som jag saknat detta väder.

Vi lägger oss….

Några timmar senare, 01.30 för att vara exakt (den 24/2-2009)

Jag har sovit gott, på en madrass på golvet har jag avnjutit några nätter och det har funkat kanon. Niklas och Gerhard ligger tätt tillsammans i sängen. Denna natt vaknar jag av att något stryker mitt ansikte. Jag tänder ficklampan som jag har bredvid mig och börjar lysa runt omkring mig. Där var det tomt. Kanske var det inbillning, en dröm, en vind som strök mitt ansikte och fick mig att vakna till liv. För säkerhetsskull lyfter jag på kudden och så flyger jag upp. Där springer en kackerlacka fram, den rör sig emot mig. Jag skriker på Niklas att vakna och tänder lampan. Niklas som lider av svår bränna vaknar till liv.
- Ta bort den! Skriker jag
Jag har panik. Niklas tittar sig omkring och reser sig sedan upp. Gerhard öppnar ögonen på glänt och undrar vad som pågår. Jag bara skriker. Niklas är snart på benen, han försöker få bort kackerlackan, då kommer ytterligare en. Jag gömmer mig på toaletten men inser snart att även toaletten är ett bra tillhåll för dessa oerhört grisiga djur. Niklas har fullt sjå med att schasa ut kackerlackorna, han kämpar sig fram med skor och med sopborstar men detta är snabba varelser och de hittar snart ett gömställe i min väska. Med detta får Niklas riva ut allt i min väska och försöka hitta dem, lokalisera djuren och få ut dem ur rummet. Gerhard pustar från sängkanten. Han är sömning… Jag skriker och skrattar om vartannat. Kanske är det ett sätt att hantera rädslan. Gerhard öppnar munnen och upprepar;
- Oh my God, it’s gonna kill us, Oh my God, it’s gonna eat us up…
Hans ord och hans sätt att säga det gör att både jag och Niklas faller i skratt. Vi far runt som ivriga höns i rummet och försöker hantera situationen bäst vi kan. Vi har varit iväg i över en månad men vi har aldrig haft så mycket problem med en kackerlacka som vi har nu. Till slut lyckas vi sjasa ut dem via dörren och vår förhoppning är att de stannar där ute och inte tar sig in igen via springan under dörren. Jag väljer att inte lägga mig på madrassen på golvet utan att istället hålla Gerhard och Niklas sällskap i sängen. Så fullt påklädd och med byxorna instuckna i strumporna så lägger jag mig i mitten. Niklas har så ont av solbrännan så enda sättet för honom att lägga sig ner utan att skrika av smärta är att först gå ner på knä och därifrån sjunka ner på sängen i en oerhört konstig position. Det är rätt roligt att se trots att jag vet med mig hur ont det gör.
Den natten sover jag inte mycket. Niklas snarkar, Gerhard snarkar och jag ligger på helspänn, redo att bekämpa ett krig med den eller de kackerlackor som vågar sig nära mig igen.

Tisdag 24 februari 2009 – Langkawi

Efter en helvetesnatt utan någon vidare sömn så är det dags att rensa väskan det första jag gör. Min mardröm är att kackerlackan ska vara kvar därinne och att den nu lagt ägg där, redo att förstöra semestern för all framtid. Varenda pinal och klädesplagg åker ut och när jag inser att den är tom på äckliga insekter eller vad dessa varelser kan räknas som så packar jag om väskan och sluter den helt så det blir omöjligt för någon att ta sig in. Vi skrattar åt natten och i efterhand så är historien måttligt rolig, mestadels på grund av Gerhards lugn och vår panik. Att människor kan vara så olika.
Idag ska vi lämna Langkawi. Vi har haft en otroligt rolig tid tillsammans med Gerhard och det är trist att det ska ta slut. Vårt mål är Kuala Lumpur medan Gerhard ska bege sig vidare för att inom kort inkvarteras hos munkarna i något tempel. Vi utbyter adresser och lovar varandra att hålla kontakten.

Vi har dock en hel del timmar innan vi ska åka så vi bestämmer oss för att besöka Underwater World som inbjuder till en värld under och över vatten. Här finns alltifrån fiskar och pingviner till uttrar och färgglada ankor och det är en skön och avkopplande känsla att gå runt och uppleva det. Vid en station kan man låta sig fotograferas med en stor pytonorm och Niklas som tycks fått sig en grym manlighet sedan vi träffade Gerhard vill självklart visa sig på styva linan och göra det. Han ges en pytonorm runt halsen och en mindre orm i händerna och så fotograferas han. Jag håller mig undan, ormar är verkligen inte min grej och trots att jag gärna provar på saker så får det räcka med att ha haft en kackerlacka i ansiktet än en pytonorm runt halsen.

För 84 Ringit bokar vi sedan biljetten till Kuala Lumpur och vid fem vinkar vi adjö till Gerhard och hoppar på bussen som ska ta oss till hamnen där vi ska åka båt i en timme för vidare fortsättning med buss mot Kuala Lumpur. Klockan tio är vi redo för sju timmars resa mot storstaden. Bussen är den bästa någonsin med bra utrymme och sovplatser. Det gör hela resan behaglig och för att ha svårt att somna på offentliga platser så är det numer inga problem. Både jag och Niklas somnar gott och resan går därmed fort framåt.

Under vår resa så listade vi alla våra boenden med pris, faciliteter osv. Vi bodde både bra och dåligt under resans gång och jag kommer att ge er alla boenden här. Kanske kan det hjälpa er i ert sökande efter kommande sovplats i Thailand. Kommer även att lista boenden i Kambodja, Vietnam Borneo och Malaysia!

1.) Boonsiri Place - Bangkok ***

Adress: 55 Buranasart Road, Pranakorn, 10200 Bangkok

Pris: 2 nätter & 2 personer inklusive frukostbuffé - 2800 baht (superior room)

Rumsfaciliteter: Dusch, WC, Telefon, AC, Balkong, Satellit-TV, Väckningstjänst/väckarklocka

+ Fina rum med mysiga färger
+ Trevlig & hjälpsam personal
+ Internet

- Undangömt (dock med gåavstånd till Khao San Road men ändå gömt undan)
- Ingen wow frukost
- Dyrt för det man fick...

Mitt tycke: Detta var det första hotell vi bodde på. Vi bokade det hemifrån då vi ville ha något att åka till när vi kom fram. Hotellet i sig var väldigt rent och fräscht men för egen del så hade jag inte gått ut ensam en kväll då det låg ganska mycket inrymt i ingenstans. Positivt dock att en 7eleven butik låg precis runt knuten :) För priset var det inget speciellt och jag själv anser att man kan få mycket bättre boende för mindre än hälften av dessa pengar.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

2.) Budget Guesthouse - Bangkok ***

Adress: 96 Khao San Road, Bangkok. Tfn: (02) 282 5544

Pris: Per natt i dubbelrum med fläkt - 300 baht

Rumsfaciliteter: Dubbelsäng, fläkt

+ Mitt på Khao San Road
+ Rent

- Extremt varma rum
- Inget batteriuttag
- Hårda sängar
- Inga lakan
- Delat badrum (dock var dessa fräscha och fina)

Mitt tycke: Mycket minus här men summan av det hela så var det ett av de bättre ställen jag bott på. Att rummen var varma kan man inte undgå i en stad där värmen är extrem. Delat badrum var inga problem då det var fräscha badrum med rena toaletter och dusch. Och på kvällen är det bara att gå rätt ut i händelsernas centrum på Khao San Road :)

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

3.) Top Inn - Bangkok ***

Adress: 126/1 Khao San Road, Banglampoo. Tfn: (66) 0-2281-9954

Pris: Per natt i trebäddsrum - 550 baht

Rumsfaciliteter: Fläkt, dusch, WC, spegelbord, 1 dubbelsäng & 1 enkelsäng

+ Bra läge (mitt på Khao San Road)
+ Balkong/terass
+ Internet (dock lite dyrare än normalt)

- Varmt
- Trist och oberörd personal (i mina ögon extremt ovälkomnande)

Mitt tycke: Detta var ett boende vi var desperata över att hitta. Vi hade åkt från Malaysia till Bangkok för en tvådagars shoppingtur och vi letade i över en timme efter någonstans att bo men allt var fullt eller hade inget för 3 personer (hade tagit med oss en engelsman) Rummen i sig var rena och fina men det var så hett utan AC. Som tidigare skrivet så är det inget som går att undvika. Vill man ha AC får man punga ut med några hundra extra. Baht alltså :)

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

4.) Nice Beach Resort Hotel - Rayong *****

Adress: 81/4 Moo1, Haad Mae Rumphueng, Phe, Muang, Rayong 21160

Pris: Per natt i dubbelrum med twinbed inklusive frukostbuffé - 750 baht (deluxe room)

Rumsfaciliteter: Bad, TV, Telefon, AC, Balkong mot havet, satellit-TV, kylskåp, bord & stolar, förvaringsskåp med kodlås

+ Pool på hotellet
+ Internet (BILLIGT!!!!)
+ restaurang med rätter för under 100 baht
+ Kanontrevlig personal
+ Jättegoda fruktdrinkar
+ Precis vid havet

Mitt tycke: Ett kanonmysigt hotell med pool och trevlig personal. Köpte matmenyer varje dag till en hund som sprang utanför och de gjorde jättefin mat och serverade det på porslin till den. Många restaurangägare skulle inte göra detta i Thailand men de tyckte det var fint gjort. Hotellet var tyst och lugnt och får bara en massa plus av mig. Med songtaew tog det ca 15 minuter att åka in till Rayong city.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

5.) Naga's Bungalow - Koh Samet ***

Adress: Ao Hin Khok, Koh Samet. Tfn: (038) 644 035, (038) 644 168

Pris: Per natt i bungalow - 500 baht

Rumsfaciliteter: Fläkt, myggnät, spegel, altan med 2 stolar

+ Äkta vildmarkskänsla
+ Nära havet
+ Bra miljö
+ Supergoda fruktshakes på restaurangen

- Mycket ödlor (som väcker en på natten)
- Massa mygg
- Hemska trappor för att ta sig till sin bungalow
- Delade toaletter som var riktigt risiga

Mitt tycke: På ett sätt gillade jag stället då det gav mig en friluftskänsla med en stuga liknande en timmerstuga. Det hade sin charm med en madrass på golvet och inte så mycket mer. Ett plåttak med massor av skrymslen för spindlar och andra småkryp (dock såg vi inte mycket av just detta) Uteplatsen var en skön avkoppling, att bara sitta där och titta på ingenting. Minus är dock priset då kvalitén inte vägde upp för pengarna och toaletterna höll jag mig undan. Dock har Koh Samet så mycket restauranger och sånt att det inte är några problem att hitta riktiga toaletter där.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

6.) Tok's Little Hut - Koh Samet **

Adress: Ao Hin Khok, Koh Samet. Tfn: (038) 644 072-3

Pris: Per natt i bungalow med dubbesäng - 350 baht

Rumsfaciliteter: Fläkt, toalett, dusch, veranda med 2 stolar

+ Närhet till havet
+ Trevlig personal
+ Skapliga priser i restaurang, en bucket för 200 baht i baren

- Myggnät ingick ej
- Massor med småkryp
- Sunkig toa, spola med slang, duschvattnet rann ut under huset

Mitt tycke: Det var ok för att sova här men utöver det inte så bra. Bungalow låg uppe på en höjd, det var svårt att gå dit och just när vi var där så höll de på att renovera och bygga mer bostäder vilket gjorde att det var ett fruktansvärt liv där. Vi hade massor av ödlor på vår veranda men positivt är att de fångade myggen. Detta är inget ställe jag rekommenderar för en lång tids vistelse men det funkar i två, tre dagar!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

7.) Muangchan hotel - Chanthaburi ****

Adress: 257-259 Srichan Road, Muang, Chanthaburi, 22000 Thailand. Tfn: (039) 312 909

Pris: Per natt i dubbelrum - 250 baht

Rumsfaciliteter: Dusch, WC, TV, dubbelsäng, fläkt, klädhängare

+ Rent och fräscht
+ Bra läge i Chanthaburi (lugnt läge)

- Risigt och förfallet sett utifrån (men vem bryr sig?)

Mitt tycke: Anledningen till att vi hamnade i Chanthaburi beror på att min dröm skulle gå i uppfyllelse, att simma med delfiner. Jag blev positivt överraskad av denna lilla stad som erbjöd lugn och brist på turister (vilket jag älskade, såg inte en enda turist just här) Toaletten var fräsch och vi hade varmvatten vilket väldigt få ställen har till detta pris. Internetcaféet en bit bort bjöd på det billigaste internet någonsin, 4 baht per timme, vilket är.... ingenting! Rekommenderas starkt!!!!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

8.) Weekender Bungalow - Koh Samui *****

Adress: 124/19 Moo 3 Lamai Beach

Pris: Per natt i bungalow - 250 baht

Rumsfaciliteter: Dubbelsäng, fläkt, WC och dusch, altan

+ Mysigt område
+ Supertrevlig och hjälpsam personal (som även jobbade i Kodakbutik och fixade bilder billigt)
+ Närhet till havet

- Kallvatten i duschen
- Massor med myror
- Toaletten var aningen svårhanterlig

Mitt tyckte: Kanonmysigt ställe!! Rekommenderas!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

8.) Pine Bungalow - Krabi *

Adress: 99 Moo 2, Nongtalay, Muang, Krabi 81000 Thailand. Tfn: (66) 075.644.332

Pris: Pris i bungalow med dubbelsäng - 300 baht

Rumsfaciliteter: Dubbelsäng, fläkt, WC, dusch, altan

+ Mysigt läge
+ Lugnt
+ Närhet till havet

- Myror
- Endast ett skynke som avskärmade sovrum och toalett
- STORA spindlar
- Totalt öde

Mitt tyckte: Alldeles för långt ifrån civilisation. Trevlig restaurang med god mat. Ett perfekt ställe för människor som vill ha totalt lugn och ro på sin semester.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

9.) Panan Guesthouse - Ao Nang ****

Pris: Per natt i dubbelrum - 800 baht

Rumsfaciliteter: Dubbelsäng, TV, WC, dusch, klädskåp

+ Läget med havsutsikt
+ Restaurang på hotellet
+ Närheten till allt (strandpromenaden)
+ Mysiga och fräscha rum
+ Dusch med både varm -och kattvatten

- Mycket myror (ett vanligt förekommande fenomen)
- Aningen för dyrt

Mitt tycke: Kanonbra läge och fina rum.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------