[Några veckor] har nu gått sedan vi kom hem från den månadslånga resan runt Argentina och Chile. Allt börjar nu gå tillbaka till det normala med vardag arbete och kontor. Upptäcker första dagen på arbetet att jag glömt bort lösenordet till jobb datorn. Detta måste betyda att semestern uppfyllt sitt syfte.
Hade gärna stannat lite längre i Sydamerika och fick också några idèer på nya resmål under resans gång men än kanske det är för tidigt att gå in till chefen och fråga om ny ledighet, får nog vänta ett tag till.
Här följer en liten sammanfattning av äventyret....
Vår resa började i Argentina i hektiska Buenos Aires. Blev bara några dagar i stan men vi han uppleva en hel del. BA är en häftig stad med smågator och restauranger och luften är relativt fräsch då det är nära till havet. Ett besök i naturresarvatet vid Rio de la plata är ett måste om man vill komma ifrån den hektiska trafiken en stund, specielt på den 6 filiga Aveny 9 de Julio som går genom stan. Naturresarvatet ligger på gångavstånd från centrum vid havet och här kan man promenera på fina gångvägar i lungn och ro.
Ett trevligt område är också den gamla hamnen Puerto Madero där man kan ta en skön kvälls promenad utefter piren och besöka någon av de många restaurangerna för en god biff med fritas ett glas rött eller en god Quilmes öl.
Efter BA var det dax att hoppa på nattbussen till Mendoza. På den röriga bussterminalen träffade vi Mirian, en skön Argentinsk tjej som hjälpte oss att hitta rätt buss. Dessutom charmade hon bagagelastaren vid bussen så alla väskor kom med, något vi nog hade haft svårt med själva. Tydligen fick man bara ha max 18 kg bagage per person, men vårt vägde lite mer, närmare 30 kg per person. Mirian arbetar med att ge tangolektioner så det var synd att vi inte hade ett par extra dagar i stan, hade varit kul att testa tango också..
[Nattbussen] gick över Pampas och här på vidderna var det verkligen "In the middle of no where" och inte en ljuspunkt så långt ögat nådde. Spännande om bussen gått sönder här ute! Framåt morgonen närmade vi oss Mendoza och här fick vi vår första glimt av "Los Andes", mäktiga berg sträckte sig högt över horisonten i morgondiset och här i "Hög Anderna" ligger Sydamerikas högsta berg Aconcagua 6982m, som vi inom ett par veckor skulle göra ett försök att ta oss upp på. Nu började det pirra i magen på allvar.
I Mendoza träffade vi våra guider och de andra som köpt in sig i samma klätterexpedition. Vi bodde på ett enkelt men trevligt familjeägt hostel straxt utanför stan med farföräldar, barnbarn, döttrar, söner, bergsbestigare och besökare i härlig blandning.
Efter att utrustning hyrts, föråden fyllts, tillståndspapper för klättringen på Aconcagua hämtats på Mendozas kommunhus, vilka senare på vägen skulle stämplas och granskas av stämpelgubbar och parkrangers, var vi nu äntligen på väg mot Aconcagua.
Framme i Penetientes där vi skulle tillbringa natten upptäckte vi att den Argentinska mañana-logistiken slagit till då alla våra väskor tydligen var på väg upp till berget på en multransport, flera dagar innan vi själva skulle börja ta oss upp på berget. Multransporten stoppades och vi fick beskriva vilka väskor som skulle tillbaka till Penetientes och vilka som skúlle till Aconcagua basecamp Plaza de mulas, men naturligtvis fick vi ändå fel väskor när de väl anlände. Vår guide Pablo ägare till företaget vi anlitat svettades och körde skytteltrafik med firmabilen för att reda upp mañana-väskoredan.
[De närmaste] dagarna bodde vi i lägret Confluencia och härifrån gjorde vi flera acklimatiserings-vandringar bla upp till sydsidan av Aconcagua vilken är en 3000 m hög vertikal isvägg med ständiga laviner där det faktiskt finns några "galningar" som tagit sig upp. Själva nöjde vi oss med den "mindre galna" "normal route" på nord-västsidan vilken var tuff nog ändå. Efter tre dagar i Confluencia började vi vår 11 timmars vandring upp till Aconcagua base camp, Plaza de Mulas 4300 m.
Under vandringen upp för den sista branten träffade vi en mulförare och hans envisa mula som vägrade att gå ner för stigen. Det var mycket brant och stigen var smal och full med rullgrus och sten. Mulföraren försökte mata mulan, sparkade lite på den och kastade småsten, men den vägrar att gå ner. Då såg vi att det 100 m längre ner, nedanför branten låg 6 döda mulor som ramlat ner. Måste vara tufft att vara mula på Aconcagua och se sina döda mulkompisar där nere.
När vi nådde Plaza de mulas fanns alla väskor på plats som tur var. Dagarna ägnades åt acklimatisering och vila samt att äta och dricka inför bestigningen som skulle pågå de närmaste sex dagarna. På kvällarna träffades vi i vårat restaurang tält och Argentinaren Javier visade sig ha talang när han rev av några Argentinska klassiker på gittaren med bländande sång efter att några rödvinsflaskor åkt fram. Efter ytterligare några rödvinsflaskor beskyllde Amerikanen Michael Tysken Mariano för att snarka som en "Drunk Armenian truck driver" på nätterna, dock mest på skoj, men snarka kunde han Mariano.
[Skönt gäng] och stämningen var trevlig trots att pressen inför själva bergsbestigningen började märkas hos en del. Amerikanen Michael var här för sitt fjärde försök på berget och Argentinaren Miguel hade fått negativt besked hos läkaren i base campet och skulle kanske inte få påbörja bestigningen. Niklas hade höghöjds-huvudvärk för tredje dagen i rad och många hade inte sovit på flera dygn pga höjden. Hur skulle det gå på berget? Hur skulle vädret bli? Funderingarna var många. I base campet mötte vi flera som inte kommit upp och fått vända och åka hem igen. Gällde dock att inte låta sig påverkas av detta.
På Aconcagua kommer ungefär 1 av 4 upp på toppen och ca 5-10 personer dör varje år under försöken att nå ända upp. Kan tyckas vansinnigt men vore det inte farligt och utmanande att bestiga Aconcagua så skulle folk förmodligen inte komma hit. De flesta i gruppen klarade av att hantera detta, var några som valde att ta ut pressen på andra, men detta är lagt till handlingarna nu.
Med facit i hand blev bestigningen tuff och av de åtta i gruppen som startade bestigningen bröt alla utom en som kom upp på toppen. Själv drabbades jag av lungödem mellan 6600-6700 m och tvingades vända endast 300 m från toppen. Ett tufft beslut men inte speciellt svårt då jag förmodligen inte skulle ha klarat att ta mig ner själv om jag gått ända upp pga av vattnet i lungorna. Vandringen ner från 6650 m till basecamp 4300 m tog över 9 timmar och var brutalt jobbig. I basecampet var det bara att hoppa in i helikoptern för att snabbt nå lägre höjd.
[Sker många incidenter] på Aconcagua under en säsong och många underskattar nog berget eftersom det anses vara relativt lätt att bestiga rent tekniskt, men många glömmer att Aconcagua är det högsta berget utanför Asien. Vår guide hittade under nedstigningen på ca 6000 m en kvinna 50 m från leden med brutet ben och hur hon hamnat där visste ingen, förmodligen hade hon ramlat ner från leden, en räddningsaktion drogs igång och kvinnan bars ner och allt gick som tur var till slut bra..
Det var ett otroligt häftig äventyr att uppleva detta berg och man lärde sig något nytt om sig själv och de andra som var med. Är nyttigt att kliva ur trygghetsbubblan ibland och pröva på lite mer extrema upplevelser. Det man kanske tycker känns tungt i vardagen hemma känns förmodligen lättare efter en resa som denna. Vad som sedan upplevs som extremt är nog individuellt och att kliva ur trygghetsbubblan kan ju innebära olika saker för olika individer. Sen finns det ju de som trivs bäst med att vara kvar i bubblan också..
Måste erkänna att jag är lite revanschsugen och gör nog ett nytt försök att nå Aconcaguas topp en dag. Troligen med eget upplägg då många komersiella klätterföretag har ett ganska komprimerat program med få acklimatiseringsdagar för att dra in så mycket pengar som möjligt under den korta säsongen på Aconcagua. Detta minskar chansen att komma upp och risken att få problem på vägen ökar också.
[Tillbaka i civilisationen] ägnade vi dagen åt att cykla runt mellan olika vinprovningar utanför Mendoza. Här träffade vi två Norrmän som varit ute på "riktigt äventyr" och åkt flodbåt på Amazonas ända från Peru till Brasiliens kust, verkligen häftigt.
Vi åt middag i Mendoza på kvällen med en vildhund strykandes mot våra ben under bordet sugen på våra biffar, ett Argentinskt band spelade för fullt två meter bakom oss samtidigt som vindbyar blåste in över torget varpå parasollen blåste omkull runt oss.
Efter flera veckor uppe i de lungna Anderna började vi känna oss lite stressade och när vi ätit klart kom människor som inte hade det lika gott ställt som vi, artigt frågandes om de möjligen kunde få våra matrester. Detta är man ju inte van vid men här på torget där vi satt var alla med och delade på kakan på ett bra sätt, inklusive vildhundarna och inget verkade gå till spillo. Snart hade vi vant oss och landat i stadspulsen igen.
Några dagar senare steg vi trötta av bussen vid den Chilenska stillahavskusten i Viña del mar. Klockan var fem på morgonen och stan hade inte vaknat än, det var tomt i terminalhallen, endast en städare och en ordningsvakt syntes till. Vi hade åkt nattbuss och mitt i natten gått av bussen och visat passen i gränsstationen mellan Argentina och Chile högt uppe i Anderna. Tog nog en timme att fixa stämplar, papper och kolla allt bagage.
Nu stog vi här i Chile och det är ju alltid spännande med första intrycket av ett land precis när man anlänt. Efter några timmar hittade vi ett hostel i Viña del mar i en villa nära havet. Överallt i huset hängde det tavlor på delfiner, det var porslins-delfiner, trä-delfiner, neonskylts-delfiner, delfin-toalettpappershållare och hostelet hette mycket riktigt Delfin Hostel. Stället ägdes av en kedjerökande dam och hennes hund med lång lugg. Bra men udda ställe.
De närmaste dagarna besökte vi badorten Reñaca och den gamla småruffiga hamnstaden Valparaiso dit vi tog tunnelbanan. Niklas badade med ett sjölejon som dök upp och sedan matade vi vildhundarna med salami. Besök gjordes även på ett antal restauranger i Viña del mar vilka var bra.
Brutalt solbrända på både fontanellen och andra konstiga ställen (Verkar som att solskyddsfaktor 50 inte funkar i Chile) tog vi en buss på morgonen och hoppade av vid flygplatsen i Santiago. Var dax att styra söderut mot Patagonien..
[Vulkaner] och stora glaciärer syntes från flygplansfönstret och naturen började nu ändra sig dramatiskt när vi närmade oss Patagonien. Naturen i Chile är verkligen extrem och speciell på sina ställen och här finns det mycket att se och upptäcka. Planet landade efter 4 timmar i Punta Arenas.
Vår guide mötte oss på flygplatsen och vi åkte sedan bil till Puerto Natales 3 timmar norrut. Naturen här är platt och vindpinad, träden lutar som om det är storm fast det inte blåser. Framme i Puerto Natales var vädret fint och naturen här påminner lite om Island och Grönland.
Efter en bra natt på det häftiga hotellet Indigo åkte vi på morgonen mot nationalparken Torres del paine. Guiden berättade om området och djurlivet här som är lite speciellt med Strutsar, Lamor och Condorer och en och annan Puma.
Vi rundade en höjd när vi kom körandes och plötsligt såg vi Torres del paine massivet sticka upp från det platta landskapet bakom några sjöar. Otroligt häftigt!
De tre närmaste dagarna vandrade vi bla till Cordillera del paine och Paine Horns och åkte båt på Lake Pehoe. Flera sjöar i Torres del Paine har Svenska namn efter Nordenskiöld som kartlade området på 1800-talet. På nätterna sov vi i "refugos" vandrarhem som var mycket bra.
Vädret var otroligt skiftande och växlade på några minuter. Sista dagen spenderade vi i Puerto Natales för att sedan ta oss tillbaka till Punta Arenas och vidare med flyget tillbaka till Santiago.
Vår resa var nu nästan slut. Den sista dagen tillbringade vi i ett soligt Santiago på några sköna uteserveringar. Blev några goda öl, det var vi värda....
// Stefan
